SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FJÄDRA fjä3dra2, v. -ade; äv. FJÄDRAS fjä3dras2, v. dep.; -ades. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.).
Ordformer
(fjä- (fiä-) (1603: fiädrader, p. adj.) osv. fje- (fie-) 15901907)
Etymologi
[jfr fsv. fiädhradher, p. adj.; avledn. av FJÄDER; jfr d. fjedre, fjere (i bet. I o. II), nor. dial. fjødra (i bet. I), mnt. ved(d)eren (i bet. I), t. fiedern (i bet. I) o. federn (i bet. II), ävensom BEFJÄDRA]
I. motsv. FJÄDER I 1.
1) (mindre br.) tr.: förse med (en fjäder l.) fjädrar, sätta (en fjäder l.) fjädrar på (ngt); betäcka l. bekläda med fjädrar. Grubb 133 (1665). Ju bättre Gåsan fiädrar och dunar sitt bo. Dahlman Reddej. 109 (1743). (Karlen) afkläddes .., tjärades, fjädrades och sattes upp på sin egen häst. Grebst Ett år 203 (1912). Östergren (1920; betecknat ss. mindre vanl.).
2) (numera i sht i fackspr.) refl. l. dep.: få fjädrar; särsk. om fågelunge. Foglar som åter fjädra sig. Nordforss (1805). Kycklingarne (av kochinkinahönsen) fjädras sent. Juhlin-Dannfelt 58 (1886). Björkman (1889). — (†) bildl. Theras egit förnuft börjar fiädras (dvs. mogna). Rydelius Förn. 251 (1722, 1737).
3) refl., eg.: burra upp sina fjädrar; vanl. (starkt vard.) bildl.: ”blåsa upp sig”, stoltsera, yvas, ”kråma sig”, göra sig till, fjäska (för ngn). Fjädra sig för någon. Sparfven fjädrar sig efter att hafva tvättat sig i vattputten. Allardt Byber. 1: 14 (1885). Hvad var det nu Theodor ville, efter han fjädrade sig så ovanligt? Norrman Skandalh. 149 (1911). Sitter di inte på bio och fjädrar sej var enda kväll. Strix 1920, nr 2, s. 4.
4) i p. pf. ss. adj.
a) (i sht i vitter stil; jfr dock α) försedd med (en fjäder l.) fjädrar; beklädd l. betäckt med fjädrar; äv.: som har (så l. så beskaffade) fjädrar. Linc. (1640; under plumosus). Den fjädrade skaran (dvs. fågelskaran). Stagnelius (SVS) 2: 435 (1821). (Skatdöttrarna voro) smärta om lifvet och smakfullt fjädrade. Bäckman Sjöj. 1: 39 (1850). Unga dufvor och andra ungar af gårdens fjädrade tamdjur. LbFolksk. 149 (1868). — jfr LÖS-, TUNN-FJÄDRAD m. fl. — särsk.
α) (i sht i fackspr.) om fågelunge o. d.: som fått (sina) fjädrar; fullfjädrad. (Ungarna) flyga, så snart de blifvit fjädrade, hvar på sitt håll. Linné SvArb. 2: 94 (1763). Efter medlet af Juli äro (fjällpipar-)ungarna fjädrade och flygga. Nilsson Fauna II. 2. 2: 23 (1834). Hagdahl Kok. 126 (1879). — jfr FULL-, O-FJÄDRAD. — (†) i bild. När en bliffuer alt förmykit fiädrader, så pläghar man ryckia honom lång fiädranar bort. Balck Es. 154 (1603).
β) (numera bl. i vitter stil) om huvudbonad l. dräkt o. d.: fjäderprydd; plymagerad; jfr FJÄDER I 1 d. Sylvius Mornay 608 (1671, 1674). En fjädrad hjelm. Franzén Skald. 7: 182 (1820). Riddarn med den fjädrade baretten. Wirsén Fur. 237 (1896).
γ) om pil; jfr FJÄDER I 1 e. PPGothus Underv. A 3 a (1590). En väl fjädrad och skarpuddig pil. Bergstedt Öfv. 16 (1845). Fatab. 1906, s. 120.
b) (numera mindre br.) fjäderlikt delad; fjäderformig. (Sjöpännorna) bestå af en fjädrad Stam såsom en Skrifpenna. VetAH 1786, s. 269. (Dadelpalmens) väldiga, fjädrade, utåt böjda blad. Hedin Pol 1: 111 (1911).
II. motsv. FJÄDER II 1.
1) (föga br.) tr.: förse med fjäder l. fjädrar, sätta fjäder l. fjädrar på (särsk. en vagn o. d.). Ett förtjusande åkdon, lätt, väl fjädradt. SD(L) 1896, nr 561, s. 3. Hedin Pol 1: 382 (1911). [jfr fr. donner du ressort à qqch] bildl.: giva spänstighet åt. Weste (1807). Han kände en .. fröjd fjädra sina steg. Öberg Son. 144 (1905).
2) (i sht i fackspr.) intr. o. refl.: om (mer l. mindre) elastisk kropp, särsk. fjäder o. d.: (vid tryck l. annan påvärkan) förändra sin form (o. sedan återtaga den igen); giva efter, böja sig, låta trycka ned sig (ss. en fjäder); vara elastisk. Stål som lätt fjädrar sig. Fjädrar som fjädra i lodrätt led. Fjädra emot ngt. Meurman (1846). Ledgångarnes förmåga att fjedra sig. Bendz Hofbesl. 26 (1866). (Med 70 tons belastning) ’fjedrade' sig bron 27 millimeter på 60 meters spant. SD(L) 1894, nr 199, s. 4. Bärstängerna (på bärstolarna) fjädra endast tillräckligt för att motverka eventuella stötar. Grebst Korea 44 (1912).
3) i p. pr. ss. adj.: som fjädrar sig; elastisk. Fjädrande hjul. Fjädrande snöre av kautschuk. Fjädrande harvpinnar. En fjädrande membran. (Luftens) fjädrande kraft. Vallerius PVetA 1744, s. 10. En sort små vagnar .., der korgen sitter sidvärts på två fjedrande slåar. Bergman SmSkr. 205 (1845). Hvarje järnvägsfordon skall i båda ändar vara försedt med fjädrande stöt- och draginrättningar. 2NF 16: 1010 (1911). — särsk. i utvidgad anv., om rörelse (särsk. gång o. d.): elastisk, mjuk o. spänstig. Med mjuka, fjädrande rörelser. Långa, fjädrande språng. ARetzius hos Billing Hipp. 97 (1836). Sheiken .. gick med fjädrande steg. Janson Lögn. 284 (1912).
Särsk. förb.: FJÄDRA AV SIG10 4 0. (mindre br.) till I: vid beröring (o. d.) kvarlämna fjädrar (l. dun) på ngt. Bolstret fjädrar av sig. Auerbach (1908).
FJÄDRA IFRÅN SIG10 04 0. (mindre br.) till I, = FJÄDRA AV SIG. Hoppe (1892).
FJÄDRA NED10 4 l. NER4. (mindre br.) till I: osnygga (ngn l. ngt) med fjädrar (l. dun); äv. refl. Kom icke nära sängen, ni fjädrar ner er. Nordforss (1805). Auerbach (1908).
FJÄDRA UT10 4. (i sht i fackspr.) till II 2. Om stagningen medgifver plåten någonstädes att fjedra ut under tryck. Frykholm Ångm. 96 (1890).
Spoiler title
Spoiler content