publicerad: 1924
FJOLLIG fjol3ig2, adj. -are; adv. -T; förr äv. FJOLLOT; adv. =.
Ordformer
(-å- 1706—1837. — -ig Hiärne Orth. 3 (1717) osv. -og Block Pest. 110 (1711), Hasselquist Resa 65 (1750: fjolloghet); -ug(-) Verelius 70 (1681: Fiolluger), Juslenius 284 (1745). — -ot VDAkt. 1712, nr 6, Serenius (1741); -ut Eneman Resa 2: 287 (1712). -et, n. sg. Wallenberg Gal. 164 (1771; uppl. 1921))
Etymologi
[jfr sv. dial. fjollig(er), fjollug(er), fjollet(er), d. fjollet, nor. dial. fjollutt; avledn. av stammen i FJOLL, sbst.1—2, FJOLLA, sbst., FJOLLER]
1) (numera bl. starkt vard., mindre br.) (i lättare grad) sinnessvag l. sinnesrubbad; mindre vetande, fnoskig. Block Pest. 110 (1711). Att få b(emäl)te sin fiollota dotter i Hospitalet. VDAkt. 1712, nr 6. Soldaterna (som ätit strandkål hade) .. alla blifvit fjollige. Linné Vg. 189 (1747). (Flickan) lefver ännu .. men är lite fjollig. Lindström Härjed. 58 (1894). — jfr HALV-, SMÅ-FJOLLIG.
2) (i sht vard.) enfaldig, dåraktig, narraktig, stollig, ”tokig”, fjantig; förr äv.: tokrolig, löjlig, lustig. Är du rent fjollig? Var nu inte fjollig! Det fjolligaste prat. Bära sig fjolligt åt. Verelius 70 (1681). Han vil hellre synas fiållot och olärd, än vara vis och begabbas. Lundberg Paulson Erasmus 195 (1728). Rik (flicka), huru fjollig hon är, får namn af dygdig och artig. Nicander GSann. 14 (1766). I löpen som fjollige ynglingar efter et tomt sken. Thorild Gransk. 1: 3 (1784). Det var fjolligt att gå där och pulsa längre. Didring Malm 1: 249 (1914). — (†) Den så kallade fjolliga skalde- -konsten, hvilken Fransoserna pläga nämna Burlesque. Celsius PVetA 1768, s. 26.
Avledn.: FJOLLIGHET, r. l. f.
2) (i sht vard.) till 2; ofta konkretare: yttring av fjollighet, fjolligt beteende l. yttrande o. d., fjolleri; i denna bet. äv. i pl. Jag gitter inte höra hans fjolligheter. Dalin Arg. 2: 93 (1734, 1754). (Juliets amma,) detta mönster för fjollighet och simpelhet. (Cavallin o.) Lysander 236 (1875).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content