SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1925  
FLÄMT fläm4t, n. ((†) r. Wallenberg 336 (1774), Almqvist GMim. 1: 178 (1841)); best. -et; pl. =.
Etymologi
[till FLÄMTA]
(mindre br.) flämtande, flämtning.
1) motsv. FLÄMTA 1: hastig, ansträngd andning, hastigt, ansträngt andedrag; äv. oeg. o. bildl. Wallenberg 361 (1774). Deras pust och flämt, som våndas med fioln. Bellman 2: 174 (1783). Fröding Reconval. 90 (c. 1908). — särsk. (bygdemålsfärgat): kvickdrag. Bohm Husdj. 73 (1902).
2) motsv. FLÄMTA 2; i fråga om ljuslåga o. d.; äv. oeg. o. bildl. LBÄ 11—13: 96 (1798). Jag vill ha mer / än flämtet af en flamma. Fröding Stänk 17 (1896). Flämt och sprak i elden. Ottelin BSorl. 28 (1904).
Spoiler title
Spoiler content