SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1925  
FLÖRTA flœr3ta2, stundom 3-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE. (ofta med eng. stavning)
Etymologi
[av eng. flirt, eg.: slänga, fara hit o. dit; av ovisst urspr.]
(vard.) i umgänge med l. i sitt uppträdande mot ngn av motsatt kön gm tal, åtbörder l. dyl. visa sig förälskad l. starkt ”intresserad”; (lätt) kurtisera; stundom allmännare: kokettera (för ngn), göra sig till (för ngn), söka ställa sig in (hos ngn). Flörta med ngn. Roos Skugg. 12 (1891). Vi flirtade inte alls ... Vi bara dansade och gjorde lekar och svettades och voro kära i hvarandra. Engström Lif 24 (1907). — jfr ÖGON-FLÖRTA.
Avledn.: FLÖRTATION, oftast med eng. stavning o. uttal, r. [efter eng. flirtation] (numera mindre br.) flört. WoJ (1891). På den tiden .. kallades det romantik; .. (en tid) hette det galanteri; nu är det mondaina namnet flirtation. Molander Flirt. 134 (1893). Ekbohrn (1904).
FLÖRTIG, adj. (vard.) som gärna flörtar; i sht om kvinna. En yr, fjärilsfladdrande och något flirtig flicka. SDS 1919, nr 93, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content