SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1925  
FLINT- flin3t~, förr äv. FLIN- l. FLEN-.
Ordformer
(fli(j)n- VarR 9 (1538: flijnskallot), Salberg Gr. 95 (1696: flinskallot). fle(e)n- Linc. Qqq 6 b (1640: fleenskallot), Linné Diet. 2: 220 (c. 1750: flenskallot). flint- Wollimhaus Ind. (1652: flintskallot) osv.)
Etymologi
[sv. dial. flain (Gotl.), skallig, flen- (Hälsingl., Medelp.); jfr d. flen-, nor. dial. flein, blottad, naken; till samma rot som FLINA; formen flint beror på anslutning till FLINT, sbst.2; jfr FLINT, sbst.3]
i ssgr; eg.: bar, hårlös, kal.
Ssgr: A: FLINT-, förr äv. FLIN- l. FLEN-SKALLE, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.||(ig.). (flinte- 1672) (vard.)
1) kal hjässa, ”månsken”, flintskallighet. Lucidor (SVS) 188 (1672). En äldre herre med stark flintskalle. Söderhjelm Brytn. 28 (1901).
2) flintskallig person; nästan bl. om man; i sht hånfullt l. nedsättande. Altså bespottade the genwyrdighe barnen then gamble Propheten Eliseum, .. kallandes honom Flijnskalle. Balck Musæus O 5 a (1596). Nyblom Hum. 9 (1874).
-SKALLIG, förr äv. -SKALLOG (-skallug) o. -SKALLOT (-skallet). (vard.) som har kal hjässa l. en kal fläck på hjässan; äv. om huvud l. hjässa: kal; äv. i substantivisk anv.; jfr BAR-SKALLIG. (Lat.) Recaluaster (sv.) flijnskallot. VarR 9 (1538). Thet flintskallote hufwudet. Isogæus Segersk. 1328 (c. 1700). Gubbar och flintskalliga (bland papuas) använda peruker af kasuarfjädrar, kuskusskinn eller bast. 2NF 21: 2 (1914).
Avledn.: flintskallighet, förr äv. -skalloghet l. -skallothet, r. l. f. Phrygius Föret. 12 (1620).
B (†): FLINTE-SKALLE, se A.
Spoiler title
Spoiler content