FNASKER fnas4ker, m.; best. -kern; pl. -kar, stundom -krar (Hoppe(1892)); äv. FNASK fnas4k, sbst.2, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(fnasker 1749 osv. fnask 1739 osv.)
Etymologi
[sv. dial. fnask(er); avledn. av FNASKA;med avs. på bildningssättet samt bet. o. ursprung av änd. -er jfr DANKER]
1) (starkt vard.) liten gosse, pojkvasker, pys, i sht ss. smekord; ofta ss. nedsättande benämning på vuxen person som i sht med hänsyn till kroppsstorlek l. förmåga att uträtta ngt kan jämställas med en gosse, liten stackare, liten ”fjäsk(er)” l. ”visper”; jfr 2. En snäsig fnasker till Gubbe. Hagberg Aristoph. 4(1834). En liten, högst oansenlig fnasker. Stenhammar Riksd. 2: 43(1840). Då han var en liten fnask, knappt så här hög. Hagberg Shaksp. 3: 315(1848). jfr POJK-,PUTTI-FNASK(ER).
2) (starkt vard.) person som helst sysslar med småsaker, knåpare, pedant, petimeter; jfr FNASKA 3. Livijn 2: 331(1842). Kronans befälhafvare är ingen fnasker, som eftersätter människors väl för några kråkfötter om stapelrätt. Högberg Vred. 3: 108(1906).
3) (†) person som smyger omkring; jfr FNASKA 5. Lind(1749).
4) (i vissa trakter, starkt vard.) person (gosse) som ständigt går o. äter på sötsaker; jfr FNASKA 6. Dalin(1851). Östergren(1921).
