FNATTA fnat3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. fnatta, riva, gnugga, smått gnaga l. äta, gå som små barn, motsv, d. fnatte, riva, klå; jfr FNATT, sbst.1-3]
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) skrubba, klå; oftast refl. om hundar, kattor m. fl.: med tassen skrubba ett kliande ställe på kroppen. Hunden sitter och fnattar sig.
2) [beträffande bet.-utvecklingen jfr KLÅ] (†) ge (ngn) ett kok stryk. Nå, hinhåle skall väl fnatta dig, du oförskämda kattdrejare. Sparre Sjökad. 629 (1850).
3) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) om hundar, ekorrar m. fl.: smågnaga l. småbita (så att tänderna klappra). Östergren (1921).
