SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1925  
FNYSA fny3sa2, v. -er (Hambræus Erasmus A 6 a (1620) osv.), i södra Sv. samt i Finl. vard. stundom fnys (Spegel GV 21 (1685), Kling Spect. Ccc 1 a (1735) osv.), -te (Stiernhielm Herc. 40 (1648, 1668) osv.), -t (Giese Sprachm. 1: 281 (1730) osv.) l. ipf. fnös fnø4s, fnöso fnø32 (Aurivillius Gr. 142 (1684: fnöös o. fnyste), Spegel TPar. 92 (1705) osv.), sup. vard. (i sht i mellersta Sv.) stundom fnysit fny3sit2 (Sahlstedt (1773), Linder Regl. 131 (1886)), äv. (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) fnusit fnɯ3sit2 (Möller (1790), LoW (1911)). vbalsbst. -ANDE, -NING (ofta konkretare, SP 1780, s. 474); jfr FNYS, FNYSARE (se avledn.).
Ordformer
(fny(y)- c. 1600 osv. fnij- 1712)
Etymologi
[jfr d. fnyse, isl. fnýsa, holl. fniezen, nysa, feng. fnēosan, ä. eng. fnese, urspr. ljudhärmande (se Hellquist)]
(häftigt, vanl. stötvis) utblåsa luft gm näsan, så att därvid ett slags väsande l. fräsande ljud uppkommer, i sht ss. yttring av förakt, förbittring, välbehag l. dyl.; stundom (i sht om person) äv. användt för att beteckna förefintlighet av nämnda affekter, oavsett huruvida de äro åtföljda av fnysande l. icke; stundom med innehållsobjekt; stundom ss. anföringsverb. Fnysa av vrede, ilska. Fnysa föraktligt. Hon bara fnös åt honom och besvarade inte hans hälsning. JTBureus (c. 1600) hos Lindroth Bureus 30. En stinner en Sälle; / Fnyste och pyste så mädan han gick. Stiernhielm Herc. 40 (1648, 1668). Profess. Tommegap går omkring som en vandrande Volkan och fnyser eld och etter. Tegnér (WB) 3: 349 (1818). Den fete gaf .. sin belåtenhet tillkänna med ett fnysande. Strindberg RödaR 31 (1879). Stort mer (än ett oskäligt djur) ä han väl heller inte, fnös Öman. Janson Ön 157 (1908). VerdS 197: 13 (1913). — särsk.
a) (enst., †) i uttr. fnysa sig till sitt väderkorn, om hund: gm fnysning skaffa sig väderkorn. Fast drefvet gick på tok, han dock gaf hals / Och fnös sig till sitt väderkorn igen. Hagberg Shaksp. 7: 118 (1849).
b) (numera föga br.) om mera bullersam utblåsning, särsk. av häst: frusta; ngn gg äv. i oeg. anv. om väsande utblåsning gm munnen. Dalin Vitt. II. 6: 117 (1740). Hästarne fnysa af otålighet. Almqvist JK 15 (1835). (Gåsen) skakade vattnet ur ögonen och fnyste. Lagerlöf Holg. 1: 30 (1906). bildl. (Ånghästen) fnysande öfverspringer / Ravinernas svindlande djup. Tigerschiöld Dikt. 1: 93 (1888).
c) (†) om sovande person: ”snusa”. Then sofwande fnyser, och snarckar. Schroderus Comenius 352 (1639). Wallin Vitt. 1: 394 (c. 1805; uppl. 1878).
d) (numera föga br.) om utblåsande av luft gm näsan för undertryckande av skratt. SP 1780, s. 474. Ynglingen fnyste / Utaf skratt. CFDahlgren 2: 95 (1839). särsk. oeg.: halvhögt skratta, fnissa. Kindblad (1871). Hahnsson (1888).
e) mer l. mindre bildl.; ofta: (i upprörd sinnesstämning l. upprört tillstånd) rasa l. brusa l. fräsa l. dyl. Stören sturlar och fnyys til thes han af Fiskare finnes. Spegel GV 21 (1685). Frithiof (släppte) sin drake lös, / och seglet svällde och vågen fnös. Tegnér (WB) 5: 29 (1825). Den fnysande hämnden. Tranér Anakr. 163 (1828, 1833). Jag ser dig (dvs. proletären) .. / .. kasta sedelbuntar med fnysande förakt. Karlfeldt FlBell. 117 (1918).
Särsk. förb.: FNYSA TILL10 4. göra en fnysning. Carlstedt Her. 1: 454 (1832). Jag .. fnös till av obehag. Nordström Amer. 24 (1923).
FNYSA UT10 4. (föga br.) Hans näsa fnyser ut Et tiockt, förgiftigt damb. Kolmodin QvSp. 2: 275 (1750).
Ssgr: FNYS-LJUD. (knappast br.) språkv. ljud bildat gm utstötande av luft gm näsan. Keyser SvSpr. 9 (1875).
-SJUKA. (†) veter. näskatarr hos svin, blodnäsa. Dannström Hering 124 (1848). SFS 1863, nr 32, s. 14.
Avledn.: FNYS, n.
1) (föga br.) fnysande. Ikorrars fnys i trädens höga stammar. MarkallN 2: 57 (1821); jfr 1 b. Kindblad (1871).
2) (†) ”väder” l. nys (av ngt). Hon har .. ej minsta fnys om / hvad .. är aftaldt. Fahlcrantz 7: 50 (c. 1835, 1866). Därs. 115. FoU 17: 112 (1862).
FNYSARE, m. (numera knappast br.)
1) om person som fnyser l. har benägenhet att fnysa. Dalin FrSvLex. 2: 401 (1843).
2) föraktfull, överlägsen person, kritiker l. dyl. Livijn 2: 331 (1842). Han var en svår patriotisk fräsare och fnysare. Siwertz Eld. 82 (1916).
Spoiler title
Spoiler content