SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
FORM for4m (Anm. Enl. Hof Skrifs. 206 (1753) uttalades ordet ”i en del landsorter” med ω), r. l. m. (m. Sahlstedt (1773), LoW (1911; jämte r.); f. Lind (1749), Sahlstedt (1757)) ((†) n. RARP 3: 307 (1643; i bet. I 1 b), BoupptRArk. 1704 (i bet. I 3 a)); best. -en; pl. (numera bl. i bet. I) -er (GR 16: 580 (1544; i bet. II 1), AOxenstierna 2: 20 (1609: ordeformer), BoupptVäxiö 1828 (i bet. II 1)) l. (i bet. II) -ar (Hiärne Ved. 10 (1696) osv.);
l. (numera bl. i bet. III) FORMA for4ma l. for3-ma2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(form GR 13: 141 (1540) osv.; fårm VadaKInvent. 1612, SHof (1748) hos Hernlund Laurel 22. forma FörsprDan. (Bib. 1541: formo, oblik kasus; i bet. I 1), Johansson Noraskog 2: 138 (1544: formor, pl.; i bet. III), BtÅboH I. 1: 23 (1554: formor, pl.; i bet II 7), StadgSmältare 1664, s. A 4 a (i bet. III), VDAkt. Syneprot. 1750 (i bet. II 7), BoupptVäxiö 1839 (: Ljusforma; i bet. II 1). forme GR 10: 102 (1535: j then beste forme), RARP 3: 381 (1644), Björnståhl Resa 2: 120 (1773). Anm. I sv. användas ofta de rent lat. uttr. in amplissima l. optima forma, eg.: i bästa l. yppersta form, på bästa l. fullständigaste sätt o. d., samt pro forma, för formens skull, för syns skull, för att uppfylla lagens bokstav o. d. (jfr I 4 a nedan): ”(Rådet utnämnde) en gammal tapper och förfaren sjöman pro forma till Landtmarskalk.” HSH 7: 216 (c. 1750); mindre vanligt är in forma, formligen, ordentligt, i egentlig mening o. d. (jfr I 4 b): (Sjuksköterskan) fick Pesten in forma.” Block Pest. 15 (1711))
Etymologi
[fsv. forma, y. fsv. äv. form; jfr dan. o. isl. form (ä. d. äv. forme), mnt. o. mht. forme, t. o. eng. form, fr. forme; av lat. forma. Formen forme kan i citatet från 1535 vara oblik kasus (dativ) av form l. inhemsk försvagning av forma, i citaten från 1600- o. 1700-talen är det en av franskan påvärkad skrivform]
Anm. Under den nysv. språkutvecklingens gång har en differentiering i form o. böjning ägt rum, som givit till resultat att för den moderna språkkänslan snarast tre särskilda ord föreligga: FORM, pl. -er (omfattande nu brukliga anv. av I nedan), FORM, pl. -ar (= fortfarande brukliga anv. av II), o. FORMA (= III). Weste (1807) är den förste av våra ordboksförfattare som skiljer mellan form, pl. -er, o. form, pl. -ar. I bet. III har från o. med Rinman (1788) endast formen forma påträffats, som från o. med Dalin (1851) brukar upptagas ss. självständigt ord i ordböcker o. ordförteckningar.
I. om det varigm ngt framträder för vår (yttre l. inre) åskådning ss. ngt för sig bestående, från annat skilt o. avgränsat, ävensom i därtill sig närmast anslutande anv.
1) (ett föremåls l. en saks) yttre gestaltning l. daning l. skapnad; fason, figur; äv. konkretare: gestalt, skepnad; stundom pregnant: riktig l. vederbörlig gestaltning osv. Huvudet, foten har en vacker form. Rund, fyrkantig till formen. Molnen antogo form av människor och djur. Återgå till, återtaga sin ursprungliga form. Hatten har förlorat formen l. sin form. The fyra Riken, som han tilförenna .. medh thet stora beletet beteknadhe, them seer han åter här vthi een annor formo eller lijknelse, Nemligha, vthi fyra diwr. FörsprDan. (Bib. 1541). (Nattvarden utdelades) widh sådana Bordh, som til Formen hafwa the gamble Altaren lijke waridt. Emporagrius Cat. R 2 b (1669). Sätta form och skick på något. Widegren (1788); jfr 3. Dessa (smycken) äro af brons eller guld, af vacker form. Nilsson Ur. 2: 94 (1862). (Snö-)drifvorna vexla beständigt form. Snoilsky 2: 83 (1881). Det dagas så sakta. Trädgårdar och lundar börja att taga form. Hedin Front. 381 (1915). Snidverk i form av keruber. 1Kon. 6: 29 (Bib. 1917). Formen på ansiktet (var) utsökt vacker. Lagerlöf Troll 2: 54 (1921). — jfr ANSIKTS-, BUSK-, BÅG-, CIRKEL-, CYLINDER-, HUVUDSKÅLS-, KLOT-, KROPPS-, MÄNNISKO-, PYRAMID-, STRUT-FORM m. fl. — särsk. i utvidgad anv.
a) i pl. övergående i bet.: konturer, ytterlinjer; särsk. med syftning på kroppsdelar som giva en mans- l. (i sht) en kvinnokropp dess karakteristiska gestaltning. En kvinna med yppiga, svällande former. Stagnelius (SVS) 1: 329 (c. 1815). Längs flickans former tyst hans druckna blickar smögo. Därs. 3: 132 (1822). Den stora grå frisrock, som .. omslöt hans väldiga former. Carlén Köpm. 1: 477 (1860). Nilen .. afspeglade ruinernas brutna, kantiga former. Beskow Res. 49 (1861).
b) (†) format. Tryckia Biblian vthj ett stoort form. RARP 3: 307 (1643). Hamb. (1700).
c) (†) konkret: bild, figur (som formats efter ngt ss. mönster). Then form som tw skrifwer om att wele lathe göre effter samme Rooss. HB 2: 228 (1588). (Trollkvinnan) tog sin serk och blåste'n fullan af väder och lade'n hos mannen, och gjorde deraf en .. fullkomlig form och hamn. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 116 (efter handl. fr. 1618). Romarne (hava) .. utskurit former af hvarje bokstaf och lemnat barnen att dermed leka, för att de skulle lära sig alfabetet. Geijer I. 1: 251 (1845).
2) fys. aggregationstillstånd (hos kropp). Smältning eller öfvergång från fast till flytande form. Fock 1Fys. 451 (1854). Ett bord, rikligen belastadt med lekamligt godt, både i fast och flytande form. Nyblom Twain 2: 13 (1874). — jfr GAS-, LUFT-, ÅNG-FORM.
3) om det särskiljande sätt varpå ett tanke- l. idéinnehåll l. en känsla kommer till uttryck, en handling l. värksamhet försiggår, ett tillstånd ger sig till känna o. d.; ej sällan om det (ofta tillfälliga o. mångfaldigt växlande) yttre i direkt motsättning till innehållet l. en saks inre väsen o. kärna. GR 11: 189 (1536). (Låt oss veta) j huredane forma och med hwad Condicioner, samme fördracht skeet är. Därs. 17: 340 (1545). Bleff beslutit att detta alt skulle författas i form aff en öpen resolution. RP 3: 271 (1633). Wij .. hafwe .. benådat Fahlu Stadh medh nye Privilegier; Försorgt Stadhen medh Magistrat och Embetzmänn, och såledhes kommit thesz Politie på gång och i sin tilbörlighe form. PrivBergsbr. 1649, 8: L 4 b. (Hustrun är) wred, oc swärier i tusende Former. BrölBesv. 302 (c. 1670). Han återgaf den unga Friman Egendomarne, dock under form af köp. Stridsberg Friman 23 (1798). Hvarje sjukdom har .. något eget, och det är formen d. v. s. symptomgruppen. TLäk. 1833, s. 134. Grundelementerna för all skön konst (äro): idée och form, eller med andra ord: det som skall framställas, och det, hvarigenom detta framställes. Bagge Wendt 9 (1835). Till formens skönhet hon (dvs. Atterboms dikt) ett barn af Hellas, / till tankens djup ett Nordens barn hon är. Tegnér (WB) 9: 20 (1840). En anticipation af verkligheten i diktningens form. Melin JesuLefv. 1: 138 (1842). Vi hylla icke det slags christlighet, som gör form till väsen, som i det tillfälliga och förbigående ser hufvudsak. HReuterdahl i SKN 1842, s. 23. Tron är den religiösa tankens egendomliga form. Björling Dogm. 1: 392 (1847). Riksdagskallelsen gaf en annan och mera bestämd form åt oron. Malmström Hist. 3: 5 (1870). Enkla bokföringssättet .. (är) den lämpligaste formen för Minuthandelsbokföringen. Smedman Kont. 2: 1 (1872). Schiller har insett .. att form ej finnes utan innehåll, att formen endast är innehållets sinnliga uttryck. ANilsson (1913) hos Tegnér FilosEstetSkr. 72. — konkretare. Samhället .. är ej en död form, utan ett lefvande väsende, som rätt så väl har sin kropp och sin själ som individen. Geijer I. 5: 158 (1811). Den (romerska arkitekturen) upptager från olika håll färdiga, historiska former. Hahr ArkitH 102 (1902). — jfr EXISTENS-, LIVS-, LÅNE-, SJUKDOMS-, SKATTE-, SONAT-, STRAFF-, STYRELSE-, TILLVARELSE-FORM m. fl. — särsk.
a) i fråga om skriftlig l. muntlig framställning: avfattning, formulering, stilisering; ordalydelse, ordalag; äv.: uppställning o. disposition. Skrifter på prosa och i bunden form. Avfatta ett beslut i skriftlig form. Giffuendis honom fore tesse epter(skriv)ne articler j then beste forme, och skyckilsse szom i nogon tiid lärt haffue. GR 10: 102 (1535). Ibland the förste Christne (voro) fåå dugelige Män, som sin Lära vthi klaar form them förnämligom kunde föreställa. Brask Pufendorf Hist. 387 (1680). Så framt urkunderna af Josua bok först under en sednare tid erhållit sin närvarande form. Agardh ThSkr. 1: 6 (1842, 1855). Metrisk form. Cavallin (1875). I statsrådsberedningen gjordes .. en och annan förbättring (av förslaget till ny riksdagsordning), af Lagerstråle mest i sak och af Gripenstedt mest i form. De Geer Minn. 1: 237 (1892). Hans föreläsningar berömdes .. såsom till innehåll och form fulländade. Ahnfelt Minn. 1: 11 (1905). — jfr FRAMSTÄLLNINGS-, FRÅGE-, VERS-FORM m. fl.
b) språkv. i fråga om ett ords ljudgestaltning, särsk. om den olika (konkreta) gestaltning ett ord antager vid böjning i olika kasus, numerus, genus, tempus o. d.; stundom särsk. om verbets ”genus” l. huvudformer; äv. om ett ords fysiska sida (ljudmassa) i motsättning till dess betydelseinnehåll. Ett substantiv i bestämd form. Verbet har två former: aktivum och passivum. Cellarius LatGr. 109 (1703). AGSilverstolpe Språkl. 28 (1814). Verbets former kallas enkla, då de bildas endast genom någon ändelseförändring: de kallas sammansatta, då de icke kunna bildas utan tillhjelp af ett annat verb, som derföre kallas Hjelpverb. Boivie SvSpr. 151 (1820). Vi (ha) stundom upptagit samma främmande ord under flera olika former. EHTegnér i Ydun 1870, s. 76. — jfr ADJEKTIV-, BÖJNINGS-, DATIV-, DIALEKT-, GENITIV-, GENUS-, IMPERFEKT-, KASUS-, LJUD-, NUMERUS-, ORD-, RIKSSPRÅKS-, STAM-, SUBSTANTIV-, TEMPUS-, UPPSLAGS-, VERBAL-FORM m. fl.
c) (†) konkret: formel; formulär; schema, mönster, modell (till rättesnöre vid muntlig l. skriftlig framställning); paradigm. En Kort Vnderuisning och forma huru man skall tale och handle med bönderne. GR 19: 252 (1548). Rijkzens Rådh .. sworo .. Konungen och hans Arfwingar .. lydno, Troskap och Manskap, effter then Form them wardt förestafwat. Girs G1 178 (c. 1630). Dhe Landz Böcker som vthj Kongl. Maij:ts Cammar Collegio finnes effter tillbörligh Form åhrligen inlagde. HSH 31: 264 (1667). Hallenberg Hist. 5: 157 (1796). De verber, som konjugeras efter samma form, sägas tillhöra samma konjugation. Enberg SvSpr. 145 (1836). — jfr BESVÄRJELSE-, BÖN(E)-, EDSFORM.
4) av lag fastställt l. författnings- l. stadgeenligt o. d. tillvägagångssätt l. förfarande (i ett givet fall); äv.: av sed o. bruk reglerat l. föreskrivet sätt att uppträda l. gå till väga; i pl. ofta övergående i bet.: (lagliga l. vederbörliga) formaliteter l. ceremonier o. d., vedertagna umgängesregler, etikettssaker, skick o. bruk o. d. Hålla på formen l. formerna. Iakttaga behöriga l. laga former. Med Domrarne går jag utan alla complimenter till väga, men med Prästerna fodras mera former. GMArmfelt (1812) i UrFinlH 197. I ett land, som Sverige, måste formerna respekteras. Almqvist DrJ 466 (1834). Sammanlefnadens yttre former. BEMalmström 7: 400 (1845). Under de vexlande stridernas tummel utbildades och stadgades formerna för ämbetsmyndigheternas verksamhet och riksdagens öfverläggningar. Malmström Hist. 6: Föret. 2 (1877). I Versailles hade den gamla hofetiketten .. stelnat i sina former, och det fans efter Ludvig XIV:s tid ingen, som förmådde ingjuta nytt lif i dem. Odhner G3 1: 402 (1885). Jag tviflar på att det, som skett i laga form, / Kan rifvas upp. Andersson Terentius 13 (1896). (Tsar Peter) utfärdade sina befallningar utan alla slags former från sitt fältkansli. Hjärne K12 104 (1902). — jfr REPRESENTATIONS-, RÄTTEGÅNGS-, RÄTTS-, UMGÄNGES-FORM m. fl. — särsk.
a) i uttr. för formens skull, övergående i bet.: för att allt skall vara i sin riktiga ordning o. d.; äv.: för att det ”så ska' vara”, för att rädda skenet. Nyblom Twain 2: 73 (1874).
b) [efter fr. en forme] (†) i uttr. i form, i vederbörlig form, formligen, ”efter alla konstens regler” o. d. Jag hinner omöjligen att skrifva ett bref i form. Leopold (1789) i MoB 9: 87. Min afsigt är .. ej att i form strida mot försvararne af en sjelfdanad verld. Dens. 3: 12 (1802, 1816).
c) (†) konkret: ordning, författning, stadga, reglemente. Regeringen (skall) föreståndet warda effter den form H: K: M:t sielf för sin dödh hafuer författa lathett. RARP 2: 22 (1633). (Det befanns nödvändigt att) een viss form göres, hvar effter Krigzrådet här uthinnan går. RP 6: 90 (1636). — jfr REGERINGS-FORM.
5) (†) sätt, vis, metod. Wor willie (är) atj .. same tacke jern smelte och giute effter thet seett, och form, som wår fogte och befalningzman eder .. vnderuisendis worder. GR 13: 141 (1540). Form och sätt huru man skall præparera pestilentziæ pulwer. OMartini Läk. 48 (c. 1600). I samme stugo (sutto) 2. Andra fångar, som på samma form wåro fångade (dvs. fängslade). VRP 1631, s. 431.
6) mil. formering. Tingsten o. Hasselrot 63 (1902). Plutonens former äro: linje och rotekolonn. ExInf. 1904, s. 46. — jfr MANÖVER-, MARSCH-, SAMLINGS-, STRIDS-FORM.
7) (†) (inneboende) natur, väsende; utmärkande beskaffenhet. Thet är then Steenens eghen form, och heemligha qualitet (att avsöndra vattendroppar), lijka som i Magneten til at dragha til sigh Jern. Forsius Min. 121 (c. 1613). Om yttersta Dagzens Wiszheet, Form och Teckn. JMatthiæ 1: 18 (”10”) (1658). VetAH 1744, s. 36.
8) [efter eng.] sport. om kapplöpningshästs l. idrottsmans tillstånd l. kondition med avs. på förutsättningarna för att med utsikt till framgång kunna deltaga i kapplöpning l. idrottstävlan; dels i uttr. fin, god, dålig form o. d., dels pregnant: god kondition. Vara, komma, hålla sig i (god) form. Vara, komma ur form. Palma (en kapplöpningshäst) .. var i sin bästa form. TIdr. 1895, julnr s. 4. För att (fotbolls-)laget .. skall komma i form efter sommarens hvila. Zettersten Tait 33 (1906). — jfr TÄVLINGS-FORM. — i utvidgad anv. om ngns befinnande med avs. på hälsa l. andlig vigör, arbetsförmåga o. d. På fjärde dagen (av sjukdomen) fick han börja arbeta igen, på femte dagen var han frisk och i bästa form. Koch Arb. 315 (1912).
9) (i sht i fackspr.) art, typ (sådan den kommer till uttryck i en grupp individer l. individuella ting); sort, slag. Konstens former äro många, / fast dess väsende är ett. Tegnér (WB) 2: 105 (1812). (Av pilar med skafttunga) ha vi två former, både bland de fossila och ännu brukade: den långa och korta formen. Nilsson Ur. I. 1: 22 (1839). Den nästan exempellösa rikedom af former, den skånska allmogedrägten haft att förete. Karlin Konstsl. 21 (1886). Musikens .. former äro de allmänna typer, i enlighet med hvilka musikaliska kompositioner af alla slag äro gestaltade. Wegelius Musikl. 1: 1 (1888). — jfr BÅG-, DIKT-, RELIGIONS-, SKOL-, VERS-, YX-FORM m. fl. — särsk. zool. o. bot. med avs. på individgrupp som gm vissa särmärken utskiljer sig ss. en enhet l. särskild (under)typ inom en art l. ett släkte o. d.; dels i allmännare anv., dels (i systematiken) om dylik grupp utmärkt av mindre avvikelser som ej föranleda uppställandet av en särskild art (l. varietet); stundom: underart, varietet, ras. Av Gentiana campestris hava vi två former: succica och germanica. BotN 1839, s. 87. Nilsson Fauna 1: 125 (1847). Såsom öfriga kulturväxter uppträder sockerröret i en mängd olika raser och former. Elfving Kulturv. 208 (1895). Brokbladiga former (av benveden, Evonymus europæus Lin.). 2NF 2: 1385 (1904). — jfr DJUPVATTENS-, DJUR-, FJÄLL-, HYBRID-, HÖST-, KULTUR-, LAX-, RELIKT-, SKUGG-, TORSK-, TRÄDGÅRDS-, VATTEN-, VEGETATIONS-, VÅR-, VÄXT-, ÅTERGÅNGS-, ÖVERGÅNGS-FORM m. fl.
10) log. sätt varpå tänkandet äger rum. Tuderus Kiesewetter 2 (1806). Rein Log. 4 (1882).
11) filos. från o. med Kant, om rum o. tid, var för sig, ss. allmänna o. nödvändiga förutsättningar för yttre o. inre åskådning, ävensom om förståndskategorierna, var för sig, ss. allmänna o. nödvändiga förutsättningar för tänkandet. Rymd och tid äro .. bägge formerna för vår sinnlighet d. ä. sådana subjektiva vilkor, hvarunder allena föremålen kunna synas dels för våra inre, dels ock för våra yttre sinnen. Lutteman Schulze 28 (1799). Det allmänna och nödvändiga, som ger sensationerna sitt sammanhang, hade (enligt Kant) sin grund i Intelligensens egna väsende, eller i sinnlighetens och förståndets former. Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). — jfr FÖRSTÅNDS-, RUMS-, TANKE-, TIDS-, ÅSKÅDNINGS-FORM.
12) filos. i idealistisk o. romantisk filosofi: (okroppslig o. evig, osinnlig) idé, (rent) begrepp; numera vanl. i fråga om aristotelisk filosofi: idé fattad ss. inneboende i konkreta ting o. företeelser; i den romantiska poesien från 1800-talets början ofta om ren idé tänkt under mer l. mindre konkret gestaltning (ss. ideal l. urbild). Jag vill intet Snärja mig i en detaille som hindrar mej och läsarn, ifrån formen af sakerna. CAEhrensvärd Brev 2: 37 (1795). Tegnér (WB) 1: 220 (c. 1805). Tingens rena former kring oss ljunga. Atterbom i Phosph. 1810, s. 27 [jfr t. in den heitern Regionen, / wo die reinen Formen wohnen (Schiller)]. Der borta, der de sköna former råda, / Går salighet emot hvart fromt begär. ESjöberg 123 (1819). Till sin inre betydelse äro förståndsbegreppen de eviga, oföränderliga formerna för den sinliga verkligheten (existensen). Boström 1: 155 (c. 1830). Då Plato fattar idéen såsom ett försigvarande, från företeelseverlden åtskildt, så framhåller .. Aristoteles, att om tingens vara och varda skall kunna förklaras, idéen eller formen såsom deras väsen måste fattas såsom i dem inneboende. Wägner FilosH 160 (1886).
II. redskap l. inrättning som tjänar till att giva ngt en viss skapnad l. gestaltning; äv.: ram som sammanhåller l. ger stadga åt ngt.
1) redskap l. anordning med urholkning l. hålighet vari ngt gjutes l. pressas o. d. för att erhålla en viss avsedd form; särsk. metall. o. tekn. om gjutform samt kok. om kärl vari pudding, pastej o. d. får sin form. The 1 1/2 duszenn falkuner, som thu med lodt och former (dvs. gjutformar för stöpning av blykulor) begärer tijt nidt till Calmarne. GR 16: 580 (1544). Bencht byssegiutere haffver lagtt formor till två fällthslanger och två halffve slanger. Därs. 25: 191 (1555). Man (tar) effter handen opp Osten med en Skum-Sleef, och slår honom i Formor. Rålamb 13: 58 (1690). Pastejer kunna tillredas i formar af metall eller porslin. Hagdahl Kok. 650 (1879). (Till teglets formande) användas formar af jern eller trä. ArbB 153 (1887). — jfr BAKELSE-, GJUT-, JÄRN-, KANON-, KNAPP-, LJUS-, OST-, PUDDING(S)-, SOCKER-, TEGEL-, TÅRT-FORM m. fl. — särsk. i jämförelser o. bildl.; numera nästan bl. i uttr. (liksom l. som) stöpt l. gjuten i en l. samma form för att antyda en (så godt som) fullständig likhet l. överensstämmelse mellan två l. flera individer l. ting. Schroderus Os. III. 2: 202 (1635). (Är kvinnans själ) af wärre stoff, af sämre kön ell' krafft, / Ell' stöpt i annan form (än mannens), se då först ger jag tapt. Brenner Dikt. 1: 153 (1701, 1713). Flamländare, friser och holländare äro alla, både till yttre och inre egenskaper samt sedvänjor, liksom gjutna i en och samma form. Torpson Eur. 1: 223 (1895).
2) tekn. skiva l. platta o. d. med (utskurna l. ingraverade) mönster till avtryckning, schablon, mall, stamp. Göra Horn så miuk, at man Bildwärck medh Formor ther vthi intryckia må. Hildebrand MagiaNat. 257 (1654). En ansenlig samling af välskurna Former, til at trycka Bordurer, Bouquetter, Löfverk, enkla Blomster m. m. på lärfter. SP 1779, s. 1026. Grafström Kond. 47 (1892).
3) tekn. stomme varöver ngt drages l. spännes o. d. för att erhålla sin avsedda form. Nordforss (1805). (Fr.) Enformer, .. (sv.) Sätta (strumpor, hattar) på form. Dalin FrSvLex. 1: 397 (1842). Kantiga, bukiga och dylika korgar flätas öfver formar. Eneberg Karmarsch 1: 254 (1858). — jfr HANDSK-, HATT-, STRUMP-FORM.
4) tekn. vid tillvärkning av handgjort papper: ramvärk med ett underlag varpå pappersmassans filtbildning i arkform försiggår. Deleen 238 (1836). Formarna äro fyrkantiga ramar, öfverspända med metallduk, hvilken har olika beskaffenhet allt efter som man vill ha randadt papper eller velinpapper. UB 1: 462 (1873). Ambrosiani DokumPprsbr. 365 (1923).
5) tekn. inom guldslageriet. Hela packan af på hvarandra lagde fyrkantiga lappar (av pergament eller guldslagarhinna), emellan hvilka guld-, silfver- eller platina-bladen, hvart och ett för sig, läggas, kallas en form. Almroth Karmarsch 190 (1838).
6) boktr. järnram som till ett fast helt hopfogar en stilsats (till ett halvt tryckark erforderliga, på ett bestämt sätt ordnade färdigsatta kolumner l. klischéer); på dylikt sätt hopfogad stilsats; tryckform, stilform. Det fordras två formar för att trycka ett ark. Täubel Boktr. 1: 84 (1823). Den form, hvarå 1:a sidan af arket finnes, kallas ”prima” och upptager i oktavformat med sexton sidor kolumnerna 1, 4, 5, 8, 9, 12, 13 och 16, den andra formen, hvarå 2:a sidan finnes, kallas ”sekunda” och upptager alla de öfriga sidorna. 2UB 10: 191 (1906). — jfr BOKTRYCKERI-, KVART-, OKTAV-, STIL-, TRYCK-FORM.
7) (†) ram (av järnlister) vari ugnsspjäll skjutes in o. drages ut, spjällram. BtÅboH I. 1: 23 (1554). 5. st: Spisar, medh spiell och Former. VDAkt. 1705, nr 324 (1704). Lindström Bi 7 (1780).
8) (†) (bok)band, pärmar. Schroderus Lex. 40 (1637). Een tysk crönika in folio utan form. KyrkohÅ 1906, s. 263 (1641). VGR 1679, s. 59.
III. [efter t.; jfr lat. forma i bet.: vattenledning(srör)] metall. öppning (rör) varigm blästern pressas in i smältugn l. ässja; äv. om liknande apparat för avtappning av slagg: slaggforma. Szå må thu och skaffe honum ett par former, och ett par Belgtattor. GR 17: 77 (1545). StadgSmältare 1664, s. A 4 a. Det vanliga i gamla dagar var, att masugnarne hade vid pass 30 fots höjd och blott en forma; men under de senare årtiondena hafva de ojämförligt flesta blifvit påbygda samt försedda med 2 till 4 formor. NordT 1878, s. 317. Vid moderna masugnar, särskildt koksmasugnar, användes äfven en vattenkyld forma för slaggens kontinuerliga aftappning; denna benämnes efter sin uppfinnare Lürmanns slaggforma. 2NF (1907). — jfr BESSEMER-, JÄRN-, KOPPAR-, MASUGNS-, RÄCK-, SLAGG-, SMÄLT-, VATTEN-FORMA m. fl.
Ssgr: A: (I 1) FORM-ANATOMI. (i fackspr.) plastisk anatomi (för konstnärer). Sthm 1: 396 (1897).
(I 1, 3, 9) -AVVIKELSE~0200. (i sht i fackspr.) avvikelse från den regelbundna l. normala formen; anomali; variation; äv. konkret(are). Dalin (1851).
(II 1) -BACK. (förr) tekn. behållare i vilken, vid raffinering av råsocker, formar av bränd lera, före sockrets ifyllande, indränktes med sirap l. sockerlösning. Dalin (1851).
-BAND.
1) till II 1: band som till prydnad sättes omkring en puddingform vid servering. Montell Frun 5 (1898).
2) tekn. till II 3: tätt åtsittande band som drages nedåt omkring det över en form placerade ämnet till en hatt vid dennas formning. Björkman (1889).
(I 1, 3) -BEGÅVNING. estet. i fråga om förmåga (lätthet) att giva en konstnärlig form åt diktalster l. konstvärk. Hr Nycanders diktsamling vittnar om .. vacker formbegåfning. SD 1892, nr 349, s. 4.
(I 1, 3) -BEHANDLING. i sht estet. i fråga om konstvärk l. litteraturalster. Dikterna utmärka sig för en lycklig formbehandling. Ljunggren Est. 2: 257 (1860). (En staty) utmärkt af .. stor träffsäkerhet i den plastiska formbehandlingen. Sthm 2: 63 (1897).
(I 1, 3) -BESTÄMD, p. adj. (i fackspr.) bestämd till formen; med l. i bestämd form l. bestämda former. Formbestämd spekulation. Wikner Lifsfr. 2: 272 (1868). Vid utförandet af de formbestämda (gymnastik-)öfningarna iakttages stor noggrannhet. Wilskman IdrFinl. 1: 7 (1904).
(I 1, 3) -BILDANDE, p. adj. (i fackspr.)
1) som skapar l. framalstrar former; i sht filos. i uttr. formbildande kraft l. princip o. d. Genberg VSkr. 2: 29 (1872). Grekernes fantasi var i hufvudsak formbildande. Eichhorn KonstH 70 (1881). Naturen sedd såsom formbildande makt. Quennerstedt Agnost. 14 (1888).
2) pedag. i förb. formbildande förmåga, i fråga om undervisningsämne som anses särskilt ägnat att bibringa lärjungarna formell färdighet o. utveckla deras själsförmögenheter. Samtiden 1872, s. 38. Åsigten om latinets ”formbildande förmåga”. LärovKomBet. 1884—85, 1: 42.
(I 1, 3) -BILDNING. (i fackspr.) bildning l. skapande av form l. former; äv. konkret(are). Är icke naturen i alla sina modificationer och formbildningar ett beständigt under? Tegnér FilosEstetSkr. 329 (1808). Michael Angelos väldiga, i en oerhörd originalitet reflekterade formbildning. Estlander KonstH 238 (1867).
(III) -BRÖST. metall. större fördjupning i murblocket kring äldre masugn vari forma o. tättställning hava sin plats. Rinman (1788).
-BUNDEN, p. adj. i sht till I 4. Det skygga och formbundna förfarande, som vidlåder allmänna förvaltningen (i Frankrike). SvLittFT 1837, sp. 554 (”564”). Ingen borde någonsin försöka efterbilda folkspråket som saknar förmåga att återgifva det i dess riktiga, strängt formbundna skick. Samtiden 1871, s. 428; jfr FORM I 3 b.
(II 1) -CIGARR. (i fackspr.) cigarr som erhåller sin fason gm pressning i en form; motsatt: handcigarr. 2UB 4: 656 (1899).
(II 6) -CYLINDER. boktr. vid tryckpress med två cylindrar: den å vilken tryckformen är placerad; motsatt: tryckcylinder. Nordin Boktr. 235 (1881).
(jfr II 4) -DUK. tekn. i pappersmaskin: i jämn rörelse försatt metallduk utan ända varå den vällingtunna pappersmassan utbreder sig o. börjar antaga den avsedda formen, vira. UB 1: 466 (1873).
-ELEMENT. (i fackspr.)
1) till I 1: histol. i fråga om de enkla grundbeståndsdelar (celler o. d.) av vilka en levande organism l. ett organ o. d. uppbygges. ASScF 5: 262 (1858). Såsom formelement äro för kylus och lymfa gemensamma: lymfoïda celler och röda blodkroppar. Hammarsten FysiolK 155 (1883). 2NF 11: 766 (1909).
2) till I 1, 3, i fråga om diktning o. bildande konst. NF 8: 676 (1884). Nya formelement (användandet af fyrstafviga versfötter, nybildningar, nya rimsätt m. m.) (hos Fröding) ha verkat omskapande på den svenska poetiska formen. 2NF 9: 59 (1908).
(I 4) -ENLIG. som har den vederbörliga formen; som överensstämmer med gällande regler l. föreskrift(er) l. vedertaget bruk o. d. Dalin (1851). Formenlig kanslistil. Beskow K12 1: 32 (1868).
-ENLIGHET—00~2 l. ~200.
(I 1, 3) -ESTETIK. estet. estetik som söker grunda läran om det sköna på formella bestämningar. Rydberg Det sköna 104 (1889). Vischer hyllar en innehållets estetik, i motsats till formestetiken. 2NF 32: 809 (1921).
(I 3, 9) -FATTIG. som har l. uppvisar bl. få former. särsk.
1) språkv. till I 3 b, om språk: som är fattigt på böjningsformer. Claëson 2: 164 (c. 1858).
2) till I 9; särsk. naturv. till I 9 slutet, i fråga om djur- l. växtsläkte l. -familj osv., ett lands fauna l. flora o. d. Vårt .. formfattiga och oprydliga porcellin. SvLittFT 1837, sp. 285. Med 1600-talets inbrott började en ny riktning (inom det nederländska landskapsmåleriet) framträda, hvilken natursant och anspråkslöst höll sig till hemlandets enkla och formfattiga natur. NF 5: 1416 (1882).
-FATTIGDOM ~002 l. ~200. —
-FEL, n. särsk.
1) till I 3 b: felaktig ord- l. böjningsform (särsk. i en lärjunges uppsats l. stil).
2) till I 4: fel (tillvägagångssätt som strider) mot gällande föreskrifter l. fastställd ordning för ngt. Begå ett formfel. Ansökningen ogillades på grund av ett obetydligt formfel. Meurman (1846). Svedelius i SAH 55: 70 (1878).
(II 1) -FLASKA. metall. o. tekn. Rinman 1: 863 (1788). Sanden (vari skall gjutas) sammanhålles af aflånga fyrkantiga jern-, träd- eller messings-ramar (gjut- eller formflaskor). Almroth Karmarsch 116 (1838).
-FRÅGA. i sht till I 4. fråga, sak l. omständighet som (bl.) rör formen, som är av formell natur; jfr -SAK. Claëson 2: 55 (1858). Icke blott formfrågan om domstolens behörighet, men äfven sjelfva klagopunkternas innehåll berördes. Svedelius i SAH 46: 352 (1870).
(I 1, 3) -FULLÄNDAD~020, p. adj. fulländad till formen, av fulländad form; särsk. om konstvärk l. framställning i tal l. skrift. CVAStrandberg 1: 82 (1848). Johan Ludvig Runebergs .. enkla, men tillika formfulländade .. diktning. Schybergson FinlH 2: 416 (1889).
-FULLÄNDNING~020. Claëson 1: 277 (1858). De franska (industri-)tillverkningarna äro kända för smak och formfulländning. Carlson 1Skolgeogr. 72 (1894).
(I 1, 3) -FÖRÄNDRING. äv. konkret. Moberg Gr. 32 (1815). SvLittFT 1833, sp. 553. De aldra flesta insekter undergå under sin tillväxt mer eller mindre påfallande formförändringar, hvilka man sammanfattar under benämningen metamorfoser. Thorell Zool. 2: 354 (1865). All utveckling är formförändring. Rydberg FilosFörel. 1: 196 (1876).
(I 1, 3) -GIVNING. i sht estet. i fråga om (konstnärlig) framställning i ord l. bild; jfr -BEHANDLING. NF 2: 143 (1876). Bilderna af fyrfotadjuren förråda en stor osäkerhet i formgifningen. BSalin i AntT XI. 1: 7 (1890). Kellgren .. fick namnet ”behagens skald” för sin eleganta behärskade formgivning. Wrangel Dikten 158 (1912).
(II 1) -GROP metall. o. tekn. för stora formar anordnad grop i ett gjuteris golv, gjutgrop. Dhen tiocka Hampelijnan sönderbrast då stoorklåckan uppwinnades utur formgroopen sedan hon war omgutin. VDAkt. 1699, nr 160. Zidbäck (1890).
(II 1) -HALVA. metall. o. tekn. om vardera hälften av en formflaska. Almroth Karmarsch 157 (1838).
(I 1) -HYVLING. tekn. hyvling av buktig yta. Konvex formhyfling. SlöjdBl. 1888, nr 6, s. 2.
(III) -HÅL. metall. öppning i murvärk l. häll gm vilken forma instickes i ugn l. härd. —
(III) -HÄLL. metall. formvägg. Rinman 1: 527 (1788).
(III) -JÄRN. (form- 1734 osv. forme- 1544) metall. formspett. Johansson Noraskog 2: 138 (cit. fr. 1544). JernkA 1833, s. 603.
(I 4) -KARL. karl som fullt behärskar formerna o. håller på deras noggranna iakttagande; stundom klandrande: formalist. Herr Jensson är formkarl och ordentlig, det tycker jag om. Rydberg 8: 154 (c. 1855). Sträng formkarl försummade han ej några formaliteter. Nordensvan SvK 156 (1892).
(II 1) -KISTA. (föga br.) metall. o. tekn. formflaska. BoupptVäxiö 1778. Almroth Karmarsch 96 (1838).
(II 1) -KITT. tekn. vid gjutning av statyer använd deg av fin lera, tegelmjöl o. vatten. Almroth Karmarsch 140 (1838).
(I 1, 3) -KONSTNÄR~02 l. ~20. i sht estet. konstnär som utmärker sig gm en ypperlig behandling av formen. THedberg i SvD 1898, nr 226, s. 2. Både som allmogeskildrare, känslolyriker och formkonstnär har Fröding redan utöfvat ett högst betydande inflytande. 2NF 9: 59 (1908).
(I 1) -KOPPAR. Så kallad Formkoppar eller hvarjehanda halfgjorde arbeten, såsom updjupade kiettel-ämnen och dylikt. KungörExportpræm. 9/5 1770, s. 3.
(I 4) -KRISTEN. kristen bl. till formen l. till det yttre. Östergren (1921).
(I 4) -KRISTENDOM~002 l. ~200. Snellman Stat. 268 (1842). Denna tomma formkristendom, som är de flesta menniskors hela kristendom. Rudin 2Evigh. 2: 52 (1885, 1888).
(I 1, 3) -KÄNSLA. i sht estet. känsla (förståelse) för formen. Ljunggren Est. 2: 222 (1860). (Lukianos har) en spelande fantasi, en säker stil- och formkänsla. VLitt. 1: 565 (1903).
(II 1) -KÄRNA. metall. o. tekn. om den del av en form kring vilken gjutes; kärna av formmassa. Gjuta öfver formkärna. Björkman (1889).
(II 1) -LER l. -LERA. metall. o. tekn. lera använd till gjutformar; jfr -SAND. König Mec. 149 (1752). Almroth Karmarsch 107 (1838).
(I 1 c) -LIK, adj. (†) miner. om sten: som gm naturens lek har liksom ngn uthuggen l. ingraverad figur. Wallerius Min. 406 (1747). Brander NatH 154 (1785).
(II 1) -LJUS, n. ljus gjutet i form, gjutljus; motsatt: stöpljus. PT 1758, nr 76, s. 4. 2UB 7: 509 (1903).
(II 1) -LÅDA. [äv. till FORMA, v.] metall. o. tekn. låda vari ngt formas l. gjutes. BoupptVäxiö 1817. För att begagnas till matris gjutes vaxet i en formlåda, af stilmetall eller messing. Nordin Boktr. 79 (1881). Man instampade betongen i särskildt för ändamålet förfärdigade formlådor. TT 1889, s. 195.
(I 1, 3) -LÄRA, r. l. f. (i fackspr.) vetenskapsgren som behandlar sitt ämne från dess formella sida, som undersöker, beskriver o. förklarar de inom en vetenskap fallande objektens former, morfologi. Musikalisk formlära. AJourn. 1814, nr 168, s. 2. Morfologien eller formläran redogör för växtdelarnes (organernas) allmänna former och utseende. Rebau NatH 2: 3 (1879). De ordinarie läroämnena i byggnadsyrkesskolan äro .. byggnadsritning jemte formlära (m. m.). SFS 1891, nr 47, s. 7. särsk. språkv. till I 3 b, benämning på den av grammatikens tre huvuddelar som (i motsats till ljud- o. betydelselära) behandlar ordens former (böjning o. ordbildning, stundom bl. det förra); lära(n) om språkformerna, morfologi; jfr ETYMOLOGI. Boivie SvSpr. 115 (1834). Noreen VS 7: 5 (1906).
-LÖS.
1) till I 1, 3: som saknar bestämd form, oformlig, utan konturer, konturlös, kaotisk. En formlös massa. Atterbom i Phosph. 1810, s. 172. Materien är (enl. Aristoteles) det i och för sig formlösa, som dock kan antaga form. Rein Psyk. 1: 67 (1876). särsk. miner. om ämne: som ej kristalliserar, amorf. Berzelius ÅrsbVetA 1837, s. 53.
2) till I 4: som sker utan (iakttagande av) laga former l. vedertagna umgängesformer o. d. NF 14: 1541 (1890). Då fråga är om fastigheter, får öfverlåtelse af äganderätten icke ske lika enkelt och formlöst, som beträffande lösören är fallet. Björling Civilr. 59 (1906).
-LÖSHET—0~2 l. ~20. särsk. till -LÖS 1. Tegnér FilosEstetSkr. 221 (c. 1809). I allmänhet lida dessa dikter af en viss formlöshet. PT 1902, nr 260, s. 3.
(II 1) -MASSA.
1) metall. o. tekn. massa (av formsand l. -lera) varav gjutformar framställas. TT 1871, s. 247.
2) plastisk massa till modellering. Modellerlåda med giftfri formmassa i stänger. Östergren (1921).
(III) -MULA, r. l. f. (†) metall. Formmula .. är främsta smala struten af en koppar- eller järnforma, som sitter 3 a 4 tum in uti härden vid stångjärnssmide och äfvenså uti koppar- och silfverugnar. Rinman (1788). JernkA 1852, s. 89.
(III) -NAS. metall. (utskjutande) lager av starkt järnhaltigt slagg som avsätter sig kring mynningen av en forma. Rimman (1788). Keyser Kemien 2: 655 (1874).
-ORD. språkv. ord som (ofta saknande eget egentligt betydelseinnehåll bl.) tjänar att representera l. på ngt sätt modifiera ett annat l. uttrycka ett förhållande l. en relation av ngt slag mellan ord l. satser. Claëson 1: 216 (1858). Formorden, hvartill räknas artiklar, pronomen, hjälpverb, prepositioner och konjunktioner, blifva efter regeln obetonade. PedT 1897, s. 37.
(II 1) -PAPP. tekn. papp som tillvärkats i form (i motsats till dylikt av hoplimmade pappersark). Dalin (1851).
(I 4) -PEDANT. person som pedantiskt noga håller på formerna, (stark) formalist. Schulthess (1885).
(III) -PLÅT. (form- 1788 osv. forme- 1548) metall. mindre järnhäll l. -skiva instucken i en masugnsforma under tättan för ändring o. fixering av tättans riktning inåt ugnen. Johansson Noraskog 2: 157 (cit. fr. 1548). Rinman (1788). 2NF 8: 846 (1907).
-RAM.
1) boktr. till II 6: ram i vilken de uppsatta kolumnerna äro fastsatta under tryckningen. Wikforss 1: 571 (1804). Dalin (1851).
2) tekn. = FORM II 4. Dalin (1851).
(II 6) -REGAL. boktr. (skåpliknande) ställ med hyllor för sättbrädenas förvaring. Täubel Boktr. 1: 147 (1823).
(I 1, 3) -REN, adj. om konst-, litteratur- l. musikalster: med rena former; äv. om konstnär osv. med avs. på hans konstnärliga alstring. En sinnrik och formren lyriker. NF 10: 839 (1886). Linköpingskoret är ett af de formrenaste exempel på sengotikens arkitektur. Romdahl o. Roosval 3 (1913).
(I 3, 9) -RIK. rik på former. Formrikare och yppigare än den Hebreiska, är .. Arabiens och Indiens skaldekonst. Brinkman i SAH 13: 124 (1828). särsk.
1) till I 3 b, om språk. Claëson 1: 309 (1859). Lapparnes språk är formrikare än både vårt och romarnes. EHTegnér i SvTidskr. 1874, s. 137.
2) till I 9; särsk. naturv. till I 9 slutet, om systematisk avdelning inom djur- l. växtriket l. om ett lands l. ett områdes fauna l. flora. Vida större och formrikare än floran är hafvets fauna. NF 6: 476 (1882). Rubus corylifolius med sina sju formrika underarter. Andersson Växtv. 73 (1896).
-RIKEDOM~002 l. ~200. —
-RIKTIG. i sht till I 4. riktig l. rätt till formen; i riktig form; formellt riktig. Bilden kommer fram i skarpare drag (i de romanska språken), och tanken är ojemförligt formriktigare. Samtiden 1872, s. 440. Formriktigast har enligt vår tanke Andra kammaren förfarit. Därs. 1873, s. 78.
(I 4) -RYTTARE. person som fäster överdriven vikt vid l. ”hänger upp sig” på formerna, formalist. Östergren FrämOrd (1909; under formalist).
(I 4) -RYTTERI1004, äv. 3~002. förhållande(t) att ngn fäster överdriven vikt vid formerna. Den gamla retorikens formrytteri. Mjöberg Stilstud. 9 (1911).
(I 1) -RÖR. tekn. fasonrör. TT 1896, B. s. 49. —
-SAK. i sht till I 4: sak som rör l. gäller formen l. formerna (i motsats till innehållet) l. som göres bl. för formens skull; formalitet. Det är en ren formsak. ”Adress-debatten”, sådan han ännu förekommer inom engelska parlamentet, är föga annat än en formsak. NF 1: 165 (1875). Man måste vara sträng i formsaker. Strindberg RödaR 271 (1879).
(II 1) -SAND. [äv. till FORMA, v.] metall. o. tekn. sand varav gjutformar iordningställas; vid gjutning använd sand, gjutsand; jfr -LERA. Linné Ungd. 2: 29 (1732). För vanligt gjutjärn användes alltid formsand, d. v. s. en blandning af fin sand och lera. 2UB 6: 42 (1904).
(I 1, 3) -SINNE. i sht estet. sinne för formen. Estlander KonstH 360 (1867). Slöjden .. förmår skärpa ögat och utbilda formsinnet. Verd. 1886, s. 6. Grekernas fina formsinne. Nyblom i 3SAH 8: 291 (1893).
(II 2) -SKÄRA, v.
1) (i fackspr.) skära träsnitt o. d.; numera nästan bl. ngn gg ss. vbalsbst. -ning. Koppartrycka och formskära. ASScF VIII. 2: 254 (efter handl. fr. 1761). Eneberg Karmarsch 1: 250 (1858: formskärning).
2) bildl. med anslutning till I 4, i p. pr.: som pedantiskt o. petigt håller på formerna l. det formella. Att (vid uppfostran) troget följa naturens, icke en ensidigt formskärande psychologis anvisningar. SvLittFT 1833, sp. 484.
(II 2) -SKÄRARE.
1) (i fackspr.) person som har till yrke att i trä skära (l. i metall gravera) formar till träsnitt, vignetter o. d. l. avsedda att användas vid tygtryckning, kortfabrikation m. m.; förr allmännare: träsnidare; jfr -SNIDARE. Lind (1749; under form-schneider). Täubel Boktr. 2: 36 (1823). Tillverkarne af spelkort och helgonbilder kallades brefmålare, sedermera breftryckare, illuminatorer och formskärare. 2UB 10: 162 (1906).
2) bildl. med anslutning till I 4: person som pedantiskt o. petigt håller på formerna, formalist. (Hartmansdorff) är dristig, och ehuru stark formskärare går han dock formerna förbi, när hans hugskott så fordra. Tegnér BrefWingård 60 (1837). Sander i 3SAH 10: 175 (1895).
-SKÄRAR-KONST. till -SKÄRARE 1. Wikforss (1804; under formschneiderei). Dalin (1851).
(II 2) -SKÄRERI1004, äv. 3~002.
1) (i fackspr.) formskärarkonst. Wikforss (1804; under formschneiderei).
2) bildl. med anslutning till I 4: pedantiskt fasthållande vid formerna l. vid formaliteter. Det juridiska formskäreri, som ”Stockholms Dagblad” i tre långa artiklar vill visa hafva blifvit med så förtjänstfull trohet iakttaget i Zola-processen. GHT 1898, nr 44 A, s. 2.
(I 1, 3) -SKÖN. skön till formen, av skön form; med sköna former; i sht i fråga om konstvärk l. litteraturalster. Snellman Tyskl. 189 (1842). Man fann hans formsköna kvinnofigurer sakna själ och innehåll. Nordensvan SvK 582 (1892). Franzéns mjukt formsköna dikt. Wrangel Dikten 151 (1912).
-SKÖNHET—0~2 l. ~20. SKN 1843, s. 44.
(II 2) -SNIDARE. [efter t. formschneider] (förr) formskärare; träsnidare. Risingh Kiöph. 95 (1669). AORhyzelius (1747) i KyrkohÅ 1901, s. 272. Den bekanta nürnbergska konstnärsfamiljen Glockendon, hvars medlemmar på 1400- och 1500-talen gjorde sig kända såsom skicklige miniaturister, kopparstickare och formsnidare. MeddSlöjdf. 1886, s. 29.
(II 2) -SNITT. (med avs. på ä. förh.) träsnitt (med grov linjeföring). 2RARP 4: 178 (1726). 2NF (1907).
(III) -SPETT. metall. spett med platt udd medelst vilket forma rensas från färskjärn vid härdfärskning; smalt spett l. järnten för rengöring av masugnsforma inifrån. Rinman 2: 781 (1789).
(I 1, 3) -SPRÅK. estet. om det (för en viss tid l. stilriktning o. d. kännetecknande) konstnärliga uttryckssättet inom (ngn av) de sköna konsterna. Det gifna arkitektoniska formspråket. SvLitTidskr. 1866, s. 381. Arkitektens och målarens formspråk. SvD 1897, nr 158 A, s. 6.
(I 1, 3) -STEL. estet. stel i formen, med stela former. Det formstela och stereotypiska i den franska tragedien. BEMalmström 2: 435 (c. 1860).
(I 1) -STEN. tekn. fasonsten; jfr -TEGEL. TaxaLandtull. 1756, s. 12. Vid helt af tegel .. utförda byggnader formas äfven de arkitektoniska lederna af tegel, s. k. formsten. 2UB 1: 414 (1898).
(II 1) -STIFT. tekn. långt, smalt, med huvud försett stift, med l. utan spets, användt till förstärkande av gjutform. TLev. 1899, nr 8, s. 2.
-STOCK. (form- 1851 osv. forme- 1740)
1) tekn. o. boktr. till II 2: skuren stock till tryckning av träsnitt o. d. Och vid Upsala stora branden, exemplaren med Formeståckarna altsammans förtärdt och ofrälsadt blef. LRoberg (1740) hos Fries 2Linné 1: Bil. 29.
2) handskm. till II 3. Formstock .. Träform, hvarpå handskar formas. Dalin (1851).
(III) -STOKARE, r. l. m. (numera föga br.) metall. formspett. Rinman (1788). JernkA 1853, s. 9.
(III) -STOPP, n. metall. tillstoppande av en formas mynning gm inträngande slagg, kolstycken o. halvsmälta beskickningsämnen; äv. konkret om slagg osv. som tillstoppar formans mynning. JernkA 1852, s. 89.
(I 4) -STRIDIG. stridande mot, ej överensstämmande med föreskriven form l. vedertagna former o. d., formvidrig. Ett formstridigt förfarande. Dalin (1851). Handla formstridigt. Hahnsson (1888).
-STRIDIGHET—00~2 l. ~200. —
-STRÄNG, adj.
1) i sht estet. till I 1, 3, i fråga om konstvärk l. litteraturalster l. om konstnär l. diktare med avs. på hans alstring. NFBiberg i VittAH 10: 98 (1811, 1816). Han är en formsträng ordkonstnär, som finner sällsynt stämningsrika, centrallyriska uttryck. NF 11: 1093 (1887).
2) till I 4. Sjelf förenade han en formsträng judisk konservatism med sin filosofiska förnuftstro och hjertats religiositet. NF 10: 1335 (1886).
-STRÄNGHET—0~2 l. ~20. särsk. till -STRÄNG 1. Frey 1850, s. 222. Den franska litteraturen tjusade honom (dvs. Gustav III) genom sin elegans, klarhet och formstränghet. LStavenow i SvH 8: 16 (1904).
-STYCKE.
1) tekn. till I 1: fasonstycke. Formstycken, .. rördelar som användas för anordnande af förgreningar eller krökar å rörledningar samt för ändring i rörens diameter och form. 2NF (1907).
2) tekn. till II 1: stycke l. del av en form. TT 1872, s. 281. AHB 119: 21 (1884).
3) tekn. pressat isoleringsmaterial av asbest l. kork o. bindemedel (till skydd mot köld l. värme). —
(II 1) -STÖTEL. metall. o. tekn. värktyg varmed formsanden tillpackas (o. jämnas) vid gjutning. —
(I 3) -SYSTEM. (i fackspr.) Ett utbildadt juridiskt formsystem med vittnen, notarius publicus o. s. v. EHTegnér i UVTF 12: 123 (1875). Arkitektoniskt formsystem. WoJ (1891). särsk. språkv. till I 3 b. Många språk ega vida rikare formsystem än de klassiska. EHTegnér i SvTidskr. 1874, s. 137.
-SÄKER. säker i formerna, som fullt o. helt behärskar formerna l. det formella. Lysander RomLittH 7 (1858). särsk.
1) till I (1 o.) 3, om författare l. konstnär; äv. om dikt l. konstvärk o. d. Hans originaldikter voro formsäkra. AB 1889, nr 147, s. 3. Scholander är som arkitekt lugn, sansad, formsäker, aldrig nyckfull eller fantastisk. Nordensvan SvK 422 (1892).
2) till I 4. En formsäker jurist. Lugnt och formsäkert sköttes funktionen vid talmansbordet. SödermNyh. 1894, nr 99, s. 2.
-SÄKERHET—00~2 l. ~200.
(III) -TAK. metall. om överdelen av formhålets murvärk i masugnar m. fl. ugnar; jfr -VALV. Rinman (1788).
(I 1) -TAL. skogsv. Cnattingius Skogslex. (1874, 1894). Med formtal förstår man det tal, som angifver förhållandet mellan en stams verkliga kubikmassa och kubikmassan af en cylinder med lika stor grundyta som stammens vid brösthöjd och samma höjd som stammen. Haller o. Julius 261 (1908).
(I 1, 3) -TALANG. i sht estet. i fråga om diktare l. konstnär: talang för formen l. det formella; äv. konkret om diktare l. konstnär. NSvTidskr. 1880, s. 3. Hans formtalang har gifvit det bästa resultatet inom skulpturen. Nordensvan KonstH 240 (1900). De flesta af Italiens berömda humanister voro föga mera än formtalanger. Schück Rom 2: 40 (1914).
(I 1) -TEGEL. tekn. fasontegel; jfr -STEN. NF 5: 1391 (1882).
(I 1) -TRÄD. trädg. träd som tvingas att växa i en viss (geometriskt regelbunden) form. Pyramid-, spalier- eller öfriga formträd. HbTrädg. 3: 31 (1872).
-TVÅNG. tvång som formen l. (de yttre) formerna pålägga (ngn). särsk.
1) estet till I 1 o. 3 b. Börjesons skapelser (inom skulpturen utmärka sig) genom en kraftig realism, i hvilken det personliga innehållet genombrutit traditionens schablonmässiga formtvång. ARydfors i SvH 10: 273 (1909).
2) till I 4. (Tidningspressen) verkar hastigt och våldsamt, under det Regeringen rörer sig tungt i sitt formtvång. Wingård i SAH 19: 118 (1837).
(III) -VALV. metall. om den välvda överdelen av formhålets murvärk vid masugnar m. fl. ugnar; jfr -TAK. Bergroth (1887).
-VIDRIG.
1) (mindre br.) till I 1, 3: som strider mot formen l. utgör en brist i formellt hänseende. Förmåga att skilja det sanna från det falska, det sköna från det formvidriga. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 248 (1899).
2) till I 4: som strider mot laga former l. gällande föreskrifter l. vedertaget bruk o. d. Det var alldeles formvidrigt att göra ett sådant tillägg (till revisionsberättelsebetänkandet), sedan betänkandet blifvit godkändt. Stenhammar Riksd. 2: 110 (1840).
-VIDRIGHET—00~2 l. ~200.
(III) -VÄGG. metall. vägg l. häll på den sida av härd l. annan ugn där forma är placerad. Rinman (1788).
-VÄSEN(DE).
1) (mindre br.) till I 1, 3. Gautier .. ser .. uti konsten blott ett tomt formväsende, der halten och inspirationen är temmeligen likgiltig. Estlander KonstH 191 (1867).
2) till I 4. SvLitTidskr. 1866, s. 35. Att på vissa klockslag falla ned och bedja, såsom .. de rättrogna judarna göra, kan lätt bli bara ett yttre formväsen. Beskow Till de unga 38 (1904).
(I 1, 3, 9) -VÄXLING. förhållande(t) att ngt växlar form. Claëson 1: 164 (1858). Förändringen hos växten är formvexling eller metamorfos. Sahlin NatLif 22 (1878). Den odlade hafren företer en mycket stor formväxling. 2NF 10: 996 (1908).
(III) -ÖPPNING. metall. formhål; äv. om den inre mynningen av hålet i en forma. Rinman 1: 522 (1788). 2UB 5: 330 (1902).
B (†): FORME-JÄRN, se A.
(III) -LAG, n. forma. Hiärne Berghl. 455 (1687).
-PLÅT, se A.
(III) -SMED. smed som tillvärkar formor. GR 24: 41 (1553).
-STOCK, se A.
Spoiler title