SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1926  
FRÄCK fräk4, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(frech- c. 1550 (: frechhett). fräch c. 16701699. fräk 16711766)
Etymologi
[jfr sv. dial. fräk, glupsk, ej nogräknad, d. fræk, nor. dial. frek, skarp, sträng, frisk i smak, driftig, isl. frekr, lysten, girig, sträng, got. (faihu-) friks, (penning)sniken, fht. freh, girig, lysten, mht. vrech, modig, djärv, t. frech, feng. frec, lysten, dristig; avljudande till FRACK, adj. o. FRAK; jfr FRÄKEN, adj. Ordet torde vara dels inhemskt, dels (i bet. 2) inlånat från t.]
1) (†) rask, hurtig, käck; överdådig, dristig. Hine fräcke oc före folcken, som gerna wille arbeta för bara maten. Ahlquist Öl. 1: 357 (cit. fr. 1602; om kringvandrande tiggare). Kättia gör allom lust, är fräck, och köner i åtburd. Stiernhielm Herc. 109 (1648, 1668). Han uthärdade deras första anfall, och skadde några af dem, som voro fräckast i hopen. Mörk Ad. 1: 357 (1743). På det våta fält at segla fräkt och trygg. SvMerc. 2: 255 (1756). Bergeström IndBref 355 (1770). — övergående i bet.: högmodig, stolt. Men Satans sinne war doch öfwermåttan fräkt / Tå han sin bittra harm så lycksamt hade släckt. Spegel ÅPar. 1 (1711).
2) djärv l. tilltagsen på ett sätt som öppet trotsar lag, sed, samvete o. d.; skamlös, oblyg; oförskämd, oförsynt; stundom: cynisk, oanständig; särsk. i fråga om tal l. uppträdande l. åtbörder l. dyl. En fräck lymmel. En fräck slyna. Ett fräckt försök till pänningutpressning. Fräckt tal. Fräck uppsyn. En fräck lögn. Han var fräck nog att neka till allt. Han var fräck och oförskämd mot alla. Det var det fräckaste jag hört på länge. Fräckt Tahl och Discourser, sampt annan otillbörlig Åthbörd och Giärning. ResolReductW 1688, s. D 2 b. Låt mig ej, Faeton lik, med fräcka händer fatta / I tyglarne på solens vagn. Tegnér (WB) 2: 4 (1808). Hans högtidliga och heliga ed .. kunde ej gerna inför allas ögon så fräckt brytas. Fryxell Ber. 2: 263 (1826). Mot Pechlin, den fräckaste af alla att gifva och taga mutor, haglade beskyllningar. Malmström Hist. 6: 203 (1877). Han var tvär, frän, ibland rent av fräck. Koch Arb. 285 (1912). — jfr ILL-, MUN-FRÄCK m. fl. — särsk. i mera förbleknad bet.
a) (starkt vard.) i opers. uttr., i fråga om ngt som man (mer l. mindre skämtsamt) uttrycker sin förtrytelse över: ”nedrig”, ”oförskämd”. Det var fräckt att han skulle komma först.
b) (starkt vard.) om person: som värkar öfverlägsen, ”mallig”. Han är fräck och duktig.
Anm. Möjl. föreligger den dialektalt anträffade bet. glupsk l. den denna närstående bet. lysten i följande språkprov: En ymnig sällhets deel den högste dem (dvs. Adam och Eva) betoog, / Ock deras fräcka kött däd foodret undandroog. Columbus BiblV A 4 b (1674).
Avledn.: FRÄCKHET, r. l. f. till 2; äv. konkretare, om handling, yttrande o. d. Med en fräckhet utan like. Med sin vanliga fräckhet. Han svarade med en otrolig fräckhet. (Gud varder) eder vdj eders otuckt, frechhett och sächerhett vdj längden ecke .. forschonende. Ludvigsson Norman 31 (c. 1550; t. orig.: frechheit). Dalin Arg. 1: 190 (1733, 1754). Phariseerne hade den fräckheten att akta den gudomliga lagen i de tio budorden ringare än sina egna stadgar. Melin Pred. 1: 81 (1844).
FRÄCKNA, v. (vard.) i förb. fräckna till10 4, börja att bli fräck l. fräckare än förut. Ingenjören kände sig i stånd att desperat fräckna till. Ossian-Nilsson Hav. 238 (1910). Engström Häckl. 113 (1913; bildl.).
FRÄCKUS40, m.||(ig.) (vard. o. skämts.) fräck person. Dagen 1896, nr 6, s. 3. Alving BarSjöb. 185 (1909).
Spoiler title
Spoiler content