SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
FRED fre4d, starkt vard. (särsk. i förb. i fred, se 5 b) fre4 (”i det dagliga umgänget” fre Moberg Gr. 99 (1815)), l. FRID fri4d, r. l. m. (m. Lind (1749), Lundell; r. l. f. LoW (1911)); best. -en ((†) fredn Stiernhielm Fred. 15 (1649, 1668)); gen. sg. best. -ens, äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande, i sht i bet. 6) -sens (fredsens (-dz-) 2Kor. 13: 11 (NT 1526), Dalin Vitt. I. 2: 50 (1743); fridsens (-dz-) Luk. 1: 79 (NT 1526), Runeberg 4: 46 (1857)); pl. (i bet. 3 o. 4 c, ngn gg i bet. 2, t. ex. Gyllenborg Bält 286 (1785), Atterbom 2: 77 (1827)) -er32. Anm. Den gamla nom.-formen i sg. frider anträffas hos Österling Lärops. 90 (1724), den gamla dat.-formen i pl. fridom hos Dalin Arg. 2: 311 (1734, 1754: med späkt och fridom).
Ordformer
(fred(h) (freed(h)) GR 1: 6 (1521) osv.; fredt GR 1: 100 (1523). frid(h) (friid(h), frijd(h)) GR 1: 5 (1521) osv. fryd GR 2: 16 (1525: fryd), VDAkt. 1664, nr 7 (: frydzgärssgårdh); frid(h)t (friidt, frijdt) GR 1: 82 (1523), HFinlH 2: 243 (1547: ffridtstandet). gen. sg. i uttr. till freds (se 7): fres OxBr. 5: 52 (1613: tilfres); fretz VDAkt. 1709, nr 244; ffriss BtFinlH 3: 226 (1549). i ssgr: fre- VDAkt. 1693, nr 129 (: frebennen), Därs. 1732, F III 7 (: frebennet); fres- Carl IX Cal. 69 (1589: freshandellen); fredtz- GR 29: 111 (1559: fredtzbreffvett), ConsAcAboP 4: 15 (1671: fredtz mijlen). — Beträffande anv. av formerna fred o. frid se anm. nedan)
Etymologi
[fsv. friþer, fredh(er), fred, frid, motsv. isl. friðr, kärlek, fred, frid, d. fred, fsax. frithu, fht. fridu, t. friede, feng. friðu, av ett germ. friþu-, ieur. pritu-, till roten prī, (skydda o.) älska; jfr FRIA, v.2, FRID, adj., FRILLA, FRÄNDE, ävensom FRI. — Formen fred är den ur fsv. friþer ljudlagsenligt utvecklade formen. frid torde bero dels o. väsentligen på skriftspråklig tradition, dels i ngn mån på inflytande från t. friede. Dock är det möjligt, att växlingen e : i i äldre tid delvis beror på en ljudlagsenlig utveckling i olika böjningsformer (frid(h) : fred(h)en o. d.)]
Översikt
Översikt av betydelserna.
1) fredligt förhållande (mellan personer l. grupper av personer osv.) i allm., sämja, endräkt. 2) fredstillstånd (mellan folk l. stater osv.), motsatt: krig l. krigstillstånd. Härunder bl. a.: Guds fred l. frid (d). 3) fredsavtal, fredsslut. 4) rättslig ordning o. säkerhet, rättsskydd; säkerhet till person o. egendom; i fråga om enskild person ofta motsatt: redlöshet. 5) ostördhet, lugn, ro, trygghet. Härunder särsk.: skydd l. hägn som lämnas av stängsel l. gärdsgård o. d., äv. konkret: stängsel, inhägnad (c). 6) i fördjupad o. förandligad bet.: djup l. fullständig fred, fullkomlig ro l. stillhet; lycksalighet; fullkomligt sinneslugn, sinnesro. Härunder bl. a.: fridens Gud l. fridens furste o. d. (b β); ss. hälsningsord (b ζ); i bedyrande o. förstärkande uttr. (vad i herrans frid l. hela friden o. d.) (b η). 7) i det adverbiella uttr. till freds.
Anm. rörande anv. av formerna fred o. frid.
Formerna fred o. frid användas i äldre tid utan åtskillnad i bet. Den senare formen synes ha varit den vanligare i mera vårdat skriftspr. åtminstone inemot midten av 1700-talet. Äv. skrivningen frid(h) torde emellertid stundom åsyfta uttal med e-ljud (jfr rimmet fridh : thet Holof. 26 (c. 1580); jfr äv. Lagerlöf Orth. 49 f. (1694)). Från medlet av 1700-talet blir formen fred i de flesta bet. vanligare i skriften, och småningom utvecklas en allt bestämdare bet.-skillnad mellan de båda formerna. I det nutida språket användes sålunda i bet. 1, 2, 3 o. 5 vanligen, i bet. 7 alltid formen fred. Denna form är — frånsett rent arkaiserande anv. (t. ex. Högberg Vred. 3: 94 (1906)) — i bet. 2 o. 3 numera den enda brukliga, under det att i bet. 1 o. 5 formen frid ännu ngn gg kan förekomma i högre stil, i sht då bet. mer l. mindre närma sig 6, i vilken de under denna form utan skarp gräns övergå (t. ex.: i godan frid Heidenstam Svensk. 2: 127 (1910). hålla frid Mark. 9: 50 (Bib. 1917)). I alla dessa bet. är emellertid formen frid i högre stil icke sällsynt ännu långt in på 1800-talet; tidigast blir den obruklig i bet. 3. Ett särskilt undantag utgör Guds frid (2 d), ännu brukligt vid sidan av Guds fred. I bet. 4 användes allt fortfarande såväl frid som fred, vilket sammanhänger därmed att denna bet. väsentligen hänför sig till äldre förh., varvid den äldre skriftformen utövat inflytande. I bet. 6 slutligen, som företrädesvis tillhör den högre stilen, har formen frid blivit så godt som enarådande. Endast helt undantagsvis träffas i senare tid i poesi formen fred, framkallad av rimmet (t. ex. Snoilsky 5: 9 (1897)). — Såsom ytterligare belysande för dessa förhållanden kan anföras, att ordböckerna fram till o. delvis ännu efter midten av 1700-talet antingen endast upptaga formen frid eller också anföra fred bl. med hänvisning till frid. Så ännu Ihre (1769). Undantag utgöra Lind (1749) o. Sahlstedt (1757), som hänvisa från frid till fred, o. Ekblad (1764), som utom i ett par ssgr bl. har formen fred. Från o. med Sahlstedt (1773) upptagas i regel båda formerna, vanligen ss. skilda ord, men ofta med hänvisning från frid till fred (t. ex. Weste (1807), ÖoL (1852)). Först Dalin (1851) skiljer mellan de olika bet. väsentligen enligt samma regler som gälla för vårt nuvarande språkbruk.
Ssgr o. avledningar följa i regel huvudordet. Bland ssgr, i vilka ordet ingår ss. senare led, utgöra emellertid ssgrna till 4 c i viss mån ett undantag, i det att dessa i motsats till huvudordet ännu vanligen taga formen frid (HEMFRID, KVINNOFRID, KYRKOFRID osv.); jfr Dalin 1: 487 (1851). Bland ssgr i vilka ordet ingår ss. första led samt avledningar märkas det arkaistiska FRID-BÖN (till 4 c, där eljest formerna fred o. frid växla) samt FRIDFÄRDIG, FRIDLYSA, FRIDSTÖRARE o. FRIDSAM, vilka väsentligen ansluta sig till bet. 1, 2, 5, som numera alltid l. nästan alltid ha formen fred.
1) (numera nästan bl. under formen fred; jfr anm. sp. 1418) om det förhållandet att fiendskap l. tvedräkt l. tvist l. strid icke råder mellan personer (l. andra levande varelser) l. grupper av personer osv., fredligt förhållande, sämja, endräkt; stundom närmande sig bet.: lugn, ro (jfr 5); stundom, i fråga om förhållandena inom ett samhälle o. d., övergående i o. svårt att skilja från 4. Inre och yttre fred i ett land; jfr 2 o. 4. Huslig fred. Fred på arbetsmarknaden; jfr 2 f. Störa freden. GR 1: 86 (1523). Lät migh medh hwarje man, / I frijd och endrägt lefwa, / Så wijdt en Christen kan. Ps. 1695, 297: 5. Sakta, Fred, mine Herrar, lät mig uttyda mig. Dalin Arg. 1: nr 31, s. 6 (1733). På en själf beror det om man har frid med andra. MvSchwerin (1837) hos Wrangel MvSchwerin 223. Med utvidgningen af statens gränser växer ock det område, inom hvilket fred är rådande, då staten allt mindre tillåter inbördes fejd mellan sina medlemmar. EkonS 1: 43 (1891). (Det) är .. fåfängt att predika fred i en myrstack. Ahrenberg StRätt 226 (1899). — jfr FRÄNDE-, HUS-, O-, SYSKON-FRED m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Man haffuer .. icke stort lengre friid, än hans granne will. GR 12: 211 (1539); jfr Grubb 504 (1665) o. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr 2. Den som vill friden njuta, han skall inte friden bryta. Granlund Ordspr. (c. 1880); jfr 2.
b) i numera obr. uttr. (jfr d). Thå hon the speyare annammat hadhe medh fridh. Ebr. 11: 31 (NT 1526; Bib. 1917: tagit emot spejarna såsom vänner). Konung Iabin j Hazor, och Hebers then Kenitens Hws stodho j fridh medh huar annan. Dom. 4: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: vänskap rådde mellan Jabin .. och .. Hebers hus).
c) i uttr. hålla, förr äv. hava fred (med ngn), avhålla sig från fientligheter (mot ngn) l. tvister (med ngn) o. d., leva i sämja o. endräkt (med ngn). Haffuer fredh emellan idher inbyrdes. Mark. 9: 50 (NT 1526; Bib. 1917: hållen frid). Wildiwren j landena skola hålla fridh medh tigh. Job 5: 23 (Bib. 1541). Statskonsten (bjöd) att .. hålla frid med jemnstarka grannar. Holmberg Nordb. 521 (1854). Jan Ersa, / Per Persa, / de höllo aldrig fred. Fröding Guit. 37 (1891).
d) (†) i uttr. taga fred (emellan kämpande l. tvistande o. d.), träda emellan för att avvärja fientligheter l. våldsamheter o. d., stifta l. mäkla fred. GR 10: 50 (1535). Canutus (har) offta tagit fridh them emillan (dvs. mellan mannen o. hustrun). VDP 1656, s. 260. Paul .. togh fredh och skildhe .. (slagskämparna) åth. VRP 1693, s. 13. Nyrén Charakt. 105 (1780). Weste (1807).
e) i uttr. stifta fred (jfr 3 a) o. mäkla fred (jfr 3), bilägga resp. gm medling söka att bilägga strider l. tyister l. oenighet, åstadkomma sämja l. endräkt (mellan fiender l. tvistande o. d.), åvägabringa förlikning l. försoning. Frid-Försten (dvs. Kristus) ville stifta frid emellan Gud och människor. Rönigk Fresenius 291 (1753). Förgäfves sökte biskoparne att stifta fred mellan bröderna. Ekelund 1FädH 1: 70 (1829). Ung qvinna mäklar bättre frid än gammal. Hedberg Bröll. 115 (1865).
2) (numera bl. under formen fred, se dock d; jfr anm. sp. 1418) [eg. specialanv. av 1] om det förhållandet att krig l. fejd l. krigstillstånd icke råder (mellan stater l. härskare o. d.), normalt förhållande av sämja o. inbördes förbindelser (mellan stater osv.), fredstillstånd. Hava, åtnjuta, leva i l. under fred. I djup(aste) fred. Ha fred med sina grannfolk. Så länge freden varar. Skicklig i såväl fredens som krigets värv. Upprätthålla freden. Bryta, störa freden. Drömmen om en evig fred. GR 1: 21 (1521). Then friidt och wenscap som j malmöö wthloffuadis emellom riichen. Därs. 3: 13 (1526). Alldenstundh dee icke kunne föreenas .. om en evigvarande fridh, slöto de allenast tree åhrs stilleståndh. RARP 9: 334 (1664). Det var en tid det bodde uti Norden / En storsint ätt, beredd för frid som krig. Geijer I. 3: 177 (1811). Till Frej offrade våra fäder för god årsvext och frid. Strinnholm Hist. 1: 217 (1834). Förläna oss seger (o Gud!), att vi, frälste ur våra fienders hand, må i fredens lugn hembära Dig ett ostördt lof för fredens frukter. Hb. 1894, s. 93. ”Den väpnade freden” kostar de europeiska staterna f. n. årligen mer än 3 milliarder kronor. EkonS 1: 445 (1894). Militära öfningar i fred. IllMilRevy 1898, s. 41. — jfr FRODE-, GRÄNS-, O-, RELIGIONS-, SKEN-, VÄRLDS-FRED m. fl. — särsk.
a) i åtskilliga ordspr. o. ordspråkslikande talesätt, t. ex.: Fredh Näärer, Ofredh Förtärer. Balck Es. 128 (1603); jfr: Freden föder, ofredh öder. Grubb 213 (1665) samt Rhodin Ordspr. 51 (1807). Fred är bättr' än bäste Krijg. Stiernhielm Fred. Anman. (1649, 1668). Bättre Krijgh, än owisz Frijdh. Grubb 68 (1665). Fredh och wälbygd Hws, kiöpes intet för dyrt. Dens. 214; jfr: Fred är guld värd. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i numera obr. uttr. o. förb. Naar gud ffoger at richet komber i fredt. GR 1: 100 (1523). (Joab) vthgiöt krijgsblodh j fridhenom. 1Kon. 2: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: i fredstid). Fridzens änglar. Jes. 33: 7 (Därs.; Bib. 1917: fredsbudbärarna). Salomo, som var i fred med alla sina grannländer. Agardh ThSkr. 1: 3 (1842, 1855).
c) (i högre stil, i sht poesi) i (mer l. mindre fullständigt genomförd) personifikation. Mars är i boijor satt; Fred håller örlig i band. Stiernhielm Parn. 3: 1 (1651, 1668). Frid ler i Nord, frid ler i Söder, / och glädjen bär han i sin famn. Tegnér (WB) 3: 64 (1820).
d) (i denna bet. användes ännu såväl frid som fred) [jfr d. Guds fred, t. Gottes friede; efter mlat. treuga dei] (i historisk framställning; jfr dock α o. β) i uttr. Guds frid l. fred, benämning på en allmän fred som under medeltiden av kyrkan pålystes för vissa tider o. under vilken alla strider o. fejder skulle vila. De oupphörliga fejderna (under medeltiden) sökte man hämma genom påbud af Treuga Dei, Guds frid. Anjou Kyrkoh. 46 (1842). Geijer I. 6: 381 (1844). — jfr GUDS-FRED l. -FRID. — särsk.
α) [bet. ansluter sig numera till 6; jfr särsk. 6 b ζ; hälsningen är ännu bruklig bland folket i vissa trakter av Sv.] (numera bl. arkaiserande l. starkt bygdemålsfärgat) ss. hälsningsord. Gudz frid, Gudz fridh, god vnger man. Rondeletius 63 (1614). ”Guds fred, bror!” helsade adjunkten länsmannen. Blanche Band. 465 (1848). Strindberg MOlof 71 (1878). Vi .. träda med ett: ”Guds fred i stugan!” öfver den höga tröskeln. EWigström i Landsm. VIII. 2: 6 (1891).
β) (†) i överförd anv., i uttr. sitta i Guds frid l. fred, eg.: befinna sig (bl.) under Guds beskydd; icke ha ngn l. ngt att lita till; ”sitta där” (utan det som man hade väntat). Huad (dvs. om) jag jcke sså hårdelige haffde thoget wdthij met the schippen (som skulle komma med kalksten), thå haffde jag wel sijttet wdthij Gudz fred foruthan kalchstein. BtFinlH 4: 365 (1568). Imedlertid satt jag i Guds fred, och min herr far var fången och min fru mor var död. Horn Lefv. 39 (c. 1657).
e) mer l. mindre starkt närmande sig l. övergående i bet. 3. Bedja, bönfalla om fred. Erbjuda ngn fred. Tilltvinga sig fred. (Fienderna kommo) och begäradhe fridh. Apg. 12: 20 (NT 1526; Bib. 1917: bådo .. om fred). All hans företagande och prachtisering lände till (dvs. syftade till) fridh. Svart G1 96 (1561). Man må .. biudhe fiendhen medh den ene håndhenn fridhenn, och denn andre handhenn sabelenn. OxBr. 5: 72 (1614). Picenterne besegras och erhålla fred. Kolmodin Liv. 3: 369 (1832).
f) i oeg. o. bildl. anv. Sälla krig, ljuft stulna frider. Atterbom 2: 77 (1827; i fråga om ett kärleksförhållande). Den frid eller vapenstillestånd som på en tid ägt rum mellan Akademierna och litteraturen i allmänhet. Tegnér (WB) 6: 551 (1830). Det vore en politisk nödvändighet att taga in Arvid Posse (i ministären) för att köpa fred med andra kammaren. De Geer Minn. 2: 162 (1892).
3) (numera bl. under formen fred; jfr anm. sp. 1418) avtal l. fördrag gm vilket krigförande (l. fejdande) förklara kriget avslutat (l. fejden avslutad) o. efter vars ingående fredstillstånd åter inträder, fredsavtal, fredsslut; förlikning. Underhandla om fred. Sluta l. ingå fred. Diktera freden. Ratificera (den slutna) freden. Medla l. (numera i sht i historisk stil) mäkla (förr äv. mäkla om) fred (jfr 1 e). Bryta, hålla den ingångna freden. En fördelaktig, hederlig, ärofull, neslig fred. Freden i Brömsebro. I l. genom den sista freden fick Sverge (osv.). GR 2: 16 (1525). (Sändebud) Hwilcke .. Freden medh Breff och Segel beslute (dvs. avslöto) och stadfestade. Tegel G1 1: 77 (1622). Tå nu bådhe Härarna ryckte emot hwar andra, mäcklade Hertigh Mauritz .. om Fredh. Schroderus Os. III. 1: 251 (1635). Then Prageska friden. RP 8: 261 (1640). Vill konungen börja krig eller sluta fred, kalle då (osv.). RF 1809, § 13. (Karl Johan) ville .. mäkla fred, innan Napoleons undergång var fullbordad. Tegnér Armfelt 3: 435 (1887). Jos. 10: 1 (Bib. 1917). — jfr MAKT-, PAPPERS-, SAMFÖRSTÅNDS-, SEPARAT-, STILLESTÅNDS-FRED m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. göra fred (jfr 5 c) l. träffa fred, sluta fred, ingå förlikning; stifta fred (jfr 1 e), åvägabringa fred. GR 1: 82 (1523). Tå .. Konungen j Ierusalem hörde, at .. the Gibeoniter hadhe giordt fridh medh Jsrael. Jos. 10: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: ingått fred). Bäst giöra frijdh medh draget Swärd. Grubb 62 (1665). At freden var träffad emellan Keisaren och Konungen i Frankrike. Nordberg C12 2: 447 (1740). Den frid han (dvs. Karl X) stiftat har. Gyllenborg Bält 317 (1785). Kolmodin Liv. 1: 38 (1831).
b) i oeg. o. bildl. anv. Hans klämda hjerta lindring andas, / Och med sitt öde sluter frid. JGOxenstierna 1: 16 (1805). I din egen barm du flykte / och slut frid med verlden der. Tegnér (WB) 6: 3 (c. 1827). (†) Lät oss nu göra frid. Eurén Kotzebue Orth. 3: 18 (1794); jfr a.
4) (om växlingen mellan formerna fred o. frid se anm. sp. 1418) (i sht jur., företrädesvis i fråga om äldre förh.) rättslig ordning o. säkerhet inom ett samhälle (i fråga om moderna förh. närmande sig o. svårt att skilja från 1); rättsskydd, rättssäkerhet; säkerhet till person o. egendom (som ngn åtnjuter l. som ngn skänker l. svarar för); förr särsk.: av lagen skyddad säkerhet till person o. egendom som en samhällsmedlem åtnjöt, så länge han ej förvärkat den gm brottslig handling (motsatt: fredlöshet); förr äv. i uttr. konungens l. rikets frid l. fred o. d., dvs. fred som påbjudes l. skänkes l. upprätthålles av konungen osv. Jach .. haffwer tagit .. abbedissa och menige Systeræ i askeby clöster .. vdj min och Rikisens hegn frid och fforswar. GR 1: 5 (1521). Hvilken som dierfves till att skiuta annan ihiäl, han skall blifva landzflychtig och aldrig få frid i riket. RA 1: 237 (1538). Dher Laag brister, ligger frijdhen siwk. Grubb 153 (1665). ÄB 7: 2 (Lag 1734). Konungen bör .. ingens fred i dess hus störa eller störa låta. RF 1809, § 16. Hvem bryter kungens frid? Tegnér (WB) 5: 121 (1820). Ett jämförelsevis litet antal af statens medlemmar (domarekår, förvaltningspersonal, militär, polis o. s. v.) öfvertager upprätthållandet af freden och lugnet. EkonS 1: 240 (1891). Hvar och en, som var i folkets frid, hade (enl. gammal germansk lag) därigenom sin rätt garanterad. 2NF (1908). Den främmande köpmannen, som kom till en ort, måste för att där få idka handel hava ”frid” d. v. s. säkerhet och skydd av landets härskare. HSchück i SvFolkH I. 1: 200 (1914; i fråga om forntida förhållanden). — jfr LANDS-, LÄNS-, SAMHÄLLS-FRED l. -FRID m. fl. — särsk.
a) i numera obr. förb. (Vi) äre .. til sijnnes, att wele .. tage them till frijdh igen, som sig kunne förseet haffwa. GR 14: 270 (1542). Och kommer aldrigh någon sådan (dvs. den som begår våldgästning) til Fridh eller Booth, vthan Målsäganden bedher för them. Stiernman Com. 2: 164 (1638). I medlertidh Lijste Borgemestaren Kongenss Fredh .. Emellan (de stridande). VRP 1659, s. 1199; jfr b.
b) (numera bl. i högre stil, mindre br.) i uttr. lysa frid l. fred (förr äv. konungens frid l. fred) över (ngn l. ngt) l. lysa, förr äv. sätta (ngn l. ngt) i frid l. fred, vid laga ansvar förklara (ngn l. ngt) okränkbar(t), ställa (ngn l. ngt) under lagens l. överhetens särskilda skydd, fridlysa (ngt). Ther med gaff han (dvs. den för vållande av eldsvåda anklagade) sich i rätten, och fogden Peder Hard lyste ther konungens frijd offuer honom. OPetri Tb. 73 (1525). Varder någor del af almänning i frid lyst. BB 16: 3 (Lag 1734). För några år sedan satte åboerne i frid någon del af utmarken. VetAH 1754, s. 125. Jag lyste frid utöfver nordens qvinna. Hedberg Bröll. 97 (1865; yttrande tillagt Birger Jarl); jfr c. — bildl. (med anslutning till 6 b). Öfver bandet, som vi knyta, / Himlen lyser nu sin frid. Böttiger 3: 231 (1844, 1858).
c) (i sht i fråga om medeltida förh.) om särskild (av stränga straffbestämmelser skyddad) rättssäkerhet l. okränkbarhet som av lagen föreskrives l. av överheten påbjudes för viss(a) person(er) l. vissa förrättningar l. viss tid l. visst ställe o. d., fridhelgd; icke sällan övergående till att beteckna den tid under vilken dylik fred gäller l. råder. Schmedeman Just. 7 (1538). Dee tree almenne Frider som nemnes i helsing(lagen) .. nembligen: Julfrid, Wårfrid och Andfrid. Rudbeck Atl. 1: 652 (1679). Sedermera .. föröktes dessa freder (dvs. hem-, kvinno- och tingsfrid) med den fierde, som kallades Kyrkio-fred. Dalin Hist. 1: 218 (1747). Vore det icke för högens fred, / på stället jag högge dig, svartekung, ned. Tegnér (WB) 5: 31 (1825). Sedan .. fred blifvit lyst (för enviget). Strinnholm Hist. 3: 610 (1848). Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 98 (1857). — jfr AND-, BADSTUGU-, DISTINGS-, GÄST-, HEM-, HERREDAGS-, HUS-, JUL-, KLOSTER-, KYRKO-, PINGST-, PÅSK-, SKEPPS-, TINGS-, VÅR-, VÄG-, ÅKER-FRED l. -FRID m. fl.
d) (numera bl. arkaiserande, i sht vid skildring av fornnordiska förh.) säkerhet (till liv o. lem) som skänkes en fiende; ofta övergående i bet.: nåd, pardon. Skulle jag komma ödmjuk och bedja om frid för Nero? Mörk Th. 3: 34 (1758). Att Frithiof svärd kan döfva, / och aldrig ber om fred. Tegnér (WB) 5: 79 (1825). Derpå bad .. (den besegrade o. tillfångatagne hövdingen), att hans öfverlefvande följesmän måtte hafva fred att fara hvart de ville. LbFolksk 252 (1878). Melin VikSaga 107 (1910).
5) (numera nästan bl. under formen fred; jfr anm. sp. 1418) allmännare: fredligt förhållande, ostördhet, lugn, ro, trygghet; ofta med bestämning inledd av prep. för, därvid stundom närmande sig bet.: frihet från (ngn anfallande l. oroande o. d. l. från fientligheter l. ngt störande l. obehagligt o. d.); ofta i den tautologiska förb. fred och ro l. ro och fred o. d. Icke lämna ngn fred (eller ro). Sitta i fred och ro och läsa. (Vi) skola .. haffua fridh för Assur, then nu vthi wårt land infallen är. Mika 5: 5 (Bib. 1541). Min käre Agnetchin, .. sätt dig i din Frumoors cabinet, så fåår du frehd att schrifwa migh till. EOxenstierna (1646) hos Horn Lefv. 187. Om Åskian intet wore, så hade man ingen fredh för småtroll. Grubb 613 (1665). Min politique är numehra then at lefva uti ro och fred. Höpken 2: 6 (1762). I skogs- och busktrakterna, der .. (rapphönsen) ha mer skydd och fred. Nilsson Fauna II. 2: 29 (1858). Bort, bort hvila, rast och fred! Runeberg 5: 7 (1860). Den unga flickan, som satt i nattens fred och arbetade på att laga en fattig luffares rock. Lagerlöf Körk. 85 (1912). Han fick ingen fred / för stickord från sin antagonist. Andersson Amér 40 (1918). — jfr NATT-, O-FRED m. fl. — särsk.
a) i numera obr. uttr. o. förb. Thet är fridh, och all ting vthan fara. 1Tess. 5: 3 (NT 1526; Bib. 1917: Allt står väl till). Med mindre Clöstredt .. blifuer .. medh Murar omstengt, är dher ingen Fredh huarchen på tegell eller annedt. HB 1: 216 (1576). Efter jag där kunde ligga i större fred, / Än wid Oppebro sunnan wed. Carl IX Rimchr. 13 (c. 1600); jfr b. En Part .. togho Fridh (dvs. sökte skydd) vppe i Kyrcketornedh. Tegel G1 1: 13 (1622). Fiendens lack och lyte / Giör (dvs. lämnar) migh alsingen fredh. Ps. 1695, 33: 3. Taga fred på, se Freda. Weste (1807).
b) i uttr. (vara l. göra ngt o. d. l. låta ngn l. ngt vara l. lämna, förr äv. låta ngn l. ngt o. d.) i fred (ngn gg sammanskrivet ifred), äv. (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat) med fred, förr äv. med freden, (göra ngt osv.) utan att antastas l. oroas l. störas (av ngn l. ngt), (vara l. lämna ngn l. ngt) oantastad (oantastat) l. ostörd (ostört); i uttr. lämna (ngn l. ngt) i fred o. d. äv. allmännare: låta (ngn l. ngt) vara, icke bekymra sig om l. befatta sig med (ngn l. ngt), låta bli (ngn l. ngt) o. d. Låt mig bara vara i fred! Inte få gå i fred på gatorna. Fågel och harar fingo på hans marker växa till i fred. Later henne medh fridh, hwi ären j henne ansinnoghe? Mark. 14: 6 (NT 1526; Bib. 1917: Låten henne vara). (I skolen ekskogen) latha bliffua med frid .. pa thet han motte testhe bæther vexa oc forökres. GR 4: 121 (1527). Så lenge iag war Rector, aldrig fick iag wara i fridh för hans klagomål. ConsAcAboP 3: 92 (1665). Att .. låta mig ock mine små barn ok Huusfollk Blifwa med friden. VDAkt. 1718, nr 292. Äfven de, som säga sig förakta all religion, kunna dock icke lemna denna fråga i fred. Rundgren i 3SAH 3: 8 (1888). De begärde blott att få vara ifred. Öberg Son. 203 (1905). Finge katniha (dvs. de underjordiska) blott vara med fred, gjorde de ingen lapp illa. Berg Sjöf. 97 (1910). jfr (†): Så kom alt folcket åter j läghret igen til Iosua j Makeda medh fridh. Jos. 10: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: välbehållet). jfr äv. (†): Vpå thenne tiid måge både menniskierne, och eder booschap om morganen, tidelige med god friid vpstå. GR 12: 254 (1539).
c) (numera bl. dels bygdemålsfärgat, dels jur.) om det skydd l. hägn (mot intrång l. åvärkan o. d.) som lämnas av gärdsgård, skiljevägg o. d.; särsk. i uttr. göra fred (jfr 3 a); förr äv. övergående i konkret bet.: stängsel, inhägnad. Alt dhett andra (av gärdsgårdarna) är nästan i grund förfallet och ingen fridh kan giöra. VDAkt. 1686, nr 74 (1677). (Det) Är nödigt at Torn-trappan åthskillies med bräder ifrån Orgle-trappan, på det der emellan må frid wara. Därs. 1714, nr 302. Åsleds by har länge haft sin .. utmark .. inom samfäld fred med sina grannar. Salander Åsled 29 (1811). SFS 1857, nr 59, s. 6. (Gärdsgården) ”gör fred”, som det på allmogens språk heter. De Geer VSkr. 1: 239 (1878, 1892).
6) (numera bl. under formen frid; jfr anm. sp. 1418) (i sht i högre stil; se dock b ε, ζ β' o. η) i fördjupad o. förandligad bet.: djup l. fullständig fred, fullkomlig ro l. stillhet; lycksalighet; fullkomligt sinneslugn, samvetsro.
a) (numera i sht i religiöst spr.) djup l. fullständig fred (i bet. 1), frihet från alla stridigheter l. tvister l. misshälligheter, fullständig o. innerlig sämja o. endräkt; ofta närmande sig o. utan skarp gräns övergående i b; i sht i ä. tid stundom svårt att skilja från 1. Winleggiandes idher ath hålla andans eenheet, genom fridzens band. Ef. 4: 3 (NT 1526). Thet warder minne siäl longt, at boo när them som fredhen hata. Psalt. 120: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: friden). Friden bor visserligen icke på en jord delad emellan förtjensten och afunden, visheten och dårskapen. Leopold 3: 303 (1802, 1816). Salige äro de, som .. stifta frid på jorden. Hagberg Pred. 5: 193 (1819). I fridens tempel skilda folk församla! Östergren NDikt. 19 (1879). De trätte och processade. / Om friden prosten mässade / — det var som vått på gäss. Fröding Guit. 39 (1891). (Herre!) förläna denne din tjänare, .. att han alltid må vara redo till fridens evangelium. Hb. 1894, s. 238. I det enskilda lifvet skall han hafva varit en fridens man. Paulson Minnestal 41 (1896, 1899). Haf friden kär .., / men fly den falska frid, som loj och feg / vill undgå offrets kraf och kampens våda! Söderberg Rytm. 88 (1907). — jfr HUS-FRID.
b) tillstånd av fullständigt lugn l. fullkomlig ro, frihet från allt störande l. oroande; i fråga om yttre förh. ofta: fullkomlig stillhet, fullständig frihet från allt buller o. larm; i sht i religiös mening (o. särsk. i fråga om de saligen avlidnas liv i en högre värld), ofta övergående i bet.: stilla lycka, lycksalighet, sällhet, salighet; förr stundom allmännare: lycka, välgång. Prijs wari gud j höghden, och vppå iordenne frid, och menniskiomen it got behagh. Luk. 2: 14 (NT 1526); jfr a. Söker icke theras (dvs. de främmande folkens) fridh eller welferd j ewigh tijdh. Esra 9: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: välfärd och lycka). I fridh motte hwar man, vnder sitt wijnträ boo. TobCom. B 2 b (1550). Tu (o Kristus!) .. / Förwärfde osz en ewig fredh. Ps. 1695, 19: 13. O Gud! som äfven räckt din hand, / Att föra mig till fridens land! Därs. 1819, 202: 1. Vinden och bäcken / susade glädje och frid. Tegnér (WB) 3: 108 (1820). Den salighet, som i himmelen väntar de trogna, kallas i Skriften frid. Franzén Pred. 1: 260 (1841). På det fält, der striden hetast brunnit, / Stod qvar i qvällens sena frid en man. Runeberg 2: 118 (1848). Må jag .. få frid och ro i grafven! Hagberg Shaksp. 11: 8 (1851). Himlens saliga fred. Snoilsky 5: 9 (1897; rimmande med ed). Han afundades den döda i hennes majestätiska frid. Öberg Son. 227 (1905). Skogen omslöt dem med sin tysta frid. Lagerlöf Holg. 2: 275 (1907). — jfr ANDE-, BARNA-, BARNDOMS-, GUDS-, HELG-, HELGDAGS-, HELGON-, JUL(E)-, MIDSOMMAR-, MORGON-, NATT-, O-, SOMMAR-, SÖNDAGSFRID m. fl. — särsk.
α) [bet. torde numera ofta anslutas till c] (i religiöst spr.) i uttr. som beteckna friden ss. en gåva av Gud l. Kristus; jfr β. Fredhen låter iach idher, min fridh giffuer iach idher. Joh. 14: 27 (NT 1526). Nådhe wari medh idher och fredh vthaff honom som är, och then som war, och then som komma skall. Upp. 1: 4 (Därs.; Bib. 1917: frid). Herren wende sitt ansicte til oss och giffue oss en ewigh fridh. Mess. 1531, s. B 4 a. Tin frijd, o Jesu! osz förlän, / Och frija osz från alsköns meen. Ps. 1695, 143: 4. Vår Herras Jesu Christi frid / Ledsage oss till evig tid. Därs. 1819, 370: 4. Hb. 1894, s. 36.
β) [i sht numera ofta med anslutning dels till a, dels till c] (i religiöst spr.) i uttr. fridens Gud o. fridens furste o. d., om Gud resp. Kristus ss. den som skänker människorna frid; jfr α. Fridzens gudh wari medh idher allom. Rom. 15: 33 (NT 1526; Bib. 1917: Fridens). (Jag) vill .. önska .. att fredhsens Gudh ville helga Edher öfv(e)r alt bådhe till lif och siell. KKD 7: 8 (1701). Ja, der kors och ringhet lysa, / Der vil fridsens Förste bo. Dalin Vitt. I. 1: 56 (c. 1745). Nu har all verlden ro och fred, / Ty fridens Furste stiger ned, / Att öfver jorden bjuda. Ps. 1819, 57: 1.
γ) (i bibliskt spr.) i uttr. l. fara (l. fara hädan) i l. med frid o. d.; i uttr. gå med frid! o. d. stundom ss. en vid avsked uttalad välsignelse l. hälsning (jfr ζ β'). Dotter thin troo haffuer giordt tick helbrögda, gaak medh fridh och war helbregda aff thina plågho. Mark. 5: 34 (NT 1526). Herre nw lather tw thin tienare fara j fridh, .. for ty mijn öghon haffua seedt tina salugheet. Luk. 2: 29 (Därs.). Tu skal samkas j graffuena medh fridh. 2Kon. 22: 20 (Bib. 1541). Fare hwar och en heem igen medh fridh. 2Krön. 18: 16 (Därs.). (Sedan skriftefadern har uttalat avlösningen, säge han till den som skriftat sig:) Gack j fridh. Cat. 1572, s. C 4 a. Gån i frid, och kommen med frid tillbaka! Tegnér (WB) 5: 348 (1826). Snoilsky 2: 66 (1881).
δ) (i högre stil) i uttr. som innebära en önskan l. bön om frid (för ngn l. ngns stoft l. minne o. d.); i sht i uttr. frid (vare) över l. med (ngn osv.). O du! min egen mor! .. / Frid öfver dina dar! Wallin Vitt. 1: 9 (1805). Den gamle hvilar hos de döde. / Frid med hans aska! Tegnér (WB) 4: 8 (1822). Frid med ditt brustna hjerta, arma lilla! CVAStrandberg 3: 421 (1855). Frid öfver hans minne! Rundgren i 3SAH 2: 126 (1887).
ε) [efter Luk. 19: 42 (se nedan)] i uttr. veta l. besinna o. d. vad ens frid tillhör(er), eg.: veta (osv.) vad som kräves för att man skall få åtnjuta frid; dels (i religiöst spr.): besinna sin ställning, tänka på sin andliga välfärd o. d., låta sitt samvete tala, dels (i sht vard.): veta l. besinna hur man bör handla l. bete sig för att icke utsätta sig för bestraffning l. obehag o. d., veta vad man har att rätta sig efter; (vard.) i uttr. få veta vad ens l. låta (ngn) veta vad hans frid tillhör(er) o. d. äv.: få resp. giva (ngn) allvarliga varningar l. förebråelser l. skrubbor, bliva åthutad resp. huta åt (ngn). Thå .. (Jesus) kom fram och fick see stadhen (Jerusalem), grät han öffuer honom och sadhe, Om tu och wiste huad thin fridh tilhörer, så wåre tu thz wisseligha j thenne daghen betenkiande. Luk. 19: 42 (NT 1526; med tanke på det kommande Messiasriket). I dina sällare dagar var vis, och besinna hvad din frid tillhör. Lehnberg Pred. 2: 305 (c. 1800). Flera af rådets medlemmar skulle göra en resa genom riket och dervid mundteligen föreställa så väl ämbetsmännen som folket, hvad deras frid tillhörde. Fryxell Ber. 8: 248 (1838). Landshöfdingar, som icke ville ”rösta med regeringen”, fingo veta hvad deras frid tillhörde. VL 1894, nr 213, s. 2. Annerstedt i 3SAH 17: 92 (1902).
ζ) ss. l. i hälsningsformel vid möte l. avsked o. d. (jfr 2 d α).
α') (i bibliskt spr. samt dessutom ngn gg arkaiserande l. vid skildring av förh. i Österlandet) med (åtm. väsentligen) bibehållen innebörd, ss. l. i hälsningsformel vid möte med ngn l. ankomst till ett ställe o. d., i inledning till brev o. d. Uthi huadh som helst hws j kommen, säghen först, Fridh wari thesso hwse. Luk. 10: 5 (NT 1526). Iesus sielff (stod) mitt jbland them, och sadhe till them, Fridh wari idher. Därs. 24: 36. Fridh och helso. Esra 4: 17 (Bib. 1541; i brev). Fridh min kiäre herre. Rondeletius 20 (1614). Hell eder alla, frid och fröjd, I lekmän och I prester! Sander Ros 106 (1876). ”Salam, sahib.” ”Frid,” svarade jag. Hedin Transhim. 1: 77 (1909).
β') (vard., mindre br.) med förbleknad bet., ss. l. i avskedshälsning: farväl, adjö (jfr γ). Frid (med dig)! Engström 2Bok 59 (1909). (Jag) har .. inte tid nu, för jag skall ut med långreven. Frid och farväl. Hallström Ness. 30 (1919).
η) (vard.) med fullständigt förbleknad bet., i förstärkande l. bedyrande uttr. o. d.
α') i uttr. (vad l. hur) i herrans frid l. (hela) friden l. fridens dar l. namn o. d., (vad l. hur) i all världen(s dar l. namn) o. d. Hvad i herrans frid? är du tokig? Almqvist Törnr. 3: 144 (1850). Men det måtte väl i all fridens dar inte vara något fel! Lindqvist Dagsl. 2: 214 (1900). Hur i friden skall en bära sig åt för att få lefva som en människa på jorden? Högberg Vred. 1: 155 (1906). Nej, vad i fridens namn ser jag nu? Dens. Frib. 191 (1910).
β') (vard., föga br.) i gen. sg., eufemistiskt för ett svordomsartat förstärkningsord l. pleonastiskt, utan ngn eg. innebörd. Vilken fridens fähund! OLevertin (1905) hos Söderhjelm Levertin 1: 459. Den orubblige Baldine .., hvilken jag en fridens afton på goda grunder döpte till Black and White. Lindqvist BakMoln. 167 (1911).
c) (i högre stil) (känsla l. tillstånd av) fullkomligt sinneslugn l. fullständig sinnesro l. harmoni (med den yttre världen l. med sin egen inre värld av känslor o. tankar o. d.); särsk. i religiös mening: medvetande(t) om livsgemenskap med Gud, känsla(n) av överensstämmelse med den gudomliga lagens sedliga krav, samvetsro, samvetsfrid. Äga, vinna frid med Gud. Nw wij rettferdughe wordne äro aff troone, haffuom wij fridh medh gudh, genom wår herra Iesum Christum. Rom. 5: 1 (NT 1526). Nu (dvs. när Kristus försonat oss med Gud) kan .. vårt samvete komma til frid och ro, och grunda sin frid på Jesu försoning. Nohrborg 117 (c. 1765). Sinnets fred. Möller (1790). Hjertats frid är fyllda pligters lön. Leopold 2: 289 (1800, 1815). Verlden mig störde / Och drömmarn förförde / Att dränka sin frid i passionernas ström. Sätherberg Dikt. 2: 76 (1840, 1863). På den ädla bildens panna / Friden som ett solsken låg. Oscar II 2: 188 (1868, 1887). Syndaförlåtelsens frid. Sundberg Farl. 13 (1873). Det är segling öfver vågen, / Der det hvita skummet yr, / Men med frid i ljusa hogen / Sitter blåögd Tro och styr. Wirsén Dikt. 68 (1877). Beskow Enhet 169 (1897, 1916). — jfr HJÄRTE-, SAMVETS-, SINNES-, SJÄLS-FRID m. fl.
7) i det adverbiella uttr. till freds, förr äv. till frids (stundom sammanskrivet: tillfreds resp. tillfrids).
a) (†) i uttr. vara l. göra ngt o. d. l. lämna l. låta (ngn l. ngt) o. d. till freds, vara l. göra ngt l. lämna (ngn l. ngt) i fred (se 5 b); i uttr. vara tillfreds (för ngt), äv.: vara skyddad (för ngt). Hwar Christus icke wore j skepet, skulle dieffuulen wel låta thet til fridz, och ingen sådana storm vpweckia. LPetri 1Post. P 5 b (1555). Takitt påå kÿrkionne (är) slett förrådnatt så att folk icka kann wara well till fridz för stenar, när owedher påå kommer. VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 24 (1583). Lät mig och mina män blifwa tillfridz för thine håniske ord. Verelius Götr. 119 (1664). Tillfreds får han ej gå. Zeipel Vas. 33 (1843).
b) i uttr. vara, stundom finna sig o. d., till freds (med ngt l. ngn, ngn gg i, förr äv. om l. över ngt), eg. o. urspr.: åtnjuta fred l. ro, vara lugn l. vid godt mod (med anledning av ngt); vanl. o. numera alltid: vara nöjd l. belåten l. tillfredsställd (med ngt l. ngn); äv. (numera ngt ålderdomligt) vara väl l. illa till freds (med ngt), vara väl resp. illa till mods (med anledning av ngt), vara (mycket) belåten resp. missnöjd (med), förr äv.: orolig l. ledsen l. upprörd l. ond o. d. (över ngt). Tha spordes arffuingene til, om the ville vare til frijdz om thet testamente. OPetri Tb. 61 (1525). (De) hade .. warit till fridz med thet gudh them giffuit hade. Dens. Kr. 11 (c. 1540). Warer til fridz, fruchter idher icke. 1Mos. 43: 23 (Bib. 1541; Bib. 1917: Varen vid gott mod). Aff sådana onda Tidender bleffue (dalkarlarna) fast illa til fridz. Tegel G1 1: 14 (1622). Wij .. / .. äre wäl tilfrids med Tärnan. Stiernhielm Fred. 5 (1649, 1668). Hvar öfver han vardt så illa til frids at han sade, vilja sig dränkia eller uphänga. VRP 13/5 1734. I handskrift verket låg helt till reds — / Han var till freds! Snoilsky 3: 14 (1883). Detta (tycktes) vara nog .. att finna sig till freds i. Hallström LevDikt 270 (1914). — särsk.
α) (†) stå i vänskapligt resp. fientligt förhållande (till ngn), hysa vänskap (för) resp. ovilja (mot) l. fiendskap (till ngn). Herodes war illa till fridz medh them aff Tyro och Sydone. Apg. 12: 20 (NT 1526; Bib. 1917: hade fattat stor ovilja mot). Sonen haffuer icke warit tilfridz med fadheren. OPetri Kr. 34 (c. 1540). Nohrborg 116 (c. 1765). jfr: Om någhors mans wäghar behagha Herranom, så gör han ock hans owener til fridz medh honom. Ordspr. 16: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: så gör han ock hans fiender till hans vänner).
β) (†) med inf. l. att-sats (utan inledande prep.): vara nöjd l. belåten (med att), vara glad (över att); äv.: samtycka (till att), vara redobogen l. villig (att); i uttr. jag är l. vore till freds o. d. (att), stundom: jag skulle vilja l. önska (att) o. d.; jfr d slutet. GR 2: 17 (1525). (Jag) är .. tillfridz mig låta kröna i tillkommande sommar. Gustaf II Adolf 154 (1617). Iag är till frijdz brännewijn wore aldrijg til. VDAkt. 1684, nr 146. Så ä' iag wäl tillfredz, af mina döden få. Börk Darius 212 (1688). (Sv.) Jag vore tillfreds att: (lat.) malim; cupiam. Lindfors 2: 727 (1824).
c) i uttr. ställa, i bet. β ngn gg göra (ngn) till freds.
α) (†) skaffa l. skänka (ngn l. ngns sinne l. samvete o. d.) lugn l. ro l. frid; bringa (ngn) till lugn l. försonlighet; lugna (ngn); blidka, försona (ngn). Kol. 1: 20 (NT 1526). (Befallningsmannens hustru ber underfogden) ställa de gåde homen (dvs. krigsmännen) till ffriss, och att the gode håmen letta icke löpa sin mvn vpå Torsten. BtFinlH 3: 226 (1549). Förblidka .. (dvs.) försona, ställa then til fridz, som förtörnad är. Spegel 56 (1712). Våra samveten kunna aldrig ställas til frids genom gjerningar. Borg Luther 2: 669 (1753). I början var sorgen .. häftig ..; men genom Floras tal .. blef hon tilfrids stäldt. Chenon Heywood 1: 41 (1772).
β) göra (ngn) nöjd l. belåten, tillfredsställa (ngn); stundom övergående i bet.: göra (ngn) till lags l. till viljes o. d. Han är svår att ställa till freds. Huru .. (krigsfolket) motte bliffua stelta till fridz medh theres betzolning. Svart G1 56 (1561). Odhner Lb. 92 (1869). (Han lyckades icke alltid) i sina bemödanden att göra alla till freds. De Geer i SAH 50: 90 (1874). Om konung Karl ville ställa sin bundsförvant (dvs. konungen av Preussen) tillfreds på republikens (dvs. Polens) bekostnad. Hjärne K12 205 (1902). — särsk. (numera mindre br.) jur. med avs. på kreditor: förnöja. OxBr. 5: 35 (1613). Ställer ej then, som sökes, then fordrande til frids inom förelagd dag. UB 2: 2 (Lag 1734).
d) i uttr. giva sig, förr äv. låta sig l. ställa sig till freds, lugna sig, återvinna (sitt) lugn, trösta sig, låta sig åtnöjas, giva sig till tåls; förr äv.: låta blidka l. försona sig; numera bl. abs.; förr äv. med bestämning inledd av prep. med l. om l. över: trösta sig över (ngt), låta sig nöjas l. åtnöjas med (ngt) osv. Hon gav sig inte till freds, förrän hon fått sin vilja fram. Borgamestere och radit .. baade .. (att käranden) skulle giffva sich til fredz och .. (parterna) skulle forlikes. OPetri Tb. 11 (1524). (Samuel har) gifwit sig til Fridz med Gvdz Willia. Rudbeckius KonReg. 97 (1614). Vij .. moste giffua oss till tijssdagen tillfredz. AOxenstierna 2: 623 (1624). (Jag) öffuertalade .. henne, att hon skulle låta sigh tilfridz och inthet wijdare stå effter hans vmgenge. VDAkt. 1652, nr 27. Fast än Lyckan widrig synnes, / Dock min Siäl tilfrids dig ställ. Columbus BiblV D 3 a (1674). Mången tar döden af en händelse, hvaröfver en annan skulle lätteligen gifvit sig tillfreds. Leopold 5: 352 (1800). Rudin 2Evigh. 1: 189 (1880, 1887). — särsk. (†) med inf. l. att-sats: förklara sig nöjd (med att); samtycka (till att); jfr b β. Iagh låter mig til fridz att j må kohra .. (till konung) huadh godh man edher synes. Svart G1 128 (1561; yttrande tillagt Gustav Vasa på riksdagen i Västerås 1527). Vij goffue oss och tilfredz att the ville tilskicke oss skriffteligit svar. AOxenstierna 2: 665 (1624). ÅngermDomb. 1648, s. 15.
Sammansättningar.
A: FRED- l. (numera knappast br. utom i ssgr till 4; jfr anm. sp. 1418) FRID-BROTT, -BRYTARE, se C.
(5 c) -BÄNNA l. -BÄNNE. (fred- 16661868. frid- 16561724) (†) skyddande inhägnad, (skiljande) stängsel, gärdsgård. VDAkt. 1656, nr 69. Innersta Logeladan och stallen (göra) fredbänne in til Kålgården. Därs. 1731, nr 635. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 165 (1868).
-FULL, se D.
-FURSTE, se C.
-FÄRDIG, -FÄRDIGHET, se D.
-FÖRSTÖRARE, se C.
(5 c) -GILL. (fred- 1857 osv. frid- 1723) jur. om stängsel: i sådant skick att det bildar ett fullgott skydd (mot ohägnad av annans djur o. d.). FörordnHusesyn. 1723, s. D 2 a. 1NJA 1904, s. 209.
(2) -GOD. (fred- 1747 osv. frid- 18161824) (numera bl. ngn gg arkaiserande) fredsälskande, fredsäll (se d. o. 1). Dalin Hist. 1: 330 (1747). Frejer den fridgode. Ling As. 59 (1816). Den fredgode konung Frode i Danmark. NF 4: 1128 (1881).
(1, 2, 3) -GÖRARE. (fred- 16481740. frid- 16401861) [fsv. fridhgörare] (†) fredsstiftare; fredsunderhandlare. Linc. (1640; under pacificator). Förmedelst Gudz den Högsta Fredgörarens bijstånd. InstrumPacPerp. 1660, s. G 3 a. Nordberg C12 2: 24 (1740).
-HELIG, se D.
(5) -HÅLLNING. (i sht i fackspr.) handling(en) att skydda l. freda ngt (för åvärkan l. ohägn o. d.). BL 16: 197 (1848). Fredhållning af skogsbesådda områden genom vallning. SkogsvT 1906, s. 237.
-KALLA, se D.
-KÖP, se C.
-LYSA, se FRIDLYSA.
-LÖS, sbst., se -LÖSA.
-LÖS, adj. (fred- 1529 osv. frede- 1596. frid- (i bet. 1) 15261908) [fsv. friþlös] jfr FRID-LÖS (se D).
1) (i fråga om ä. förh.) till 4: som dömts förlustig sin fred, som blivit ställd utanför lagens o. samhällets skydd; biltog; fågelfri. Ath nogre godhemenn för theres misgerninghar schuldt ære friidtlösze. GR 3: 8 (1526). MB 26: 1 (Lag 1734). Konungamördarne (dvs. de som mördat Erik Glipping) dömdes fredlöse. Odhner Lb. 73 (1869).
2) (föga br.) till 5: som saknar (l. vittnar om saknad av) lugn l. ro, rolös; jfr FRID-LÖS 2. Ljunggren Bellm. 65 (1867). En lång mager man med fredlösa ögon och rynkig panna. Heidenstam Karol. 2: 217 (1898).
-LÖSA, r. l. f., l. -LÖS, sbst. [jfr d. dial. fredløs; anledningen till namnet är oviss; jfr emellertid det i ä. tid förekommande lat. namnet Lamium peregrinum] (†) örten Scutellaria galericulata Lin., frossört. Franckenius Spec. C 3 a (1659). Bromelius Chl. 61 (1694). jfr Fries BotUtfl. 3: 242 (1864). jfr FRID-LÖSA (se D). —
-LÖSHET—0~2, äv. ~20. (fred- 1832 osv. freds- 1887. frid- (i bet. 1) 18331908) sbst. till -LÖS, adj. särsk. (i fråga om ä. förh.) till -LÖS, adj. 1. Ekelund 1FädH 1: 80 (1833). Grette den starkes märkvärdiga öden under hans tjugoåriga fredlöshet. NF 5: 53 (1881).
-SLUT, -STIFTA, -STIFTARE, -STIFTARINNA, -STIFTELSE, -STIFTERSKA, -STÅND, -STÖRANDE, -STÖRARE, se C.
-SÄLL. (fred- 1836 osv. frid- 17551895) jfr FRID-SÄLL (se D).
1) (i sht i högre stil, med ngt ålderdomlig prägel) till 2: om furste l. om (regerings)tid o. d.: under vars regering resp. under vilken fred härskar; i fråga om person stundom närmande sig l. övergående i bet.: som håller fred (med sina grannar), fredsälskande (jfr 2). Fiolner kallas Årsäll och Fridsäll. Botin Hem. 1: 13 (1755). Goda och fredsälla år. Strinnholm Hist. 2: 637 (1836). (Vladislaus) var en bland Polens bättre konungar, duglig, driftig, fredsäll och likväl segersäll, när han tvingades till vapen. Fryxell Ber. 10: 120 (1842). EHTegnér i 3SAH 5: 14 (1890).
2) (föga br.) till 1; i allm.: fredsälskande, fredlig, fridsam. Tegnér (WB) 2: 118 (1813). Stilla, rättfärdiga, fridsälla menniskor. Geijer I. 6: 171 (1839). Quennerstedt StrSkr. 2: 249 (1915, 1919).
-ÄLSKANDE, se C.
B (†): FREDE-LÖS, se A.
-PARK, -STÅND, se C.
C: FREDS- l. (numera knappast br. utom i ssgr till 4; jfr anm. sp. 1418) FRIDS-ANBUD~02 l. ~20. till 2, 3: av krigförande till motparten gjort erbjudande om fred (med angivande av de villkor på vilka ifrågavarande makt är villig att sluta fred). FBurman i 1SAH 4: 51 (1791, 1809). Olof Digres fredsanbud till Olof sveakonung. Grimberg SvFolk. 1: 250 (1913).
-APOSTEL. särsk. till 2, om (ivrig) förkämpe för o. förkunnare av fredstanken. —
(2, 3) -ARBETE~020, äv. ~200.
1) arbete på att åvägabringa fred; fredsunderhandlingar. Loenbom Stenbock 3: 171 (1760). I slutet af 1636 tog fredsarbetet åter sin början. CTOdhner i VittAH 27: 88 (1872, 1876).
2) = -STRÄVANDE. Fredsfanan 1900, nr 1, s. 6.
-ARME. = -HÄR.
(3) -ARTIKEL. (freds- 1620 osv. frids- 1680) (numera mindre br.) om var särskild bestämmelse i ett fredsfördrag; förr ofta i pl. sammanfattande om fredsfördrag. Schroderus JMCr. 228 (1620). Vid fredsartiklarnes verkställande. Cronholm Lig. 359 (1839). Auerbach (1908).
(3) -AVHANDLING. (freds- 15751793. frids- 1644) (†)
1) underhandling l. överläggning om fredsslut. Peringskiöld Vilk. 196 (”296”) (1715). Under fredsafhandlingen med Danmark. Hallenberg Hist. 3: 16 (1793). Kindblad (1871).
2) fredsavtal, fredsfördrag. HSH 36: 129 (1575). 2RARP 5: 86 (1727). Enligt ordalagen i freds-afhandlingen blef (osv.). Bergman GotlGeogr. 75 (1870).
(2) -AVTAL~02 l. ~20. avtal om fred, fredsfördrag. Reuterdahl SKH III. 1: 220 (1863).
(2) -BEHOV. särsk. (i sht mil.): behov för fredstid (motsatt: krigsbehov). SD 1892, nr 353, s. 5. Hästar utöfver fredsbehofvet .. funnos icke. Nordensvan Mainfältt. 5 (1894).
(3) -BEMEDLING. (numera föga br.) fredsmedling, fredsmäkling. CPHagberg i SAH 5: 102 (1808). Odhner G3 2: 79 (1896).
(3) -BENÄGENHET~0200 l. —010~2. benägenhet för (att sluta) fred; jfr -KÄRLEK, -VILJA. Wår synnerlige Fredzbenägenheet at betyga. Pacta 27/5 1660, s. A 2 b. AQuennerstedt (1912) i KKD 6: 275.
(3) -BESLUT. (freds- 16491790. frids- c. 1630) (†) fredsslut; fredsfördrag. Girs G1 166 (c. 1630). Fredsbeslutet underskrefs af bägge Rikens Konungar. Hallenberg Hist. 2: 630 (1790).
(2) -BLOCKAD. (i fackspr.) blockad som företages, innan ännu krigstillstånd inträtt. GHT 1897, nr 60 A, s. 2. —
-BONING, se F.
-BREV. (freds- 1545 osv. frids- i bet. 1 15261622, i bet. 2 15261887) [fsv. frids bref]
1) (numera bl. ngn gg i historisk framställning, i fråga om ä. förh.) till (2 o.) 3: skriftligen avfattat fredsfördrag, fredsdokument, fredsinstrument. GR 3: 144 (1526). Effter fridzbreffuernes lijdelsse. BtFinlH 3: 458 (1559). SvH 3: 237 (1903).
2) (i fråga om ä. förh.) till 4: (av konungen l. annan laga myndighet utfärdat) brev som tillförsäkrar (ngn) säkerhet till liv o. egendom l. som återskänker (en brottsling hans) fred; äv.: lejdebrev. GR 3: 283 (1526). Öpett Frijdzbreff för the frijdlöse karler, som med Nils Dacke i sälskap waridt haffwe. Därs. 15: 343 (1543). Fredsbrefvet var en act af Konungens nåd, hvarigenom verkställigheten af det ådömda ansvaret upphäfdes. Nordström Samh. 2: 457 (1840).
-BROTT. (fred- 16321671. freds- 1528 osv. frid- 1716. frids- i bet. 1 17121778, i bet. 2 16221918) [fsv. friþbrut]
1) till 2, 3: brytande av fred l. fredsavtal; särsk. om sådant brytande av fred som sker därigm att en makt utan föregående krigsförklaring angriper en annan l. mot densamma företager fientliga handlingar o. d. RP 2: 154 (1632). Ryktena om fredsbrott emellan Ryssland och Frankrike växa alltmer. Geijer (1811) i MoB 7: 167. Det ödesdigra (svenska) fredsbrottet mot Danmark 1658. CTOdhner i LVetA IV. 3: 95 (1903).
2) i sht jur. till 4: brott mot allmän ordning o. säkerhet; i fråga om äldre förh. särsk. om brott mot ngn av de för viss plats l. tid osv. påbjudna särskilda frederna (jfr FRED 4 c). GR 5: 27 (1528). Sker buller, oväsende och slagsmål, sedan offentelig marknad lyst är; plickte then thet giör, efter lag, och böte tijo daler för fridsbrottet. HB 7: 6 (Lag 1734). Om fridsbrott. Straffl. 1864, kap. 11 (rubrik). Flodström SvFolk 152 (1918).
-BRYTARE. (fred- 1582. freds- 1660 osv. frid- 15401582. frids- i bet. 1 1700, i bet. 2 16351848) [fsv. fridhbrytare]
1) till 2, 3: regent l. stat l. folk osv. som begår fredsbrott (se d. o. 1). InstrumPacPerp. 1660, s. E 2 a. Att konungen (dvs. Gustav III) själf .. vore fredsbrytare. Adlerbeth Ant. 1: 40 (c. 1792).
2) (i sht i fråga om ä. förh.) till 4 o. 5: person som begår brott mot den allmänna ordningen o. säkerheten; våldsvärkare; jfr -BROTT 2; förr ngn gg allmännare: orostiftare, fridstörare. RA 1: 266 (1540). (De) fredsbrytare, som med skällsord och stenar på ett litet afstånd ofredade oss. Agrell Maroco 2: 155 (1798, 1807). (Anund Jakob har) i historien gjort sig känd för sin stränghet mot fridsbrytare. Nordström Samh. 2: 245 (1840).
-BUD. (freds- 1729 osv. frids- 16391910) jfr FRIDS-BUD (se F).
1) (†) till 2, 4: påbud om (allmän) fred. Wikforss 1: 587 (1804). JGOxenstierna 5: 135 (c. 1817).
2) (numera i sht i högre stil) till 2, 3: budbärare som framför anbud l. budskap om fred; fredshärold; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Schroderus Comenius 693 (1639). En hvit Fana är Fredsbodens känneteken. GT 1788, nr 82, s. 1. Rydberg Vap. 321 (1891).
3) (i sht i vitter stil) till 3: budskap om erbjuden l. ingången fred; jfr -BUDSKAP. Ling As. 7 (1833). Kapten! förkunna genast vår armée / Fridsbudet. Hagberg Shaksp. 3: 340 (1848). CTOdhner i VittAH 27: 304 (1872, 1876).
(2, 3) -BUDBÄRARE~0200. (i sht i högre stil) = -BUD 2. Snällp. 1848, nr 53, s. 2. Jes. 33: 7 (Bib. 1917). jfr FRIDS-BUDBÄRARE (se F). —
(3) -BUDSKAP~02 l. ~20. (i sht i vitter stil) = -BUD 3. GT 1788, nr 144, s. 3. Dalin (1851). jfr FRIDS-BUDSKAP (se F). —
(2) -BYRÅ. i uttr. internationella fredsbyrån, benämning på en år 1892 i Bern upprättad mellanfolklig institution som har till uppgift att samla, ordna o. tillhandahålla alla dokument som belysa fredsfrågan o. fredssträvandena. BtRiksdP 1898, I. 2: nr 1, s. 1.
(2) -BÖN. (freds- 1889 osv. frids- c. 1635) bön om fred; särsk. om den i krigstid vid den allmänna gudstjänsten lästa bönen om fred för riket o. dess inbyggare. Rudbeckius Kyrkiost. 41 (c. 1635). Topelius Planet. 3: 121 (1889). jfr FRID-BÖN (se D). —
(2) -DAG. (freds- 1561 osv. frids- 15871887)
1) (†) frist under vilken fred l. vapenvila är avtalad, stillestånd. Svart G1 82 (1561). Girs G1 52 (c. 1630).
2) (i fråga om medeltida förh.) dag under vilken allmän fred var påbjuden. Strinnholm Hist. 3: 593 (1848).
(2, 3) -DAGTINGAN. (†) fredsunderhandling. GR 14: 417 (1542).
(3) -DOKUMENT. dokument som innehåller avtal om fred o. de i fredsslutet gjorda bestämmelserna, fredsinstrument; jfr -BREV. Wikforss 1: 588 (1804). CJBergman i VittAH XXXI. 7: 5 (1893).
-DOMARE. (freds- 1761 osv. frids- 17791860) [jfr t. friedensrichter, eng. justice of the peace, fr. juge de paix] (i fråga om utländska förh.; i sht statsv.) ämbetsman som har att inom ett visst distrikt besörja rättsskipningen i mindre saker o. som i vissa fall därjämte har till huvuduppgift antingen (ss. i England o. andra engelsktalande länder) att vaka över den allmänna ordningen o. säkerheten l. (ss. i Frankrike) att söka förlika parterna, innan målet drages inför domstol. Riccoboni Catesby 20 (1761; i fråga om engelska förh.). Den lägsta rättegångsinstansen bildar (i Frankrike) fredsdomaren. NF 5: 207 (1881). FFS 1903, nr 51, s. 207. i oeg. o. bildl. anv. Den stränga fredsdomarn var / Det Pontiska .. / .. stålet. Palmblad Aisch. 280 (1842). Forsete .., / fredsdomaren, / som stillar varje strid. Brate Edda 42 (1913).
(1) -DOMSTOL~02 l. ~20. (i fråga om utländska förh.; i sht statsv.) jfr -DOMARE. AdP 1809, 1: 123. FinBiogrHb. 2512 (1905).
(2) -DRÄKT. (freds- 1818 osv. frids- 1838) Adlerbeth Ov. 412 (1818). särsk. mil. om för tjänsten i fredstid avsedd l. tillåten militär uniform. PT 1910, nr 126 A, s. 3.
(2) -FANA. (freds- 18051908. frids- 1716c. 1755) (föga br.) = -FLAGG(A). Oxe Vitt. 37 (1716). Auerbach (1908).
(3) -FEST. (freds- 1790 osv. frids- c. 17551848) fest som firas med anledning av ett (lyckligt) fredsslut. Schultze Ordb. 1117 (c. 1755). Fredsfesten d. 21 Aug. 1790. BL 10: 188 (1844).
(2) -FLAGG l. -FLAGGA. (freds- 1667 osv. frids- 17341906 (arkaiserande)) (numera föga br.) (vit) flagga som hissas för att visa att man nalkas i fredliga avsikter l. önskar att parlamentera l. sträcka vapen o. d.; parlamentärflagga; jfr -FANA. Kiöping Resa 27 (1667). På en slup med fredsflagga afsändes en parlamentär. Palmblad Nov. 1: 194 (1840).
-FOT. jfr FOT 5.
1) (föga br.) till 1; i uttr. vara l. leva o. d. på fredsfot (med ngn), hålla fred, leva i sämja (med ngn). Stiernstolpe DQ 3: 265 (1818). Auerbach (1908).
2) (i sht i fackspr.) till 2; i fråga om krigsmakt till lands l. sjöss, i uttr. vara l. befinna sig l. ställa o. d. (armén osv.) på fredsfot, återgå l. övergå o. d. till fredsfot, hava l. giva (armén osv.) resp. återgå osv. till den ordning l. beskaffenhet med avs. på styrka, utrustning m. m. som är beräknad l. bestämd för fredstid. Weste (1807; senare egenhändigt tillägg). Napoleon .. vågar .. icke sätta (sina legioner) på fredsfot. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 24 (1815). Vid krigsmagtens återgång till fredsfot. SFS 1895, nr 43, s. 1. Tingsten o. Hasselrot 7 (1902).
3) (i fackspr.) om det antal truppförband l. fartyg osv. varav ett lands land- l. sjökrigsmakt i fredstid består. Sylvan Vial 1: 31 (1863). Ryssland hade .. (i fråga om flottan) icke öfverskridit sin vanliga fredsfot. Odhner G3 1: 230 (1885).
(2, 3) -FRÅGA, r. l. f. fråga om fred; särsk. i sg. best.: frågan om (utsikterna för o. möjligheterna för främjandet av) freden i allm. i världen. 2NF 8: 1331 (1908). Därs. 35: 1041 (1923).
(3) -FULLMÄKTIG~020, m. (mindre br.) befullmäktigad fredsunderhandlare. Hallenberg Hist. 4: 664 (1794). Schybergson FinlH 2: 57 (1889).
-FURSTE, förr äv. -FÖRSTE.
1) (freds- 1814 osv. frid- 16151648. frids- 15601882) (i högre stil) till 2, 3 (o. 4): (hedersnamn som tillägges) regent l. fältherre o. d. som återskänkt fred åt sitt land efter ett lyckligt krig l. som eljest varit värksam för fredens befrämjande. Thenne höglofflighe Helighe Herre Konung Göstaff (var) en rätt frijdzförste. Svart Ähr. 68 (1560). Han kommer, han kommer, / Fredsförsten kommer! Geijer Skald. 127 (1814, 1835; om Karl XIV Johan). Rydberg RomD 118 (1877).
2) se F.
(2) -FÅR. (föraktligt) om (fanatisk) fredsvän. Huru föga våra radikala fredsfår lärt sig af unionsbrottet. VL 1907, nr 23 A, s. 3.
(2) -FÖRBAND. mil. truppförband av den styrka o. sammansättning som är beräknad för fredstid. IllMilRevy 1900, s. 218.
-FÖRBUND. (freds- 1561 osv. frids- 15411917)
1) (i högre stil) till 1; i allm.: (högtidligt) avtal om fred o. sämja l. förlikning; särsk. [efter Bib.] (i religiöst spr.) om Guds nådesförbund med människorna. Iagh wil göra itt fridz Förbund med them (dvs. mitt folk). Hes. 34: 25 (Bib. 1541). Swedberg SabbRo 1285 (1691, 1712). Af ålder fanns / ett fridsförbund / emellan min ätt / och dina åbor. Rydberg Dikt. 2: 148 (1891; till vårdträdet).
2) (numera föga br.) till 2 o. 3: förbund för fredens upprätthållande; förr äv.: fredsavtal, fredsfördrag. (Kristiern II) lätt .. sigh vnderstå att han wille göra fredz förbund medh Her Steen. Svart G1 4 (1561). (Konungarna) knöto mellan sig ett .. freds- och vänskapsförbund. Strinnholm Hist. 4: 421 (1852). Rydberg Myt. 1: 180 (1886).
3) (numera knappast br.) sammanslutning av folk(stammar) o. d. l. enskilda individer mellan vilka enl. överenskommelse l. lag fred skall råda; särsk. om samhället betraktat ss. ett dylikt förbund mellan dess medlemmar; jfr FRED 1, 2, 4. Frey 1841, s. 179. Hvarje folkstam för sig bildade (hos de germanska folken) ett stort fridsförbund. Strinnholm Hist. 3: 314 (1848). Rydberg Gudas. 25 (1887).
4) till 2: sammanslutning av personer som vilja (gm upplysning o. agitation) värka för fredstankens utbredning o. fredens befrämjande. Kindblad (1871). Svenska fredsförbundet (stiftat 1911 o. upplöst 1919). 2NF 35: 1041 (1923).
(2, 3) -FÖRDRAG. (freds- 1610 osv. frids- 15971795) (skriftligen avfattat) avtal l. överenskommelse om fred med de för densammas ingående uppställda villkoren, fredsavtal, fredstraktat; jfr -DOKUMENT, -INSTRUMENT. Upprätta, sluta, ingå ett fredsfördrag. Avfatta (utkastet till) ett fredsfördrag. Chesnecopherus Skäl Yy 1 b (i handl. fr. 1597). 19 articuln uti åboske fredsfördraget. Höpken 2: 39 (1746). 2NF (1908).
(2) -FÖRENING.
1) (†) = -FÖRBUND 2. Nordberg C12 1: 715 (1740).
2) jfr -FÖRBUND 4. AB 1890, nr 1, s. 3. jfr: Svenska freds- och skiljedomsföreningen bildades i Stockholm (år 1883). 2NF 8: 1332 (1908).
(2, 3) -FÖRHANDLING. vanl. i pl.: förhandlingar om avslutandet av fred, fredsunderhandlingar, fredsöverläggningar. SKN 1841, s. 236.
(2) -FÖRLÄGGNING. i sht mil. o. sjömil. förläggning (av trupper l. fartyg) i fredstid. VFl. 1906, s. 107.
(3) -FÖRNOTLING. (freds- 1599. frids- 1569) (†) (utkast till) fredstraktat. RA 2: 343 (1569). HSH 12: 181 (1599).
(3) -FÖRSLAG. (freds- 1634 osv. frids- c. 1630c. 1755) förslag om fredsslut (med däri angivna villkor för fredens ingående). Lämna, erhålla fredsförslag. Antaga, förkasta ett fredsförslag. Girs E14 75 (c. 1630). Hans May:t (hade) skäl at tvifla, at Hans gifna Freds förslag, skulle få gehör och bifall hos Konungen i Danmark. Nordberg C12 2: 139 (1740).
-FÖRSTE, se -FURSTE.
-FÖRSTÖRARE. (fred- 1582. freds- 17401871. frid- (i bet. 2) 18601872. frids- (i bet. 1) 1635c. 1700, i bet. 2 16181888) (†)
1) till 2, 3: person (i sht regent) som arbetar för att störa freden (mellan två l. flera riken), som bryter freden l. gm ränker o. d. söker åvägabringa ett fredsbrott; jfr -BRYTARE 1. Konungen i Franckrijke .. beskylte Keysaren för en Fridzförstörare. Schroderus Os. III. 2: 27 (1635). JDValerius (1809) hos Järta VSkr. 1: 48. Kindblad (1871). jfr: Then gamble Draken och Fridzförstöraren, hwilkens andar vthgå til Konungarnar .. at försambla them til strijdz. LLaurentii Nyåhrspr. D 2 a (1618).
2) till 4 o. 5: våldsvärkare; orostiftare, fridstörare; jfr -BRYTARE 2. PErici Musæus 5: 111 b (1582). Fridzförstörare och andra miszgerningz menniskior. L. Paulinus Gothus ThesCat. 386 (1631). Var det du, din fredsförstörare, som log i mörkret? Sparre Findl. 2: 211 (1835). Lysander Äfv. 135 (1872).
(2) -FÖRSÄKRING. (freds- 1838 osv. frids- c. 1630)
1) (†) bekräftelse av gällande fredsavtal. Girs E14 14 (c. 1630).
2) försäkring som avgives av en stat l. regent osv. om att denna l. denne icke ämnar bryta freden. Schweitzarne, som oroades och började rusta, blefvo genom fredsförsäkringar lugnade. Fryxell Ber. 8: 28 (1838).
(2) -GARANTI. (freds- 1890 osv. frids- 1765) garanti för fredens upprätthållande. Loenbom Stenbock 4: 120 (1765). Äkta fredsgarantier äro aldrig traktater. Steffen Krig 2: 201 (1915).
(1, 2) -GUD. (freds- 1873 osv. frids- c. 17501835) i sht rel.-hist. gud som tänkes råda över freden l. till vars väsen o. värksamhet det hör att stifta fred (bland gudar o. människor). Murbeck CatArb. 1: 85 (c. 1750). Wisén Oden 101 (1873; om Balder). Njord och Fröj äro .. till sitt väsen fredsgudar. Rydberg Gudas. 151 (1887).
(1, 2) -GUDINNA. i sht rel.-hist. jfr -GUD. Melin GrSvOrdb. 1: 442 (1845). särsk. bildl. (Kristina) gaf jorden Lag, och Frids Gudinna blef. Nordenflycht Fruent. 26 (1761).
(5 c) -GÅRD. (†) skyddande stängsel, gärdsgård. VGFmT II. 2—3: 99 (1584). VDAkt. 1715, nr 294.
(2, 3) -HANDEL. (freds- 15891857. frids- 15501849) (†) fredsförhandling, fredsunderhandling. GR 21: 394 (1550). De Swenske .. wille .. med fridshandelen fortfara. Girs J3 144 (1627). Afzelius Sag. VIII. 2: 295 (1857).
(2, 3) -HANDLARE. (freds- 17901814. frids- 1626) (†) fredsunderhandlare. Schroderus Liv. 548 (1626). Heinrich (1814; med hänv. till fredsunderhandlare).
(2, 3) -HANDLING. (freds- 15681860. frids- 15441778) (†) = -HANDEL. GR 16: 523 (1544). SvTr. 4: 575 (1568). H. Ex:ces bref, deri Hertigen pousseres att drifva fridzhandlingen. RP 7: 62 (1637). Afzelius Sag. IX. 2: 37 (1860).
(2) -HÄR, r. l. m. här av den styrka, utrustning o. sammansättning som äro beräknade l. bestämde för fredstid. Malmström Hist. 4: 259 (1874). Fredshären bör vara så liten som möjligt. IllMilRevy 1902, s. 190.
-HÄROLD~20 l. ~02. (freds- 1831 osv. frids- 1640) (i sht i högre stil) jfr -BUD 2. Linc. (1640; under caduceum). Höijer Thukyd. 1: 249 (1831).
(2) -IDÉ(N). = -TANKE(N). Frey 1850, s. 187. Arbetet för fredsidén. 2NF 18: 904 (1913).
(3) -INSTRUMENT. (freds- 1661 osv. frids- 1680) (i fackspr.) fredstraktat, fredsdokument, fredsurkund. FörbundInstrum. 12/9 1661, s. B 3 a. 2NF 8: 1327 (1908).
(2) -KADER. mil. om den i fredstid bestående styrkan av en härs (l. ett truppförbands) befäl o. förvaltningspersonal (stundom med inräknande av i tjänstgöring varande meniga). De trupper, som till följd af sina starka fredskadrer lättast kunna mobiliseras. IllMilRevy 1899, s. 152.
(3) -KOMMISSARIE. ombud vid fredsunderhandling, fredsunderhandlare. Hallenberg Hist. 2: 495 (1790). Hjärne C12 189 (1902).
(3) -KONDITION. (freds- 16291687. frids- 1630) (†) fredsvillkor. RARP 1: 109 (1629). OSPT 1687, nr 47, s. 5.
-KONFERENS. jfr -KONGRESS, -MÖTE.
1) till 3: sammanträde av ombud från två l. flera stater för överläggning om fredsslut. Swedenborg RebNat. 1: 223 (1713). Odhner i 3SAH 6: 187 (1891).
2) till 2: konferens som avser att arbeta för världsfreden (o. för folkrättens utveckling). Fredskonferensen i Haag (1899). SFS 1900, nr 76, s. 1.
-KONGRESS.
1) till 3; jfr -KONFERENS 1; särsk. om sådant sammanträde i vilket ett flertal (ofta äv. neutrala) stater deltaga. HSH 7: 238 (c. 1750). Fredskongressen i Paris (1856). Svedelius Statsk. 3: 362 (1869). 2NF 8: 1327 (1908).
2) till 2; jfr -KONFERENS 2. SFS 1900, nr 63, s. 1.
(2, 3) -KONTRAKT. (freds- 15711633. frids- c. 15851622) (†) fredsfördrag. RA 2: 431 (1571). RP 3: 126 (1633).
(3) -KONVENT. (†) fredsmöte (se d. o. 1). RARP 7: 114 (1660). GrundelDeduct. 1666, s. 18. —
-KYSS, se F.
(1, 2) -KÄRLEK. (freds- 1843 osv. frids- 18181865) kärlek till sämja o. endräkt l. (vanl.) till freden (i bet. 2). Atterbom i PoetK 1818, s. XV. De äfventyrliga eröfringsplanerne, hvilka .. troligen strandat på Carl XI:s fredskärlek. SvTidskr. 1875, s. 126.
(4) -KÖP. (fred- 1676. freds- 1836 osv. frid- 1836) [fsv. friþköp] (i fråga om äldre nordiska förh.) köpande av fred; särsk.: böter som en till fredlöshet dömd person erlade (till konungen) för att erhålla fred. LReg. 286 (1676). Bååth Gudrun 135 (1900).
(4) -LAG, r. l. m. (freds- 1790 osv. frids- 1787 osv.) särsk. (i fråga om medeltida förh.) om de s. k. edsöreslagarna gm vilka de särskilda frederna (kyrko-, tings-, hem- o. kvinnofrid) tryggades. Silverstolpe i 1SAH 2: 197 (1787, 1802). Birger Jarl .. utgaf sina freds-lagar, genom hvilka qvinnan äfven fridlystes från våldsam behandling. Geijer I. 7: 326 (1844). Uppl. 1: 235 (1902).
(2) -LUGN, n. (freds- 1731 osv. frids- 1757) lugn som råder under fred; fredstillstånd, fred. Det uti Europa nuvarande Fredslugnet. SvRStBesl. 1731, s. A 3 a. VFl. 1912, s. 34.
-LYSA, se FRIDLYSA.
-LÖSHET, se A.
-MANÖVER. mil. om större fälttjänstöving i fredstid. —
(2) -MARSCH. mil. (föga br.) tågmarsch. IllMilRevy 1902, s. 16.
(2, 3) -MEDEL. (freds- 16121796. frids- 15911640) (†) fredsförslag; fredsvillkor. SvTr. V. 1: 69 (1591). At the sigh icke wele til några lijdelige Frijdzmedel bewecka låta. SvRStBesl. 1611, s. A 4 a. Sveriges Råd (hade) skrifvit (brev) till Danmarks Råd om fredsmedel. Hallenberg Hist. 1: 215 (1790).
(3) -MEDIATION. (freds- 1740. frids- 1765) (†) = -MEDLING 2. Nordberg C12 2: 317 (1740). Loenbom Stenbock 4: 82 (1765).
-MEDLARE. (freds- 1679 osv. frids- 16261756)
1) (föga br.) till 1, = -MÄKLARE 1. Sammanträden af fiendtliga parter inför fredsmedlare. Järta VSkr. 1: 210 (1832). Kindblad (1871).
2) till 3: person l. stat som medlar l. har i uppdrag att medla fred mellan krigförande makter; jfr -MÄKLARE 2. Schroderus Liv. 854 (1626). Carlson Hist. 6: 16 (1881).
-MEDLARINNA~0020, äv. 10032. (föga br.) jfr -MEDLARE 1. Weste (1807). Carlén Repr. 608 (1839). Dalin (1851).
-MEDLING. (freds- 1761 osv. frids- 1846)
1) (föga br.) till 1, = -MÄKLING 1. Fryxell Ber. 14: 101 (1846). Kindblad (1871).
2) till 3: en regents l. en stats intervention för att åvägabringa fredsslut mellan krigförande makter; jfr -MÄKLING 2. Erbjuda sin fredsmedling. Dalin Hist. III. 1: 523 (1761). Grimberg SvH 246 (1907).
(5) -MIL. (freds- 1627 osv. frids- 16391893) (förr) beteckning för ett gm särskilda bestämmelser i ett l. annat avseende skyddat område med ungefär en mils radie rundt omkring en gård l. ort o. d., ”frihets mil”; särsk. dels om dylikt område kring sätesgård inom vilket bönderna voro befriade från vissa utskylder l. skyldigheter, utskrivning m. m., dels om område kring stad l. annan ort inom vilket jakt o. skogshygge voro förbjudna. RARP 1: 22 (1627). Dhe bönder som boo vthom Fredzmijlen .. skiussa effter pass. Därs. 3: 126 (1640). Förbud emot Skogshugge en mil nära Carlscrona Stad, såsom utsett Fredsmil. Branting Förf. 1: 424 (efter handl. fr. 1680). 2NF (1908).
-MÄKLARE. (freds- 1804 osv. frids- 17781840)
1) (mindre br.) till 1; i allm.: person som mäklar fred (mellan ovänner l. tvistande o. d.); förlikningsman; fredsstiftare; jfr -MEDLARE 1. Främmande fredsmäklare (i äktenskapliga tvister) .. förvärra alltid det onda. Rademine Knigge 2: 65 (1804). Hagström Herdam. 1: 141 (1897).
2) till 3, = -MEDLARE 2. Schönberg Bref 2: 399 (1778). MWeibull i IllSvH 4: 50 (1878).
(1) -MÄKLERSKA. (mindre br.) jfr -MÄKLARE 1. Berndtson (1880). Hahnsson (1896).
-MÄKLING. (freds- 1833 osv. frids- 18421871)
1) (mindre br.) till 1; i allm.: ingripande för att bilägga strider l. tvistigheter; jfr -MEDLING 1. Kindblad (1871).
2) till 3, = -MEDLING 2. Ling As. 401 (1833). De bägge svenske fullmäktige vid fredsmäklingarna i Osnabrück. NF 2: 598 (1877).
-MÖTE.
1) till 3; jfr -KONFERENS 1. Fredsmötet i Ryssvik. GLOxenstierna i 1SAH 3: 190 (1790, 1802).
2) till 2: möte (av fredsorganisationer l. enskilda fredsvänner) för överläggningar om fredsfrågan. Nordiska fredsmöten. 2NF 35: 1041 (1923).
(3) -OMBUD~02 l. ~20. (befullmäktigat) ombud som företräder en krigförande makt vid underhandling om fred, fredsunderhandlare; jfr -FULLMÄKTIG, -KOMMISSARIE. Ling i SAH 16: 12 (1835).
(1, 2) -ORD. (freds- 1898 osv. frids- 18331898) (i sht i högre stil) ord som manar till l. bebådar l. tillkännagiver fred l. förlikning l. endräkt o. sämja. Ling As. 565 (1833). Fridsordet är förkunnadt; hör hvad jubel! Hagberg Shaksp. 3: 341 (1848). Då brodern hade tagit plats på den stenen, var det för att tala fredsord. Lagerlöf Jerus. 1: 308 (1901).
(2) -ORGANISATION.
1) mil. o. sjömil. organisation (av hären l. flottan) som är beräknad l. bestämd för fredstid. AB 1869, nr 73, s. 2. TSjöv. 1904, s. 18.
2) jfr -FÖRENING 2. 2NF 8: 1330 (1908).
(2, 3) -PANT. (freds- 1747 osv. frids- 1860) (i sht i högre stil) föremål l. person som lämnas ss. säkerhet för fred l. lejd l. underpant på en ingången förlikning o. d.; gisslan. Dalin Hist. 1: 306 (1747). Vanerna lemnade (åt asarna) till fredspant sina yppersta män. Strinnholm Hist. 1: 97 (1834). Babylons konungaborg, dit Farao stundom sände sina döttrar som fredspanter. Fröding Grillf. 1: 8 (1898).
(5) -PARK. (frede- 1663. freds- 17321906. frids- 17801783) (numera knappast br.) fridlyst skogsområde. HSH 31: 122 (1663). VexiöBl. 1810, nr 7, s. 3. jfr: (Domänstyrelsen) har (år 1905) .. uttalat sig mot användning af ”nationalpark” och i stället alternativt förordat ”naturpark”, ”skyddspark” eller ”fredspark”. SkogsvT 1906, s. 32.
(2, 3) -PARTI. politiskt parti som arbetar för fred (i ett särskilt fall l. i allm.); motsatt: krigsparti. CTOdhner i VittAH 27: 263 (1872, 1876).
(3) -PIPA. (freds- 1851 osv. frids- 1761) (med långt skaft försedd o. med fjädrar o. d. prydd) tobakspipa som hos Nordamerikas indianer brukas vid fredsunderhandlingar (o. som då i tur o. ordning rökes av de i underhandlingarna deltagande); ofta oeg. o. bildl. Röka en fredspipa med ngn. Kalm Resa 3: 6 (1761; i fråga om indianerna i Nordamerika). Han (dvs. länsmannen) bjuder sin ärade gäst den välstoppade fredspipan. Hemberg ObanStig. 94 (1896).
(2, 3) -PLAN, r. l. m. Närvarande tijders .. freds- eller krigsplaner. 2RARP 4: 118 (1726). Forssell i 3SAH 3: 253 (1888).
(2, 3) -POLITIK. politik som syftar till åvägabringandet av fred l. till upprätthållandet av bestående fred. De Geer Minn. 1: 259 (1892).
(3) -PRELIMINÄRER, pl. (freds- 1804 osv. frids- c. 1750) förberedande (förhandlingar o.) överenskommelser om huvudgrunderna för ett blivande fredsslut. Rhyzelius Ant. 140 (c. 1750). SvH IX. 2: 91 (1908).
(2) -PRIS, n. av ingenjör Alfred Nobel år 1896 instiftat pris som enligt statuterna för Nobelstiftelsen av ett av det norska stortinget valt utskott (årligen) tilldelas en person (l. delas mellan två personer) som gjort sig särskilt förtjänt(a) om fredssaken. SFS 1900, nr 63, s. 4.
(3) -PROPOSITION. (†) fredsförslag. Carl XII Bref 366 (1710). SP 1809, nr 48, s. 1.
(3) -PUNKT. (freds- 16601871. frids- 1617) (numera föga br.) jfr -ARTIKEL. OxBr. 10: 27 (1617). SP 1779, s. 349. Kindblad (1871).
(3) -RATIFIKATION. (freds- 1920 osv. frids- 1680) äv. konkret, om ratifikationsdokumentet. Spegel Dagb. 145 (1680). 2NF 30: 701 (1920).
(2) -RÖRELSE. särsk. i sg. best., om det organiserade arbete gm fredsföreningar o. d. som har till ändamål att utbreda fredstanken o. främja freden i världen. 2NF (1908).
(2) -SAK. särsk. i sg. best.: sammanfattningen av alla problem o. strävanden o. d. som röra världsfreden o. dess främjande; jfr -FRÅGA. AB 1890, nr 25, s. 3.
-SKILLING, se FRID-SKILLING.
-SKÖLD. (freds- 1812 osv. frid- 18331889. frids- 17371820) [jfr isl. friðskjǫldr] (i fråga om forntida förh.) (vit) sköld som uppsattes till tecken att striden skulle upphöra. Vart då en fridsskjöld uphållen, hvarmed jämväl denna strid fick sin enda. Björner HalfdÖst. 51 (1737). Fröding Eftersk. 1: 77 (1886, 1910).
(3) -SLUT. (fred- 1870. freds- 1649 osv. frid- c. 1755. frids- 17261778) avslutande l. ingående av fred; äv. konkret(are): fredsfördrag, fredstraktat. Efter fredsslutet utrymdes de besatta områdena. RARP 4: 286 (1649). Danskarne ville ej tillåta att någre främmande Magter .. i Fredsslutet fingo nämnas. Hallenberg Hist. 2: 628 (1790).
(1, 2; jfr 6 a) -STIFTA, -ning; jfr -STIFTELSE. (fred- 18461922. freds- 1790 osv. frid- c. 17551922. frids- 17561924) stifta fred; numera bl. ss. vbalsbst. samt i p. pr. (ss. adj.). Schultze Ordb. 5004 (c. 1755: Frid-stiftning). Saliga äro de fridstiftande, ty de skola kallas Guds barn. Mat. 5: 9 (öv. 1883; Bib. 1917: de fridsamma). Den fredsstiftande och fredsbevarande diplomatien. Hjärne C12 22 (1902).
-STIFTARE. (fred- 18041922. freds- 1741 osv. frid- (i bet. 1) 17131922. frids- (i bet. 1) 17121864) vbalsbst. till -STIFTA.
1) till 1; i allm.: person som bilägger l. söker bilägga strider o. tvistigheter mellan personer l. partier osv.; jfr -MEDLARE 1, -MÄKLARE 1. Eneman Resa 2: 222 (1712). Försonlig mot sina fiender och böjd att förlåta, var .. (Balder) världens fredsstiftare. Rydberg Gudas. 29 (1887).
2) (numera föga br.) till 2, = -MEDLARE 2; jfr -MÄKLARE 2. Hallenberg Hist. 4: 686 (1794). Kindblad (1871).
(1) -STIFTARINNA~0020, äv. 10032. (fred- 18451870. freds- 1807 osv.) jfr -STIFTARE 1. Weste (1807). Qvinnan är skapad till fredstiftarinna. VRydberg i GHT 1870, nr 256, s. 3.
(1, 2) -STIFTELSE. (†) förlikning; fredsslut. Så frampt E. K:t förfarer Wåre förslagh således wara stälte, at ther aff förmoding til fredzstifftelse fattas kan. SwarDaManif. 1644, s. S 2 b (1636). Strinnholm Hist. 5: 231 (1854).
(1) -STIFTERSKA. (fred- 1871. freds- 1804 osv.) jfr -STIFTARE 1. Wikforss 1: 588 (1804). Snoilsky 4: 26 (1887).
(2, 3) -STRÄVAN. = -STRÄVANDE.
(2, 3) -STRÄVANDE, n. arbete l. bemödande att åvägabringa fred (i ett särskilt fall) l. att upprätthålla freden i världen; vanl. i pl. NF 4: 864 (1881).
(2) -STYRKA, r. l. f. mil. o. sjömil. för här l. flotta l. truppförband osv. beräknad l. bestämd styrka (av personal, hästar, fartyg m. m.) i fredstid. NF 5: 335 (1882).
(2, 3) -STÅND. (fred- 15421559. frede- 1542 (: fredeståndz bref)1622. freds- 1542 (: fredzståndz bref)1753. frid- 15421719. fride- 15421650. frids- 15611635) (†) fredstillstånd; fred, stillestånd; äv.: överenskommelse l. avtal om fred l. stillestånd, fredsavtal, fredsslut. Fredstandet emellom oss och .. (lybeckarna) haffuer en ände nu vm Bartollomej nestkommendis. GR 14: 183 (1542). Thet .. är kommet til fördrag och fridstånd med the Rytzar. LPetri Bot. A 2 b (1558). Celsius G1 2: 316 (1753).
-STÅNDS-BREV. (†) brev som tillförsäkrar (ngn) fred l. stillestånd; fredstraktat, fredsdokument. GR 14: 309 (1542). Därs. 26: 551 (1556).
-STÖRANDE, p. adj. (mindre br.)
1) (fred- c. 1792. freds- 18331851) till 2: som avser l. är ägnad att rubba den mellan tvenne makter bestående freden. Konungens fredstörande planer. Adlerbeth Ant. 1: 31 (c. 1792). Dalin (1851).
2) se D.
-STÖRARE, se D.
(2, 3) -TANKE. (freds- 1660 osv. frids- 1757) tanke på fred. RARP 8: 184 (1660). särsk. i sg. best.: tanken på (o. strävandena för) krigets utrotande o. åvägabringandet av ett allmänt fredstillstånd i världen. Först i 18:de årh. vann fredstanken större insteg. NF 4: 864 (1881). Larsson Id. 96 (1905, 1908).
(1, 2) -TECKEN. (freds- 1558 osv. frids- 15601897) [fsv. fridstekn] tecken l. symbol för fred; förr särsk.: tecken l. märke som ngn framvisar för att tillkännagiva att han hyser fredliga avsikter l. önskar (underhandla om) upphörandet av en strid o. d.; förr äv.: tecken varmed ngn l. ngt utmärktes ss. skyddad (skyddat) för fientligt överfall, våldföring l. plundring o. d. Fredz tekn lät han (dvs. Kristiern II) nogh betee. Svart Gensv. G 3 b (1558; ironiskt). (Om) någre huus eller Personer bliffwe af Feltöffwersten medh fredztecken, som kalles Saluo guarder, fredkallede. HSH 36: 277 (1581). (De svenska soldaterna) satte hattarna som fredstecken på sina lansar. Fryxell Ber. 6: 83 (1833).
-TID. (freds- 1659 osv. frids- i bet. 1 16101800, i bet. 2 18401908) [fsv. fridstidh]
1) till 2: tid under vilken fred råder, fredslugn, fred. Coyet RättmSkääl Q 3 a (1659). (Beväringens andra uppbåd) har ännu icke någon öfning i fredstid. Tingsten o. Hasselrot 21 (1902).
2) (i fråga om äldre, i sht medeltida förh.) till 4 c: tid för vilken särskild fred blivit påbjuden. Nordström Samh. 2: 262 (1840). Adventsfastans fridstid var kommen. Heidenstam Folkung. 2: 111 (1907).
(3) -TILLBUD. (†) fredsanbud. Schroderus Os. III. 1: 69 (1635). Nordberg C12 2: 419 (1740).
(1, 2, 4) -TILLSTÅND~02 l. ~20. (freds- 1796 osv. frids- c. 18201898) tillstånd(et) då l. förhållande(t) att fred råder, tillstånd av fred, fredligt förhållande l. tillstånd, fred; i sht till FRED 2. BHöijer i LittT 1796, s. 385. Då vi äro i fredstillstånd med Danmark. Wingård Minn. 7: 10 (1847). Från att vara undantag öfvergår fredstillståndet (inom ett samhälle) småningom till regel. EkonS 1: 43 (1891).
(2) -TJÄNSTGÖRING~020. i sht mil. o. sjömil. militär tjänstgöring i fredstid; särsk. i fråga om värnpliktig: den tjänstgöring som han i fredstid är skyldig att fullgöra för sin utbildning. NF 2: 418 (1877). TjReglArm. 1889, s. 301.
(3) -TRAKTAT. (freds- 1556 osv. frids- 16351778)
1) (†) fredsunderhandling; jfr -TRAKTATION. GR 26: 816 (1556). Fridztractaterne äre öpnade. RARP 3: 313 (1643). Sylvan Vial 2: 206 (1863).
2) fredsfördrag. Avsluta, underteckna en fredstraktat. RARP 2: 52 (1634). Fredstraktaten i Fredrikshamn (1809). NF 19: 190 (1895).
(3) -TRAKTATION. (freds- 16141617. frids- 16161671) (†) fredsunderhandling; jfr -TRAKTAT 1. OxBr. 1: 59 (1614). Widekindi KrigsH 665 (1671).
(3) -TREVARE, r. (ngt vard.) försiktigt försök från en krigförandes sida att hos motståndaren ”känna sig för” rörande utsikterna o. villkoren för ett fredsslut. Upsala 1918, nr 79, s. 1.
(3) -UNDERHANDLARE~00200. jfr -KOMMISSARIE, -OMBUD. Wikforss 1: 588 (1804). Forssell i 3SAH 3: 108 (1888).
-UNDERHANDLING~0020. (freds- 1779 osv. frids- 17861877) underhandling om fredsslut; vanl. i pl. SP 1779, s. 977. Sedan 1643 hade i Osnabrück och Münster i Westfalen fredsunderhandlingar fortgått. Schybergson FinlH 1: 437 (1887).
(3) -URKUND~02 l. ~20. = -DOKUMENT. CTOdhner i VittAH 27: 311 (1872, 1876).
(2) -UTBILDNING~020. mil. o. sjömil. utbildning under fredstid. IllMilRevy 1899, s. 23.
(2, 3) -VILJA. jfr -BENÄGENHET, -KÄRLEK. Langlet (o. Nordensvan) 27 (1914).
(3) -VILLKOR~02 l. ~20. (freds- 1660 osv. frids- 16401778) villkor l. förbehåll som göres till förutsättning för l. lägges till grund för ett fredsslut; bestämmelse l. överenskommelse som ingår i ett fredsfördrag. Hårda, lindriga, antagliga, fördelaktiga fredsvillkor. Framlägga, föreskriva, antaga fredsvillkoren. RARP 3: 139 (1640). Svedelius i SAH 55: 150 (1879).
(2) -VÄN. person som älskar freden o. arbetar för dess främjande (i ett särskilt fall l. i allm.); särsk.: principiell motståndare till alla politiska avgöranden gm krig, pacifist. CTOdhner i VittAH 27: 153 (1872, 1876). (I febr. 1741) följde (i riksdagen) våldsamma och hänsynslösa debatter, framkallade af fredsvännernas försök att bekämpa sekreta utskottets tryckande välde. Schybergson FinlH 2: 98 (1889). Jag tyckte, att fredsvännerna just borde göra sig förtrogna med hur allvarsamma och frestande skäl det ofta kan vara för ett krig. Larsson Id. 95 (1905, 1908).
(2) -VÄNLIG. fredsälskande; pacifistisk. CTOdhner i VittAH 27: 154 (1872, 1876). En .. fredsvänlig resolution. AB 1890, nr 25, s. 3.
-VÄNLIGHET—00~2 l. ~200. sbst. till -VÄNLIG.
(2, 3) -VÄRK, n. (freds- 1723 osv. frids- 16581778) i sht hist. arbete på upprätthållande av freden l. genomförande av ett fredsslut (i sht i fråga om större l. svårare uppgörelser o. d.); förr stundom närmande sig l. övergående i bet.: fredsunderhandling(ar) l. fredsslut. RO 1723, § 18. Kejsarinnan meddelade .. konungen i Preussen ett svar rörande fredsverket med Sverige. Adlerbeth Ant. 1: 194 (c. 1792). SvH 6: 227 (1905).
(2) -ÅR. (freds- 1853 osv. fride- 1569) jfr -TID. 2Saml. 9: 159 (1569). Fredsåret 1856. Finland 159 (1893).
(1, 2; jfr 6 a) -ÄLSKANDE, p. adj. (fred- 15601889. freds- 1790 osv. frid- 15941889. frids- 18891922) som hyser l. vittnar om kärlek till fred o. sämja, fredlig, fridsam; särsk., i sht om regent o. d.: som önskar att uppehålla (o. arbetar för att främja) freden o. ett godt förhållande till andra makter. En fredsälskande regering. GR 29: 540 (1560). H:s M:tz fridhelskande hierta och sinne. AOxenstierna 2: 113 (1612). Loccenius .. var .. en fredsälskande natur. Schück (o. Warburg) LittH 1: 262 (1896).
(1, 2) -ÄNGEL. (freds- 1804 osv. frids- 18231871) (i sht i högre stil) ängel som tänkes förkunna l. stifta fred; äv. i överförd anv.: fredsapostel, förkämpe för freden. Wikforss (1804; under friedensbote). Blowitz .. uppträdde som fredsengel, då krigsfaran .. hotade .. England. SD 1896, nr 229, s. 4. jfr FRIDS-ÄNGEL (se F). —
(3) -ÖVERLÄGGNING~0020. överläggning om fredsslut. Hallenberg Hist. 2: 596 (1790).
(2) -ÖVNING. särsk. mil. o. sjömil. övning under fredstid. NF 3: 1056 (1879).
D: FRID-BROTT, -BRYTARE, se C.
-BUDSKAP, se F.
-BÄNNA, -BÄNNE, se A.
(4) -BÖN. [fsv. friþbön] (i fråga om medeltida förh.) om den bön om fred för en dömd förbrytare som enl. lagen skulle ställas till konungen av målsägaren, för att fredlöshetsdomen skulle upphävas. Såraböterna äfvensom fridbönen tillhörde den förolämpade. Schlyter JurAfh. 1: 106 (1836). Nordström Samh. 2: 355 (1840). jfr FREDS-BÖN (se C). —
(6) -FULL. (fred- 1842. frid- 1837 osv.) som är fylld av l. utmärkes av l. vittnar om frid; rofylld, lugn, stilla; numera nästan bl. om sinnesstämning l. om tid l. ställe o. d., i sht förr äv. om person. Må ni alltid vara fridfull som nu. Bremer Grann. 1: 293 (1837). Så fridfullt de (dvs. de troende) uti Herran somna. Wallin Vitt. 1: 55 (1839). Glada, vänliga och fridfulla stunder. Thomander 1: 715 (1846). Hur tyst här var, och hur fridfullt! Rydberg RomD 146 (1874, 1877).
-FULLHET—0~2, äv. ~20. sbst. till -FULL. Thomander 1: 525 (1859).
-FURSTE.
1) se C.
2) se F.
(1, 2) -FÄRDIG. (fred- 16311922 (angivet ss. sällsynt). frid- 1631 osv.) [efter t. friedfertig] (numera i sht i högre stil, mindre br.) benägen för fred; fredsälskande, fredlig, fridsam, försonlig. Ett fridfärdigt upsåt. RP 2: 54 (1631). Detta fredfärdiga folket (dvs. herrnhutarna). Björnståhl Resa 4: 170 (1774). I det fridfärdigaste lynne. BEMalmström 2: 190 (c. 1860). (Ivan Iljitsch) var en stilla och fridfärdig man. Almkvist Turgenjef 4: 8 (1885).
-FÄRDIGHET—00~2, äv. ~200. (fred- 18051922. frid- c. 1755 osv.) (numera i sht i högre stil, mindre br.) sbst. till -FÄRDIG. Schultze Ordb. 1050 (c. 1755). Odhner G3 1: 207 (1885).
-FÖRSTÖRARE, se C.
-GILL, -GOD, -GÖRARE, se A.
(4 c) -HELG l. -HELGD. (frid- 1914 osv. frids- 18521922) [jfr -HELIG] (i sht i högre stil, i fråga om äldre, i sht medeltida förh.) särskild ”högre” fred l. okränkbarhet som påbjudits för vissa personer, tider l. ställen. Strinnholm Hist. 4: 618 (1852). Söderblom Gudstr. 63 (1914).
(4) -HELIG. (fred- 1910. frid- 1873 osv.) [fsv. friþhelagher] (i sht i högre stil, i fråga om äldre förh.) skyddad gm (särskild) fred; säker till person o. egendom, okränkbar. Ogärningen var begången på ett fridheligt ställe. Wisén Oden 104 (1873). NF 5: 1132 (1882; om person).
-HEM. (frid- 18191902. frids- 1853) (i sht i högre stil, numera knappast br.; jfr dock anm. nedan) hem l. hemvist där frid råder l. där ngn åtnjuter frid, fridfullt hem l. hemvist. CJLAlmqvist i Skandia 7: 51 (1819, 1836). Hon skapade .. (av sitt rum) småningom det lilla, täcka fridhem, som vi här sökt beskrifva. Ridderstad Samv. 1: 301 (1851). Estlander (1902) hos Runeberg 8: 411 (normaluppl.) Anm. Ordet har under de senaste årtiondena blivit ett av de vanligaste namnen på villor, egna hem o. d. —
-HÄLSA, v. (frid- 18181883. frids- 1845) (i högre stil, numera föga br.) hälsa (ngn) under uttalande av önskningar om frid; båda (ngn) frid. Wallin Rel. 1: 65 (1818). Dö lugn. .. För sista gången fridhälsar jag dig, broder. Crusenstolpe Mor. 2: 219 (1840). Den rena, af fridhälsande stjärnor fylda natthimlen. NordT 1883, s. 363.
(4, 5) -KALLA. (fred- 15261790. frid- 15291907)
1) (†) lysa fred över ngn, giva (ngn) fred; förklara (ngn) okränkbar. Om nogre oredheligemen flydde aff thet ene rikith j thet andre schwlle the ther ecke ffredkalledhe bliffwe. GR 3: 224 (1526). (På vägen till rådstugan) der huar och een bör vara fredhkallat. BtHforsH 1: 176 (1630). Kiöping Resa 46 (1667).
2) (numera knappast br.) fridlysa (ngt). Ath .. (konungens befallningshavande) frijdkaller all berende Eke och Bökeskog i Calmarne Län. GR 12: 31 (1538). FoFl. 1907, s. 142.
3) (†) frikalla, befria (ngn från ngt); särsk.: befria från dom l. straff o. d., fria, icke fälla l. straffa. Vele vi .. hafve dem med sådanne nye pålager och besveringer här efther aldelis fridkallede och förskonnede. RA 3: 225 (1593). Gudh .. fridkallar een Elendig Bootferdigh Syndare. Rothovius BBielke C 2 b (1624). Hallenberg Hist. 2: 701 (1790).
(2, 3) -KULLA. (fred- 16881912. frid- 1744 osv. fride- 1870 (i vers). frids- 1688) eg. tillnamn som givits åt Inge d. ä.:s dotter Margareta, vilken år 1101 till bekräftande av ingången fred bortgiftes med konung Magnus Barfot i Norge; sedan stundom äv. om andra prinsessor vilkas äktenskap på liknande sätt varit en underpant på freden; (i högre stil) ngn gg allmännare: fredsstiftarinna. Margareta som fick K: Måns i Norige til echta och kallades frijdz Kulla. Spole Alm(Sthm) 1688, s. 15. (Ulrika Eleonora, Karl XI:s danskfödda gemål) är den andra Fridkullan i Norden. Mörk Ad. 2: 234 (1744). Tag mod till dig, mitt kära barn — / Vår lilla rodnande fridekulla. Bäckström DramStud. 209 (1870).
-KÖP, se C.
-LYSA, se d. o. —
-LÖS.
1) se A.
2) (i sht i högre stil) till 6: som icke har frid (med sig själv); orolig, rolös, jäktad av oro l. samvetskval. Ditt mörka, fridlösa, olycksaliga tillstånd. Wallin 2Pred. 2: 275 (1824). Människor, hvilka lifvets bitterhet gjort fridlösa och kalla. Ahnfelt Et. II. 2: 76 (1906).
(4) -LÖSA, r. l. f. (†) fredlöshet. LPetri KO 31 a (1571). Swedberg Schibb. 326 (1716). jfr FRED-LÖSA (se A). —
-LÖSHET—0~2, äv. ~20. sbst. till -LÖS.
1) se A.
2) (i sht i högre stil) till -LÖS 2. Hwasser VSkr. 2: 325 (1851).
-SKILLING. (freds- 1526. frid- 1524c. 1755. frids- 1526) [fsv. fridhskillinger, efter mnt. vredeschillink] (†) jur. friskilling. OPetri Tb. 10 (1524). Tompt(en) .. var lagbudhen och laghstonden och fridz skilling pågiffuen epter laghen. Därs. 119 (1526). Schultze Ordb. 4250 (c. 1755).
-SKÖLD, -SLUT, -STIFTA, -STIFTARE, -STÅND, se C.
(jfr 7 c) -STÄLLA, -else. (frid- 17331838. frids- 17231786 (: fridsställelse)) (†) tillfredsställa. VDAkt. 1723, nr 221. CFafWingård (1838) i TegnérPpr 404.
(1, 4, 5; jfr 6) -STÖRANDE, p. adj. (fred- 18481922. freds- 18141922. frid- 1854 osv.) som stör den allmänna freden l. ordningen o. säkerheten l. sämjan mellan människor l. ngns lugn o. ro. Strinnholm Hist. 3: 594 (1848). Drinkare och fredsstörande personer. SvT 1852, nr 168, s. 4. (En) fridstörande friktion samhällsklasserna emellan. Steffen Lönarb. 159 (1900). jfr FREDS-STÖRANDE (se C). —
(1, 4, 5; jfr 6) -STÖRARE. (fred- 18711922. freds- 17951922. frid- 1772 osv. frids- 18471852) person som stör den allmänna freden l. ordningen o. säkerheten l. ngns lugn o. ro l. freden o. sämjan mellan människor; orostiftare. DA 1772, nr 83, s. 2. Man förde Carl Skowronski till Riga, och gjorde mine af att anställa en ordentlig process emot honom som offentlig fredsstörare. SP 1809, nr 33, s. 2. Bland de fulländade saliga intränger icke mer någon fridsstörare. Melin Pred. 2: 13 (1847). Närmar man sig hans (dvs. gråtrutens) ägg .. eller ungar, mottager han fridstöraren med höga skrik. NF 6: 122 (1882).
-STÖRERSKA. (fred- 1922. freds- 1922. frid- 1871 osv.) jfr -STÖRARE. Kindblad (1871).
-SÄLL.
1) se FRED-SÄLL 1.
2) se FRED-SÄLL 2.
3) (i sht i högre stil, numera mindre br.) till 6: som har l. utmärker sig gm l. skänker frid, fridfull. Fridsälla vänskap, skära himlalåga! Atterbom i Phosph. 1813, s. 390. Tegnér (WB) 7: 54 (1834). Det blef ett fruktansvärdt upplopp i den fridsälla, stilla byn. Adelsköld Äfv. 22 (1892).
-ÄLSKANDE, se C.
E: FRIDE-KULLA, se D.
-STÅND, -ÅR, se C.
F: FRIDS-AVHANDLING, -BESLUT, se C.
(6) -BONING. (freds- 1815. frids- 1700 osv.) (i högre stil, i sht i religiöst spr.) vistelseort (eg. boning) där frid råder. The ewiga fridzboningar i himmelen. Swedberg SabbRo 18 (1700, 1710). Melin Pred. 1: 73 (1844).
(4) -BOT. (i fråga om äldre förh.) böter för brott mot den allmänna freden l. ordningen o. säkerheten; i sht i pl. Strinnholm Hist. 1: 567 (1834: -böter). Nordström Samh. 2: 464 (1840: -bot).
-BREV, -BROTT, -BRYTARE, se C.
-BUD.
1) se FREDS-BUD 2.
2) se FREDS-BUD 3.
3) (i högre stil, i sht i religiöst spr.) till 6: budskap om l. förkunnande av frid. Kindblad (1871). Frid på jorden! .. detta fridsbud .. från sanningens värld. Beskow Pred. 45 (1901).
(6) -BUDBÄRARE ~0200. (i högre stil, i sht i religiöst spr.) person som bådar frid l. förkunnar fridens evangelium. Rydén Pontoppidan 175 (1766). Apostlarnes, fridsbudbärarnes röst är utgången till verldens gränser. Melin Pred. 3: 44 (1852). Beckman Påfv. 62 (1880). jfr FREDS-BUDBÄRARE (se C). —
(6) -BUDSKAP~02 l. ~20. (frid- 1901. frids- 1849 osv.) (i högre stil, i sht i religiöst spr.) = -BUD 3. Thomander Pred. 1: 26 (1849). Frid på jorden! .. julens fridbudskap. Beskow Pred. 45 (1901). jfr FREDS-BUDSKAP (se C). —
-DOMARE, -DRÄKT, -FANA, -FEST, se C.
-FURSTE, förr äv. -FÖRSTE.
1) se C.
2) (fred- c. 1620. freds- c. 16701871. frid- 15411885. frids- c. 1715 osv.) [efter Jes. 9: 6 (se nedan)] (i religiöst spr.) benämning på Kristus, urspr. i hans egenskap av Messias, dvs. den som besegrar sina fiender och skänker sitt folk fred (jfr FREDS-FURSTE), numera vanl. med tanke på honom ss. den som stiftar frid på jorden l. skänker människorna frid l. den eviga friden o. saligheten. En son är oss giffvin, .. han heeter, Vnderlighen, Rådh, Gudh, Hielte, Ewigh fadher, Fridhförste. Jes. 9: 6 (Bib. 1541). Tu (o Kristus) min rätte Fridförste. vthi hwilken står all min Frid och Roo. Preutz Kempis 536 (1675). Wikner Pred. 60 (1872).
-FÖRDRAG, -FÖRNOTLING, -FÖRSLAG, se C.
-FÖRSTE, se -FURSTE.
-FÖRSTÖRARE, -FÖRSAKRING, -GUD, -GUDINNA, -HANDEL, -HANDLARE, -HANDLING, se C.
-HELG(D), -HEM, se D.
(5, 6) -HUS. [efter Jes. 32: 18 (se nedan); jfr fsv. fridshus, fristad, asyl] (i sht i religiöst spr., numera föga br.) hus där fred l. frid råder l. där ngn får leva i fred l. frid; särsk. dels om kyrkan, dels om de saligas boningar i himmelen. Mitt folck skal boo vthi fridz husom, vthi trygga boningar. Jes. 32: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: fridshyddor). Förr eller sednare vilje vi ju komma till skön rolighet i de rätta fridshusen. Wallin 2Pred. 3: 63 (1828). I dalarna och på bergen upplåtas fridshusen, Vår Guds tempel. SFS 1847, nr 44, s. 1.
(5, 6) -HYDDA. (i bibliskt spr., enst.) jfr -HUS. Jes. 32: 18 (Bib. 1917).
-HÄLSA, se D.
(6) -HÄLSNING. (i högre stil, i sht i religiöst spr.) hälsning vid l. gm vilken ngn tillönskas frid; ofta övergående i bet.: bebådande l. förkunnande av frid. Österländningar hafva än i dag en fridshälsning, den de endast nytja till Trosförvanter. Ödmann StrFörs. 1: 173 (1799). (Religionens röst är) en fridshelsning för tid och evighet. Wallin Rel. 1: 281 (1819). Deras sista, fulltoniga afskedssång ljöd såsom en fridshelsning öfver griften. Sander i 3SAH 4: 104 (1889).
-HÄROLD, -KONDITION, -KONTRAKT, se C.
-KULLA, se D.
(1, 6) -KYSS. (freds- 17901902. frids- 1635 osv.) eg. o. urspr.: helig kyss som enligt bruket i den äldsta kristna kyrkan vid vissa tillfällen (i sht efter begåendet av nattvarden) växlades mellan församlingsmedlemmarna ss. tecken på kristlig frid o. sämja o. som ännu förekommer vid vissa högtider inom den grekisk-katolska kyrkan; sedermera äv. i allmännare o. bildl. anv.; jfr BRODERS-KYSS. Schroderus Os. 2: 738 (1635). De döpte blefvo .. (efter dopet) upreste, under fridskyssens meddelande. Oldendorp 2: 283 (1788). Konungen gick ut emot .. (hertigarna), helsade dem med fridskyss. Strinnholm Hist. 5: 302 (1854). 2NF 15: 535 (1911).
-LAG, -MEDEL, -MEDLARE, -MEDLING, -MIL, -MÄKLARE, -MÄKLING, se C.
(2) -PALM. (i högre stil) palmkvist som bäres (i händerna) ss. fredstecken l. ss. symbol för freden (efter vunnen seger); vanl. mer l. mindre bildl.; jfr SEGER-PALM. Så at jag snart får .. följa (min konung) .. med seger och Frids-palmar inom .. (Stockholms) portar. MStenbock (1712) hos Loenbom Stenbock 3: 103. Den fridspalm, som bidar korsets stridsmän. PT 1897, nr 219 A, s. 2. —
-PANT, -PARK, -PIPA, -PRELIMINÄRER, -PUNKT, se C.
(6) -RIKE. (i högre stil, i sht i religiöst spr.) rike där (ständig) frid råder; särsk. om Kristus' rike (på jorden). (Jesus) skulle .. göra sig och sitt fridsrike ju mer och mer gällande på jorden. Bring Högm. 5 (1862). Weibull LundLundag. 23 (1882).
(6) -RÖST. (i högre stil) röst som bebådar l. förkunnar frid. Fridsröster. Tegnér (WB) 6: 3 (c. 1827; diktrubrik). Ostrafflig och stilla, hörde han blott fridsrösten i sin själ. Wallin Rel. 2: 96 (1819).
-SKILLING, se D.
-SKÖLD, -SLUT, -STIFTA, -STIFTARE, -STÅND, se C.
-STÄLLA, -STÖRARE, se D.
-TECKEN, -TID, -TILLSTÅND, -TRAKTAT, -TRAKTATION, -UNDERHANDLING, -VILLKOR, -VÄRK, -ÅR, -ÄLSKANDE, se C.
(6) -ÄNGEL. (i högre stil, i sht i religiöst spr.) ängel som bådar l. förkunnar l. skänker frid; äv. bildl. Tu sender .. (o Gud) i dödzstunden en af Tina skiöna fridz-Englar, som mig tröster, stercker, och hugnar. Swedberg SabbRo 176 (1704, 1710). Hon skall blifva mitt lifs fridsengel. Mellin Nov. 2: 46 (1834, 1867). jfr FREDS-ÄNGEL (se C).
Avledningar. FREDA, se d. o.
FREDBAR, förr äv. FRIDBAR, adj. (fred- 18101896. frid- c. 1698. frids- 1634)
1) (†) till 1, 2: fredsälskande, fridsam? Gustaff tin Konung smorda, / En fridzbaar Hielte högh. PolitVis. 296 (1634).
2) (†) till 2, 6: fredlig, fridfull? Sig wijse blijd uti Gyllene tijd den Fridbara grönska (dvs. olivens)! Runius Dud. 3: 18 (c. 1698).
3) (anträffat bl. i smål. källor) till 5 (c): fredgill. Fredbart stängsel. VDAkt. 1810, nr 317. SyneprotDref 2/6 1896.
FREDGA, v. [fsv. fridhga; jfr isl. friðga, mnt. vredigen, ä. t. friedigen (t. befriedigen)] (†)
1) blidka, lugna; jfr FRED 1, 5. Tål åg Eder wrede fredgas? LejonkDr. 73 (1689).
2) freda (se d. o. 1 d), fridlysa; jfr FRED 4 o. 5. Mastehuggerijt .. är .. förbudett, Hwar medh .. Skoogen är således fredgatt. HSH 31: 120 (1663).
FREDIG l. FRIDIG, adj.; adv. -T. (fred- 1642c- 1770. frid- 1626c. 1755) jfr OFREDIG, OFRIDIG. (†)
1) till 1 (o. 6 a): fredligt sinnad, fredlig (se d. o. 1), fredsälskande, fridsam. Då Olof såg att de kummo frediga. Reenhielm OTryggv. 46 (1691). O fridsens Gud, gif mig ett fredigt och samdrechtigt hierta! Swedberg SabbRo 176 (1704, 1710). NorrlS 57 (c. 1770).
2) till 2, 5, 6 b: som utmärkes av fred, där fred råder; fredlig (se d. o. 3); lugn, fridfull; ss. adv.: fredligt, i fred (o. ro). Vthi Grecien woro icke än nu alle ortar wäll stilladhe och fridhighe. Schroderus Liv. 582 (1626). Fredigt samwet. Ps. 1695, 276: 9. Den fredigt lefva skal på jordens trätobygd, / Behöfver framför alt (saktmodighet). Nordenflycht QT 1745, s. 30.
3) till (4 o.) 5: okränkt, ohindrad; i fred, fredad, fri (från ngt); ss. adv.: fritt, obehindrat; jfr FREDLIG 4. De Swenske skulle .. fridigt behålla (vad de erövrat). Girs JIII 97 (1627). Samma myra (dvs. myr, skulle vara) fredigh för all fääbeet. ÅngermDomb. 23/7 1642, fol. 201. Lind (1749; under friedig).
FREDIGHET l. FRIDIGHET, r. l. f. (fred- 17351749. frid- 1688) (†) sbst. till FREDIG. särsk
1) till FREDIG 2: fred, ro, lugn. Kling Spect. E 1 b (1735).
2) till FREDIG 3. Så gå wij hwart åss drager, / Siälf wår Lust i Fridighet. LejonkDr. 119 (1688). Björner Sorle 27 (1737).
FREDLIG, se d. o.
FREDSAM(LIG), se FRIDSAM(LIG).
FRIDSAM(LIG), se d. o.
Spoiler title