SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1926  
FRIVILLIG fri3~vil2ig, förr äv. FRIVILJELIG l. FRIVILJOG l. FRIVILLELIG l. FRIVILLOG, adj. ((†) n. = (BtFinlH 2: 211 (1588))); -are (gradf. dock föga br.); i substantivisk anv. ngn gg, med substantivisk böjning, best. -en (Östergren (1922: krigsfrivilligen)). adv. = (†, Holof. 25 (c. 1580: Frÿwiliog), HT 1910, s. 281 (1592), SvMerc. V. 3: 44 (i handl. fr. 1759: frivelig)), -A (†, 1Krön. 29: 17 (”30”) (Bib. 1541: frijwillieligha), Swedberg Dödst. 361 (1711: friwiljoga), Lind (1749: frivilleliga)), -EN (numera knappast br., HH XIII. 1: 122 (1564: frijuillogen), RA 3: 87 (1593), Kindblad (1871)), -T (Baazius Upp. Q 6 b (1629) osv.).
Ordformer
(-velig 1759. -vileg(h) 15881710. -viljelig(h)- (-vil(l)ie-) 1541 (: -ligha, adv.)1742 (: -liga, adv.). -viljog(h) (-vil(l)iog(h)) 15261742. -villelig(h) 1590 (adv.), 16311769 (: -ligen, adv.). -villig(h) 1592 osv. -villog (-uillog) 1564)
Etymologi
[liksom d. frivillig av mnt. vrīwillich, av vrī, fri, o. wille, vilja; jfr äv. t. freiwillig. Med avs. på formen -villelig jfr t. freiwilliglich, adv. Formerna -viljelig o. -viljog bero på anslutning till VILJA]
1) om handling o. d.: som göres av fri vilja l. utan tvång; ss. adv.: av fri vilja, utan tvång, självmant; jfr FRI 7. Frivillig landsflykt. Frivillig auktion, auktion som föranstaltas av ägaren själv l. på hans uppdrag; motsatt: exekutiv auktion. Tu giffuer tina handz frijwiliogha gåffuo. 5Mos. 16: 10 (Bib. 1541). Therföre haffuer iagh alt thetta vthaff enfålligho hierta frijwillieligha giffuit. 1Krön. 29: 17 (”30”) (Därs.). Vi kalle Djur, sammansatte organiske Kroppar som hafva lif, känsla och en frivillig rörelse. Retzius Djurr. 1 (1772). Entreen är frivillig. Viborg 1857, nr 63, s. 4. Frivillig sjukvård i fält. NF (1882); jfr b. Ett folk med så utpräglad nationalitet och själfständighetskänsla, som norrmännen hafva, (uppgiver) icke frivilligt .. ett grand af det oberoende, som det redan äger. De Geer Minn. 2: 94 (1892). — jfr O-FRIVILLIG. — särsk.
a) icke obligatorisk, valfri; särsk. i fråga om arbete l. läroämne i skola. Frivillig franska, teckning. Derjemte hafva dessa lärjungar .. genomgått större frivilliga pensa. BerRevElLärov. 1843, s. 49. Af de gamla språken (blev gm 1856 års lärovärksstadga) endast läsningen af Grekiska .. frivillig. Rundgren i 3SAH 2: 50 (1887). Frivillig engelska. PT 1906, nr 14, s. 1. Social sjukförsäkring är antingen obligatorisk eller frivillig. 2NF 25: 705 (1916). (†) Sacramentet (är) icke .. så frijwilliogt låtit, at thet må förachtas. Rudbeckius Luther Cat. 251 (1667).
b) i utvidgad anv., om institution o. d.: som upprättats o. uppehålles på frivillighetens väg. Frivilliga Skarpskytte-föreningar. SFS 1861, nr 10, s. 1. Frivilliga skytteväsendet. 2NF (1908). Sveriges frivilliga motorbåtskår. Därs. 27: 1260 (1918).
c) (mindre br.) i överförd anv., i fråga om sådant som saknar vilja: som sker av sig självt utan särskild åtgärd; ss. adv.: av sig självt. Berzelius Kemi 1: 484 (1817). Man .. låter vätskorna helt sakta blanda sig frivilligt. Nyblæus Pharm. 302 (1846). Betans ”frivilliga utdunstning” genom tunn halm- eller jordbetäckning. Grönberger Hvitbet. 8 (1872). Balsamen utrinner frivilligt genom barkens sprickor. NF 16: 58 (1891). — särsk. (†) i fråga om växt, ss. adv.: vildt. Ett .. land, der sockerrör, bomull och indigo växa frivilligt. (Stenhammar o.) Palmblad II. 2: 384 (1827).
2) om person: som utan att vara tvingad av yttre omständigheter l. av plikt l. åliggande o. d. handlar i ngt avseende l. fullgör ngn syssla l. ngn tjänst o. d.; jfr FRI 7.
a) adjektiviskt; bl. attributivt. The frijwillige Soldater. Schroderus Comenius 698 (1639). Weste (1807). (Institutionen har) haft den förmånen att få räkna till sin personal såsom frivilligt arbetsbiträde fil. d:r (N. N.). VetAÅrsb. 1907, s. 140.
b) substantiverat: person som självmant, utan att därtill vara tvungen, gör krigstjänst, särsk. i krigstid; äv.: soldat som frivilligt anmäler sig till utförande av ngt särskilt farligt uppdrag. Gå ut i krig som frivillig. Någre Frijwillige som sig låta see på Fältet ther een Slachtning skal stå. Stiernhielm Fred. 5 (1649, 1668). Såsom krigförande erkännas, förutom armén .., äfven afdelningar bestående af landstorm eller frivilliga. Tingsten o. Hasselrot 81 (1902). Hedin Front. 615 (1915). (†) i numera obr. uttr. Amasia Sichri son then Herrans frijwillioghe. 2Krön. 17: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917: som frivilligt hade givit sig i Herrens tjänst). — jfr KRIGS-FRIVILLIG. — särsk. bildl. Dessa Bacchi frivillige (dvs. lönnkrögarna). Hedenstierna Bondeh. 94 (1885). En af litteraturens frivillige. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 323 (1916).
3) (†) som har l. är utrustad med fri vilja; jfr FRI 7. (Gud) är .. en Frijwilligh Gudh, som intet gör vthi någhon Saak, mera eller mindre, än han Sielff will. L. Paulinus Gothus Pest. 71 a (1623). Kreatur, som (hava) Lif och en frivillig Anda. EGripenhielm hos Stridsberg Åkerbr. A 1 b (1727).
4) [anv. är utvecklad ur 1] (†) godtycklig; äv.: hänsynslös, självrådig. Ju längre Konung Antiochus aff Asien förjaghat är, ju frijwillighare och tyranskelighare hade the kunnat herrska vthi Asien. Schroderus Liv. 670 (1626). (Somliga historieskrivare) bortblanda och förvända händelserna med flit, för at sedan sätta dem i en frivillig ordning. SvMerc. 1764, s. 176.
5) [anv. är utvecklad ur 1] (†) som göres l. gives utan ersättning, som göres l. gives gratis; jfr FRI 30 a. Ingen måtte (enligt Magnus Ladulås' lag) taga frijwillig skiutning (dvs. skjutsning) .. af Bonden. Spole Alm. 1691, s. 9; möjl. till 4.
6) (†) som gärna gör ngt, villig, redobogen; ss. adv.: gärna; jfr FRI 16. Itt frij wiliogt och lustugt hierta. FörsprRom. 5 a (NT 1526). The Lottringiska (skulle) wara frijwilliga på egen bekostnadt, at hålla Sweriges Rijke til goda Sextusend Man til Foot och Tutusend til Häst. Girs E14 53 (c. 1630). SRosén (1744) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 84.
Ssgr: (1) FRIVILLIG-ARBETE~020, äv. ~200. (mindre br.) Sociala frivilligarbetet kräver kvinnan. DN 1920, nr 7, s. 5.
-KÅR. till 2 b; särsk. bildl. Kyrkliga frivilligkåren i Uppsala. SvD 1916, nr 16, s. 8.
Avledn.: FRIVILLIGHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara frivillig.
1) till 1. BEMalmström 7: 399 (1845). För bestridande af de med missionsverksamheten .. förenade kostnaderna samlas medel på frivillighetens väg. NF 11: 106 (1887). (†) konkretare: frivillig prestation, frivilligt åtagande o. d. Det, som i början var en frivillighet, blef genom långlig vane och urminnes häfd en skylldighet. Botin Hem. 2: 96 (1756).
2) (†) till 2 a; särsk. konkretare: fri vilja. Hwar och en stodh frijt aff eghen Frijwilligheet at wedertagha Christenhetennes Gudztienst. Schroderus Os. 1: 678 (1635). KyrkohÅ 1915, s. 281 (1687).
3) (†) till 6. (Lat.) Libentia, .. (sv.) Godwilligheet, frijwilligheet. Linc. Ft 4 a (1640).
Ssg (till 1): frivillighets-rekrytering. rekrytering av militär på frivillighetens väg. Hjärne Frivill. 32 (1914).
Spoiler title