SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1926  
FUBBLA fub3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.); jfr FUBBEL (se avledn.).
Etymologi
[sv. dial. fubbla; jfr nor. dial. fubla, ävensom sv. dial. febbla, nor. dial. fibla, sv. dial. fabbla samt FUMLA]
1) bete sig oskickligt l. otympligt l. fumligt (med ngt), fumla; i sht i fråga om osäkra l. oskickliga l. darrande rörelser med händerna l. fötterna; famla, snubbla; äv. i fråga om tal: stappla, snubbla (på målet), ”hacka”. Blanche Tafl. 264 (1845). Ett obetydligt fubblande kan låta hanen (på bössan) falla i otid. Bergström HbJagtv. 26 (1872). (Man) fubblade med fötterna i den hastiga takten (i dansen). AB(L) 1895, nr 293, s. 2. Det är så lätt att fubbla på ett ord. Landsm. XI. 2: 13 (1896). Heidenstam Svensk. 2: 154 (1910). — (i Finl., numera knappast br.) i fråga om kunskaper, läxor o. d.: vara osäker, ”staka sig”. Det befanns att titulus .. mycket fubblade t. o. m. i elementär aritmetik. Lagus Pojk. 170 (1904).
2) göra fumlande rörelser, treva (med handen l. händerna i l. på l. över ngt o. d.); med fumlande rörelser syssla (med ngt). Han stod och fubblade med handen i fickan. Edgren Lifv. 1: 161 (1883). Petter fubblade med mössan. Geijerstam FattFolk 2: 85 (1889). Heidenstam Folkung. 1: 317 (1905).
Avledn.: FUBBEL, n. fubblande. särsk. till 1. Dalin (1851).
FUBBLARE, m.(||ig.). person som fubblar. särsk. (†) i överförd anv.: stympare, ”fuskare”. Både fubblare och mästare. Thorild 4: 205 (1795).
FUBBLIG, adj.; adv. -T. fumlig. Långsam och fubblig i sina rörelser. Gå fubbligt. Almqvist DrJ 298 (1834). Herr Farintyre (var) nog fubblig att tappa min fiol. PT 1910, nr 117 A, s. 3.
FUBBLIGHET, r. l. f. fumlighet. VBenedictsson (1884) hos Lundegård Benedictsson 190. Fubblighet i händerna. VerdS 154: 24 (1908).
Spoiler title
Spoiler content