publicerad: 1929
GÄSPA jäs3pa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE (äv. mer l. mindre konkret), -NING (se avledn.); -ARE, -ER o. -US, se avledn.; jfr GÄSP.
Ordformer
(geesp- VarRerV 8 (1538). gesp- 1538—1784. gäsp- (giäsp-) 1620 (: gäspningh) osv. hiesp- 1681—c. 1748. jäsp- (iäsp-) 1620 (: iäspningh)—1807)
Etymologi
[fsv. ge(e)spa, motsv. nor. gjespe, isl. geispa; etymologiskt samma ord som GISPA; s-avledn. av stammen i nor. geipa, låta ngt gapa, prata, isl. geipa, prata, i avljudsförh. till GIPA, v.1; till den ieur. roten ghi, gapa (se GINA, v.3). Jfr äv. eng. gasp]
1) (numera knappast br.) gapa (efter andan), snappa efter luft; jfr GIPA, v.1, GISPA 2. (Vakten) gaf .. mig oförseende ett så starkt slag för bröstet, att jag hiespade efter andan. Roland Minn. 8 (c. 1748). Ekman Dagb. 202 (1790). jfr: Han lyckades dra upp några hvitbukar, som med sina stora men ofarliga gap gäspade efter vatten. Strindberg Hems. 136 (1887). — (†) bildl. När min taskbok gäspar döden (dvs. ”ligger i själtåget”, ”är slut”?). Bellman 5: 30 (c. 1775).
2) benämning på ett egendomligt (äv. hos många djur iakttaget) ofrivilligt uppspärrande av käkarna, beledsagat av en djup (ofta hörbar) o. långsam inandning som omedelbart efterföljes av en långsam utandning; äv. förekommande ss. ett karakteristiskt sjukdomstecken i vissa sjukdomar; jfr GAPA 1 b, GISPA 3; äv. bildl. Gäspa av sömnighet, trötthet, ledsnad. Han gäspade högt. Gespa och reckia sich som en gör som somnoger är. VarRerV 8 (1538). L. Paulinus Gothus Com. 83 (1613). Snart började .. (vid den misslyckade skämtarens historier) alla pannor at rynkas, alla munnar at gäspa. Kellgren 3: 291 (1790). Sjelfva valparna gäspa öfver din lättja. Almqvist Amor. 3 (1822, 1839; till en jägare). Du borde åtminstone kunna sätta hand för mun, då du gäspar. Bergman JoH 199 (1926). — jfr AN-, BORT-, SMÅ-GÄSPA m. fl. — särsk.
a) med obj. (ofta refl.) o. predikativ bestämning betecknande resultatet av gäspande. Gäspa munnen ur led. Törneros Brev 2: 133 (1827; uppl. 1925). jfr: Vi andra i stugan gäspa oss till (dvs. gå gäspande till) var sin kammare. Holmström ResHoll. 77 (1915).
b) om liknande företeelse hos fisk. Torskarne synas gäspa oftare än andra fiskar. FoFl. 1910, s. 189.
c) (tillf.) under gäspningar (fram)säga (ngt). Munkarne vakna: / De jäspa sit Ave. Wallenberg (SVS) 1: 103 (1769). Lundgren MålAnt. 1: 347 (c. 1850, 1874).
3) (†) med prep. efter: (eg. med öppen mun) stirra efter (ngt), glo l. gapa efter (ngt); jfr GAPA 5. Så görs icke behoof at gespa effter Siwstiernan, eller kika på Saturnum. L. Paulinus Gothus JClaesson 42 (1611). Dens. Com. 17 (1613).
4) [jfr nor. geispa, skvallra ohöviskt] (†) babbla (om ngt); jfr GAFFLA 1 a, GAPA 7 a. Stiernskikare .. Som aff stiernornes lopp .. mycket gespa om tilstundande förandringar j Religionen och Politier. L. Paulinus Gothus ThesCat. 24 (1631).
Särsk. förb. (till 2): GÄSPA EMOT10 04. (föga br.) besvara gäspning med gäspning. Schultze Ordb. 1467 (c. 1755). —
GÄSPA IHJÄL SIG10 04 0. (vard.) Bremer Brev 2: 205 (1842). Stycket .. är .. så tråkigt, att man kan gäspa ihjäl sig åt det. VL 1893, nr 18, s. 3.
Ssgr (till 2): A: GÄSP-KRAMP. med. sjukligt tillstånd utmärkt av krampartade gäspningar. NF 12: 405 (1888). —
-SJUK. (mindre br., icke i fackmässigt spr.) sjukligt benägen att gäspa; som gäspar mycket. När jag sömnögd up frå söta hvilan stått, / .. jag omårnad, tung och giäspsiuk sedan gått. Kolmodin QvSp. 2: 194 (1750). Hagberg Shaksp. 4: 15 (1848). Östergren (1926). —
-SJUKA. (gäsp- 1764—1884. gäspe- 1749) (icke i fackmässigt spr.) sjuklig benägenhet att gäspa. Lind (1749; under gien-sucht). ÖoL (1852). Vendell OrdbÖstsvDial. 312 (1905).
B (vard.): GÄSPE-DAGS. (enst.) Det hade blifvit gäspedags, och hundarne hade somnat i köket. Grebst Ett år 75 (1912). —
-SJUKA, se A.
Avledn. (till 2): GÄSPAKTIGT, adv. [med avs. på bet. jfr lat. oscitanter] (†) försumligt. R(iks-) Cantzleren sadhe Karl Hårdh hafva giordt försummeligen och gespachtigt, men I föge ährligen. RP 9: 521 (1642). —
GÄSPARE, m.||(ig.), om djur m. l. r. den som gäspar l. brukar gäspa; förr äv. allmännare: trög l. sömnig person. Serenius (1734; under yawn). Heinrich (1814). Bland däggdjuren nämner Elmhirst ”hundar, kattor ..” (m. fl.) såsom gäspare. FoFl. 1910, s. 189. —
GÄSPIG, adj. (föga br.) benägen att gäspa; äv. allmännare: trög, sömnig, slö, slapp; äv.: som framkallar gäspningar; tråkig, långrandig; ss. adv. gäspigt äv.: under gäspningar. HJärta i AJourn. 1820, nr 252, s. 2. Man dåsig var och gäspig, nästan sof. Hagberg Shaksp. 3: 196 (1848). Svårligen hittar man något mer gäspigt än .. (fru Nordenflychts) hjälteepos Tåget öfver Bält. Levertin Gest. 47 (1903). Östergren (1926; angivet ss. ”mindre vanl.”). —
GÄSPNING, r. l. f. ofta mer l. mindre konkret; äv. mer l. mindre bildl. En hörbar gäspning. Med handen för munnen kvävde han ett par gäspningar. Om enom, oförmodandes, gäspningh påkommer .. tå skal han medh näsedoken eller och medh flata handena så lenge, holla för munnen, och strax göra kors therföre. Hambræus Erasmus A 7 b (1620). Jag har .. varit på .. Picknicker och slädparti och Gud vet hvad; men den satans gäspningen vill ej öfverge mig. Tegnér (WB) 1: 290 (1803). ”Jaa-aaa”, slutade det i en lång gäspning. Bergman HNådT 61 (1910). jfr FISK-, HÄST-, JÄTTE-, KROKODIL-GÄSPNING.
Ssg: gäspnings-anfall. (tillf.) —
GÄSPUS, äv. GÄSPER, m. (ofta stavat je- l. jä- på grund av anslutning till personnamnet Jesper. gäsper 1862. jäsper 1721. jespus (jä-) 1867 osv.) (vard.) skämtsam personifiering av gäspningen. Giäsper går man emillan .. (dvs.) Giäspa håls för en .. smittesiuka. Grubb 254 (1665). (Det) tycks som sungo de allen / Att skicka Jäsper kring och sackta söfva en. Düben Boileau Skald. 4 (1721; om vissa författare). Nu har herr Gäsper kommit, snart kommer Jon Blund. Rietz (1862; fr. Västmanl.). Jespus, Nickus och John Blund. Kastman LbSmåsk. 94 (1867). TurÅ 1914, s. 107.
Spoiler title
Spoiler content