SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GÄST jäs4t, sbst.1, m.||ig.; best. -en; pl. -er32 (GR 3: 201 (1526) osv.) ((†) -ar RA 2: 282 (1569), Girs E14 56 (c. 1630); -e GR 2: 149 (1525), BtHforsH 1: 173 (1630)); pl. best. -erna ((†) gästren Lucidor (c. 1670) i ArkNF 1: 233, Geisler Vitt. 377 (c. 1710)).
Ordformer
(g(i)est 15251749 (med hänv. till gäst). gäst (gi-, gj-) 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. gäster, motsv. d. gæst, nor. gjest, isl. gestr, got. gasts, (m)nt., fht. o. t. gast, feng. ȝiest, av den germ. stammen gasti-, motsv. ieur. ghosti- i lat. hostis, främling, fiende, fbulg. gostь, gäst. Jfr GAST, sbst.2, ävensom HOSPITAL, HOSPODAR]
Anm. Ordets huvudbet. är numera 4, o. övriga nu levande bet. uppfattas av den nutida språkkänslan ss. utvecklade ur denna.
1) (numera bl. i bibliskt spr.; se dock a—d) främmande, främling. Iagh är en fremling och en gest när idher. 1Mos. 23: 4 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Landet är mitt, och j ären fremmande och gester före migh. 3Mos. 25: 23 (Därs.; äv. i Bib. 1917). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.; efter motsv. anv. av mnt. gast i hansestädernas spr.; jfr ä. d. gæst, isl. gestr o. ry. gostь i motsv. anv.] (i fråga om förh. under medeltiden o. under nyare tiden in på 1600-talet) benämning på köpman från främmande land som under vissa gm överenskommelser mellan de olika staterna reglerade o. i lag fastställda villkor fick vistas i en stad o. där driva köpenskap (i Sverge tidigast bl. mellan vår o. höst); motsatt: ”by(a)man” (se d. o. 2); vanl. i fråga om dylika köpmän i Sverge; jfr (VINTER)LIGGARE. Byamän och geste. GR 2: 149 (1525; efter stadslagen). (W. dömdes) för hann haffuer hanndlath medh giesth, .. thill peninngier 40 m(ar)k och godzssith förbruthidh. TbLödöse 303 (1593). BtHforsH 1: 173 (1630). Schück SvStadsv. 268 (1926).
b) (numera bl. ngn gg i juridiskt spr.) benämning på person som för kortare l. längre tid vistas i stad utan att där vara bofast; närmande sig bet.: resande. SthmTb. 8/4 1564. Emädan vndertijden händer, at the, hwilka til een eller annan Stad komma, som Gäster, göra ther skuld för Kost, Huuslego, eller annor sin tarff (så osv.). PåbudhExec. 1669, § 6. Kallenberg CivPr. 1: 392 (1918).
c) [eg. specialfall av b] (numera bl. ngn gg i juridiskt spr.) benämning på person (i stad) som förhyr bostad av annan, hyresgäst. SthmSkotteb. 1524, s. 274. Hushyra i staden betale gästen åtta dagar förr än legostemma ute är. JB 17: 5 (Lag 1734). 2NF 12: 29 (1909). (†) The ther boo i Legohws, och liggia hoos andra til gäst. Phrygius HimLif. 35 (1615); jfr 4 a. — jfr HYRES-GÄST.
d) (i sht i religiöst spr.) bildl., i fråga om det främlingsskap som utmärker Jesus under hans jordeliv o. (den troende) människan i hennes förhållande till denna världen; numera närmast uppfattat ss. hörande till bet. 5. Så ären j icke nw gäster och fremmande, vtan helgha mannas medhborghare, och gudz hwszfolk. Ef. 2: 19 (NT 1526; Bib. 1917: främlingar och gäster). Iagh är en gäst på iordenne, fördöl icke tijn bodh för migh. Psalt. 119: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: främling). Alle äre wij främmande gäster. Ps. 1695, 250: 3. Hvarför blef just jag / En hemlös, vilsekommen gäst i verlden, / Ett hittebarn förutan namn och far? Wecksell DHjort 24 (1862). Jag är en gäst och främling / Som mina fäder här, / Mitt hem är ej på jorden, / Nej, ovan skyn det är. Ps. 1921, 654: 1.
2) [efter motsv. anv. i isl.] hist. benämning på person tillhörande en viss klass inom den fornnorske konungens hird. Dalin Hist. 1: 632 (1747). De nordiska ”gästerna” .. voro i Norge i historisk tid en sorts gendarmer ... Jag förmodar, att de hade sitt namn däraf att de i stor utsträckning rekryterades från utlandet, i äldre tid från grannstammarna. vFriesen ListerSten. 47 (1916). Den andra rangklassen (inom hirden) utgjordes av ”gästerna”, till vilkas åliggande det hörde att besörja den yttre vakthållningen, utföra kunskapareuppdrag, bud och befallningar ute i landet m. m. Olson Snorre 2: 78 (1922).
3) person som, utan att vara inbjuden, mot betalning l. på annat sätt mera tillfälligt åtnjuter husrum o. förplägnad hos ngn l. uppehåller sig ngnstädes. — särsk.
a) (i fråga om ä. förh.) om person som, på den tid då l. på de orter där gästgivargårdar o. d. saknades, under resa tog in hos ngn vid vägen l. i orterna bosatt person o. hos denne (urspr. utan ersättning) fick husrum o. förplägnad för sig, sitt folk, sina hästar o. d.: vägfarande, resande; ofta i fråga om dylik inkvartering beroende på åliggande för den tillfällige värden (jfr GÄSTNING 1); ofta i uttr. (sitta för l. svara till) häst och gäst, ngn gg skjuts och gäst o. d., (vara skyldig l. tvungen att tillhandahålla) häst(ar) o. husrum o. förtäring (åt förbifarande resande), samt i uttr. (sitta för) gäst och gångande o. d., (vara tvungen att taga emot) förbifarande resande o. kringvandrande fattiga (jfr GÄST, sbst.2 1). Sittie for gester oc gonghendes men. GR 3: 201 (1526). En fatigh bonde som sitter medh hustru och barn for gest och gongande, .. then är en rätt fatig. OPetri Clost. D 1 b (1528). 2Sam. 12: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: en vägfarande). (Bland knektarna i Västergötland finnas jutar) hvilke öffvermottenn schole pucke och snurke med våre undersåter, både thär the ligge till gäst och elijest. GR 28: 293 (1558); jfr 4 a. Een Capellan som hvarcken sitter för skatt och skuld, häst eller gäst .. må kunna sig rijkel:n och väl försöria. VDAkt. 1688, s. 91. Därs. 1695, s. 227. — särsk. [jfr uttr. gäst och gångande ovan] (†) kringvandrande fattig, tiggare. (Bureus' morfar var) gifmild, gaf allom gestom, nogh hvar sit stop. Bureus Suml. 64 (c. 1600; rättat efter hskr.).
b) om person som mot betalning bor o. intager sina måltider å gästgivargård, hotell, pensionat o. d. (l. hos enskild person) l. som å dylik lokal intager förfriskningar o. d.; i ngt utvidgad anv. äv. (i sht ss. senare led i ssgr samt elliptiskt för dylika ssgr) om person som vistas å brunns- l. sanatorieinrättning l. som överhuvudtaget vistas på främmande ort (t. ex. under sommaren) för luftombyte l. hälsans vårdande o. d. Schroderus Comenius 485 (”487”) (1639). KrögOrdn. 1664, s. B 1 b. Alla stränder hvimla utaf gäster. Sehlstedt Tel. 60 (1858; om badgäster). Hon lät honom gömma sig bakom dörrgardinen när polisen vid tolftiden (på natten) stack in hufvudet (i restauranglokalen) för att se om alla gästerna voro gångna. Hedenstierna FruW 207 (1890). Bergman JoH 95 (1926). — (†) i uttr. gå till gäst med ngn, inackordera sig hos ngn (jfr 4 a). Th[et] stora selffzwol the (dvs. de tyska liggarna) h[e]r haffua i ther[es] stenhus th[e]r the liggia paa ther[es] egh[e]n kost, och gåå jcke til gest m[edh] godha borge[re] som th[et] borde wa[re]. OPetri Tb. 185 (1527; uppl. 1929). — jfr BAD-, BRUNNS-, KROG-, KUR-, LUFT-, PENSIONATS-, SANATORIE-, SOMMAR-, SPIS-, STAM-, VÄRDSHUS-GÄST m. fl.
c) (numera mindre br.) om person som besöker offentlig tillställning av ngt slag; nästan bl. ss. senare led i ssgr. En af forntidens vise liknade, heter det, människolifvet vid en marknad, dit gäster kommo och gingo af alla slag och från alla Greklands bygder. Cavallin (o. Lysander) 49 (1876). — jfr MARKNADS-, MASKERAD-GÄST.
4) person som på ngns inbjudan under längre l. kortare tid vistas i ngns hus l. vilken ss. inbjuden deltager i en tillställning (särsk. måltid o. d.) som ngn anordnat (i sitt hem l. på restaurang o. d.); stundom: inviterad, inbjuden. En förnäm, sällsynt, välkommen, kär, gärna sedd, oväntad gäst. Han var under månader en daglig gäst i hennes hem. Gästerna stannade över söndagen. Huset var fullt av gäster. H. M:t Konungen mottog sin höge gäst vid Logårdstrappan. Då gästerna voro samlade. Då gästerna hade gått. Korrespondenterna voro högkvarterets gäster under hela manövern. Värden drack i tur och ordning med alla sina gäster. Se ngn hos sig som gäst. Bröllops hwset wort fult medh gäster, Thå gick konungen in, ath han skulle see gesterna. Mat. 22: 10, 11 (NT 1526). Gästarne woro wäl plägade. Girs E14 56 (c. 1630). Lustigh wärd, giör gladan giäst. Grubb 470 (1665). Hos Hartmansdorffs, som sågo tämligen mycket folk, var jag ofta gäst. De Geer Minn. 1: 69 (1892). Varenda morgon .. kom frun (i huset) ned i köket ett slag .. och talade om, ifall det kom gäster till lunch och middag eller inte, och hur många. Nordström Amer. 251 (1923). Kruse .. framförde (vid supéns slut) gästernas tack. Hallström Händ. 112 (1927). — jfr BORDS-, HEDERS-, HUS-, JUL-, LIGG-, MED-, MIDDAGS-, NATT-, VARDAGS-GÄST m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. uttr. i fsv., d., t. o. holl.] (numera mindre br.) i förb. till gäst (förr äv. med gäst oböjt, äv. när det syftar på en plural); i uttr. bjuda l. l. hava (ngn) till gäst, bjuda osv. (ngn) som gäst; förr äv. i uttr. vara l. l. komma till gäst hos ngn, äv. gå till gäst till ngn, vara gäst l. vara på bjudning l. vara bjuden hos ngn resp. gå på bjudning till ngn (jfr 3 b slutet); förr stundom närmande sig bet. av ett abstr. sbst. med bet.: gästabud, bjudning (jfr GÄST, sbst.2 3). (Kristiern II) lät (till sin kröning) förskrifwa och til gäst biuda alt Swerigis .. Herrskap. GR 1: 21 (1521). Hennes Man (var) denn tiid mett Her Joen i Säby gången tiil giest tiil thenne for:de Joen Fadersson. Därs. 12: 6 (1538). Konungen .. hadhe Suenska, Tydska, Danska til gest. OPetri Kr. 328 (c. 1540). Hur wil wi utan dem (dvs. de fromma), hos Gud tilwäga komma? / At ingen olyks-swärm må komma här til gäst. Brenner Dikt. 1: 173 (1709, 1713; bildl.); jfr 5. Muntre kung Halfdan till gäst han bad. Tegnér (WB) 5: 26 (1825). Den segrande maken bjöd höfligt de Kungliga ynglingarne till gäst. Kolmodin Liv. 1: 139 (1831). Bjuda ngn till gäst. Östergren (1926).
b) (i kyrkligt spr.) om deltagare i nattvardsfirande; numera nästan bl. i ssgn NATTVARDS-GÄST o. elliptiskt för denna ssg. Preutz Kempis 542 (1675). Predikanten skal på Predikstolen bedia Gud, för Skriftefolcket och Herrans Bordz Giäster. Kyrkol. 11: 9 (1686). Ps. 1819, 355: 3. — jfr NATTVARDS-GÄST.
5) i bildl. anv. (av 4, i bet. c äv. av 3). L. Paulinus Gothus Pest. 34 a (1623). Kyskheet och sparsamheet äre fast selsame (dvs. sällsynta) Gäster til Hofwa. Schroderus Hoflefw. 209 (1629). Den objudne gästen. (1829; namn på en polemisk tidskrift). Det är nog första gången i vårt land, som en trädgårdsutställning haft så förnäma gäster (som en förut omtalad samling blommande orkidéer). GHT 1895, nr 216, s. 2. Ofta är kronpipen försedd med en hårkrans, hvarigenom den i pipens nedersta del befintliga honungssaften skyddas mot onyttiga eller skadliga insekter, ”objudna gäster” .. (t. ex. hos) Lamium. Skårman Forssell 12 (1898); jfr c β. Mot rutorna på nordsidan knackade en furugren ihållande, envist, som om stormen velat in som gäst. Siwertz Sel. 2: 207 (1920). — särsk.
a) med tanken särskilt fäst vid att gästen är en tillfällig besökare som har sitt hem långt borta o. som icke så snart kommer tillbaka l. att han bl. för en kortare, snart övergående tid vistas på det ställe där han är gäst; utom i vitter stil nästan bl. (i naturhistoriskt fackspr.) om tillfälligtvis, bl. då o. då på ett ställe uppträdande djur l. växt. Jag ser .. / .. stoftets trötta gäst, från smärtans låga bygd, / Sig lyfta, viss om lön, till Vittnet af sin dygd. Leopold 2: 154 (1796, 1815); jfr 1 d. En gäst är glädjen i en dödligs hydda. Hedborn Minne 165 (1835). Hagberg Tegnér 28 (1847). De Grekiska gudagestalterna äro icke så flygtiga gäster på jorden, som de Indiska. Lysander Föredr. 16 (1855). (Plattfisken) tillhör egentligen de varmare delarne af Atlantiske Oceanen, och är att betrakta endast såsom en tillfällig gäst inom vår Skandinaviska nord. Lilljeborg Fisk. 3: 8 (1889). BotN 1910, s. 151.
b) (i vitter stil) med tanken särskilt fäst vid att gästen är gärna sedd av o. väl trives hos sin värd; i fråga om mera stadigvarande vistelse ngnstädes; stundom närmande sig bet.: bebyggare, invånare; vanl. med genitivbestämning. Böljans gäster (dvs. fiskarna). GFGyllenborg Vitt. 1: 220 (1795). Hvi är din hand / kylig som på grafvens gäster. Ling Tirf. 2: 26 (1836). Tomtormen svarade: Fliten bor / här (i detta hem) som gäst. Rydberg Vigg 7 (1875). Minnet är åldringens käraste gäst. Sätherberg Blomsterk. 112 (1879). Sjöns omgivningar vimlade av villebråd, skogens gäster. Hedin Pol 2: 207 (1911).
c) i bildl. o. överförda anv. av 3 (a) o. 4 med ofördelaktig bet. — särsk.
α) [närmast utvecklat ur 3 a] (numera föga br.) om i ett land infallande fiender, om döden l. om sjukdom o. nöd o. d. som hemsöker människan. Om k. Kristiern skaffar syn vilia y Danmark dha faar .. (hertig Albrekt av Preussen) gester hemma til syg y Prydzen. GR 8: 365 (1532). Hennes kärkomne man (är) i genom then grymma gästen dödhen .. hädanrycht. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 125 (1624). Hungren är en besvärlig gäst. Nilsson Ur. 1: Inl. v (1843). Hem och tempel skall han (dvs. goten) sköfla .. / Allt för tungt det är att bida under suckan sådan gäst. Rydberg Dikt. 1: 28 (1882). Reuter NSång. 84 (1888; om sjukdom). — jfr VÅLD-GÄST.
β) [närmast utvecklat ur 4] om djur l. person: parasit, snyltgäst; numera bl. i ssgn SNYLT-GÄST. GlTer. 5 (c. 1550; om person). Trysk vth tin Rogh för Juul, eller han får Gäster. IErici Colerus 1: 384 (c. 1645). VetAH 1765, s. 207 (om binnikemask). — jfr SNYLT-GÄST.
γ) (†) i allmännare anv., ss. föraktlig l. skämtsamt nedsättande benämning: kanalje, sälle, gynnare. I wete huad han är för en förslagen gest. BtFinlH 4: 396 (1569). Lät Amor then lätte Gäst / Husa som han sielfwer wil. Stiernhielm Cup. 2 (1649, 1668). Förgänglighet du snåla gäst, / Har man ej skäl at på dig klaga? Strand Tidsfördr. 1: 10 (1763).
6) skådespelare l. operasångare o. d. som tillfälligtvis, utan att vara fast engagerad, uppträder på en teater l. opera o. d. Wieselgren GDag. 313 (1881, 1901). Josephson Teaterregie 17 (1892). Såsom gäster (vid operan i Sthm) ha medverkat under hela säsongen Mad. Skilondz och .. Elisabet Schumann (osv.). NutMusL 1920, s. 2.
Ssgr (i allm. till 4): A: GÄST-BESÖK. besök ss. gäst; äv. bildl. Själ till själ på gästbesök vill sväfva. Atterbom 1: 241 (1824). Prins Eugén återkom i Tisdags från sitt gästbesök vid danska hofvet. LdVBl. 1888, nr 89, s. 2. Rig 1920, s. 3. särsk. om påhälsning i fientligt syfte; jfr GÄST, sbst.1 5 c α. Vid det olyckliga gästbesöket af ryssarne 1719. Hagström Herdam. 3: 100 (1899).
(4 a) -BJUDA. (gässbuden, p. pf. 1669) [fsv. gästbudhin, p. pf.] (†) bjuda (ngn) till sig på undfägnad; ofta i p. pf. i förb. vara l. varda l. bliva gästbjuden. Balck Es. 105 (1603). Lät han på Cröningz Dagen .. Gästbiuda Rijksens Rådh. Girs G1 2 (c. 1630). Per Joensson säger sigh tijt till Biskopsgården eij wara kallat, eller såsom andra goda wenner gässbuden. VRP 1669, s. 386. BL 19: 353 (1852). Ahlman (1872; p. pf.).
-BJUDNING. (†) bjudning, kalas, gästabud. Swedberg SabbRo 859 (1689, 1710). Ling As. 428 (1833).
-BOK, pl. -böcker. bok i vilken gäster (i ett hem) få anteckna sina namn (jämte tidpunkten för sitt besök m. m.). SvD(A) 1922, nr 337, s. 12. Östergren (1926).
(3 b, 4) -BORD. (numera knappast br.) bord vid vilket gäster spisa l. undfägnas. Ling As. 231 (1833). Lagerlöf HomOd. 169 (1908). särsk. [jfr fr. table d'hôte] (†) å restaurang o. d., om det allmänna, för alla gästerna gemensamma bordet. God dag, min Herr värd, kunna vi spisa middag här? (Svar:) Ja, mine Herrar, viljen j äta för eder sielfva eller vid gäst-bordet? Mont-Louis FrSpr. 189 (1739).
-BUD, se GÄSTABUD.
-BUDEN, p. adj., se -BJUDA.
-BYGGNING. (gäst- 17681893. gäste- 1735) (i sht i fråga om äldre sv. o. om utländska förh.) byggnad med gästrum. VDAkt. 1735, nr 471. UB 1: 336 (1873). Lundell (1893).
(6) -DIRIGENT. mus. jfr DIRIGENT 2. 2NF 18: 1267 (1913). NutMusL 1920, s. 2.
-FLYGEL. flygel(byggnad) avsedd för härbärgerande av gäster. Heidenstam Alienus 3: 27 (1892).
(3 a) -FRI, adj.1 (i fråga om ä. förh.) fri från gästning(sskyldighet). GR 8: 222 (1533). VDAkt. 1696, nr 448.
-FRI, adj.2 [liksom d. gæstfri efter t. gastfrei] om person: som gärna mottager o. trakterar gäster; äv. om hus, hem o. d.; äv. om sinnelag o. d.: som röjer l. vittnar om gästfrihet. Serenius Dd 1 a (1734). Främmande jämt och samt drog ut och in på vår gård. / Halvar var gästfri och bjöd. Fredin Dan. 90 (1888). Detta hjertliga gästfria ”välkommen”, som alltid möter dig i en gammal svensk prestgård. Ödman VexlBild. 104 (1890, 1893). Tillgångarna (blevo) småningom otillräckliga för att hålla uppe det alltför gästfria huset. De Geer Minn. 1: 2 (1892). jfr O-GÄSTFRI.
-FRIHET—0~2, äv. ~20; best. -en; pl. (†) -er (Sahlstedt (1773), Dalin (1852)).
1) egenskapen att vara gästfri (se -FRI, adj.2); äv. bildl.; förr äv. konkretare: tecken på gästfrihet, ”bjudning”. Åtnjuta ngns gästfrihet. Nordberg C12 2: 618 (1740). Folkets almänna humeurer äro för Gäst-friheter och Societeter. SP 1780, s. 371. Fröken Lotta var gästfriheten sjelf. Bremer Dal. 157 (1845). I sällskapslifvet deltog han gärna, och han älskade att öfva gästfrihet. Söderwall i 3SAH 7: 50 (1892). Hallström LevDikt 269 (1914; bildl.).
2) (†) oeg., i fråga om skyldigheten att mottaga o. förpläga resande; jfr GÄST, sbst.1 3 a. Botin Hem. 1: 27 (1755). Dens. Utk. 606 (1764). Möller (1790, 1807).
-FÖRBUND. (gäst- 1811 osv. gästa- 1833) (föga br.) i fråga om forntida grekiska förh., om det förbund som gästvänner ingått med varandra. Adlerbeth Æn. 287 (1811). (Amasis) skickade .. en härold till Samos, och lät uppsäga gästförbundet. Carlstedt Her. 1: 412 (1832). Emanuelsson Plut. 3: 422 (1843).
(6) -FÖRESTÄLLNING~0020. teat. SD 1893, nr 8, s. 6.
-GIVANDE, n. [bildat efter GÄSTGIVARE 1] (†) utövande av gästfrihet. Gudh (har) mäst budhit gästgiffuande för the fördreffnas skul. PErici Musæus 5: 69 b (1582).
-GIVARE, se d. o. —
(3 b) -GIVARINNA. (†) gästgiverska. Linc. (1640; under caupona).
-GIVERI, se d. o. —
(3 b) -GIVERSKA jäʃ3~i2verska, bygdemålsfärgat äv. jäʃi4-, i särsk. vårdat spr. äv. jäs3t~ji2verska, f. [till GÄSTGIVARE] kvinnlig värd på en gästgivargård l. på en krog; ofta: hustru till l. änka efter en gästgivare (se d. o. 2). VDAkt. 1703, nr 440. CFDahlgren 5: 112 (1833). Almqvist AmH 1: 128 (1840). Cannelin (1921).
-GIVISK, adj. [efter t. gastgebig] (†) gästfri. PJGothus Hunnius Hust. 65 (1606).
-HEM. (numera bl. tillf.)
1) hem där man gästar resp. blir mottagen som gäst. Wieselgren GDag. 328 (1883, 1901). Gustafsson Seneca Br. 20 (1907).
2) pensionat. GHT 1896, nr 6, s. 2 (efter danskan). Sigtunastiftelsen .. förfogar bl. a. öfver en stor byggnadskomplex, som inrymmer gästhem, folkhögskola, bibliotek och kapell. 2NF 38: 293 (1926).
-HUS. (gäst- 15611915. gästa- 15211742. gäste- 16401860) [fsv. gästa hus] (numera bl. tillf.)
1) [jfr motsv. anv. i fsv.; numera närmast efter t. gasthaus] till 3: härbärge, hospits, gästgivargård, värdshus, hotell. Fant HdlSvH 1: 9 (1521). (Vi hava) för thenskuld nådeligen för gott anseedt, at Tawernere och Gesthws, allestädz her i Riket widh allmenne wägerne förordnes och legges måtte. Stiernman Com. 1: 176 (1561). Låt oss gå på ”Grand”, d. v. s. Grand Hôtel, hufvudstadens förnämsta gästhus. Lundin NSthm 66 (1887). Hedin Front. 556 (1915).
2) till 4: hus avsett att härbärgera gäster; äv. bildl. Alla de gamla kulturfolken voro mångguddyrkare, och Rom blef slutligen ett gästhus för alla den kända världens gudar. Heidenstam Tank. 62 (1899). Utom (missions-)stationshuset .. uppfördes ett gästhus med fyra rum för utkommande och hemresande missionärer. DagbrKongo 183 (1911).
(3 b) -HÅLLANDE, n. [jfr -HÅLLARE] (†) gästgiveri, krogrörelse. VDAkt. 1674, nr 211.
(3 b) -HÅLLARE. [efter t. gasthalter] (†) gästgivare, krogvärd. Schultze Ordb. 1772 (c. 1755).
(3 b) -HÅLLNING. [efter t. gasthaltung] (†) gästgiveri (se d. o. 2 a), krogrörelse. Schultze Ordb. 1773 (c. 1755). Schulthess (1885).
-HÄRBÄRGE. (gäst- 16401836. gästa- 1672. gäste- 16411700) [jfr t. gastherberge] (†)
1) till 1 c: förhyrd bostad. ConsAcAboP 1: 236 (1646).
2) till 3 b: härbärge för resande, hospits; gästgivargård, krog. Linc. (1640). Han skulle lända til Gäste Herbergh .. och wille gärna få Maat. Lindner Tijdhfördr. 83 (1641). Strinnholm Hist. 2: 606 (1836).
(3 b, 4) -KAMMARE. (gäst- 1703 osv. gäste- 1640) (numera mindre br.) (mindre) gästrum; förr äv. om rum på gästgivargård o. d. Linc. Mm 2 a (1640). Gästkamrar, såväl som andra kamrar här på landet (dvs. i Skåne), äro utan spis. Linné Sk. 130 (1751). Jag följde Brunmarks hem och sof i deras gästkammare. Berzelius Res. 55 (1812). SDS 1917, nr 239, s. 4.
-KÄR. (i vitter stil) som med särskild värme övar gästfrihet. Johansson HomOd. 8: 545 (1844). Ett af dessa vackra och gästkära svenska prästhem, där envar fick vad han sökte. SvD(A) 1928, nr 348, s. 16.
(1 c) -LEGA. (†) hyra för logi. ConsAcAboP 2: 270 (1661).
-MAN, m. [fsv. gästman i bet. 2] (†)
1) till 1: främling. The folcke, när huilko Loth war en gestman. LPetri Sir. E 1 a (1561).
2) till 1 b, c: person som icke äger eget hus (egen gård), utan bor hos ngn annan; hyresgäst, backstugusittare. The Gästmän och lösningekarler. GR 17: 142 (1545). The dyrlegda drengier, unga karler som giffta sig(,) sitia gästmän. HG2AH 26 (1611). OrdnJacht. 1647, s. B 1 b. —
-MILD. (föga br.) gästfri. Ling As. 474 (1833). Han tog gästmildt alla emot, där han bodde vid vägen. Lagerlöf HomIl. 92 (1912). Östergren (1926; angivet ss. högtidligt o. skönlitterärt samt mest brukat om fornförh.).
(5 c β) -MYRA. zool. den i stackmyrans stackar boende myran Formicoxenus nitidulus Nyb. 2NF (1908).
-PÄNNINGAR, pl. (gäst- 17391834. gäste- 15251711) [jfr ä. d. gæstepenninge]
1) (i fråga om äldre förh.) till 1 a: avgift erlagd av främmande köpmän för rättighet att inom staden (Stockholm) få driva köpenskap. OPetri Tb. 73 (1525; uppl. 1929). GR 2: 137 (1525). Möller (1807).
2) (†) till 1 c o. 3 b: hyra för logi; möjl. särsk.: drickspänningar l. hyra för stall. Linc. Uu 1 b (1640). Om Jag war uthi Capellansgården ett paar nätter, så betalte Jag honom genast och gaf giästePenningar för mig när Jag reste bort ifrån honom. VDAkt. 1711, nr 156. Schenberg (1739).
3) (i fråga om äldre förh.) till 3 a: avgift erlagd i stället för in natura utgående skyldighet att härbärgera vägfarande o. d.; jfr GÄSTNINGS-PÄNNINGAR 1. Att Laghmanspeninger fuller giöras som wahnt ähr åhrligen fyra öre Sölfwermynt, sedhan ock hwart åhr twå öre gästepeninger aff hwart maatlagh eller hushåldh. RARP V. 2: 340 (1655). KrigVAH 1834, s. 55 (i fråga om förh. c. 1660).
4) [jfr fsv. gästa skut med samma bet.] (i fråga om äldre förh.) till 3 b o. 4: bidrag som vid festlig sammankomst inom gille betalas av deltagare. Skråordn. 269 (1589).
5) (föga br.) till 4, om pänningar som ämbetsman o. d. utöver sin lön erhåller till utövande av sådan gästfrihet som står i samband med hans tjänst, representationskostnader; jfr GÄSTNINGS-PÄNNINGAR 2. BtRiksdP 1902, I. 1: 9Huvudt. s. 94.
(6) -ROLL. [jfr t. gastrolle] teat. roll given av en ”gäst”. Berzelius Res. 348 (1819). Det personliga gästspelet, virtuosernas gästroller på alla möjliga teatrar .. har ledsamt nog ännu icke lust att vika platsen. Josephson Teaterregie 90 (1892). bildl., om tillfälligt, snart övergående besök l. uppträdande ngnstädes. UVTF 25: 71 (1880). Några docenter, hvilka .. då och då gåfvo gästroller i katedrarna. Söderhjelm Runebg 2: 264 (1906).
(3 b, 4) -RUM. rum avsett för gäster, dels om (sov)rum för gäst i enskilt hus, dels (i sht i fackspr.) om dylikt rum på gästgivargård, hotell o. d. SP 1792, nr 105, s. 4. Vid hvarje skjutsanstalt skola för resande vara att tillgå gäst- och stallrum. SFS 1878, nr 18, s. 3. Ofvanpå var .. gästrum med fina stadsmöbler. Hedenstierna FruW 169 (1890).
Ssgr: gästrums-flygel,
-möbel m. fl. —
(1) -RÄTT, m. l. r. [jfr d. gæsteret, t. gastrecht]
1) (i fråga om äldre förh.) urspr. om den oskrivna rätt som under äldsta tid reglerade förhållandet mellan en främmande o. det folk bland vilket han vistades o. som särskilt tillförsäkrade den förre okränkbarhet till liv o. egendom under besöket, främlingsrätt; senare: sammanfattningen av de på vissa håll kodifierade rättsbestämmelserna rörande ”gästers” (främlingars, utlänningars) uppehåll, handelsrättigheter o. d. i ett land l. en stad; äv. om den rätt l. rättsställning som en ”gäst” äger. Adlerbeth Æn. 55 (1804). Bör Staten förunna Judarna Gäst-rätt eller rättighet att på obestämd tid vistas i dess sköte? AJourn. 1813, nr 118, s. 3. Skeppsbrutna och nödställda danskar .. skulle ha gästrätt i .. (normandernas) land. Anholm Norm. 80 (1898). Jag har .. visat gästrättens betydelse som en av protektionismens historiska rötter. Heckscher EoH 188 (1922). särsk. allmännare, om gästfrihetens förpliktelser. Kommer gäst till ditt hus, vörda då helig gästrätt! Palmblad Aisch. 211 (1842).
2) (i fråga om tyska o. danska förh. i ä. tid) till 1 b: särskild domstol för ”gäster”. The hafwa .. dragit vnder- och Gästrätten ifrån StadsFogden. DeductSwChronBrehmen 1666, s. 44. NF 5: 1235 (1882).
-SAL. (gäst- 1708 osv. gäste- 1739) (mindre br.) större sal avsedd för härbärgerande av gäster l. avhållande av gästabud. BoupptRasbo 1708. På ena sidan (i det öländska boningshuset) ligga kammare och kök, på den andra gästsalen, som ej har eldstad. Sandström NatArb. 1: 201 (1908).
(1) -SKÄNK, pl. -er. (i fråga om ä. förh.) gåva som värden överlämnade till gästen l. om gåvor som värd o. gäst (gästvänner) utbytte. Palmblad i Phosph. 1813, s. 210. Rig 1920, s. 4.
(6) -SPEL. teat. (en skådespelares o. d.) uppträdande ss. gäst. Sundsvallsp. 1886, nr 14, s. 3. SFS 1909, Bih. nr 56, s. 1.
Ssg: gästspels-turné.
(6) -SPELA. teat. uppträda ss. gäst; giva gästroller; jfr GASTERA. Hedberg Ridån 224 (1888).
-STUGA. (gäst- SvForns. 1: 228, 1651 osv. gäste- c. 16401773. gestugan 1660)
1) (i sht i fråga om äldre förh.) till 1, 3 a o. 4: rum l. litet hus avsett till härbärgerande av gäster. Hagström Herdam. 2: 142 (cit. fr. c. 1640); möjl. till 3. Prästegården i Barkeryd .. är .. tämel. i stånd men fordras nödvändigt en giästestufva, som främmande kunna väl och anständigt Logera uti. VDAkt. 1732, s. 14. Sthm 2: 146 (1897).
2) (numera föga br.) till 3 b, om rum på gästgivargård i vilket resande få vistas på dagen; särsk. om det större, allmänna skänkrummet. Hwar Gästgifware eller Tafwerne .. skal .. wara försedd och försorgder medh tree .. frije Gäststufwor och Camrar. Stiernman Com. 2: 661 (1651). Den sköna östgötamiddag, vilken i gäststugan väntade på oss. Törneros Brev 2: 116 (1827; uppl. 1925). PT 1915, nr 145 A, s. 3.
3) (i vissa trakter) till 4: större rum i boningshus (särsk. i bondgård på landet) avsett för gästabud. SvForns. 1: 228. Erixon Möbl. 2: VIII (1926).
-SÄNG. [fsv. gästa siäng] (mindre br.) säng avsedd för gäst(er) (numera vanl. av enklare slag o. lätt flyttbar). Gästsängen .. (i den nordsvenska finnbygden utgöres av) en fållbänk med starrhö och renhud som bolster och lakan. TurÅ 1904, s. 147. Tenow Solidar 1: 79 (1905).
(6) -UPPTRÄDANDE~0200, n. teat. jfr -SPEL. SDS 1894, nr 535, s. 1
(3 a) -VÄG. (gäst- 16021613. gäste- 1636) (†) i uttr. stor gästväg, väg som är mycket trafikerad, varför vid densamma boende måste härbärgera o. förpläga många resande; ofta i uttr. bo l. sitta vid l. i en stor gästväg o. d.; jfr GÄST, sbst.1 3 a. (Vassunda pastorat) ligger uti sådan stor gästväg. Fant o. Låstbom Herdam. 3: 344 (cit. fr. 1602). SUFinlH 4: 161 (”165”) (1613). Hagström Herdam. 4: 366 (cit. fr. 1636).
(1, 4) -VÄN, m.||ig. [närmast efter t. gastfreund, övers. av gr. ξένος] (eg. i fråga om primitiva l. klassiska förh.) person till vilken man står i förhållande av gästvänskap; äv. allmännare: (förtrogen) vän (som man ofta har l. hos vilken man ofta är på besök); äv. bildl. Adlerbeth Æn. 26 (1804). Desse (dvs. de ryska gårdfarihandlarna) .. / .. sprungo ur bädden, / Glade att träffa på främmande ort sin redlige gästvän. Runeberg 1: 42 (1832). Hunger var i långa år min gästvän. Cygnæus 7: 45 (1841). Gästvännerna (i Rom) förpligtade sig att mottaga samt på allt sätt hjelpa och skydda hvarandra i de olika samhällena. NF 6: 1541 (1883). Fröding Guit. 77 (1891; bildl.).
-VÄNLIG. [efter t. gastfreundlich] om person: som gärna o. vänligt mottager o. undfägnar gäster; äv., om bemötande o. d.: som vittnar om l. röjer denna egenskap; äv., om plats o. d.: vänlig, inbjudande. Adlerbeth Æn. 72 (1804). Erik Jarl och hans broder Sven .. flydde öfver till Sverige, hvarest de gästvänligen mottogos. Strinnholm Hist. 1: 340 (1834). Det gästvänliga Bourgogne. Snällp. 1848, nr 56, s. 2. En församlingsföreståndare .. bör vara .. hövisk i sitt skick, gästvänlig, väl skickad att undervisa. 1Tim. 3: 2 (Bib. 1917).
Avledn.: gästvänlighet, r. l. f. Thomander 1: 714 (1846). Ebr. 13: 2 (Bib. 1917).
(1, 4) -VÄNSKAP~02 l. ~20. [närmast efter t. gastfreundschaft, efter gr. ξενία, ävensom lat. hospitium] (i fråga om primitiva l. klassiska förh.) om det förhållande att enskilda personer l. hela stammar l. folk ingå överenskommelse om vissa ömsesidiga lättnader i de inbördes förbindelserna, urspr. att personerna i fråga (stammarnas osv. medlemmar) må fritt besöka varandras område och att de under besökstiden skola underhållas av sina värdar; äv. allmännare: (förtrogen) vänskap visad genom gästfrihet; gästfrihet. Adlerbeth Æn. 106 (1804). Jag är ledsen att vi alla på engång .. missbruka er gästvänskap. PoetK 1814, 1: 45. Hospitium publicum, offentlig gästvänskap, d. v. s. att en borgare från en ifrågavarande stad var säker på ett godt bemötande i Roma, hade commercium samt rätt att i egen person, utan förmedling af en romersk medborgare, uppträda inför domstol. Centerwall Fornk. 449 (1891). Flodström SvFolk 395 (1918). Böök ResSv. 137 (1924).
-VÄRD, m. (†)
1) [efter t. gastwirt] till 3 b: gästgivare, hotellvärd; äv. allmännare: person som mottager o. härbärgerar resande. LfF 1877, s. 72.
2) till 4: person hos vilken man brukar vara gäst. NorrlS 1: 77 (c. 1770).
B († utom i -BUD): GÄSTA-BUD, se d. o. —
-FÖRBUND, -HUS, -HÄRBÄRGE, se A.
(1 a) -SKATT. = GÄST-PÄNNINGAR 1. Forssell Hist. II. 1: 113 (c. 1871, 1875; i fråga om förh. c. 1550).
C (†): GÄSTE-BOD, se GÄSTABUD.
-BYGGNING, se A.
(1 a) -GODS. gods tillhörigt främmande köpman. SthmTb. 16/3 1551.
-HUS, -HÄRBÄRGE, -KAMMARE, -PÄNNINGAR, -SAL, -STUGA, -VÄG, se A.
Avledn.: GÄSTA, v., se d. o.
GÄSTLIG, adj. [liksom d. gæstlig efter t. gastlich]
1) (†) till 3 a, i uttr. gästliga pänningar = GÄST-PÄNNINGAR 3. Rusttienstzordn. 1686, s. C 4 a.
2) (numera knappast br.) till 4: som gärna mottager gäster, gästfri; äv. i överförd anv. Hon (dvs. Hekale, hade) gästligt emottagit Thesevs. Emanuelsson Plut. 1: 163 (1842). Ädle Ullin kom mellertid / Till Carhonn, bjudande gästlig fred. Arfwidsson Oisian 1: 227 (1842). Snoilsky 5: 57 (1888, 1897).
GÄSTSAM, adj. (†) till 4: gästfri. Adlerbeth Buc. 109 (1807). jfr O-GÄSTSAM.
GÄSTSAMHET, r. l. f. (†) till GÄSTSAM: gästfrihet. Adlerbeth Ov. 411 (1818).
Spoiler title