SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
GECKO gäk4ω, äv. jä-, äv. -o l. -å, m. l. f. l. r. (m. Biberg Linné Oec. 70 (1750), LoW (1911; jämte r.); f. Dalin (1852), WoJ (1891)); best. -n ((†) = Linné MusReg. 46 (1754)); pl. geckoer, i Finl. geckor (Bergroth FinlSv. 70 (1916)).
Ordformer
(gecko 1750 osv. jecko 1667)
Etymologi
[liksom t. gecko, eng. gecko, av malajiskt gēkog, eg. en härmning av djurets läte]
zool. ödla av familjen Ascalabotæ Merr. Kiöping Resa 131 (1667). (Stuxberg o.) Floderus 3: 149 (1903). jfr: Salamandra, hwilken Inwånarena (på Java) kalla Jecko, emedan han förhåller sigh vthi ihohla Trään .., ther han .. ropar Jecko, Jecko, Jecko. Kiöping Resa 131 (1667). — jfr MUR-, VÄGG-GECKO.
Ssg: GECKO-ÖDLA. zool. i sht i pl. ss. beteckning för familjen Ascalabotæ Merr. Thorell Zool. 2: 206 (1861).
Spoiler title