SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1928  
GESANT gesan4t, äv. je- (gesa´ndt Weste; jesánnt Dalin; jesan4t LoW), m.||(ig.); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(gesand- 1723 (: gesandskap). gesan(d)t 1671 osv. gesan(d)ter, sg. 16221688; gesan(d)te, sg. nom. 16501755. gesenter, pl. Asteropherus 65 (1609))
Etymologi
[av t. gesandt(er, -e), eg. p. pf. av senden (se SÄNDA); jfr ABGESANT. Ordet böjes i t. ss. adj. Denna böjning återspeglas i de svenska sg.-formerna gesanter, gesante, vilka emellertid användas utan syntaktisk åtskillnad]
(numera föga br.) sändebud; numera i sht i fråga om ä. förh. o. bl. i bet.: diplomatiskt sändebud; äv.: envoajé (i sht från tysktalande nation). Till H. K. M:t om breff och tidhender ifrån gesandterne till Engeland, M. Morten och Dionysio. GR 28: 562 (1558). Then tartariske Gesanten Mustafa Aga Immursa (hade) audientz hoos Hans Kongl. Maij:tt. Spegel Dagb. 98 (1680). Carlstedt Her. 1: 305 (1832). Snoilsky 2: 22 (1881). Vi skulle båda på te hos österrikiske gesanten senare på dagen. SvD 1923, nr 101, s. 8. — särsk. (†) om person som frambär Guds l. Kristus' budskap till människorna. Herrans Zebaotz gesandter, som han til wechtare öffuer sitt folck satt haffuer. LLaurentii Nyåhrspr. D 4 b (1618). Kempe Proberugn 35 (1656, 1664).
Ssgr: A: GESANT-HOV, n. (†) byggnad där ett sändebud residerar. Barckhusen Cotossichin 68 (1669).
-VIS. (gesant- c. 1660 osv. gesante- 16431655) (†) ss. adv. o. i uttr. (ut)i gesantvis, såsom sändebud. På samma Åhr, wardt then S. Herren commenderat .. tridie gången vthi Gesandtewijs til Hålland och Engeland. Westhius Posse F 1 b (1643). Ekeblad Bref 1: 411 (1655).
B (†): GESANTE-VIS, se A.
Avledn.: GESANTINNA, f. (†) maka till ett sändebud. Hasselroth Campe 272 (1794).
GESANTSKAP, n. ((†) r. Gyllenborg)
1) (†) om persons l. personers avsändande i visst (i sht politiskt) uppdrag l. om (uträttandet av) dylikt uppdrag, beskickning (i bet. 3 a), mission. RARP 6: 310 (1658). Vill då Orestes sin gesandskap söla / Med nesligt röfvverij? Gyllenborg Andr. I 2 b (1723). Carlstedt Her. 3: 20 (1833).
2) (föga br.) om ”gesants” ämbete l. värdighet. En anklagelse om otroget förvaltadt gesandtskap. Palmblad Fornk. 2: 535 (1845). Swahn Windelcr. 37 (1916).
3) (föga br.) konkret: ambassad, beskickning (i bet. 3 d α), legation; numera i sht i fråga om tysktalande nation. (Alexander den store) fägnade bägge Gesandtskapen mycket wäl. Sylvius Curtius 553 (1682). Steffen Krig 2: 361 (1915).
Spoiler title