SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GLÖMSK glöm4sk, adj. -are.
Etymologi
[fsv. glömsker; avledn. av GLÖMMA]
1) som lätt l. ofta glömmer ngt l. glömmer av l. bort ngt, minnesslö, som har dåligt minne; äv. (numera i sht vard.) med anslutning till GLÖMMA, v. 1 a, närmande sig bet.: tanklös, försumlig o. d. Glömsk får gå två gånger (ordstäv). Then ther .. är icke en glömsker hörare, vtan en görare, then samme wardher salugh vthi sin gerning. Jak. 1: 25 (NT 1526). Ack! (Gud) förlåt, hvad, glömsk och svag, / Jag brutit mot din helga lag. Ps. 1819, 441: 2. Anna-Lisa var den glömskaste slyna, hon träffat. Bergman Hancken 159 (1920).
2) (i sht i skriftspr.) med bestämning inledd av prep. av: som (vid ett visst tillfälle) glömmer l. glömt l. (jfr GLÖMMA, v. 1 a o. e) förbiser (förbisett) l. försummar (försummat) l. åsidosätter (åsidosatt) ngt; glömmande osv. ngt. Glömsk av sina plikter, sitt givna löfte. Glömsk af fädrens lag, att stupa, eller vinna. Leopold 2: 93 (1788, 1815). Thorild 1: 153 (1794). Den tanken (dvs. tanken på min donna) gör mig glömsk af allt och alla. Wulff Petrarcab. 185 (1905).
Avledn. (till 1): GLÖMSKA, se d. o.
GLÖMSKHET, r. l. f. (mindre br.) Dähnert 93 (1746). Östergren (1925).
GLÖMSKLING, m.||ig. (†) glömsk person. Lidner 1: 129 (1784). Widström Vitt. 9 (1799, 1840).
Spoiler title
Spoiler content