SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GLOTTIS glot4is, r.; i best. form utan slutartikel.
Etymologi
[av nylat. glottis, av gr. γλωττίς, tungformigt munstycke i flöjt o. d., till γλῶττα, biform till γλῶσσα (se GLOSA, sbst.)]
anat. o. språkv. benämning på öppningen mellan stämbanden: ljudspringa, röstspringa; äv.: den del av struphuvudet där stämbanden äro belägna. Ekbohrn (1868). Omedelbart bakom tungan, vid nedre och främre delen af svalget finnes en öppning, röstspringan (glottis), som kan stängas med ett slags lock, struplocket. Lovén Huxley 75 (1871).
Ssgr: GLOTTIS-KRAMP. med. NF 7: 220 (1883). Glottiskramp .., en vanligen plötsligt påkommande kramp i de muskler, som sluta röstspringan eller föra röstbanden tillsammans, hvarigenom kväfningssymtom inträda. 2NF 27: 380 (1918).
-STÖT. språkv. hård ansats vid uttal av vokal, ”stöt”. Då luften driver på från lungorna, spränger den fördämningen, som stämbanden bilda, och en glottisstöt uppkommer. Bergqvist Dövst. 61 (1907).
Avledn.: GLOTTAL, adj. [jfr eng. glottal] särsk. språkv. om ljud vid vars frambringande röstbanden artikulera mot varandra: laryngal. Noreen VS 1: 378 (1905). Glottala ljud l. Röstbandsljud. 2NF 15: 1267 (1911).
Spoiler title
Spoiler content