SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GLUTEN glɯ4ten, n. (Gadd osv.) l. r. (Rinman 1: 28 (1788) osv.); best. -et, i best. anv. äv. utan slutartikel (TT 1876, s. 164, osv.).
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. gluten, av lat. gluten, lim (jfr KLISTER). Jfr GLUTAMIN, GLUTIN, GLUTINÖS]
1) (†) lim, bindeämne. (Mojord) tyckes .. icke vara annat, än et fint doft af en hårdnad lera, hvilken mist sit gluten, eller sit sega limaktiga häfte. Gadd Landtsk. 1: 108 (1773). Hisinger Ant. 4: 224 (1828).
2) bot. benämning på vissa kvävehaltiga o. äggviteartade ämnen som förekomma i sht i fröna hos stråsädesslagen, särsk. vete; växtlim, mjöllim, växtslem. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 227. Gluten eller den sega klibbiga massa, som erhålles, då hvetemjöl utknådas med vatten, tills stärkelse och albumin fullständigt aflägsnats. Blomstrand OrgKemi 275 (1877). Selling Varuk. 81 (1921).
Ssgr (till 2, i sht i fackspr.): GLUTEN-BRÖD. av gluten bakat bröd (som användes vid sockersjuka). Hygiea 1848, s. 187. Walin Födoämn. 101 (1906).
-CELL. bot. i pl., äldre benämning på det yttersta cellskiktet i gräsfrönas frövita. NF 19: 152 (1895). 2NF (1908).
-FIBRIN. en av de i alkohol lättlösliga beståndsdelarna i sädesslagens gluten. UtsädT 1891, s. 146. 2NF (1908).
-FODER. landt. till kreatursfoder använd avfallsprodukt som erhålles vid beredning av stärkelse l. glykos o. d. av majs; jfr -MJÖL 2. Östersundsp. 1903, nr 37, s. 4.
-KASEIN. den del (huvudmassan) av sädesslagens gluten som icke kan lösas i alkohol, växtfibrin. NF (1882). UtsädT 1891, s. 146.
-LIM. vegetabiliskt äggvitelim. Keyser Kemien 3: 59 (1876). VaruförtTulltaxa 1: 459 (1912).
-MJÖL.
1) bot. proteinkorn. Lundström Warming 67 (1882). BonnierKL 1: 250 (1922).
2) vid beredning av stärkelse, glykos o. d. av majs erhållen avfallsprodukt som skiljer sig från proteinfoder gm frånvaro av skaldelar o. gm högre proteinhalt. LAHT 1906, s. 394. KemT 1910, s. 89.
Spoiler title
Spoiler content