SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GNÄLLIG gnäl3ig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[avledn. till GNÄLLA (o. GNÄLL)]
1) motsv. GNÄLLA 1: som gnäller (brukar gnälla), gnällande; pipig, gäll. Lind (1749; under grinslicht). Sahlstedt (1773). En gnällig flickröst. Benedictsson Ber. 17 (1887). Och flöjeln vrider sig .. med gnälligt gnissel kring frusna stången. Ekelund Syn. 74 (1901). Sjunga / till sin gnälliga gamla fiol. Andersson Kolvakt. 31 (1915). Lagerlöf Mårb. 197 (1922).
2) motsv. GNÄLLA 2, om person: som gnäller l. har för vana att gnälla. Kvinnfolk, förgråtna, gnälliga, sura som marsväder. Wester Reymont Bönd. 3: 45 (1924). Han är gnällig och ojämn till lynnet. Östergren (1925).
Avledn.: GNÄLLIGHET, r. l. f. till 1 o. 2. Larsson PoesLog. 128 (1899). Östergren (1925).
Spoiler title
Spoiler content