SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GNIDIG gni3dig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[avledn. till GNIDA I 3]
(ngt vard.) (ytterligt) snål o. småaktig (då det gäller att betala l. att taga betalt), nogräknad i smått, ytterligt sparsam; äv. i överförd anv.: som vittnar om l. är uttryck för denna egenskap. Sundblad GBruk 338 (1888). Lars har armar och Lars har ben, / och gnidig och seg är hans käring. Fröding Guit. 59 (1891). Gnidig sparsamhet. Angered-Strandberg NVärld. 68 (1898). VerdS 192: 35 (1913).
Avledn.: GNIDIGHET, r. l. f. (ngt vard.) GHT 1898, nr 222 B, s. 2. Fröding Eftersk. 1: 115 (1910).
Spoiler title
Spoiler content