SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GOD 4d, vard. äv. 4, adj. -are (jfr anm. nedan); n. godt got4; best. o. pl. gode, goda, vard. go(d) i uttr. go(d) herrar, go(d) vänner o. d. (se 2 b slutet, c β slutet) (2Saml. 13: 90 (c. 1690: de go herrarna), Kellgren 2: 298 (c. 1790: Go-vänner), Wennerberg 2: 175 (1849, 1882: go' Herrar), Strindberg TrOtr. 4: 69 (1897: god vänner), Heidenstam Svensk. 2: 244 (1910: Go' bröder)) ((†) oböjt, efterställt o. ss. predikativ GR 6: 106 (1529), Holof. 7 (c. 1580; i versslut), Sigfridi L 7 a (1619: goo; i versslut)). adv. GODT. (n. o. adv. godt (gott, got(h)) GR 1: 64 (1523), 1Mos. 1: 31 (Bib. 1541) osv. gaat(h) GR 1: 165 (1523), VgFmT II. 2—3: 128 (1611). goot(h), goo(d)th GR 2: 163 (1525), GlTer. 12 (c. 1550). gått (gådt, gåt) GR 15: 203 (1543), Asteropherus 50 (1609), Roland Minn. 8 (c. 1748). — adv. god(h) Lælius Bünting Res. 1: 215 (1588), Prytz NEschilli C 4 b (1650: kort och godh) samt i bet. 15: GR 1: 99 (1523: seya .. god), Lagförsl. 424 (c. 1606: sagt godh)).
Anm. Ss. gradförhöjningsformer till god användas i allm. bättre, bäst (se BÄTTRE). Formerna godare, godast äro dock i dagl. tal ganska allmänt brukliga i bet. 11 (jfr Boivie SvSpr. 144 (1820), LoW (1911)) o. förekomma icke sällan äv. i bet. 16, 18 (t. ex. VDAkt. 1692, nr 184 (: godast, adv.), Gustaf III 3: 68 (1783: godare), Larsson Hemmab. 162 (1916: godare), Sandel DroppFolkh. 119 (1924: godaste)). I övriga anv. är den regelbundna komparationen numera sällsynt o. har, där den användes, vanl. en starkt vard. l. bygdemålsfärgad prägel (t. ex. Roos FamArkiv 250 (1839: den godaste .. helsa), OLevertin (1889) hos Söderhjelm Levertin 1: 268 (: Maupassants godaste novellbitar), Strindberg GVasa 31 (1899: godare skatter)).
Ordformer
(god (godh, good osv.) GR 1: 23 (1521), FörsprRom. 4 a (NT 1526) osv. godt(h) (goodth, goedt), m. o. f. sg. GR 1: 112 (1523), Rääf Ydre 1: 310 (i handl. fr. 1554), Fernander Theatr. 391 (1695). go (goo), go' SColumbus (1671) i 2Saml. 39: 140 (: go frijd), Lagerlöf Orth. 8 (1694: goa, pl.; angivet ss. talspr.), Kellgren (SVS) 6: 176 (1788: Go måron), Bremer TecknHvard. 3: 20 (1831: goa, sg. best.; talspr.), Janson Par. 128 (1900: vars' go'), Högberg Baggböl. 1: 199 (1911: go'dag). gohr, m. GvProcopæus hos Svenonius Molsdorff B 6 a (1669). gudh BtFinlH 3: 251 (1550: ond och gudha). gudd Strindberg Kamm. 2: 10 (1907; dial.). gådh BtFinlH 4: 14 (1561: med all gådha). — n. o. adv. skrivas numera vanl. gott. Anm. 1:o Den gamla mask. ackusativformen god(h)an [fsv. goþan] användes i den ä. nysv. ofta, stundom oriktigt med avs. på genus o. kasus, t. ex. OPetri Kr. 39 (c. 1540: i godhan ålder), Grubb 525 (1665: godan Laag), ÖB 95 (c. 1712: så är jag godan Syster), o. förekommer ännu ngn gg arkaiserande, t. ex. Heidenstam Svensk. 2: 127 (1910: i godan frid); fullt levande är den ännu vard. i (det med hänsyn till genus oriktiga) uttr. i godan ro (se 6 b): Brasck TyKr. K 1 a (1649), Geijerstam LycklMänn. 16 (1899). 2:o Den gamla dat.-formen i n. sg. godo (förr äv. goda, gode) [fsv. goþo, goþa, goþe] användes i vissa förb. med prep.: i, med godo o. d. (se 22, 23); till denna form har äv. det urspr. efter mnt. to gōde bildade till godo [fsv. til godo, -a, -e] (se 24) anslutit sig. Ex.: god(h)o GR 1: 209 (1524: med .. godo), Rom. 16: 2 (NT 1526: till godho), Biurman Brefst. 9 (1729: i godo) osv. god(h)a GR 1: 105 (1523: tiil .. godha), Petreius Beskr. 1: 60 (1614: medh godha), Nehrman InlJurCiv. 126 (1729: i goda), ETopelius (1855) hos Vasenius Top. 3: 532 (: till goda). god(h)e GR 1: 2 (1521: tiil gode), RA 2: 93 (1563: medh .. gode), RP 8: 297 (1640: uti gode), KKD 7: 147 (1707: till godhe). I förb. med till förekommer i ä. tid äv. ngn gg formen god [efter t. zu gut]: OxBr. 3: 19 (1613: till good), Sigfridi B 5 a (1619: til .. godh))
Etymologi
[fsv. goþer, motsv. d. god, isl. góðr, got. gōþs, fsax. gōd, mnt. gōt, gūt (gen. gōdes, gūdes), holl. goed, feng. gōd, eng. good, fht. guot, t. gut, av ett germ. gōða-, i avljudsförhållande till gað- i mnt. gaden, passa m. m. (se GADDA); sannol. besläktat med gr. χάσιος, god, möjl. äv. med gr. ἀγαϑός, god m. m. — I sv. har ordet i sin anv. rönt påvärkan särsk. från mnt. o. t.; jfr i fråga om bet.-utvecklingen äv. fr. bon o. lat. bonus. — Den i ä. tid stundom förekommande adv.-formen god (se ovan) beror på inflytande från t. gut. Om uttr. till godo (goda, gode, god) se ovan anm. 2:o]
Översikt
Översikt av betydelserna.
A) i allm.: tillfredsställande, bra, förträfflig o. i därmed närmast sammanhängande bet. 1) om sak (l. djur) l. förhållande. Härunder bl. a.: om kroppsorgan l. sinnesförmögenhet o. d. (c); om mod, hopp o. d. (d); om lynne (e), om anseende, ”namn” o. d. (f); i fråga om sociala förh. (g); i fråga om vänskapligt förh. mellan personer o. d. (h), särsk. i uttr. det (allt) är godt (och väl) mellan dem o. d. (h α), styra l. ställa till godo o. d. (h β); i uttr. l. lika god (som), bl. a. giva lika godt igen o. d., lika godt om l. hur, så godt som, nästan (i); i uttr. god för l. så god som, värd (så l. så mycket) (j); i uttr. det l. allt är godt (och väl), dvs. i sin ordning, tillfredsställande, godt! nåväl o. d., låta (ngt) vara godt, låta bero vid (ngt) o. d. (k); i uttr. göra god l. godt, ställa (ngt) till rätta, godtgöra, försona, ersätta, betala, kreditera m. m. (l); i förbleknad bet. i uttr. den goda staden0 10 40, något smått och godt, vad för godt o. d. (m). 2) om person. Härunder bl. a.: vara l. se sig god för l. till (ngt l. att göra ngt) (a β), (vara, hålla, anse sig osv.) för god (för l. till ngt) (a ε), lika god (som) (a ζ, η), jo, den han är god! o. d. (a ϑ); god vän (b); i bet.: hederlig, aktad o. d. (c), särsk. i uttr. god man, förtroendeman o. d. (c α), den gode mannen0 10 40, godt folk0 4 o. d. (c β); med tanke på samhällsställning, makt l. rikedom o. d. (d); i bet.: vederhäftig (i fråga om ekon. förbindelser) (e). 3) återställd från sjukdom, frisk. 4) i uttr. god förste, andre osv. (i fråga om tävlingar). 5) ss. adv.: bra, väl, förträffligt o. d.; härunder bl. a. kort och (l. om) godt (d).
B) i förstärkande o. kvantitativ bet. 6) förstärkande: duktig, ”ordentlig”, kraftig, fullkomlig o. d.; härunder bl. a. i god(an) ro, i godt mak o. d. (b). 7) kvantitativt: stor, riklig, betydande, ”dryg” o. d., t. ex. god vikt, en god del (c); god tid l. stund (d); tre goda mil o. d. (e); icke så godt som (till), icke så mycket som (f).
C) fördelaktig, nyttig, lämplig; lycklig, lyckosam; angenäm, behaglig o. d. 8) fördelaktig, gynnsam, nyttig, tjänlig, passande o. d. Härunder bl. a.: godt pris (l. köp) (a); göra (ngn l. ngt) godt, gagna, främja o. d. (c); det är l. vore godt att l. om (e); det är lika l. så godt att (f); så godt kan det vara o. d. (g); finna, anse, hålla för godt, synas godt o. d. (h); ss. sbst.: fördel, gagn o. d. (i). 9) lyckosam, lycklig, lyckobådande. Härunder bl. a. goda tider o. d. (a); godt år (b); (en) god dag l. natt o. d. (c); (på) mången god dag o. d. (d). 10) angenäm, behaglig, som bereder glädje l. njutning o. d. Härunder bl. a.: göra sig goda dagar (a); l. ha det godt o. d. (b); leva godt, må godt o. d. (c); ss. sbst.: vad som bereder glädje l. njutning, lycka, njutning o. d. (d), särsk. i uttr. bevisa l. göra (ngn) godt o. d. (d β).
D) 11) om smak o. lukt: angenäm, behaglig.
E) 12) angenäm l. lätt (att göra l. att ha att göra med o. d.). Härunder bl. a.: det är icke godt (att) (b); hava godt (att) l. vid l. för (att) (c).
F) 13) om sjukdom o. d.: godartad.
G) 14) fullgod, gill, giltig o. d. Härunder bl. a.: goda skäl o. d. (b); vara i sin goda rätt o. d. (c); taga l. finna l. känna l. erkänna (för) god, hålla (för) god, kalla god o. d., godtaga, godkänna, gilla (d); göra god, bekräfta, bevisa (e).
H) 15) i fråga om borgen. a) i uttr. vara, gå, stå, säga god o. d. b) i uttr. gå (stå) i god.
I) välvillig, vänlig; ärlig, uppriktig o. d. 16) om person (l. om sinnelag): välvillig, kärleksfull, öm, givmild o. d. Härunder bl. a. vara (så) god (att l. och), äv. med mer l. mindre försvagad bet. ss. omskrivning för en befallning o. d. (e); i uttr. ingen god, eufemistiskt för ”hin” (f); i växtnamnet god(e) Henrik (g). 17) om person: vänlig, glad (motsatt: ond, förargad). 18) om sak l. förhållande: som vittnar om välvilja osv., välvillig, vänlig; ärlig, uppriktig. Härunder bl. a. om tanke, uppsåt, vilja o. d. (b), särsk. i uttr. god vilja (b α), god tro (b β); om ord (d); i uttr. ha ett godt öga till (ngn l. ngt) (e); med ngns goda minne l. samtycke o. d. (f α), (efter) ngns goda behag l. tycke (f β). 19) ss. sbst.: vänliga l. välvilliga tankar l. känslor l. ord o. d. 20) ss. adv.: vänligt, välvilligt, kärleksfullt o. d.
J) 21) i fråga om moraliska egenskaper l. förhållanden; motsatt: ond. a) om person: rättskaffens, sedlig, from o. d. b) om sak l. förhållande: sedligt inriktad, sedligt värdefull; moraliskt otadlig; lovvärd, föredömlig. c) ss. sbst.: vad som är sedligt värdefullt l. rättskaffens l. fromt l. otadligt osv.
K) i vissa med prep. bildade adverbiella uttr. 22) i uttr. i l. med godo, på vänskaplig l. fredlig väg o. d. 23) i uttr. i l. l. för godo, i god avsikt. 24) i uttr. till godo. Härunder bl. a. hålla l. taga (ngt) till godo l. till godo med (ngt) o. d. (a); till godo för ngn l. ngt (l. ngn l. ngt till godo), till gagn för ngn l. ngt (c), särsk. i uttr. vara l. lända l. tjäna ngn l. ngt till godo (c α), göra ngn till godo (c β), komma ngn l. ngt till godo (c γ), göra sig (ngt) till godo (c δ), lägga (ngt) ngn l. sig till godo (c ε), njuta ngt till godo o. d. (c ζ), se ngn l. sig till godo (c η); i uttr. hava ngt till godo (d); räkna l. skriva ngn l. sig (ngt) till godo (e). 25) i uttr. för godt, för beständigt.
A) i allm.: tillfredsställande, bra, förträfflig o. d. samt i därmed närmast sammanhängande bet. — jfr FULL-, HALV-, JÄM-, KÄRN-, LIK-, MEDEL-, SVARS-GOD m. fl.
1) [jfr motsv. anv. i fsv.] om sak (l. djur) l. förhållande: sådan(t) som den l. det bör vara, som väl (l. mer än väl) fyller de krav som ställas på densamma l. detsamma med avs. på egenskaper, förmåga, prestationer l. innebörd osv., tillfredsställande, ”bra”; motsatt: dålig, underhaltig, otillfredsställande o. d.; ofta mer l. mindre närmande sig bet.: utmärkt, framstående, förträfflig, präktig, värdefull o. d., l. motsvarande andra mera speciella adj. allt efter sakens skiftande natur. Gammal och god (ofta förekommande allittererande förbindelse). God beskaffenhet, kvalitet. Godt tyg, papper. Goda varor. Godt virke (äv. bildl.). Goda vägar. Goda och dåliga värmeledare. Vara vid godt hull. Befinna sig i goda (förmögenhets)omständigheter. Vara i godt skick l. stånd, i god författning. Göra ett godt arbete. En god målning, skulptur. Godt språk, god stil. God (dvs. korrekt) svenska, tyska osv. Skriva en god prosastil, god vers. Goda rim. Godt uttal (av ett språk). En god handstil. God hållning. En god (dvs. ändamålsenlig) metod. Ett godt förslag. En god lösning (på en fråga, ett problem o. d.). Få, lämna godt (dvs. ordentligt, klart, uttömmande) besked. Göra en god ackvisition. Goda lagar, sedvänjor. Strida mot god ordning. God ton, förnäm, fin, anständig, städad ton, äv.: god smak, ”fint vett”. God vård, omvårdnad. God sömn. God hälsa, goda (kropps)krafter. Ett godt (dvs. lyckat) skämt. God (dvs. fruktbar) (åker)jord. Befinna sig (lämnas o. d.) i goda händer, dvs. i en duglig l. redbar persons (dugliga l. redbara personers) händer. Falla i god jord (bildl.), se JORD. En god bok, dvs. värdefull, förtjänstfull; ofta övergående dels i bet.: nyttig, lärorik o. d. (jfr 8), dels i bet.: som är av sedligt värde, allvarlig, uppbygglig o. d. (jfr 21 b). God (dvs. klok) hushållning. En god (dvs. fyndig, klok, fruktbärande) idé. Ha ett godt sätt (att vara), dvs. ett fördelaktigt, behagligt, intagande sätt att uppträda l. umgås med folk. I godt (dvs. tryggt) förvar, behåll. Godt lag, sällskap, se LAG, n., SÄLLSKAP. Godt samvete, se SAMVETE. Emot all godh Ordning. GR 1: 23 (1521). Gudh sågh på alt thet han giordt hadhe, och sij, thet war alt ganska gott. 1Mos. 1: 31 (Bib. 1541). (Att) almogen .. bleffwe wijdt then gamble gode drecht och klädebonat. GR 18: 43 (1546). Alle hade the goda Slagzswerd. Verelius Herv. 47 (1672). Weda är ett gott Swenskt ord, betyder jaga. Swedberg Schibb. 184 (1716). Alla Regeringssätt äro goda, der Folket äger dygd. Kellgren 3: 200 (1792). Sträck ut, .. min trafvare god! Tegnér (WB) 5: 125 (1820). Det får ej om läroböcker .. heta : godt nog för folkskolan. Endast det bästa är här .. godt nog. Geijer I. 4: 400 (1839). Farväl, farväl! Tack för god vakt. CVAStrandberg 1: 321 (1877). Salen .. var ett godt sångrum. Ödman VårD 2: 193 (1888). God salt sill bör vara bred öfver ryggen och ha ljust, fast kött. Walin Födoämn. 69 (1906). — särsk.
a) i numera obr. uttr. o. förb. Likawel selia the sådana then meniga man for gott (dvs. ss. god vara). OPetri Clost. D 2 a (1528; i bild). Tu skalt bedragha (dvs. överdraga) honom (dvs. arken) medh gott gull, innan och vthan. 2Mos. 25: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: rent). 14 hand cledher til hopa, ond och gudha (dvs. i godt stånd varande). BtFinlH 3: 251 (1550). Det (är) rena och goda sanningen. VDAkt. 1755, nr 391.
b) i en mängd ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Loven är god, men hållen är bättre (anträffat tidigast 1825). En godh krook skall krökias i tijdh. Rondeletius 41 (1614). Af ruggotta Fohlar blijr och goda Hästar. Grubb 6 (1665). Bättre lijtet och gott, än mycket som intet doger. Dens. 68. Godt gods är alltid tungt. Granlund Ordspr. (c. 1880).
c) om kroppsorgan (särsk. sinnesorgan), sinne l. själsförmögenhet o. d.: som fungerar som sig bör, väl utvecklad, skarp, fin, stark o. d.; om röst äv.: välljudande; äv. i bildl. l. överförd anv. En god (dvs. frisk, stark) mage. God syn, hörsel. Goda ögon. Godt musiköra. God begåvning (för ngt). Godt huvud, äv. i överförd anv. om begåvad person. Ha god (dvs. fin, utvecklad) smak (i fråga om estetisk uppfattning o. d.). Godt förstånd. Helsingius O 1 b (1587). (Predikanten bör ha) en god Röst, itt godt uthtal, itt godt minne (m. m.). Ekman Siönödzl. 516 (b) (1680). Paradoxer äro för det goda Vettet, hvad Burlesquen är för den goda Smaken. Kellgren 3: 222 (1793). Dahlgren egde ett godt öga särdeles för det komiska hos hvardagslifvets typer. Sturzen-Becker 1: 89 (1845, 1861). Då skynda de goda huvudena och de kraftmedvetna och verksamma att bryta sig ut. Heidenstam Vad vilja vi? 7 (1914).
d) om mod, hopp o. d.; mer l. mindre närmande sig bet.: förtröstansfull, tillitsfull. Warer alle weth ena Gode trösth. GR 1: 104 (1523). Warer widh gott moodh, fruchter idher intet. Jes. 35: 4 (Bib. 1541). Om Gud står Rätten bij; så gör iag mig got hopp. Stiernhielm Parn. 2: 1 (1651, 1668). Jag hade .. i det längsta godt hopp. De Geer Minn. 2: 205 (1892).
e) om lynne (förr äv. ”sinne”): glädtig, glad; motsatt: sorgsen l. nedstämd l. förargad l. vredgad o. d.; äv. (vard.) i uttr. godt ölsinne, om det förhållandet att ngn under ett rus bibehåller sitt goda lynne, är lugn, glad o. vänlig o. d. Jag ville hålla henne vid godt humeur. Humbla Landcr. 130 (1740). Herr Fitz Patrick .. såg ej illa ut den tiden, i synnerhet när han var vid godt sinne. Ekelund Fielding 285 (1765). Denna lyckliga ordlek .. återgaf honom sitt goda lynne. Crusenstolpe Mor. 2: 72 (1840). Han hade godt ölsinne. Strindberg NSvÖ 1: 60 (1906).
f) om anseende, ”namn”, rykte, vitsord (om ngn l. ngt) o. d.: tadelfri, otadlig, oklanderlig; äv. o. vanl. med mera positiv innebörd: aktad, hedrad, ärofull, berömlig resp. berömmande o. d., om anseende, vitsord o. d. äv.: hög. Ha goda (skol)betyg. God frejd, se FREJD. Han har ett godt namn, (äv. i överförd anv., är ett godt namn) inom konstnärskretsar. Hon (hade) hördt itt gott rychte aff honom. OPetri 2Post. 58 b (1530). Gott Rychte är bästa arfwegodz. Grubb 273 (1665). Vi skola anse ett godt namn och rykte såsom en dyrbar skatt. Kat. 1878, nr 62. Den tiden (dvs. på 1840-talet) hade i Vermland ännu titeln piga en god klang. Ödman VårD 1: 7 (1882, 1887). Ett så godt vitsord (näml. att läsa väl) gifves vanligen blott åt en del af dem (dvs. de värnpliktiga). Schück o. Lundahl Lb. 1: 29 (1901).
g) med tanke på sociala förhållanden, förmögenhetsvillkor, bildningsståndpunkt o. d.: ansedd, aktad, fin, förnäm, ”bättre”; i sådana uttr. som godt hem, god familj l. härkomst o. d.; jfr 2 c, d; om hem äv. med tanke på (materiell) omvårdnad, umgängesseder, moraliska förhållanden o. d. Vara av god härkomst. Hon kommer från ett mycket godt hem. (Sv.) God familj .. (lat.) gens nobilis. Lindfors (1815). Inackordering för en 12-årig skolflicka i ett bättre och godt hem önskas. SDS 1896, nr 461, s. 4.
h) i fråga om vänskapligt l. fredligt förhållande mellan personer (l. folk l. stater o. d.); i sht i vissa stående uttr., ss. godt förhållande, (vara, förr äv. stå i) godt samförstånd (med ngn), god sämja, stå på god fot (med ngn) o. d. It gaat Naaburskap (dvs. god grannsämja). GR 1: 165 (1523). Sedan H. K. Maij:t nu äfvenvähl står uti gådt förstånd med cronorne Franckrike och Stora Britannien. 2RARP 5: 639 (1727). Att .. han skulle komma på god fot igen med öfverheten. Wingård Minn. 2: 64 (1846). För att återställa det goda förhållandet emellan regering och representation. De Geer Minn. 2: 143 (1892). Staternas samarbete har .. icke sträckt sig långt utöfver hvad som påkallats af god grannsämja. 2NF 37: 805 (1925). — särsk.
α) (numera i sht vard.) i uttr. det l. allt är godt, äv. godt och väl l. godt och bra (jfr k α), l. bliver godt (igen) o. d. (emellan ngra, förr äv. med ngn), det råder fred l. sämja l. vänskap resp. det kommer till förlikning l. försoning (emellan ngra osv.); numera bl. i fråga om förhållandet mellan enskilda personer. All ting war med de Danske godt. Carl IX Rimchr. 40 (c. 1600). Litet för Juhlehelgen .. war alt godt och wähl (mellan prästen o. en församlingsmedlem). VDAkt. 1711, nr 103. Att förlåta är .. det, att anse allt vara godt igen, såsom om ingenting störande förefallit. Wikner Tank. 115 (1872). Tror du verkligen att det skall kunna bli godt och bra igen mellan dig och din far? Heidenstam Alienus 3: 42 (1892). Allt skall bli gott mellan er. Lagerlöf Saga 101 (1908).
β) (†) i uttr. styra l. stilla l. ställa till godo, (söka) avstyra gräl l. tvist l. fientligheter, slagsmål o. d., ställa till rätta; styra (ngn, sin mun o. d.) till godo, (söka) hålla (ngn l. sin mun osv.) i styr, blidka l. lugna (ngn). Samma [dagh] sagde kemmenerene Michel til, at han skulle styra sin mun til gode, eller ther skulle vedergöres. OPetri Tb. 84 (1526). Då hon .. wille styra honom till godo, sade han: Jag achtar inga Qwinfolk. VDAkt. 1675, nr 77. Lillebergh berättar att begge Gymnasisterne (vid slagsmålet) ingen orätt giorde .. uthan mehra stilte till godo. VRP 1707, s. 123. Hon (var) nödsakat .. sådant (dvs. huru mannen misshandlat henne) för mig upptäcka på dett iag alt till godo ställa skulle. VDAkt. 1731, nr 236.
i) i uttr. l. lika god som (ngt annat o. d.), lika bra l. förträfflig osv. som, likvärdig l. likställd med, densamma l. detsamma som (ngt annat); äv. (eg. ironiskt) med avs. på ngt dåligt l. ofördelaktigt o. d.; förr äv. med indir. personobj.: lika värdefull för ngn som (ngt annat), enl. ngns uppfattning lika bra l. värdefull osv. som (ngt annat). Känd (dvs. erkänd) Saak är så godh som witnad. DomRegl. mom. 16 (c. 1540). Then ena Religionen är migh så godh som then andra. PErici Musæus 1: 31 b (1582). När hans husbonde svor, och larmade med honom, gaf han honom lika goda ord tilbaka. Lagerström Bunyan 3: 66 (1744); jfr β. Den ena förlegade varan kan vara så god som den andra. Tegnér (WB) 8: 76 (1836). Uttern .. hade .. en styv svans, som var så god som en åra. Lagerlöf Holg. 1: 107 (1906). (†) (Man) skal .. veta at är stundom så gott som (dvs. är likvärdigt med, betyder) H. OPetri (c. 1525) i 2Saml. 9: 11. — särsk.
α) (vard.) med försvagad bet., i uttr. en sak så god som två, ett ord så godt som två (förr äv. tio) o. d., eg. för att beteckna en sak l. ett ord osv. som viktig(t) l. tänkvärd(t) l. vägande l. avgörande o. d., numera utan värklig innebörd, bl. ss. förstärknings- l. fyllnadsord. Ett ord, så godt som tijo. Mont-Louis FrSpr. 263 (1739). ”Ett ord, så godt som två, innan vi dricka,” inföll sergeanten. Almqvist Går an 34 (1839). Jag ska' säga herrn en sak så god som två. Hedberg Ridån 228 (1888).
β) (numera i sht vard.) i uttr. giva (ngn), stundom få så l. lika godt igen o. d., vedergälla, löna (ngn för ngt) resp. få vedergällning l. lön för ngt; numera bl. (eg. ironiskt) i fråga om straff l. hämnd (för ngt ondt): ”betala (ngn) resp. få betalt med samma mynt.” Haar mykin tack, min hiertans kiär, / för thz, som migh förährat ähr. / Iagh skall gifua eder så gådt igen. Asteropherus 50 (1609). Han skal få så godt igen. Serenius (1741). (Han) gav .. henne ett par örfilar, och då hon ville ge lika gott igen, blev hon randad. Dahlbäck Åbergson 267 (1914).
γ) i uttr. (det är) lika godt, (det är) sak samma, ligiltigt; numera i sht elliptiskt i uttr. lika godt om l. hur l. vad o. d., likgiltigt om osv.; förr äv. övergående i bet.: det är onödigt l. utan betydelse l. värkan, det tjänar ingenting till; förr äv. i uttr. det gör l. är ngn lika godt (jfr 8 c) l. ngn har lika godt, det gör ngn detsamma, är ngn likgiltigt, äv.: det angår ngn icke. Gipte eller ogiffte, thet är oss like gott. GR 15: 338 (1543). Consistorio kan det fuller giöra lijka godt, huem som skattar för hemmanet. VDAkt. 1668, nr 113. När iag nu lärer honom (att taga sin hustru till sig) så är det lyka gott, han seger sig heller vilia vndergå döden. Därs. 1671, nr 131. Om der utj låge häste dyngia ell(e)r koodyngia, så har du lijka gått. Därs. 1720, nr 110. Att komma till makt och inflytande lika godt hur och hvar. Tegnér (WB) 7: 253 (1831). Vi bryta den rå malmen, lika godt med hvilket verktyg. Rydberg Ath. 60 (1859). (Käthe:) Nej, kära far, jag duger inte till / att följa dig på politikens bana. / .. (Borgmästaren:) Nå lika godt. Melin Breitenf. 18 (1893, 1900).
δ) [jfr fsv. sva got sum, t. so gut wie] i det adverbiella uttr. så godt som (vanl. med ställning före, ngt vard. äv. med ställning efter det ord som därav bestämmes), förr äv. godt som l. (efterställt) så godt, nästan, i det (allra) närmaste, icke långt ifrån. Så godt som ingenting. I så godt som hela Sverge. Så godt som varenda dag. Saken är så godt som avgjord. Så godt som säkert. Thenne iij (dvs. tre) rike ære saa goth som komne tiil eesthe ok egene. GR 1: 49 (1523). (Holland) lågh mitt i Europa så godt. RP 6: 570 (1636). En lithen .. (tennflaska) got som ny. BoupptSthm 8/8 1658. Jagh (har) måst så godt som stiäla mig til at fullfölja mit förehafwande. Hiärne 2Anl. Föret. 3 (1702). Det vandrande ridderskapets .. så godt som utdöda orden. Lidforss DQ 1: 340 (1890). Gamla män voro de alla, så gott som. Oterdahl Skram 91 (1919).
j) (†) i uttr. god för l. så god som (så l. så mycket), värd (så l. så mycket); i uttr. vara god för äv.: uppgå till (en viss summa), räcka till (för betalning av en viss summa). Tompten var god for 80 marc. OPetri Tb. 6 (1524). Then gemene Sikel aff Guld war så godh som twå Vngerske Gyllen. Lælius Bünting Mynt 3 (1588). Finnes Eij husan (dvs. husen) wara godh för betalningen, så skall Jordan Mättas, och der aff betallas. ÅngermDomb. 15/1 1636, fol. 103. Fatab. 1913, s. 36 (1678).
k) i n. sg., med syftning på ngt vanl. i det föregående omtalat, stundom gm en efterföljande inf. l. att-sats l. självständig sats uttryckt förhållande l. med syftning på förhållandena i allm., i sådana uttr. som det l. allt är godt (och väl) o. d. (jfr h α).
α) i uttr. det (l. allt) är godt l. (numera vanl.) godt och väl (jfr h α) o. d. (förr äv. väl och godt), stundom elliptiskt bl. godt och väl osv., det är bra, såsom det bör vara, i sin ordning, tillfredsställande; ofta ss. inledning till en efterföljande reservation: det är nog (så) bra, men osv. (jfr β). Vill han komma, väll och gott. RA 1: 313 (1543). Wehla de Höglärde Herrar laga att den (dvs. en disputation) där blijfwer trykt, är det gott, elliest skickar iag den till Holland. HdlCollMed. 20/2 1685, s. 434. Det är godt, min vän; jag ser, du har borgen. Almqvist Lad. 14 (1840). Det är godt och väl det; men hvad tjenar allt det der till. Hagberg Shaksp. 11: 271 (1851). Allt är godt och väl. Andersson Terentius 8 (1896). Några vilja ha mig till Padua, .. andra till min födelsetrakt. Godt och väl, men (osv.). Wulff Petrarcab. 40 (1905). Så långt allting gott och väl! Bergman JoH 167 (1926).
β) [jfr t. gut, schon gut] elliptiskt i uttr. godt, förr äv. nå godt! för att beteckna ngt ss. avgjort: ”då är den saken klar”, ”då äro vi överens” o. d., l. för att uttrycka gillande av ngns handling l. beteende l. tankegång o. d. l. erkännande av riktigheten av ngt som säges l. konstaterande av ett förhållande o. d.; i senare fallet ofta ss. uttryck för ett medgivande på vilket följer en invändning l. reservation (jfr α) l. ss. premiss för en slutsats o. d.: väl, nåväl, må vara. Got got, kan han så låta (dvs. kan mannen öva dryckenskap), så kan ock iagh (dvs. hustrun) göra thet samma. LPetri Dryck. D 4 a (1557). Men kan någon säja: dhe wore änkior! Godt! Åthniuter een änckia någon fördeel för sin sahl. mans meriter skull, mycket meer een lefwande man för sina. VDAkt. 1686, nr 113. Godt, jag förstår dig: kung Ring skall röna / vikingahämden är föga blid. Tegnér (WB) 5: 117 (1820). Nå godt, jag låter resningen fara. Almqvist AmH 1: 173 (1840). Vi skjuta pari om harens lif. .. Är du med om det? Godt, antages. Hemberg ObanStig. 83 (1896).
γ) (†) i uttr. låta ngt vara godt, eg.: anse ngt godt, övergående i bet.: låta bero vid (ngt); lämna (ngt) i sitt värde. The gamle säya, at .., Thet läter man så gott wara, Men (osv.). FörsprJoel (Bib. 1541). Jag lather alt wara got, som Gudh giör ded. AOxenstierna Bref 4: 560 (1649).
l) i uttr. göra god, numera bl. (med neutralt obj.) göra godt, återställa i godt skick, bättra, laga, reparera; numera bl. i bildl. bem.: ställa (ngt) till rätta, ”göra (ngt) bra igen”, godtgöra, försona (ngt). FörsprMika (Bib. 1541). Hvad Adam brutit har, skal Jesus giöra godt. Brenner Pijn. 108 (1727). Taket på Tvisten odugligit bör vid samma tillfälle godt giöras. VDAkt. 1730, Syneprot. F III 7. Det kostar, sade han, allenast en dagsresa til Munkeboda, så skall väl den saken göras god. Celsius G1 1: 119 (1746). Då gör du också alltsammans godt igen med Gustaf. Michaelson Ungk. 203 (1892); jfr h α. — särsk.
α) (†) godtgöra, ersätta (skada l. förlust l. kostnad o. d.), betala (skuld o. d.); i denna anv. stundom med adjektivet i neutrum äv. vid icke neutralt obj.; äv. i uttr. göra (ngn) godt för (ngt), ersätta (ngn) för (ngt) osv. At dhe giöra dhem andre gott dhen skadhe och orätt dhe dhem tillfogat hafve. AOxenstierna 2: 378 (1620). (Jag vill) icke giffua sadhelen, för än Johan Gijllenähr gör migh gott för dett skällande, han migh på kyrckoväghen skäldt haffuer. BtHforsH 1: 153 (1626). Nyttig och nödig melioration på Donations Godsen blef Ägaren skäligen god gjord. Botin Hem. 2: 197 (1756).
β) (†) kreditera, avräkna (ngt för ngn, i en räkning o. d.), godtskriva (ngn) för (ngt). Förb:te 20 Tunnor spanne måll, ähre Per Olson .. vti hans Räkning afförde och godhe giordhe. VRP 1645, s. 114. Hwilka alla (pänningar) äro M:r Boo goda giorde j the slutna räckningar. Rudbeck Bref 91 (1674). Möller (1790, 1807).
m) med förbleknad bet., ofta bl. ss. ett slags fyllnadsord.
α) om ett land, en ort o. d. (uttalat utan huvudton: den goda staden 0 10 40 o. d.), ss. ett vänligt l. nedlåtande omdöme utan eg. innebörd; ofta ironiskt l. försmädligt; jfr 2 c β. Hvad jag nu längtar till mitt goda Finland. ZTopelius d. ä. (1808) hos Vasenius Top. 1: 161. H. M. Konungen är ändtligen hemkommen till den goda hufvudstaden. SöndN 1862, nr 33, s. 1. Det fanns en konstnär i den goda staden (Abdera). Fröding Guit. 137 (1891).
β) (vard.) i uttr. något l. annat smått och godt (förr äv. smått gott) o. d., något resp. annat o. d.; vad för godt, vad (för ngt). Hvad giöra de här för godt? Modée Dår. 43 (1741). Nu ville han .. drömma litet smått godt. Almqvist Ekols. 1: 335 (1847). En klafve, en koskälla och hvarjehanda annat smått och godt. PT 1909, nr 84 A, s. 3. Vad skall man nu hitta på för gott, Komarkhides? Andersson GrDram. 247 (1910).
2) om person.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] i allm.: sådan som han (hon) bör vara, präktig, ”bra”; numera i sht med tanke på ngns egenskap att vara det l. det l. handla så l. så o. d.; i fråga om utövandet av ett yrke l. en värksamhet o. d. övergående i bet.: skicklig, duglig, kunnig o. d.; i fråga om anhängarskap, tro l. åsikt o. d. vanl. liktydigt med: ärlig, uppriktig, pålitlig o. d.; stundom med särsk. tanke på sinnelag l. karaktärsegenskaper o. d., mer l. mindre närmande sig bet. 16 o. 21 a. God som guld (eg.: gedigen till karaktären, numera anslutet till 16). En god kristen, luteran. En god läkare, präst, talare. En god hushållare. En god medborgare, undersåte. Goda grannar. Han var en god make och fader, en god son. Han vill vara en god Suensk Man oc hielpa till .. beskerma siit Fädernes Rike. GR 1: 3 (1521). Simon sende Antiocho til hielp, tusend män, gott vthwaldt folck. 1Mack. 15: 26 (Bib. 1541). En godh och beskedeligh Domare är bättre än godh Lagh. Schroderus Waldt 78 (1616). En godh hustru. Rudbeck Bref 17 (1662). Huru mången mager Vers har .. vunnit beröm .., för det Poëten fådt namn af god och förträffelig. Dalin Arg. 1: 5 (1732, 1754). Kung Bele, stödd på svärdet, i kungssal stod, / hos honom Thorsten Vikingsson, den bonde god. Tegnér (WB) 5: 12 (1825). God musikkännare. Nyblom i 3SAH 5: 117 (1890). jfr (†): Han haffwer altid warit så god keysersk. GR 15: 145 (1543). — särsk.
α) (†) i uttr. god i l. (ngt), skicklig, kunnig i (ngt). En man som är godh på strengia spel. 1Sam. 16: 17 (Bib. 1541). Lättian är här-uti (dvs. i brädspel) god. Stiernhielm Herc. 159 (1658, 1668).
β) (numera bl. vard., oftast bygdemålsfärgat) i uttr. vara l. se sig god o. d. för l. till (ngt l. att göra ngt; äv. med inf. utan prep.), vara duglig l. skicklig till (ngt l. att göra ngt), duga till (ngt), vara vuxen l. mäktig (ngt), vara resp. se sig i stånd till (ngt l. att göra ngt), kunna (göra ngt); i uttr. vara god för (ngt) förr äv.: vara skicklig l. fallen att vara (ngt). Jöens Wesgöte och the andre finske herremen wåre gode för Höffuidzmen på the andre Skip. GR 15: 499 (1543). Jag är intet god före, at slås med tig. VRP 1610, s. 220. Jag .. ser mig (icke) god till att vidare fortfara (med att figurera i en roman). CFDahlgren 4: 241 (1831). Han var ute ock skulle hämta in korna, men var inte god till att få rätt på dem. Landsm. 6: XI (1885). (Sv.) det måtte jag väl vara god för, (eng.) I must be able to do that. Björkman (1889). Carlsson Dagsv. 171 (1927).
γ) (†) i uttr. god för l. till (ngt l. att vara l. göra ngt; äv. med inf. utan prep.), förtjänt (av), värdig, berättigad (till ngt l. att vara l. göra ngt); i uttr. erkänna l. känna, enst. taga ngn god (för l. till ngt osv. l. abs.) äv. övergående i bet.: godkänna, godtaga ngn (för l. till ngt osv.), erkänna ngn (ss. ngt); jfr 14 d. Hwar man hölt honom ther godh fore, at han motte wara theras konung. OPetri Kr. 62 (c. 1540). Thenne Påfwen (dvs. Johannes XXIII) wille icke känna Ludovicum godh för en Keysare. Schroderus Os. 2: 752 (1635). Dhen (dvs. den utsedde fullmäktigen) wille icke Häradzhöfdingen taga godh. VDAkt. 1663, nr 342. Then som til en tiänst i Gymnasio är godh ärkend. Rudbeck Bref 33 (1664). Att han eij kende mig godh giöra sig noget försteeg. VDAkt. 1665, nr 413. Humbla Landcr. 23 (1740).
δ) (†) i uttr. vara ngn god nog, vara jämgod med ngn, kunna mäta sig med ngn; komma ngn god (nog), (komma att) kunna mäta sig med ngn, (komma att) hålla ngn stången. (Kung Kristierns) partij förnumme att the Swenske icke alenast wore them gode nogh, vtan och vti all vprächtig krig hade iu altijdh öffuerhondenne. Svart GI 4 (1561). Iagh wil wäl komma then skälmiske Zuski godh nogh, när Gvdh wil, och iagh haffuer tijdh, at iagh aff honom skal bliffua obedragen. Petreius Beskr. 2: 243 (1614).
ε) i uttr. för god (för l. till ngt l. att göra ngt o. d., äv. åt ngn); med tanke dels på karaktärsegenskaper, dels på bildning, uppfostran, social ställning o. d. (jfr d); ofta med ironisk l. försmädlig bibet.: alltför förnäm l. fin l. ”hög” o. d. (för ngt osv.); i uttr. hålla l. anse sig o. d. (förr äv. akta sig l. låtas o. d.) för god (för ngt l. att göra ngt o. d.) äv. övergående i bet.: anse (ngt) under sin värdighet, icke nedlåta sig l. värdigas (att); i uttr. icke hålla osv. sig för god (att) äv.: icke undandraga sig (att) l. ”dra sig” för (att), nedlåta sig (att). Du är väl inte för god att lyda dina föräldrar (vard.). Jag håller mig för god till sådant. Ther skäl .. fram komma, skal iagh aldrigh wara förgodh til anamma vnderwijsning och rettelse. LPetri DialMess. 1 b (1542). The .. hålle sigh för godhe at begäre förlåtelse och aflösning. Girs Edelh. B 1 b (1627). Nu håller jag mig förgod til at dricka gement Finckel. Lagerström Jeppe 73 (1735). Hennes (dvs. fästmöns) enda fel är, att hon är för god åt mig. Choræus Bref 152 (1804). Fersen .. sade sig vara för god att tjena som lekboll åt herrar Scheffer och Sinklaire. Odhner i 3SAH 6: 72 (1891). Att så fina herrar icke höllo sig för goda att (osv.). Geijerstam LycklMänn. 223 (1899). Lagerlöf Troll 2: 39 (1921).
ζ) i uttr. lika (i sht förr äv. ) god som, förr äv. med (ngn), l. (om två l. flera) lika goda o. d. (äv. ss. bestämning till efterföljande karakteriserande sbst.), jämgod l. likvärdig l. likställd med (ngn), lika duktig l. framstående osv. som (ngn) resp. jämgoda osv.; ofta (numera i sht vard.) ironiskt, med syftning på ngt ofördelaktigt i fråga om handling l. karaktär o. d. hos ifrågavarande personer; förr äv. (med avs. på brott o. d.) övergående i bet.: lika skyldig med (ngn) resp. lika skyldiga, i detta senare fall äv. med bestämning inledd av prep. om l. till, betecknande den brottsliga gärningen. De är lika goda kålsupare (vard.). Tjuven och gömmaren äro lika goda. Them som .. skydda oc forswara forbenempde skalk eller flere slika hålle wij oc rækne lika godha med them. GR 4: 123 (1527). Wij äre alle lijka gode der om (dvs. ifråga om inbrottet). BtÅboH I. 7: 22 (1635). Trätor giöra herren ock drengen lika goda. Serenius (1741). (Johannes, vilken hans lärjungar) tyckte kunna vara lika så god som Jesus, om icke bättre. Melin Pred. 3: 75 (1852). Hon och mannen hennes voro lika goda i sådana ting (dvs. i att trolla o. d.). Wigström Folkd. 2: 145 (1881). Jag är snart lika god tattare, jag, som du. TurÅ 1910, s. 114.
η) (numera mindre br.) i uttr. vara god för l. l. lika god som (så l. så många), kunna uträtta lika mycket som, gå upp emot l. uppväga (så l. så många). (Sv.) Han är god för två, (fr.) il en vaut deux. Weste (1807). Svipdager, såsom den der ensam var lika god som alla 12 berserkarna. Fryxell Ber. 1: 28 (1826). Lidforss DQ 1: 134 (1888).
ϑ) (vard.) ironiskt, i uttr. (jo) den (l. han l. hon l. du osv.) är god, ss. uttryck för förvåning över l. innebärande en (ofta dock bl. skämtsamt menad) förebråelse för ngns (olämpliga) beteende l. uppträdande, anspråksfullhet l. oförsynthet o. d.: (jo) den (osv.) är (värkligen) ”bra” l. ”söt” l. ”rar” l. ”trevlig” o. d., det var mig en ”ljus pojke” l. ”en baddare” o. d. Den är god, den. Hon förbehåller sig minsann inte den minst förmånliga rätten. Gustaf III 3: 289 (1790). Tvi såna tossor .. jo, de äro goda de! Blanche Band. 313 (1848). Jo, du är god du! Bremer Hertha 40 (1856). Jo han är god! Se på hur kär / Vid väfstoln svärmarn sitter der. Sätherberg Dikt. 1: 113 (1862). Engström 2Bok 78 (1909).
ι) (†) i uttr. (osv.) lika god som man kommit o. d., gå (osv.) utan att ha haft nytta av sitt besök o. d., med oförrättat ärende, ”lika klok”. Then andre Broderen lät han draga sin koos lijka godh som han war dijt kommen, och alzingen ähra wederfara. Skytte Und. 19 (1604). Meste parten .. the ther gå så gode vt (från kyrkan efter att ha hört Guds ord) som inn. Swedberg Cat 47 (1709).
b) [jfr fsv. goþer vin] om vän, kamrat o. d., ngn gg släkting: kär, tillgiven; trogen, trofast; ärlig, uppriktig; förtrogen, intim; i uttr. god vän, goda vänner (ofta uttalat gωd vän4 l., vard., gωvän4 resp. 1da vän3er2, ngn gg, starkt vard., gωvän3er2, o. stundom sammanskrivet) äv. med försvagad innebörd bl. ss. ett slags förstärkning till substantivets begrepp (jfr 6) l. bl. ss. motsättning till: fiende. Han har alltid varit (mig) en god kamrat. See tigh före, om en godh stalbrodher. TobCom. C 4 b (1550). Hertugen af Prussen schall vare hertugh Johans godhe besynnerlige venn och svoren broder. RA 2: 85 (1563). (De) bleffuo .. förlickte och gode wäner. BtSödKultH 12: 14 (1591). H. Professor Benzelius är min gambla goda wän. KKD 6: 281 (1718). Ni vet, att jag är god vän och bror med redaktören af Kalmar läns .. tidning. Kullberg Portf. 211 (c. 1850). Karo sin tomte känner, / de äro gode vänner. Rydberg Dikt. 1: 141 (1882). När vi .. råkades, var det, som om ett par goda slägtingar mötts. PT 1910, nr 40 A, s. 3. Melin VikSaga 201 (1910). — särsk. (numera vanl. med mer l. mindre förbleknad bet.) i uttr. (min) gode vän, stundom vard. god vän (uttalat gωvän4) l. (oftare) i pl. (mina) goda vänner, vard. god vänner (uttalat gωvän3er2), i tilltal, förr äv. ss. inledning i brev o. d.; jfr c β slutet. Hör nu på, mina goda vänner! Verdiige herrer Och gode wenner. GR 1: 1 (1521). Besynnerlig gode wæn. Därs. 54 (1523). Govänner! / Hvem ser, och håller sig från skratt / Vid sådan syn? Kellgren 2: 298 (c. 1790). Hör på du, go' vän, har du lust att förtjena dig ett par riksdaler? Jolin Barnhusb. 103 (1849). God dag, god vänner! Strindberg TrOtr. 4: 69 (1897).
c) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†; jfr dock α, β) som åtnjuter allmänt anseende, hederlig, aktad, respektabel; ofta ss. hedrande epitet, i sht för högt uppsatta personer (särsk. medlemmar av rikets råd); ngn gg närmande sig bet.: betrodd, som åtnjuter ngns förtroende o. d. (jfr α); särsk. i uttr. gode herrar och svenske män! (t. o. m. år 1921 inledningsord till konungens trontal vid riksdagens öppnande). Then gode qwinne Hustru Brittha på Årestadh. GR 1: 7 (1521). (Vi) hafve .. effther våre gode mäns råd och samtyckie beramet ett herremöthe. RA 1: 126 (1529). The godha herrar Rijkisens Rådh. GR 7: 400 (1531). Godhe, oberychtadhe män. Rudbeckius Kyrkiost. 52 (c. 1635). Et möte skulle hållas vid Elfven Woxen .. af et hundrade personer godt folk ifrån hvarje sida, de der gränsen utreda och förnya skulle. Celsius G1 2: 324 (1753). Strinnholm Vas. 1: 168 (1819). — särsk.
α) (fullt br., i sht jur.) i uttr. god man0 4 (pl. gode män10 4, förr äv. goda män), om av domstol (sällan annan laga myndighet) utsedd förtroendeman för visst uppdrag l. viss förrättning, ss. egendomsförvaltare för frånvarande l. sjuk (i vissa fall omyndig) person, förvaltare av massans egendom i konkurs, förlikningsman l. skiljedomare i tvist, syne- l. värderingsman (vid skiftesförrättningar) o. d.; förr äv. allmännare, om andra slag av förtroendemän (numera vanl. kallade ”ojäviga män”), t. ex. ombud (vid förhandlingar inför domstol l. mellan parter o. d.), tillkallat vittne (vid uppgörelser o. d.), person som får i uppdrag att värkställa en utredning av ngt slag o. d. Tha vorde ther til skickade gode men, som them (dvs. de om arvet processande) skulle forlike. OPetri Tb. 28 (1524). Anders Mortensson .. (lät) vdi gode mendz närwäre .. opschriffue så mygitt godtz, som Henrich Jnss hade der tilstädes. TbLödöse 70 (1587). Samma Tijend skulle fördeelas effter godhe Mäns Mätzord. Schroderus Os. III. 1: 65 (1635). Anders Jönsson såsom en godh Mann och Förmyndare för dhe 3. älldre omyndige. BoupptSthm 22/7 1674. Hvarföre .. Herr HäradsHöfding Ekebom (i målet) .. för vår gode man och fullmägtige härigenom ärkjännes. VDAkt. 1782, nr 18. (Vid konkurs) besörjes .. godsets förvaltning .. af dertill förordnade så kallade goda män och sysslomän. Schrevelius CivP 480 (1853). Väckt förslag om antagande af en lag angående tillsyn å god mans förvaltning af frånvarandes egendom. BtRiksdP 1890, 7: nr 6, s. 1. God man vid lantmäteriförrättningar. SFS 1920, s. 2715.
β) [bet. ansluter sig för nutida språkkänsla vanl. mer l. mindre till 16] (fullt br., i sht vard.) med försvagad l. förbleknad bet. o. uttalat med trycksvag accent (den gode mannen0 10 40, godt folk0 4 osv.), användt bl. ss. ett subjektivt vänligt omdöme om en person (l. utan eg. innebörd bl. ss. ett slags fyllnadsord); ofta ironiskt l. nedlåtande; jfr 1 m α. Then gode mannen Claes Bilde, (har) uthan all orsak gripitt een her Göstafz tienare och honom uthi Båhuus torn innsatt. GR 23: 124 (1552). (De) funno .. intet min goda Käte i båten. Ekeblad Bref 1: 148 (1652). I medlertid skal min goda Herr Jöran intet slippa oslickad för det han lugit på mej. Boding Mick. 50 (1741). (Jag) kan .. icke neka att jag haft rätt ansenligt biträde af en hel hop godt folk. Polyfem I. 33: 5 (1810). Med undran och ogillande har det goda borgerskapet ibland iakttagit studenternas framfart. Segerstedt Händ. 5 (1918, 1926). — särsk. (numera nästan bl. vard.) i tilltal; jfr 16 c. Szå synnes osz godhe karle att j sådant begäre är fast otilbörligit. GR 17: 11 (1545). Gott folck i horen (fel för: hören) nu till. CreatMundi 3 (c. 1570). Go Herrar! länen mig ert öra / Til salig Dumboms Lefverne. Kellgren 2: 165 (1790). Vet ni hvar man kan träffa mr Perker, min goda qvinna? Backman Dickens Pickw. 1: 319 (1871). Strindberg Hafsb. 175 (1890). i numera obr. uttr. (jfr a). Käre Wenner, j gått Christet Swenskt folck. Svart Ähr. 41 (1560). Ther effter rätta tigh nu (godh Christen). Rudbeckius Luther Cat. 116 (1667).
d) med tanke på samhällsställning, rang, makt l. rikedom o. d.: framstående, högtstående, hög, mäktig, förnäm, ”fin”; numera bl. (i sht vard.) vid jämförelser, föregånget av l. lika, i detta fall ofta med en mera obestämd bet. o. svårt att skilja från den allmännare anv. under a ε. En ann kan vara så god som en ann. (Enligt P. Eliæ vill Luther) inghen öffuerheet eller herscap lijdha vtan alle skole wara lika godhe och mechtige. OPetri PEliæ a 2 b (1527). Cotto war en Bastarner och godh vthaff Adel. Schroderus Liv. 758 (1626). Hwar är godh för sigh i Kongens gård. Grubb 352 (1665). En köpman är intet så godh som en student. ConsAcAboP 5: 335 (1683). Det felas dem (dvs. stockholmspigorna) egentligen icke mer än att kunna spela litet gitarr, för att vara så pass goda som mängden af mamseller. Sturzen-Becker Sthm 189 (1844). Man tänkte reda sig själf utan krångel, men höll sig lika god för det. Geijerstam LycklMänn. 97 (1899). — jfr ÄTT-GOD.
e) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] (numera i sht bankv. o. handel) i fråga om ekonomiska förhållanden: i stånd att fullgöra sina förbindelser, vederhäftig; äv. i uttr. god för (så l. så mycket), vederhäftig för (så l. så stort belopp). (Borgensmannen) N. N. anses god för 3000 kronor. VRP 1642, s. 1031. Finnes vägfarande vara ther til (dvs. till skogseld) vållande, .. eller then ej kännes (dvs. anses) god at gälda skadan .. tå (osv.). BB 15: 5 (Lag 1734). Förtroendet till sådana vexeltrassenters betalningsförmåga, som af bankens ledande män hållas för goda. Cronholm Tio år 53 (1901). Köparen .. ansågs vara god för ett visst belopp på tre månader. Dens. Skydd 17 (1904).
3) (†) om människa l. djur l. om kroppsdel o. d.: återställd (från sjukdom l. sår o. d.), frisk; ”bra”; om sjukdom l. sår o. d.: botad, läkt; äv. i uttr.: göra (ngn l. en sjukdom o. d.) god, bota, kurera (ngn l. en sjukdom o. d.). Min hosbonde slogh migh .. twärs öfuer ryggen, så at iagh blifuer aldrigh godh mehra. BtÅboH I. 4: 63 (1629). Såret är gott, har blitt gott. Columbus Ordesk. 22 (1678; bland Gemene oohl). Hon tilstår att .. Mr Niclas giordt hennes dotterdotter .. god i sitt öga. HdlCollMed. 20/10 1684, s. 403. Ho kan tin breck och siukdom giöra godt? Warnmark Songt. 74 (1701). VetAH 1765, s. 195.
4) idrott. i uttr. god förste, andre osv. (man l. häst l. båt osv.), god tvåa, trea o. d., vid tävlingar, för att beteckna att ngn erövrar första l. andra osv. platsen med stort l. i varje fall tydligt markerat avstånd från sina efterföljande medtävlare; äv. oeg. o. bildl. (Hästen) inkom (i kapplöpningen) god andre. TIdr. 1882, s. 166. Denna gång inkommo svenskarne som god andra båt. Därs. 1895, julnr s. 38. Följemannen, som måst skynda till den ovane Glasemachers undsättning, kom in som god trea. Klinckowström BlVulk. 2: 76 (1911).
5) ss. adv.: bra, väl.
a) (jfr anm. nedan) på ett tillfredsställande l. utmärkt l. förträffligt sätt, bra, väl, utmärkt, förträffligt; stundom: grundligt, ordentligt, ”i botten” o. d. Humbla Landcr. 13 (1740). Dock trifs jag godt i menlöst ystra lekar. Atterbom Lyr. 2: 4 (1807). Med fingret pröfvar han dess (dvs. svärdets) egg, / den biter godt. Tegnér (WB) 5: 141 (1821). Det gamla huset, som hon känner så godt. Nyblom Hum. 124 (1874). Hästen .. är godt målad. NordT 1885, s. 315. Vintersäden har stått sig godt under vintern. PT 1902, nr 99, s. 3. Vi kommo godt öfverens. Cronholm Minnesbl. 314 (1908). Tidpunkten var godt vald. Schück Shaksp. 1: 269 (1916). Anm. Anv. i senare tid beror utan tvivel till stor del på inflytande från d. (jfr Linder Regl. 209 (1886)) o. kännes även av många ss. osvensk. Särskilt är detta fallet med vissa uttr., ss. tycka godt om ngt ((Cavallin o.) Lysander 237 (1875)), se godt ut (Weste (1807), Benedictsson Peng. 2 (1885)), taga sig godt ut (MeddSlöjdF 1884, s. 145, De Geer Minn. 2: 162 (1892)) m. fl., vilka därför icke heller gärna användas i vårdad stil.
b) i uttr. så godt man kan l. förmår l. förstår o. d., efter bästa förmåga resp. förstånd; äv. opers. så godt ske kan l. sig göra låter l. det går o. d., så bra som det är möjligt; ofta övergående i bet. av en reservation l. inskränkning (l. ursäkt för bristande förmåga): i den mån l. så vidt l. så mycket man kan l. det är möjligt osv. Man gör så godt man kan. Jag vrsächtade mig, så godt som jag förmåtte. Humbla Landcr. 14 (1740). Sven tog till att tänka sjelf så godt han det förstod. Runeberg 2: 49 (1846). Det återstår en annan utväg att taga skadan, så godt ske kan. Rydberg 2: 332 (1867). Man blef dramatisk, så godt det gick på främmande vers. Hallström Skepn. 83 (1910).
c) (numera i sht vard., företrädesvis i södra Sv.) allmännare, förstärkande det av adv. bestämda verbets innebörd l. bekräftande hela satsens påstående: mycket väl, nog, nogsamt; äv.: med lätthet, lätt, ”gärna”; i sht vid verb med bet.: veta, förstå, kunna, synas o. d.; stundom med negation: icke gärna, icke lämpligen, svårligen. Du kan godt komma (äv. övergående i bet. av en önskan). Det går godt an (att osv.). Det minns jag godt. Det kan godt behövas. Inom dess gräns all verldens riken godt få rum. Atterbom 2: 168 (1827). Vi läste i hvarandra, / vi kunde godt förstå, / att det var kurra gömma, som / vi bägge tänkte på. Fröding Guit. 180 (1891). Han visste godt, att här begynte Trollkyrkas ägor. Heidenstam Alienus 3: 25 (1892). Jag kan godt borsta mina skodon själf, mamma. Kuylenstierna Beroende 6 (1898). Du gråtit — det syns godt. Snoilsky Goethe Vis. 38 (1901). Jag kan inte godt gå själf. Lagerlöf Jerus. 2: 261 (1902).
d) [efter t. kurz und gut; jfr nt. kort un good] med förbleknad bet., i förb. kort och godt, kort om godt.
α) (†) i uttr. göra kort och godt l. kort om godt (med ngn l. ngt), gå raskt till väga (med ngt, utan vidlyftigheter l. tidsspillan), göra saken kort, ”göra kort process” (med ngn l. ngt). Göra kort om gott. Linc. Q 2 a (1640). (Den sjuke) hoppades .. at .. (Gud) skulle göra kort och godh medh honom. Prytz NEschilli C 4 b (1650). Jag gjör kort om godt, at mödan något lindra / Och nämner endast det, at (osv.). Livin Kyrk. 121 (1781).
β) (numera i sht vard.) i uttr. kort och godt l. (numera bl. i Finl.) kort om godt, i allmännare adverbiell anv.: korteligen, i korthet, raskt, snabbt; äv.: ”helt enkelt”, utan vidare; i fråga om yttrande o. d.: kort sagt, med få (l. ett) ord (sagt), äv.: i få o. tydliga ord sagt, rakt på sak, rent ut (sagt). Hans Ährw:th swaradhe kårtt om gått, att (osv.). VDAkt. 1679, nr 25. Theras (dvs. de latas) lefnad är som Myggors kort och godt / Bland blomstren hålla dantz. Spegel ÖPar. 46 (1705). Korrt och godt: vill ni bekänna, eller icke? Crusenstolpe Mor. 4: 219 (1841). Kort om godt, vi sköto till måls på henne. Ahrenberg Män. 2: 40 (1907). Jag känner stor lust att kort och gott göra ett slut på mina vedermödor. Wulff Leop. 183 (1913).
B) i förstärkande o. kvantitativ bet.
6) ss. förstärkning av huvudordets innebörd, motsv. allt efter dettas bet. olika adj.: duktig, ”ordentlig”, kraftig, intensiv, grundlig, fullkomlig, stor, betydande o. d.; numera i sht i vissa stående uttr., ss. (ha osv.) god lust (till ngt l. att göra ngt), god nytta, god hjälp, (göra ngn osv.) en god tjänst o. d. Du har gjort mig en god tjänst med detta. Han satte genast god fart. Att H. K. M:tt dheruthaf een godh nytta haffva kann. OxBr. 5: 258 (1623). Godh hiälp giör bördan lätt. Grubb 265 (1665). Tu eller tre goda Werkar. Hoorn Jordg. 1: 103 (1697). Jag hade god lust att hugga Engelsmännen i lufven. Hagberg Shaksp. 4: 69 (1848). Ett godt rapp. Topelius Vint. II. 1: 306 (1881). Det vill gott tålamod till för den, som (osv.). Lagerlöf Holg. 2: 287 (1907). Ett gott handtag från Peter Basen, det skulle då inte saknas. Siwertz Sel. 1: 203 (1920). — särsk.
a) i numera obr. uttr. Prester och ordens folch, som wille begiffua sig wdj echteskapz stånd, schulle haffua ther tilfelle och gått loff till. Brahe Kr. XI (c. 1585). Til R. o. A:ns, ey mindre än de andre respective Ståndens goda nöije (dvs. fulla belåtenhet). 2RARP 4: 320 (1727). Ett godt förtroende på Gud och hans försyn. Humbla Landcr. 86 (1740). En god kötted. PWickenberg (1844) i SDS 1901, nr 174, s. 2.
b) om fred, ro o. d., mer l. mindre övergående i bet.: lycklig, angenäm, behaglig o. d. (jfr 9, 10); särsk. i uttr. i god l. vanl. (ngt vard.) godan, förr äv. goda ro, ngn gg (numera bl. arkaiserande) i god(an) frid, i lugn o. ro, i ostörd l. behaglig ro; i godt mak, i sakta mak, makligt, långsamt. Det rådde god fred i riket. Tå iagh godh roo hadhe j mitt hws. Dan. 4: 1 (Bib. 1541). (De sju sovarnahade) sofwit i goda ro wel i 200 åhr. Swedberg Dödst. 544 (1711). Jag .. öppnade i godan ro min matsäck. Læstadius 1Journ. 343 (1831). Karlen (bör, då han skall vänja hästen vid sadel) handla i godt mak, samt litet eller intet tala vid hästen. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 25 (1836). I herrgårdsallén gick folk och promenerade i god ro. Lagerlöf Holg. 2: 96 (1907). En afton satt Karl Gustav i Dalhems kloster och spisade i godan frid. Heidenstam Svensk. 2: 127 (1910).
7) [jfr fsv. en godhan ridh o. d.] i uttr. för myckenhet, mängd, omfång, utsträckning (i rum l. tid) o. d.: stor, riklig; mer än tillräcklig; ansenlig, betydande; lång; ”dryg”. Godt utrymme, god plats. Giva god avkastning, vinst, ränta. Ha god tillgång på ngt. En god dosis av ngt (ngt vard.). Godt mål, god vikt, dvs. som icke är ”snål(t)”, rågat mål resp. övervikt. Godt hus (i fråga om teaterföreställning, konsert o. d.), väl besatt hus. Saken har härmed tagit (hunnit) ett godt steg mot sitt förvärkligande. Vara på god väg (att osv.), se VÄG. (De) drogho itt gott stycke wägs vth jfrå stadhen. 2Mack. 10: 27 (Bib. 1541). The rijka som godh rådh havva. Bureus Suml. 70 (c. 1600). Een god Lön tungt Arbet lättar. Stiernhielm Parn. 3: 6 (1651, 1668). Skörden lofvar .. på det hela att blifva god. QLm. I. 1: 72 (1833). Unni .. följde .. spåren (av den flyende) en god sträcka. Melin VikSaga 4 (1910). — särsk.
a) i numera obr. uttr. o. förb. (jfr e slutet o. f). Tha hadhe wij paa folk godh æmpne (dvs. riklig tillgång). GR 1: 168 (1523). En godh hop starcke werchester. Därs. 17: 211 (1545). En godh Dryck Malörtzwijn. L. Paulinus Gothus Pest. 73 a (1623). (Sv.) Han gör sina goda mål, (lat.) Satis superque comedit. Sahlstedt (1773).
b) (numera bl. ngn gg i högre stil, i sht i bibliskt spr.) i uttr. god ålder, hög ålder. OPetri Kr. 39 (c. 1540). Tu skalt fara til tina fädher medh fridh, och j en godh ålder begraffuen warda. 1Mos. 15: 15 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1917). Nog hoppas jag .. att få dö som en kristen människa vid god ålder. Hallström BCap. 37 (1900).
c) i uttr. en god del o. d., se DEL II 2.
d) i uttr. god tid, god stund o. d.
α) (numera i sht vard.) i uttr. en god tid resp. stund, en (tämligen) lång tid resp. stund, länge. Dhet är nw .. en godh tijdh seden wij förschriffwe rådhet tilhope. GR 17: 276 (1545). Der satt jag en god stund. SvBrIt. 1: 5 (c. 1700). Med Æquerna hölls en god tid derefter en träffning. Kolmodin Liv. 1: 215 (1831). (Han) famlade en god stund kring med ögonen, innan han riktigt hämtade sig. Sjödin StHjärt. 19 (1911).
β) riklig, (mer än) tillräcklig tid, godt om tid (för att göra ngt o. d.); särsk. i uttr. det är god tid (ännu) o. d., saken brådskar (ännu) icke, ha l. göra l. giva sig god tid (förr äv. goda stunder) (med ngt), icke ha resp. göra sig ngn brådska (med ngt), (kunna) ”taga saken med ro”, i god tid, tillräckligt långt i förtid, i tide, (tillräckligt) tidigt. Han har god tid (på sig) att uträtta sitt ärende. Kom i god tid! Wij haffue så godha stunder. LPetri DialMess. 1 b (1542). Hvilkett alt fordrar och kräffver god tidh. RP 8: 28 (1640); jfr α. Den Svenska flåttan (var) i god tid ute. Nordberg C12 2: 436 (1740). Det är god tid, tänker han (dvs. syndaren) i det längsta. Wallin 2Pred. 2: 168 (1822). Linder Tid. 51 (1924).
e) ss. bestämning till ord som betecknar ett visst (exakt l. mera ungefärligt) mått: full, dryg; med l. utan föregående l. efterföljande räkneord; ofta äv. (i sht vard., med ngt emfatisk prägel) föregånget av pron. sin: sina goda tolv timmar l. sina tolv goda timmar o. d. Det dröjde en god halvtimme. En god fjärdingsväg från staden. En god dagsresa från målet. Een godh mijl. Petreius Beskr. 1: 42 (1614). Tiugu alnar lång, och goda sex alnar bred. Wettersten Forssa 25 (c. 1750). En god tredjedel af året upptages hos oss af ferierna. Tegnér (WB) 7: 94 (1831). Pappa .. drack sina goda tre glas. Carlén Skjutsg. 241 (1841). En god meter öfver marken. Juhlin-Dannfelt 100 (1886). (Nordpolsfararna) ha ännu bröd för en god månad. Hedin Pol 2: 550 (1911). — särsk. i numera obr. uttr. Små skålar .. så stora som try godh skeebladh kan gåå vthi. Petreius Beskr. 3: 24 (1615). De kunna sofva och supa sit goda dygn. Dalin Arg. 1: 271 (1754; uppl. 1733: sin goda tåcht). En god hand full. Weste (1807).
f) (†) i uttr. så godt som (till), i nekande sats: (icke) så mycket som. At han icke med sinne vitu hade inne med sich saa gott som til 4 peninge (av det omtvistade arvet). OPetri Tb. 141 (1527). Aldrigh hafwer hon tagit af honom til kläder så godt som itt par handskar. VDAkt. 1671, nr 163.
g) i uttr. (ha l. l. det är l. finnes o. d.) godt om (förr äv. efter l. med l. ) ngt, rikligt förråd av l. god tillgång på ngt, rikligt med ngt, (mer än) tillräckligt av ngt, stundom: överflöd på ngt; mycket resp. många; äv. (vard.) ha godt om det, ”ha det bra”, befinna sig i goda ekonomiska omständigheter. När jag får godt om tid. Iagh ähr en fatig kahrll och hafuer inthet godt om Peningr. VRP 1626, s. 228. Dee hafve godt efter sädh. RP 11: 506 (1646). Landet .. har .. tämel. godt på mjölk. Linné Ungd. 2: 27 (1732). Det är godt efter vildt. Schulthess (1885). Här var det godt om nattviol. Fröding Stänk 56 (1896). Definitioner (på rytm) finns det godt om. Cederschiöld Rytm. 12 (1905). (De) som har godt om'et här i byn. LfF 1906, s. 49.
h) ss. adv., i uttr. godt och väl, äv. (mindre br.) bl. godt, fullt upp, fullt ut; ngt mera än. För godt och väl tjugo år sedan. Vattnet (hade) stigit godt upp till mina axlar. Nyblom Hum. 286 (1874). Jag märkte, att hon hade godt och väl ett halft hufvud före mig. Lidforss DQ 1: 395 (1890). De döda adliga ätterna utgöra godt och väl tre fjärdedelar af alla. Fahlbeck Ad. 2: 75 (1902).
C) fördelaktig, nyttig, lämplig; lycklig, lyckosam, lyckobådande; angenäm, behaglig o. d.
8) [jfr motsv. anv. i fsv.] fördelaktig, förmånlig; gynnsam; nyttig, lämplig, tjänlig, passande, ändamålsenlig; äv. med person- l. sakbestämning inledd av prep. för, förr äv. med indirekt personobj. (jfr för övr. under b, c). Godt väder (vanl. liktydigt med: vackert väder). Godt tillfälle (förr äv. god lägenhet l. godt ram). Saken har dock även sina goda sidor. Det vore en god sak att slippa ifrån allt detta. Göra ett godt parti, en god affär. Freden slöts på goda villkor. Giva, få ett godt råd. Detta skall bli en god läxa för honom. Goda (bank)papper, dvs. som giva god avkastning; jfr 14. Ha goda kort, en god färg (i kortspel; ofta liktydigt med: höga kort resp. höga kort i en viss färg). Alla goda ting äro tre (ordstäv, anträffat tidigast 1619). Hans Kongl. Onåde fick godh Wind. GR 1: 20 (1521). Gud .. sade mannenom ey gott wara alleen. Ps. 1536, s. 76. Hwadh tigh tycker gott och rett wara at göra medh oss, thet gör. Jos. 9: 25 (Bib. 1541). Alt thet aff begynnelsen skapadt är, thet är them Frommom godt, men them Ogudachtighom skadelighit. L. Paulinus Gothus Pest. 2 a (1623). Itt gådt pastorat. Bolinus Dagb. 81 (1679). Vid god lägenhet (dvs. vid lämpligt tillfälle). Humbla Landcr. 88 (1740). Ligga och lura på godt ram. Posten 1769, s. 1078. Guld är godt att hafva / uppå giljarfärden. Tegnér (WB) 5: 73 (1825). Vi skola anse de jordiska egodelarna såsom goda gåfvor. Kat. 1878, nr 59. Det vore allt gott för honom att få sova en smula. Lagerlöf Holg. 1: 114 (1906). — jfr JAKT-, SEGEL-, STRIDS-, VINTER-GOD m. fl. — särsk.
a) i uttr. godt pris, förmånligt pris, dels (sett från säljarens synpunkt): högt pris, dels (sett från köparens synpunkt): lågt, billigt pris; äv. bildl.; godt köp, förmånligt l. billigt köp, billigt pris, numera bl. i uttr. för godt köp i bildl. anv.: billigt, lätt, särsk. i uttr. slippa undan o. d. för godt köp. Få ngt för godt pris. Will dog lijkwell huar af annen gott köp hafwe, och ingen gott köp gifwe. GR 18: 172 (1546). Godt (dvs. billigt) Pris. Runeberg PVetA 1760, s. 17. Att vinna popularitet för godt köp. Liljecrona RiksdKul. 159 (1840). Vi kände oss .. tacksamma af att hafva sluppit undan för så godt köp. Beskow Res. 137 (1861). För .. (plankorna o. bräderna) erhåller man i utlandet ett godt pris. Hagfors FolkskSpr. 1: 25 (1898).
b) med bestämning inledd av prep. för, förr äv. till, förr äv. med inf. (föregången av att l. till att): tjänlig (för ngn l. ngt l. till att göra ngt), nyttig (för ngn l. ngt); i fråga om födoämne, läke- l. njutningsmedel o. d. äv.: hälsosam; med prep. för l. emot äv.: tjänlig att avvärja l. lindra (ngt ondt, i sht en sjukdom o. d.), välgörande, ”bra” (för ngt); förr äv. (med prep. till l. med inf.): lämplig, passande (till ngt), som duger (till ngt). Ingen ting så goodh är till ath döffua nidh kötit medh såsom corsit och lidhande. FörsprRom. 5 b (NT 1526). Synober är och gott för brand, och onda blemor och böldar. Forsius Min. 82 (c. 1613). En gammall Vthsleten klädeskiortell, godh til foder. BoupptSthm 4/3 1659. Hwad om helfwetit och hwad om Himmel sägs / Är godt at skräma barn. ÖB 12 (1712). Lichen pyxidatus är god emot Kik-hostan. CEGedner (1753) hos Linné Skr. 2: 137. Malört, god för magarna, sin bäska ånga strör. Karlfeldt FlPom. 17 (1906). Att detta (dvs. en misslyckad tentamen) kanske ändå kunde vara gott för något. Lagerlöf Top. 107 (1920). — jfr (†): Thet (dvs. staden Ziden) hafwer ett Slott .. och är wäl gott för (dvs. kan motstå) ett Anlopp. Kiöping Resa 27 (1667).
c) med sakligt subj., i uttr. göra ngn l. ngt godt, äv. göra (stundom värka o. d.) godt för ngt, stundom i ngn, vara ngn l. ngt till nytta l. gagn, gagna ngn l. ngt, stundom: befordra l. befrämja ngt; äv. abs.: göra nytta, gagna, vara fördelaktig, göra värkan o. d.; särsk. i fråga om sjukdom l. trötthet o. d.: vara hälsosam l. välgörande, befordra tillfrisknandet, vara vederkvickande, bekomma ngn väl o. d.; äv. allmännare: bereda ngn lindring (i sorg l. smärta o. d.), ingiva ngn behagliga känslor, ”kännas skönt” för ngn; förr äv.: glädja ngn; förr äv. opers. i uttr. det gör mig (osv.) godt om (ngt), jag (osv.) gläder mig över (ngt). Denna läxan skall göra honom godt. Gymnastiken har gjort henne (mycket) godt. När thz kommer som man begärar, thet gör hiertana gott. Ordspr. 13: 19 (Bib. 1541). (Svettningen) gör honom (dvs. den pestsjuke) synnerligitt godt. OMartini Läk. 49 (c. 1600). Jag och han drucko braf. Han sade det gjorde godt för bröstet. Linné Ungd. 2: 135 (1732). Det gör mig godt om barnen (dvs. jag gläder mig över deras framgång o. hälsa). Dalin Arg. 1: 113 (1733, 1754). Det gjorde mig så godt att kunna hjelpa honom. Weste (1807; senare egenhändigt tillägg). Det gör så godt .. att få gråta ut sina hemliga tankar. Almqvist Grimst. 9 (1839). En slummer skulle nog gjort godt. CVAStrandberg 3: 218 (1854). Vetenskapernas nyupplifvande verkade .. mycket godt äfven för skolväsendet. Claëson 1: 283 (1858). Någon färgkraftig trasa, som ”gör godt” i taflan. Lundin Alp. 95 (1883). Intet med min vilja skall hon läsa mer, än godt gör för menniskans salighet. Topelius Planet. 1: 95 (1889). Mor Magda hörde belåtet var klunk (som mannen drack), det gjorde gott också i henne. Sjödin StHjärt. 10 (1911).
d) (†) i uttr. göra godt, göra tjänst; i uttr. göra godt för (ngn) äv. övergående i bet.: uppväga, ersätta (ngn). Denna siutio åra Mannen giorde godt för sex Personer. Ågren Gell. 22 (1757). Mina ögon (fötter) vilja ej mera göra godt. Nordforss (1805).
e) (numera i sht ngt vard.) i uttr. det är l. vore, förr äv. det kan l. tyckes vara godt (förr äv. väl och godt) o. d. (med efterföljande, stundom föregående att-sats l. villkorssats o. d.), det är l. vore osv. nyttigt l. fördelaktigt l. lämpligt l. ”bra” l. ”väl” (att l. om osv.); i uttr. det vore godt (att l. om osv.), stundom elliptiskt bl. godt (att l. om osv.), äv. övergående i bet. av en önskan (jfr g). Det vore godt att (l. om) han snart ville komma. Thet är icke gott, at menniskian är allena. 1Mos. 2: 18 (Bib. 1541). Att man succurerer Konungen i Danmark tyckes gott wara. RARP 1: 57 (1627). Kunde man någott litett sådant gå förbij, voro väll och godt. RP 6: 545 (1636). Om han vil sleppa Fougde embetet och blifva vidh Spijsmästare embetet, kan det vara godt. Rudbeck Bref 17 (1662). Det är altid godt, att Talaren med de svagare bevisen förbereder sin Åhörare till de starkare. Ödmann AnvPred. 15 (1807). Godt jag kunde styra dem (dvs. de underhavande) jag har! Carlén Klein 34 (1838). Det är då gott, att det finns rättvisa till i världen. Lagerlöf Holg. 1: 19 (1906).
f) (numera i sht vard.) i uttr. det är l. vore l. skulle vara (lika) så godt l. lika godt o. d. (med efterföljande inf. l. att-sats), det är l. vore lika lämpligt l. klokt l. önskvärdt l. lika bra l. bäst (att osv.); äv. (med bibet. av missnöje l. resignation l. tvekan) övergående i bet.: jag (l. du l. man osv.) kan lika gärna (göra det l. det) l.: det är l. blir kanske nödvändigt (att osv.); äv. i uttr. så godt ss. adv.: (lika) gärna, i sht i uttr. så godt först som sist, lika gärna nu (genast) som senare (då det i alla fall blir nödvändigt). Det är l. vore (lika) så godt att göra det strax. Rudbeckius KonReg. 348 (1618). Skall så skee, så är så godt Jag låther blifva alt i hoop. VDP 1680, s. 227. Det är så godt, at vi bekiänne vår svaghet. Höpken 2: 164 (1750). Nå, tänkte gubben, det är väl så godt att gå bröstgänges till väga. CFDahlgren 5: 10 (1832). Du kan så godt springa ner i apoteket efter nervdroppar. Carlén Skuggsp. 1: 30 (1861, 1865). Det må så godt först som sist .. öppet utsägas, att (osv.). Wirsén Krit. 14 (1884, 1901). Så godt är det att jag talar om det nu. Wallengren Mann. 140 (1895). Gellerstedt Hult 165 (1906).
g) (i sht vard.) i uttr. så godt är l. var det l. kan det vara o. d. (med syftning på ngt i det föregående omtalat), det är l. var (nog) lika klokt l. lämpligt l. lika bra l. bäst (som sker l. skedde; med tanke på att motsatsen icke hade tjänat ngt till l. hade vållat obehag l. ledsamheter o. d.); stundom med bibet. av hotelse, stundom, i uttr. så godt vore det o. d., av önskan (jfr e). Jaså, du har bekvämat dig till att (osv.). Nåja, så godt var det. (Braun) gjorde .. aldrig .. allvar deraf (dvs. att söka ett postkontor) och så godt var det. Sturzen-Becker 1: 143 (1861). Denna sport tror jag nu inte längre är i flor bland den yngre generationen — och så godt är det. Ödman Reseb. 148 (1907). Gustaf E(riksson:) .. vakten kan skjuta på henne. Erik A(brahamsson:) Så godt vore det! Strindberg SRidd. 70 (1908).
h) [jfr t. für gut finden] i uttr. finna, anse, hålla för godt, synas godt o. d.
α) (företrädesvis i skriftspr., i sht i historisk l. officiell stil, särsk. i fråga om regeringsbeslut o. d.; jfr dock nedan) i uttr. finna för godt (i sht förr äv. finna godt), förr äv. anse l. hålla (för) godt l. tycka vara godt o. d. (med efterföljande inf. l. att-sats), anse lämpligt l. nyttigt l. önskvärdt (att), ofta övergående i bet.: behaga (att), besluta sig för (att), bestämma (att); i uttr. finna för godt (att) äv. (i sht vard.): bekväma sig till (att). När .. thenne handel war vthi någre Articklar författat, bleff för gott funnit, at then ene Parten skulle sättia then andre Gisel och Borgen. GR 1: 19 (1521). 2Mack. 11: 25 (Bib. 1541). Efter I godhe herrer holla gått, att en generall munstringh skall hollas öfuer hela rikedh. HT 1909, s. 173 (1636). Consist: tycker så godt wara at detta så skier. HernösDP 1695, s. 480. Konungen äger tvänne röster i de mål, hvilkas föredragning och afgörande Han för godt finner, at i Högsta Domstolen öfvervara. RF 1809, § 21. Innan saken hann afgöras, fann Sprengtporten för godt att afresa. Odhner G3 1: 119 (1885). Under protester funno dessa djärfva äfventyrare slutligen för godt att lyda. De Geer Minn. 1: 245 (1892). Sedan Kongl. Maj:t funnit godt medgifva, att (osv.). PT 1902, nr 82 A, s. 1.
β) (numera i sht i skriftspr.) i uttr. (så)som, huru, vad o. d. ngn finner för godt, i skriftspr. äv. såsom osv. ngn godt synes, såsom osv. ngn finner lämpligt l. önskvärdt, ofta övergående i bet.: såsom osv. ngn behagar l. tycker. Du kan göra som (l. vad) du finner för godt. Weste (1807). Konungens Hof står under Des enskilda styrelse; kunnande Han häruti förordna som Honom godt synes. RF 1809, § 48. Efter en utrikes resa tro de sig ega privilegium att uppföra sig huru dem godt synes. Carlén Repr. 439 (1839). WoH (1904).
i) substantiverat i n. sg. obest. o. best.: fördel, förmån, nytta, gagn; förr äv.: (ngns) välfärd l. bästa o. d.; förr äv. i förb. (ngns) gagn och goda o. d.; numera i sht i uttr. ha l. få, äv. njuta godt av, förr äv. åt (ngn l. ngt), ha fördel av (ngt), draga nytta av (ngn l. ngt), ha det goda med sig (att osv.), medföra den fördelen (att osv.). Intet ondt som icke har något godt med sig (ordspr.). Mera än jag har godt av, (ngt vard.) mera än som är bra för mig. Monge mectige och myndige herrer, som .. riket måtte haft gott uthaf udi thesse feigde tidher. RA 2: 327 (1569). Honom skaltu niuta gått ått. Brahe Kr. 40 (c. 1585). Mitt goda och mitt förderf war sammanknippat med thet allgemena besta. Gustaf II Adolf 194 (1617). Så, at Församlingens gagn och goda, förnemligast .. ther hoos (dvs. vid tillsättande av präst) sökes och ansees. Kyrkol. 19: 8 (1686). En viss fördomsfrihet, .. som åtminstone alltid hade det goda med sig, att (osv.). Sturzen-Becker 1: 117 (1845, 1861). Det var åtminstone det goda med svanorna, att (osv.). Lagerlöf Holg. 2: 176 (1907). — särsk.
α) (†) i uttr. församlingens goda, om kyrkans nådemedel; jfr FÖRDEL, sbst.2 2 c, FÖRMÅN 4 a α. VDBötesbok 1619, s. 535. VDAkt. 1670, nr 83.
β) i uttr. ngn l. ngt till godo l. till godo för ngn l. ngt o. d., se 24 c.
9) [jfr motsv. anv. i fsv.] lyckosam, lycklig; äv., i uttr. lova, spå godt o. d., substantiverat i n. sg.: ngt lyckosamt, lycka, lyckosam(t) förlopp l. utgång (av ngt) o. d.; äv. i överförd anv.: som bådar l. förkunnar lycka l. ngt lyckosamt, lyckobådande, lyckobringande; ss. adv.: lyckosamt, lyckligt. Goda underrättelser, meddelanden. Inga brev äro goda brev (ordlekande ordstäv). En god utgång. Önska ngn god fortsättning, godt slut (t. ex. på det nyss ingångna resp. snart förlidna året). Ett godt tecken, omen. Detta bådar, lovar intet godt. Slutet godt, allting godt; jfr ex. från 1665 nedan. (Jag) Takkar .. eder för .. gode tidinge. GR 1: 54 (1523). Kan min lycka wara så godh .. at jag må komma hem till eder igen. RARP 2: 145 (1634). När ändan är godh, så är alt gott. Grubb 872 (1665). Min Marqvis, som .. intet godt, för mitt långsamma vteblifvande, spådde. Humbla Landcr. 227 (1740). Det låter godt, han kommer nog tillbaka. Hagberg Shaksp. 7: 107 (1849). Lagerlöf Top. 231 (1920). (†) Men wehle wij på gott äfuentyr och försökelse Krig föra. Kempe Krigzpersp. 102 (1664) [jfr t. auf gutes glück]. — särsk.
a) i uttr. god tid, ofta i pl. goda tider; i sht i fråga om ekonomiska förhållanden, numera särsk. med tanke på uppsving för näringarna, höga arbetslöner, riklig pänningtillgång o. d. (motsatt depressionstid), förr särsk. med tanke på att levnadskostnader o. d. voro billiga (motsatt: dyrtid); förr äv. i uttr. god tid på (ngt), övergående i bet.: god tillgång på (ngt); äv. allmännare: lycklig, förträfflig tid, särsk. i uttr. den gamla goda tiden. I haffuen nw fått god tijd på korn och rogh. GR 8: 160 (1532). Then intet haar welat tacka Gudh i then goda tiden; han måste lära tänckia på honom i then onda. Isogæus Segersk. 502 (c. 1700). Almogen söker at i ond ock god tijd få lösa afraden för et vist prijs. 2RARP 4: 167 (1726). Lenz var icke en målare från den gamla goda tiden. Cederschiöld Riehl 2: 88 (1878). Goda och dåliga tider för jordbruket. Fahlbeck NatFörm. 19 (1890). LfF 1902, s. 130.
b) i uttr. godt år, gynnsamt, lyckligt år; numera (utom i β) nästan alltid med tanke på äring, ekonomiskt utbyte o. d.: rikt, givande år. The (dvs. mina bud) skola skaffa tigh longt lijff och godh åår och fridh. Ordspr. 3: 2 (Bib. 1541). (Lat.) Annona, .. (sv.) godh åhr. Stiernhielm Fateb. D 4 b (1643). (Allmogen) Åtager sig .. Spanmåls upläggande vid goda år i deras Sokne-Magaziner. PH 5: 3017 (1750). Lagerlöf Holg. 2: 17 (1907). — särsk.
α) (†) med mer l. mindre försvagad bet., ingående i l. ss. hälsningsformel, då man drack varandra till: ”skål”; jfr GUTÅR. Wår nådh dricker edher nådh ett godt åår till. Svart G1 102 (1561). Janus han ser sig båd fram och tilbaka, / Säger godt åhr! och ger skåhlen at smaka. Alm- (Ld) 1744, s. 5. Möller (1790, 1807).
β) i uttr. (ett) godt nytt år o. d., i l. ss. lyckönskningsformel vid årsskifte. Göra visit (skicka kort) för att önska godt nytt år. Gudh .. / .. förlähne them (dvs. våra gäster) eth gått nyt åhr alle. Nyårsminne (1569) i 2Saml. 9: 159. Lycka till ett godt nytt år! Choræus Bref 39 (1800). LD 1928, nr 306, s. 1 (i annons).
c) om dag l. natt l. annan av dygnets delar (stundom om annan kortare tidsperiod): lycklig; fri från sorg l. lidande l. bekymmer, lugn, fridfull. Den sjuke har haft en god natt. Man måste taga den onda dagen med den goda (ordspr.). I godha daghar war gladh, och then onda daghen tagh ock til godho. Pred. 7: 15 (Bib. 1541); jfr 24 a γ. Fattigh man får och stundom en godh dagh. Grubb 206 (1665). Man satte mot aftonen et Lavement, som märkeligen lindrade honom och beredde en god natt. VeckoskrLäk. 3: 299 (1782). Dock synes mig hvarje stund god, som du vill vara här. Bååth Grette 109 (1901). — särsk. i försvagad anv., i uttr. god afton, god dag, god kväll, god middag, god morgon, god natt (stundom sammanskrivna), i hälsningsformler o. i därav härledda anv., se AFTON 1 a, DAG I 7 samt KVÄLL, MIDDAG, MORGON, NATT.
d) (numera i sht vard.) med förbleknad bet. (o. ofta uttalat utan huvudton), i uttr. mången god dag, äv. månget godt år, äv. mången god natt, mången dag osv., ofta l. länge. Der hafwer inthet öhl warit i mången godh dagh i tunnan. HB 2: 354 (1597). Min stackars grå Katt, / Som såf hoos mäy mång ährlig goo Natt. Tidfördrijf B 7 b (c. 1625). Icke skall hon svälta i qväll och ej på mången god dag. Almqvist Grimst. 20 (1839). (Snösparvarna) voro .. liksom bortblåsta för att kanske icke återkomma på månget godt år. Gellerstedt Hult 5 (1906). Han .. somnade så .. tungt som om han icke sovit på mången god natt. Bergman Mark. 288 (1919).
10) [jfr motsv. anv. i fsv.] angenäm, behaglig, ljuvlig, ”skön”; som inger känsla av välbehag l. trevnad l. som bereder glädje l. njutning o. d. (l. lindring i sorg l. smärta); i förb. varm och god o. d. ofta (vard.) bl. förstärkande l. pleonastiskt. Njuta av den goda värmen (svalkan). Här är oss got ath wara. Mat. 17: 4 (NT 1526). Effter giordt arbete är hwijlan godh. Grubb 174 (1665). Der är alltid varmt och godt. Wallin Vitt. 2: 27 (1808). Godt är ett rågadt bord, då man hungrande kommer i stugan, / God en pels, då man fryser, och god en bädd, då man trött är. Runeberg 1: 103 (1832). O, det är godt att stundom kasta af / med hvardagsrocken tyngden ifrån sinnet. Fredin Dikt. 21 (1882). Lagerlöf Jerus. 2: 339 (1902). — särsk.
a) i uttr. (ha, göra sig o. d.) goda dagar, se DAG I 5 b α.
b) (numera i sht vard.) i uttr. ha (l. ) det godt, förr äv. hava godt, ha (l. få) det bra l. behagligt l. väl ställt, bekymmerfritt, lugnt o. d.; ofta med tanke särsk. på bekvämlighet l. kroppsligt välbefinnande, nöjen l. njutningar, god mat o. d. (jfr c); äv. i uttr. ha (det) så l. så godt o. d. Du vet inte hur godt du har det. Tu hadhe gott medhan tu leffde. Luk. 16: 25 (Bib. 1541; Bib. 1917: fick ut ditt goda). I skole göre skatt och skuld som bönder och kenne huru gott de hafue. SUFinlH 2: 30 (1603; ironiskt). Den (dvs. den hektiska fläcken på kinden) bådar blott / Att du (dvs. en tiggarflicka) snart skall få det godt. Wirsén Dikt. 49 (1876). Pojken hade det inte för gott, där han satt och red på en svag gren. Lagerlöf Holg. 1: 39 (1906).
c) ss. adv.; i vissa uttr., ss. leva godt, må godt o. d., särsk. med tanke på bekvämlighet l. kroppsligt välbefinnande, god mat o. d. (jfr b). Sova godt (dvs. lugnt, ostört, djupt). Hvilken vacker morgonstund! Solen skiner så godt och varmt. Eurén OkSon. 1 (1794). Karo i hundbots halm mår godt, / vaknar och viftar svansen smått. Rydberg Dikt. 1: 141 (1882). Hvad det kännes godt att få dväljas en stund i det inbillade. Dens. Vap. 215 (1891). Om leva väl blott är leva gott, låt oss följa, dit gommen / leder oss. Risberg HorSat. 23 (1922).
d) substantiverat i n. sg. obest. l. best.: vad som giver tillfredsställelse l. glädje, skänker njutning l. nöje, gör livet behagligt o. d.; ngt lyckligt, lycka (motsatt: ondt, lidande l. sorg o. d.); stundom med en mera förandligad l. fördjupad innebörd, närmande sig bet.: sällhet, salighet o. d.; särsk. i uttr. jordiskt, lekamligt, timligt godt o. d. l. (detta) livets l. denna världens goda o. d., om materiell njutning o. medlen för denna, ofta mer l. mindre övergående i γ. Unna, önska ngn allt godt. Det ena goda förskjuter icke det andra (ordspr.). Det kan (också) bli l. man kan (också) få för mycket av det goda (ordspråksliknande talesätt). The som wilia .. liida oonth ok goth meth oss ok Swerigis troo inbyggiare. GR 1: 93 (1523). Thz ewiga godha som j himmelen vthskifft warder genom Christum. OPetri MenSkap. 58 (c. 1540). O Ädle Hälsa, du all Godhetz högsta goda. Stiernhielm Häls. (c. 1650, 1668). Man saknar intet dhet goda, förr än dhet är borta. Grubb 506 (1665). Wi hafwa fådt Et bättre godt, / En himmelsk del och arfwelott. Lybecker 78 (c. 1715). Ej något jordiskt godt för honom mera fattas. Lenngren (SVS) 2: 13 (1782). En Allvis Gud har, efter sina högre ändamål, utskiftat denna verldens goda. Hagberg Pred. 3: 183 (1817); jfr γ. Vi anropa .. (Gud) om andeligt och lekamligt godt. Kat. 1878, nr 166. Familjelifvets goda, icke blott dess materiella, utan äfven dess kulturella, religiösa och sedliga goda. Ahnfelt Et. II. 2: 76 (1906); jfr 21 c. — särsk.
α) (†) i förb. tusen godt; särsk. i uttr. hälsa ngn med tusen godt, sända ngn sina hälsningar med önskan om allt godt. Min hustru helsar Edhers högw. med sin k. dygderijka hustru med tusend godt. VDAkt. 1660, nr 121. Bark Bref 1: 172 (1704).
β) om vänlig handling som ngn utövar mot ngn, glädje l. hjälp o. d. som ngn bereder ngn l. som ngn väntar av ngn o. d.; numera vanl. liktydigt med: välgärning, förr äv. närmande sig bet.: gunst, nåd, gunstbevis, nådebevis o. d.; i sht i vissa uttr., ss. bevisa ngn godt, lova ngn (allt) godt, vänta ngt godt (av ngn) o. d. Vedergälla ondt med godt. Nådh, Gunst och alt Gott aff H. May:tt. GR 1: 22 (1521). Haffue wij fått gott aff Gudhi, skole wij ock icke anamma thet onda? Job 2: 10 (Bib. 1541). The sigh alt gott til honom försee skulle. 2Mack. 13: 26 (Därs.). Jagh wil aldrigh förgäta thet mykna godhe, tu (Gud) migh bewijst .. hafwer. Carl IX Cat. Aa 1 a (1604). Dhen aldrigh giör wäl, han haar intet gott at wänta. Grubb 126 (1665). Du (Gud), som med allt godt oss kröner. Wallin Vitt. 1: 60 (1813). Den som får älska dig, den får ett gott av dig. Wulff Rytm. 105 (1915). — särsk. i uttr. göra (förr äv. dela) ngn godt, göra väl mot ngn, utöva välgärningar mot ngn; ofta abs., i uttr. göra (stundom utöva) godt o. d.: utöva välgärningar; numera (i sht i abs. anv.) vanl. i fråga om hjälp åt fattiga o. d.: utöva välgörenhet (mot ngn). Förlåt oss alla synder och gör oss gott. Hos. 14: 3 (Bib. 1541). O otakksamma Land, som så ha' kunnat glömma / Hwad gått som han (dvs. Darius) dig giort. Börk Darius 1096 (1688). Hon .. delte armom godt. Nordenflycht QT 1745, s. 118. Det gifs ett sätt, likväl, att mildra lifvets öden: / Gör godt. Leopold 2: 163 (1794, 1815). Titus .. ansåg den dag förlorad, på hvilken han ej gjort något godt. Regnér Begr. 1: 63 (1803; uppl. 1780, 1793: gjort någon välgerning). Den som gör godt åt pack, får skam till tack. Granlund Ordspr. (c. 1880). Lagerlöf Holg. 2: 430 (1907).
γ) övergående i bet.: egendom, ägodelar, förmögenhet, rikedom(ar); numera bl. i förb. med adj. timlig, jordisk o. d. l. i uttr. denna världens goda o. d. (jfr ovan); förr äv. [jfr t. gut, pl. güter] i pl. goda. GR 15: 114 (1543). O älskelige Christen sörg doch icke så swåra för thesse timeligha godas förlijsande. Muræus Arndt 1: 179 (1647). Svärfadern (som) hans goda innehållit. NoraskogArk. 4: 91 (1655). Hon .. haf(ve)r så möckit godt, att hon sigh och dhe sina wäll kan försöria. VDAkt. 1679, nr 6. Förnuft skal lära mig mit jordska goda sköta. Nordenflycht QT 1744, s. 16. Allt hans gods och goda. Hagberg Shaksp. 5: 99 (1848). Av denna världens goda hade de mer än nog. Lagerlöf Top. 22 (1920).
δ) om livsmedel o. d.: ”håvor”; numera för språkkänslan gärna anslutande sig till 11 slutet. Bröd, Kiöt, Fläsk, Korffuar, Ost, och allahanda godt. Balck Es. 78 (1603). Men medan man .. som bäst höll på att tillvarataga och bereda allt årets goda. Lagerlöf Troll 2: 96 (1921).
ε) (vard., mindre br.) i uttr. (inte) för mycket godt l. allt godt (i världen) o. d., (icke) för någon del, icke för något (allt) i världen. Bellman 4: 41 (1791). Jag vill icke, för allt godt, träda friherrinnan en hårsmån förnär. Almqvist AmH 2: 16 (1840). Jag kan inte göra blommor .. för allt gott i världen. Oterdahl Skram 180 (1919).
D)
11) [jfr motsv. anv. i fsv.] om smak l. lukt: som gör ett angenämt intryck på smak- resp. luktsinnet, angenäm, behaglig, ljuvlig; om mat o. dryck o. d.: välsmakande, läcker; äv. i överförd anv.: ”som smakar bra”; äv. (i sht vard.) i uttr. det är godt att (osv.), det smakar bra att (osv.); äv. (vard.) det är godt med ngt, ngt är godt (att äta); ss. adv. i förb. smaka, lukta godt o. d. Godt vatten, öl. Tycka om god mat, goda viner, cigarrer. Godh luct. VarRerV 21 (1538). Gudh lät vpwexa aff iordenne allahanda trää .. godh til at äta. 1Mos. 2: 9 (Bib. 1541). Thenne bieren .. haffwer en godh smaak. Bolinus Dagb. 19 (1666). Hertig Fredrik tyckte om ett godt bord och fina viner. Crusenstolpe Mor. 2: 92 (1840). Tack för din första kyss! — Hvad den var god! Nybom SDikt. 2: 27 (1848, 1880). Godt är dricka, men surt betala. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det är godt med rhenskt. Wallengren Mann. 278 (1895). Allt bjuder henne emot som smakar godt. Wulff Petrarcab. 129 (1905). Astrakaner är bra godt, sade Amalia. LD 1906, nr 200, s. 4. Sveriges godaste grovbröd. GHT 1928, nr 65, s. 25 (i annons). — särsk. substantiverat i n. sg.: ngt godt o. d., goda saker (av mat l. dryck); äv. ensamt, i inskränktare bet.: godsaker, ”snask”; jfr GODTER. Man skall inte truga godt i ondt (ngt vard.; äv. oeg. l. bildl.). Nu ska jagh i min Massek sij / Om där är något gott vthi. Kolmodinus Gen. C 1 a (1659); jfr 10 d δ. Vi spelade kort, drack the och mumsade godt hos Olga ända till sent på aftonen. AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 226. Snaska godt. Topelius Läsn. 7: 154 (1891). Linder Tid. 136 (1924).
E)
12) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera i sht vard.) angenäm l. lätt (att göra det l. det med l. att göra o. d.).
a) om person (djur) l. sak, med efterföljande inf. inledd av att (äv., numera bl. starkt vard., till att): angenäm, behaglig, lätt (att); numera nästan bl. i förb. med negation: icke behaglig l. lätt (att), besvärlig, svår (att). Han är inte god att nappas med, tasmed, komma till rätta med, ha att göra med. Om rikesens fiendar få landet in, så äro the .. icke sedhan så godhe til at vthdriffua. OPetri Kr. 175 (c. 1540). Then är godh locka, som medh will hoppa. SvOrds. C 3 a (1604). Sådane eller slika hustjufvar (dvs. råttor) äro ej goda at akta sig före. Livin Kyrk. 39 (1781). Grefvinnan Märta är ej god att förstå sig på. Lagerlöf Berl. 1: 266 (1891). När den (dvs. älven) äntligen slapp lös, var den inte god att tas med. Dens. Top. 27 (1920).
b) opers., med efterföljande inf. inledd av att (förr äv. utan att), stundom med inf. underförstådd från det föregående satssammanhanget: det är angenämt l. behagligt l. lätt (att); vanl. i förb. med negation: det är icke behagligt l. lätt (att), det är besvärligt l. svårt (att); i jakande form numera bl. i indir. frågesats samt ngn gg med personbestämning inledd av prep. för: det är lätt för ngn (att). Det är inte godt att säga, veta, förstå, räkna ut (hur osv.). Gör det själv, så får du se, hur godt det är! (vard.). Så war .. icke heller gått at ryckia legrett wp then dagen. Brahe Kr. 37 (c. 1585). Aff hwilken Prophetia är godh at förstå, at (osv.). Lælius Bünting Res. 1: 215 (1588). Det är intet godt, at säja något. Dalin Arg. 1: 97 (1733, 1754). Det var .. icke så godt att tolka exemplen riktigt. Tegnér (WB) 3: 273 (1820). Det är godt att säga för den, som (osv.). Zilliacus Indiankr. 137 (1898). Nyblom Österut 13 (1908). — särsk. i många ordspr., t. ex.: Thett är ickie gott .. lära gammall hundh kutha. LPetri Œc. 45 (1559). Gott gifwa Rådh när intet tränger. Grubb 19 (1665). Det är intet godt att få hästar, då alla vilja till marknaden. Granlund Ordspr. (c. 1880).
c) [jfr t. du hast gut reden o. d.] (†) i uttr. hava godt att l. vid att l. för att (göra ngt o. d.; äv. med inf. utan att), ha lätt för att (göra ngt), lätt l. ”nog” kunna (göra ngt); i förb. med vid l. för äv.: ha goda anlag för (att göra ngt); särsk. i uttr. ngn har godt (med l. vid att) göra o. d., ngn har ”lätt spel” (med ngt), det är icke ”ngn konst” för ngn. (Djävulen) legger .. sigh först alla winning ther om, at han må komma oss här jfrå (dvs. från gemenskapen med Kristus) .. Ty sedhan haffuer han gott göra. LPetri 1Post. V 5 b (1555). Abbothen bär Thärning, så haar Muncken godt spela. Grubb 1 (1665). Att han inthet hafver godt vedh något qvinfolck fåå. VDAkt. 1679, nr 172. Han har tämmelig qveckt Jngenium, och godt vid at läsa. Därs. 1720, nr 396. Jag vet, min Aristippe, at du har godt för at skratta. Bergeström IndBref 388 (1770). Du har godt att fråga, då du vet, att allt endast beror af dig. Snellman FyraGift. 152 (1842). Carlén Köpm. 2: 180 (1860).
F)
13) (numera knappast br.) om sjukdom l. sjukdomssymtom o. d.: godartad, motsatt: elak- (artad). Koppor .. af så god art, at han ej .. af dem besvärades. VeckoskrLäk. 1: 51 (1781). Goda koppor. Weste (1807). Varet kan vara luktfritt, tjockt och gräddliknande, då det kallas ”godt var”. Wretlind Läk. 2: 46 (1894).
G)
14) fullgod, gill, giltig; mot vilken l. vilket inga befogade invändningar kunna göras; som kan (l. måste) godtagas l. godkännas; i fråga om ekonomisk garanti o. d. äv. övergående i bet.: vederhäftig, säker o. d. En god borgen. God säkerhet. Goda namn (på en lånehandling o. d.). Ther (dvs. då bevis saknas) är Swarandes Ney så gott som Åklagarens Ja. DomRegl. mom. 29 (c. 1540). All uhrsächt är godh, när hon finner rum. Grubb 21 (1665). Sedan de utvexlat deras Fullmagter och funnit dem .. gode och giltige. FredsfördrSvRysslFredricsh. 1809, s. A 3 b. Vaccinium och Myrtillus äro så goda slägten, som många af nutidens. BotN 1846, s. 168. (Sv.) Goda papper, (eng.) sound papers. Björkman (1889). Bollen är god (dvs.) gillas. Östergren (1925; i fråga om tennisspel) [efter motsv. anv. i eng.]. — särsk.
a) om betalningsmedel (l. naturaprestation o. d.); särsk. (numera mindre br.) om mynt: fullgod med avs. på halten (av ädel metall); förr äv.: som har (en så l. så stor) halt av ädel metall. I goda svenska sedlar. Eth Mynt .. så gott att mark weghin skall holla V lod. GR 6: 14 (1529). Jag will .. åpbäre gåth korn .. aff landhboerne. VgFmT I. 10: 94 (i handl. fr. 1586). 5500 daler gott mynt. RP 4: 62 (1634). Schulthess (1885).
b) om skäl l. bevis o. d., äv. dokument o. d. (som tjänar till bevis): (full)giltig, stark, säker, övertygande. Man kan på goda grunder förmoda att (osv.). Ha (sina) goda skäl att (osv.). Ther äro godh breff på. SkaraStiftJordeb. 155 (1540). Med mindre han med goda skiäl wijsa kan (att osv.). Kyrkol. 28: 13 (1686). Sirachs wisa lära hafwer sin goda grund. Swedberg SabbRo Förmäle § 7 (1710). Denna sedvana har godt skäl för sig. LfF 1897, s. 161. Han kan med goda dokumenter styrka, att (osv.). Annerstedt Rudbeck Bref cli (1905).
c) i fråga om rättsförhållande o. d.: väl l. lagligen grundad, stödd på obestridliga (rätts-) skäl, oklanderlig; rättmätig, rättvis; äv.: lagligt förvärvad, rättfången. Vara i sin goda rätt (att göra det l. det). GR 1: 30 (1521). Godh saak behåller platzen. Grubb 265 (1665). De lärde, de rike de bråka sitt vett / Att röna, hvars rätt som är god. Geijer I. 3: 187 (1811). Tio stora (danska) örlogsskepp hade Wrangel tagit som god pris. Afzelius Sag. VIII. 2: 289 (1857). Behålla .. såsom god pris. Cronholm Skydd 12 (1904).
d) i uttr. taga, äv. antaga (en sak) för god, förr äv. finna l. känna l. erkänna god l. för god, göra god, hålla (för) god, kalla god [jfr t. gut heissen], taga god (förr hålla osv. för godt äv. med icke neutralt obj.), godtaga, godkänna, antaga, låta gälla; gilla, giva sitt bifall; i uttr. taga o. hålla för god äv. övergående dels i bet.: nöja sig med (ngt), dels i bet.: lita l. tro på (ngt), finna (ngt) pålitligt l. sanningsenligt o. d. Någre .. Lärare .., hwilke heele then Läran, som theruti (dvs. i en viss skrift) war författat, gillade och för godh kände. Schroderus Os. III. 2: 199 (1635). Psalmboken .. borde af samptlige Clero godh finnas. RP 10: 678 (1644). Hwad hon (dvs. Pallas) finner gott, och sluter. / Hållas skal för gott och gilt. Stiernhielm Fred. 13 (1649, 1668); jfr 8 h α. (Att) Contractet .. gott giordes och approberades. VDAkt. 1664, nr 210 (möjl. ssg). Huad hanss wällb(oren)het härutinnan negotierandes wardher, welia, och skola wij för godt ehrkienna, och godt kalla. Därs. 1665, nr 398. Änn står Darius fult og fast uti dän mening, / Ath .. / .. hålla deras Troo og Redlighet för gåth. Börk Darius 160 (1688). Konung Gustaf .. svarade: att han icke kunde antaga för god den undskyllan de gjorde. Strinnholm Vas. 3: 42 (1823). Härolden tog detta ord för godt och for hem. Carlstedt Her. 3: 285 (1833). Mascetta-Caracci .. tager sonettens föregifna datering .. för god. Wulff Petrarcab. 286 (1905).
e) [jfr d. godtgøre] (†) i uttr. göra god resp. godt, bekräfta; bevisa. SthmTb. 15/6 1549. Nils birgessons klagepunchter (blevo) aldeles ogillade, helst medan han af dem alle, ingen kunde godh giöra. VRP 1624, s. 100. Nilss Pärsson farbrodren skall medh edh giöra detta godt effter han det wittnat hafwer. ÅngermDomb. 3/9 1646, fol. 35. VDAkt. 1671, nr 300.
H)
15) [fsv. vara godher (for), efter mnt. gōt sīn (vor); jfr ä. t. gut sein (für). Bet. utgår i uttr. vara (gå, stå) god för närmast från den bet. som omtalas under 2 e. I uttr. sätta, säga, lova god o. d., som bero på invärkan från motsv. fraser med ordet BORGEN, har väl god snarast fattats ss. adv. Uttr. (gå, stå) i god (se b) utgör en rent mekanisk efterbildning efter (gå osv.) i borgen] i fråga om borgen.
a) (†) i uttr. vara (bliva), gå, stå, säga, lova, sätta god (för ngn l. ngt), gå (resp. stå) i borgen, gå i god (för ngn l. ngt; se b); i uttr. säga god äv. med indir. personobj. betecknande den som mottager borgens- l. ansvarsförbindelsen l. försäkringen osv.; stundom med bestämning inledd av om, betecknande den summa o. d. för vilken ngn går i borgen. Hwath hans nade hender eder lofwa eller tiil segia ther seya wij eder god fföre At tet skal eder fasth ok obruteligeth hallath blifwa. GR 1: 99 (1523). Så länge förberörde lyfftesmän för honum gode äre. Därs. 15: 252 (1543). Thesse effter:ne woro god för henne om 10 oxar. VRP 1607, s. 146. Hanss werd Erich nilsson i Sönstadh gick godh för peningerna. ÅngermDomb. 5/11 1641, fol. 175. Jagh lofwar eder godh, thet skal ey blifwa leek. Brasck TyKr. C 3 a (1649). At dhe skulle satt godh före (att) .. dhe samma förlijckningh skulle winna sin fortgångh. VDAkt. 1656, s. 135. Det skal gå flinkt, det vil jag gå god före. Knöppel Blindeb. 49 (1746). Ingen (kan) vara en Känd redlig man, utan at någon, som sjelf är en Känd redlig man, känner och kan stå god för honom. Thorild 3: 393 (1794). Det är jag god för, ansvarar för. Sundén (1885).
b) i uttr. (förr äv. stå) i god, äv. (numera i sht i Finl.) godo (för ngn l. ngt), gå (resp. stå) i borgen (för ngn l. ngt); numera vanl. allmännare: svara för, borga för, garantera l. försäkra (att ngt förhåller sig så l. så l. att ngt skall göras osv.); äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Gå i god för sanningen av ngt. Verelius 252 (1681). Han (dvs. Kristus) har för thenna skuld sielf velat gå i god. Kolmodin QvSp. 1: 549 (1732). (Sv.) Stå i god före, (eng.) To warrant. Serenius (1741). Der det förflutna ej mer går i god för det tillkommande. Geijer I. 7: 43 (1818). Den sak, för hvilken han gått i godo med sitt mannaord. Cygnæus 4: 68 (1839). Dannemännen ville gå i god för att han (dvs. harpolekaren) var folkvän. Rydberg Vap. 168 (1891). Auerbach (1909).
I) välvillig, snäll, vänlig; ärlig, uppriktig o. d.
16) [jfr motsv. anv. i fsv.] om person l. om sinnelag (”hjärta”) o. d.: välvillig, vänlig, snäll, älskvärd; som älskar sina medmänniskor o. vill dem väl, kärleksfull, hjälpsam; om ”hjärta” särsk.: ömmande för nästans nöd l. trångmål, öm, givmild; stundom med bibegrepp av: rättsinnig, rättrådig o. d. (jfr 21 a). Ni är alltför god. Hjärtans god (ngt vard.). En god fé. Ngns goda genius, se GENIUS. Den gode herden (om Kristus), se HERDE. Luk. 8: 15 (NT 1526). Haffuer tu litet, så giff doch aff thet litzla medh godho hierta. Tob. 4: 8 (Bib. 1541). Dhen som är för mycket godh, honom ätha swijnen vpp. Törning 21 (1677). Långt därifrån, att min gode far någonsin gifvit mig förebråelser. MoB 7: 19 (1801). Använd nu ditt goda hjerta och ditt stora inflytande till Curts bästa. Crusenstolpe Mor. 2: 68 (1840). Laura .. var den godaste och medgörligaste menniska i verlden. Knorring Förh. 1: 216 (1843). Per Ryktare hörde till den sortens supare som bli godare i ögonen, klarare i anletet, sen perioden är över. Larsson Hemmab. 162 (1916). — jfr ALL-, BOTTEN-, HJÄRTE-, KÄRN-, ÄNGLA-GOD m. fl. — särsk.
a) om Gud: nådig, kärleksfull, mild (jfr d); (i högre, i sht religiös stil, numera föga br.) äv. substantiverat: den Gode; (i sht vard.) stundom ss. attribut, i uttr. den gode guden0 10 40 o. d., med försvagad l. förbleknad bet., användt bl. ss. ett innehållslöst fyllnadsord. Gud är god, och sielfwe godhetenes Vrsprung. Stiernhielm Herc. 449 (1658, 1668). Förr än jag hans (dvs. Guds) allmagt kände, / Så kände jag at han var god. GFGyllenborg Vitt. 1: 148 (1762, 1795). Om den gode Guden icke tillåtit Hästar och Hundar födas. Kellgren 3: 199 (1792). Till sina barn den Gode ser / Med samma fadersöga. Ps. 1819, 242: 2. Gud är en ande med alla de högsta fullkomligheter: evig .., god och barmhertig. Kat. 1878, nr 13. — särsk. (vard.) i uttr. gode Gud! l. (elliptiskt) du (min) gode! o. d., utrop för förvåning, förskräckelse, klagan o. d. Du gode! De komma, de komma igen. Fredin Dan. 49 (1888). Gode gud! skreko flickorna i korus. Bergman JoH 9 (1926).
b) om barn: snäll, beskedlig; ofta i mer l. mindre ordstävsaktiga uttr., ss. sova (somna), tiga som ett godt barn o. d. Iag skal .. lefva i ro och lugn .. som ett godt fredeligt barn. VDAkt. 1792, nr 469. Kon teg som ett godt barn. Almqvist Grimst. 21 (1839). (Hon) somnade .. in likt ett godt barn. Wigström Folkd. 1: 215 (1880). Ni är ett godt barn i alla fall. Strindberg Hafsb. 133 (1890).
c) i tilltal l. i inledning till brev o. d.; särsk. (i Finl.) i uttr. (min) gode broder, ”bästa bror”; stundom med förbleknad bet. o. då svårt att skilja från 2 b slutet o. 2 c β slutet. Alt så mine käre wenner och bröder godh, / Bidhiom nu all tÿdh medh itt frÿtt modh. Holof. 7 (c. 1580). Bästa, goda du, misströsta ännu ej om ditt vederfående. GTopelius (1820) hos Vasenius Top. 1: 212. Friskt till saken alltså, gode Broder. JLRuneberg (1847) hos Vest Runebg 252. Min godaste fru, ni får inte göra edra vänner den sorgen att förkyla er! Hedenstierna FruW 68 (1890). Snälla goa kandidaten, en våning nu! Lindqvist Stud. 11 (1906).
d) i uttr. vara (visa sig osv.) god (e)mot ngn, vara (osv.) snäll, vänlig, hjälpsam, deltagande mot ngn (om Gud: nådig, mild mot ngn); äv. (numera bl. ngn gg i högre stil) vara (osv.) ngn (förr äv. ngt) god (förr äv. gunstig och god o. d.), vara (osv.) vänligt sinnad mot ngn (l. ngt), vara (osv.) ngn (l. ngt) gunstig l. välbevågen l. huld l. nådig, hysa kärlek l. tillgivenhet för ngn (l. ngt), vara (osv.) god emot (ngn); förr äv. vara (osv.) god för ngn, hysa ömhet l. tillgivenhet för ngn, vara ”svag” för ngn. Gud har varit god emot mig under denna prövningens tid. Ære wij en nw tiilsinnes ath wara honum gönstug och goodh. GR 2: 72 (1525). Effther för:de her Ture och the andre flere eij euangelio god äre. Därs. 6: 106 (1529). Herren är godh them som hoppas vppå honom. Klag. 3: 25 (Bib. 1541). Skal hon (dvs. Märeta) wara oss något godh, / Bära til oss ett gunstigt modh? Messenius Blanck. 17 (1614). (Kanslerssekreteraren har) mot mig visat sig mycket god och förekommande. Tegnér (WB) 1: 287 (1803). Hon .. hade en ömhet för Adelaide, som gjorde mig litet god för henne. Bremer Pres. 133 (1834). Ingen är som han (dvs. Kristus) mig god. Runeberg 4: 41 (1857). Nu skall du vara mycket god mot mig. Strindberg NSvÖ 1: 22 (1906).
e) i uttr. vara så god l. (numera med ngt högre stilvärde) vara god (förr äv. god och gunstig) med efterföljande (att, förr äv. och o.) inf. l. (numera vanl.) gm och (förr äv. samt) förbundet samordnat verb, äv. vara god nog (att), vara så vänlig l. snäll (att l. och), vara nog vänlig l. välvillig (att); förr äv. med indir. personobj.: vara nog vänlig mot ngn (att) osv.; i eg. mening i sht i önske- l. uppmaningssatser o. d.; (i sht vard.) ofta (ironiskt) med bibegrepp av tvång l. hot, närmande sig bet.: foga sig i (att), underkasta sig (att), vara tvungen (att) o. d. Nu är du så god och lyder. (Att) HögW:ge Fad:en wille .. wara mig så god att utsläppa mig uhr thetta Ergastulo .. till en rooligare Function. VDAkt. 1679, nr 344. Du är väl ännu en gång så god och tienar oss när vi behöfva. Boding Mick. 50 (1741). (Jag) beder .., att Herr Commissarien är god och gunstig, samt .. öfversänder hvad för min Svärmor i behåll blifver. VDAkt. 1795, nr 29. Popularitet har jag aldrig sökt: deremot har populariteten hittills varit god och söka mig. Tegnér (WB) 6: 472 (1829). Lärjungen får väl vara så god / och foga sig i magisterns metod. Andersson MickelR 19 (1900). — särsk. i uttr. var (så) god, i pl. äv. var (numera bl. ngn gg i skriftspr. varen) (så) goda (att l. och, äv. med följande imper. utan bindeord) l. vill du (ni osv.) vara (så) god (att l. och), ss. artigt omskrivande l. mildrande form för en anhållan l. befallning o. d.; (vard.) äv. (eg. ironiskt) för att giva större eftertryck åt l. inlägga en viss hotande ton i en befallning l. uppmaning l. med en biton av överlägsenhet l. förakt l. missnöje o. d.; äv., i uttr. var så god (vard. äv. uttalat va4rs(e) gω4), med det väntade verbet underförstått, i sht vid inbjudan l. uppmaning att stiga in l. att taga emot ngt l. att taga för sig (av mat l. dryck o. d.). Var (så) god och säg mig (osv.). Var (så) god och tag plats! Vill du vara (l. var) så god och komma (resp. kom) genast! Vill du nedlåta dig till detta, så var så god! War så godh, och skynda her medh dhet mästa ske kann. BoupptSthm 12/10 1678, s. 1076 a Bil. Om Hr Secreteren honom tillskrifver, var god hälsa. Linné Bref I. 2: 205 (1756). Vill ni vara god följa mig. JCvSchoting (1838) i För hundra år sen 12. Varen nu så goda och väljen hvad som behagar! Hultin VSkr. 184 (1867). Behändigt bröt han upp krabbornas skal och serverade henne på en flat sten. — Vars' go', miss! Janson Par. 128 (1900). Var så god, den här vägen! Auerbach (1909).
f) (†) i uttr. ingen god l. aldrig någon god, eufemistiskt för: hin onde. Ingen godh sände stadh at fru eba kom ater til oss. Horn Lefv. 92 (c. 1657; rättat efter hskr.). Jag tror, at aldrig någon god har utgiordt denna token i dag på mig. Modée FruR 19 (1738). JGHallman Vitt. 78 (c. 1756).
g) [jfr d. gode Henrik, efter t. guter Heinrich; benämningen syftar på växtens (förr antagna) hälsobringande egenskaper] (numera föga br.) bot. oeg., i uttr. god(e) Henrik, växten Chenopodium Bonus Henricus Lin., svinmålla; jfr GOD-HENRIK. Månsson Ört. 150 (1628). Dahlman Reddej. 129 (1743). Lyttkens Ogräs 79 (1885).
17) (i sht vard.) om person: vänlig, glad, vid godt lynne, blid, blidkad; motsatt: ond, vredgad, förtörnad; särsk. i uttr. bliva god (igen), göra ngn god (igen), låta sin vrede förgå, låta blidka sig resp.: blidka l. försona ngn; äv. med personbestämning inledd av prep. på, betecknande föremålet för ngns goda sinnesstämning. Om han är ond så får han bli god igen. Serenius Ss 4 a (1734). Hustrun säger, det hon hvarken är ond eller god på mannen. VDAkt. 1789, nr 276. Antingen du nu blir ond eller god se så här recensionen. CGLeopold (1793) i 2Saml. 8: 92. Alfonso sökte göra Julia god. CVAStrandberg 4: 67 (1857). Petri nycklar skramla hårdt — då är gubben inte god. Tengström Kipling 69 (1899).
18) [jfr motsv. anv. i fsv.] om sak l. förhållande (särsk. handling l. yttrande, min l. åtbörd o. d.): som vittnar (stundom: som förebär att l. låtsas vittna) om ett (mot ngn) välvilligt l. vänligt, äv. uppriktigt l. ärligt sinnelag l. om hjärtegodhet o. d.; välvillig, vänlig (i fråga om Gud: nådig, mild); om leende l. skratt äv. övergående dels i bet.: förnöjd, hjärtlig, dels i bet.: ”duktig”, ”ordentlig” o. d. (jfr 6); om min äv.: glad, obesvärad. Hålla god min i elakt spel (ordstäv). Få sig ett godt skratt (ngt vard.). Förmodandes Högw:ge Fadren hafwer dhem uthi godt och gunstigt minne. VDAkt. 1685, nr 4. Vnder Gudz goda försyn. Swedberg Schibb. a 2 b (1716). Äfven vi ha löjet kärt, / När det är godt och älskansvärdt. Topelius Ljungbl. 23 (1860). Vi bedja .., att Gud måtte göra sin goda och nådiga vilja rådande äfven hos oss. Kat. 1878, nr 187. Plötsligt flög ett gott leende över magisterns skarpskurna ansikte. Lagerlöf Top. 58 (1920). — särsk.
a) i numera obr. uttr. (jfr b α α' o. f β). En godh och wänligh Dagtingning. GR 1: 19 (1521). Giffwer oss her paa et gaath swar. Därs. 96 (1523). Gott tiltaal får gott geenswar. Grubb 272 (1665).
b) om tanke, mening, vilja, uppsåt, önskan o. d.: som åsyftar det bästa för ngn l. syftar att ställa allt på bästa sätt, välvillig, vänlig; om uppsåt o. d. äv.: ärlig, uppriktig; om mening, tanke l. åsikt (om ngn l. ngt) äv.: som tyder (l. innebär en tydning) till det bästa, (välvilligt) uppskattande, aktningsfull, hög. Göra ngt i en god mening l. avsikt. Hysa ett godt uppsåt. GR 1: 4 (1521). (Vi) begere gerne, att sådant uthi en godh mening tydes och optages måtte. AOxenstierna 2: 89 (1612). Jag .. sade mina goda önskningar åt halfva Stockholm. JGOxenstierna Dagb. 1 (1769). Till bevis på sin goda tanke om er, har han (osv.). CFDahlgren 4: 152 (1831). Fördomar sådana som den, att .. Jesper Svedberg (var) en ”välvis klokling” i alt annat än god bemärkelse. Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. Föret. II (1885). — särsk.
α) i uttr. god vilja, välvilligt l. ärligt uppsåt (l. bemödande), ärlig vilja, välvilja; äv., i sht i uttr. med (förr äv. efter) ngns goda vilja o. d., övergående i bet.: (benäget) samtycke (jfr α'). Med litet god vilja kan saken nog ordnas. GR 1: 82 (1523). Vij vele .. min K. B. för sin mödhe och godhe villie medh alt gått förschylla. OxBr. 5: 15 (1612). Edher vel iag bidha i åta år, / efter bäghes vår godhe vilie. Visb. 1: 216 (c. 1620). Det skulle komma att bero på arfvingarnes goda vilja, om änkedrottningens vilja i denna del skulle respekteras. De Geer Minn. 2: 196 (1892). Det var med .. (Tores) goda vilja, .. (Grette) dvaldes där. Bååth Grette 219 (1901). — särsk.
α') (†) i uttr. med l. av (en) god vilja (äv. sin goda vilja), frivilligt, godvilligt. Han var ey nöödt eller tvingat til at seliet (dvs. sälja det, näml. huset), utan saldet med en god vilie obetvinget. OPetri Tb. 23 (1524). Then, som wil af sin godhe wilia meera gifwa, må ther rådha före. Rudbeckius Kyrkiost. 31 (c. 1635). (Ehuru han icke var ngt skyldig) wille han af god willia gifua honum Otta Rikzdlr. VRP 1652, s. 704. Strinnholm Vas. 1: 110 (1819).
β') (numera bl. arkaiserande, i religiös stil) övergående i bet.: kärlek, ”behag” (till ngn). (Gud) haffwer hafft en godh vilia och ynnest til henne (dvs. jungfru Maria). OPetri MenFall I 1 b (1526). Ps. 1536, s. 54; jfr Ps. 1819, 60: 3. Ära ware Gudh j högden, Och på jordenne fridh, Och menniskiomen en godh wilie. Luk. 2: 14 (Bib. 1541). Visb. 1: 31 (1572).
β) [jfr fsv. godh tro, t. guter glauben, fr. bonne foi, lat. bona fides] i uttr. god tro, ärlig, uppriktig l. omisstänksam tro l. tillit; särsk. jur. om det förhållande att ngn som mottager ngt av en annan därvid är övertygad om dennes behörighet ss. fångesman; ofta i uttr. i, förr äv. på god tro, i övertygelse om en saks riktighet l. rättmätighet l. laglighet o. d., äv.: i förlitande på ngns redlighet l. pålitligheten av ngns löfte o. d., utan att misstänka svek; i uttr. på god tro (i sht förr) äv. allmännare: i förlitande på ngn annans l. andras påstående l. uppfattning o. d., utan att själv känna saken; förr äv. i uttr. l. i god tro, med fullkomlig l. pålitlig trohet l. trofasthet. Vara, handla i god tro. På godh Konungzligh Troo och lofwen. GR 1: 20 (1521). Kiöparen och säljaren vare skyldige med ed styrcka, at them emellan på god tro så är tingadt och betaldt, som kiöpebrefvet innehåller. JB 5: 6 (Lag 1734). Mithridates for i egen person til Aune och gaf sig på god tro i hans beskydd. Dalin Hist. 1: 82 (1747). Då tviflet vaknar, och förnuftet fordrar pröfning af det på god tro inhemtade, är (osv.). Snellman Stat. 61 (1842). Den besittning, vid hvars förvärfvande ingen oredlighet förekommit (som vunnits i god tro). Björling CivR 50 (1906). En massa snäfva och småaktiga (lag-) bestämmelser, som man kan fela mot i god tro. NDAVL 1910, nr 111, s. 2.
d) i uttr. godt ord, goda ord.
α) i allm.: välvilligt, vänligt, blidt, vänskapligt (vänskapligt övertalande) ord; förr äv. övergående i bet.: löfte, förespegling (om ngt godt); ofta i pl.; särsk. i uttr. med (äv. genom) goda ord, med vänlig övertalning, med vänlighet l. lämpor, i godo, förr äv.: med vänliga (falska) förespeglingar. Om ecke god ord kunne helpe tha vilie vi late them kenne thet som ont ær. GR 1: 115 (1523). Attu icke .. lather tiig forföre med godh ordh. Därs. 11: 121 (1536). Hwarken Hoot eller goda Ord kunde skräckia honom dherifrån. RelCur. 203 (1682). Han .. taalar (aldrig) itt godt eller vänligit ordh till henne. VDAkt. 1685, nr 148. Vi sökte, snart genom goda ord, snart genom stillatigande at blidka honom. Ågren Gell. 94 (1757). (Petrarca) har knappt ett enda godt ord om Avignon. Wulff Petrarcab. 98 (1905). (†) Ehuru godh och söt ord the Muskowiter them gåffuo. Petreius Beskr. 1: 16 (1614).
β) ord som innehåller ett vänligt l. förmånligt omdöme om ngn, en förbön för ngn l. anbefallning av ngn o. d.; i sht förr äv. mera utpräglat övergående i bet.: förbön, förord, anbefallning, rekommendation. Lägga, inlägga, fälla ett godt ord för ngn. OxBr. 11: 589 (1630). Att min K. B:r .. låter ett gådt ordh eller recommendation och förschrifft ifrån migh hoos sigh finna ett gådt ställe. Därs. 10: 147 (1640). Tala et godt ord för mig hos Fredsdomaren, at han låter mig bli fri! Stridsberg Landpr. 82 (1795). (Jag) hade .. skrifvit till min dåvarande chef .. och anhållit om ett godt ord från honom till Skånska hofrättens president. De Geer Minn. 1: 110 (1892).
e) i uttr. ha (få) ett godt öga till, förr äv. l. för (ngn l. ngt), eg. o. urspr.: se (börja att se) med vänliga ögon på, vara (bliva) vänligt sinnad l. stämd mot (ngn l. ngt), tycka om (ngn l. ngt); vanl. övergående dels i bet.: ha (få) lust till, längta efter att få, dels (ironiskt) i bet.: vilja skada, ”vilja åt”. Seer att han inthet gott öga hafver på Påland. RP 8: 365 (1640). (Emedan) iag altijdh hördt och förnummet, Högwyrdige Hr Biskopen hafft ett godt öga för Cappellanen utj Angelstadh. VDAkt. 1742, nr 182. Öfverstepresten (hade) i sina tal pikat Thomander .. Han har ett godt öga till honom. Liljecrona Dagb. 564 (1841). Trots fromheten märktes det .., att .. Söderberg hade ett godt öga till flickorna. Geijerstam FattFolk 2: 24 (1889).
f) med mer l. mindre förbleknad bet. (o. vanl. uttalat utan huvudton) i vissa uttr.
α) i uttr. med ngns goda minne, med ngns vetskap o. (benägna) samtycke; förr äv. giva ngn sitt goda samtycke o. d., giva ngn sitt (benägna) samtycke l. bifall; förr äv. med ngns goda (ja och) samtycke, med ngns (benägna) samtycke; (vard.) nicka god mening, förr äv. ett godt bifall (åt ngn), gm nick(ar) tillkännagiva sitt bifall (åt ngns yttrande l. mening o. d.), äv. hemligt samförstånd (med ngn). Med min Fru Grefvinnas goda ja och samtycke. GBonde (1730) hos Trolle-Bonde Hesselby 264. (Bonden ger till nödiga skatter) sitt frivilliga och goda samtycke. Oelreich 34 (1755). Noten till kejsarinnan var afsänd med konungens goda minne. Adlerbeth Ant. 1: 46 (c. 1792). Sergeanten .. gick dit med sina apelsiner .. och bjöd. Hon nickade ett godt bifall. Almqvist Går an 39 (1839). Dalin 2: 142 (1853).
β) (†) i uttr. ställa l. hemställa (ngt) i ngns goda behag l. tycke l. tyckja, hänskjuta (ngt) till ngns eget fria val l. avgörande l. samtycke; på ngns goda behag, under förutsättning av ngns samtycke; efter ngns goda tycke l. tyckja, efter ngns eget behag l. fria skön, efter (eget) godtycke. I alle kiöpstäder skall icke hwar och en effter sitt egit gode tycke, medh allehanda warur drijfwa theras handel. Stiernman Com. 1: 73 (1546). Bleff hann benådder thill att wttgiffua thill stadhenn penningier — 6 daler, på .. Jörenn Erichssonns gode behagh. TbLödöse 161 (1589). Huadh lideligitt straff öffuerhetten teckies honnom nådeligienn wille efftherlåthe, stelle wi wtti deris godhe behagh. Därs. 192 (1590). Hvilckedt dock allt hemställes uthi underdånigheet Hennes K. M:ts och Regeringens .. gode tyckio. RP 6: 783 (1636).
19) substantiverat i n. sg.: ngt vänligt l. välvilligt l. hjärtegodt o. d., äv.: (för ngn l. ngt) fördelaktigt o. d.; vänliga l. välvilliga l. hjärtliga l. uppskattande känslor l. tankar l. ord l. omdömen, vänliga l. välvilliga avsikter o. d. Tro ngn om godt. Icke hava ngt godt i sinnet. Epter thet hon mykit gott hade hördh om honom. OPetri 2Post. 57 b (1530). Förwara tigh at tu intit talar til Jacob annat än gott. 1Mos. 31: 24 (Bib. 1541). Wij skole .. tala godt om .. (vår nästa). Swebilius Cat. 5 b (1689). Eftersom hon inte hade något gott att säga om boken. Lagerlöf Troll 2: 7 (1921). — i uttr. tala, äv. (i bibl. spr.) mana godt för ngn, tala till ngns förmån. Anden manar gott för oss medh osäyeligha sockan. Rom. 8: 26 (NT 1526). Hagberg Shaksp. 10: 357 (1850).
20) ss. adv.: vänligt, välvilligt, av godt hjärta; kärleksfullt, ömt, tillgivet; i fråga om leende l. skratt o. d. äv.: förnöjt, hjärtligt; förr äv. i sådana uttr. som mena godt, vilja (ngn) godt o. d., mena l. vilja (ngn) väl; förr äv. se godt på ngn, se med ömhet l. vänlighet l. kärlek på ngn. Hälsa (honom) så godt! (ngt vard.) Noga må tu troo en förlichter wen / Endog han thet sagir (fel för sägir) at han got men. JErici (1588) i 2Saml. 4: 177. Denne Håcon wille huar man gott. Stiernhielm Fateb. A 3 a (1643). (Sv.) Se godt på et fruntimmer, (eng.) To look sweet upon a woman. Widegren (1788). Jägarn .. småler för sig sjelf så hjertans godt. CVAStrandberg 1: 126 (1852). (De underhavandes) hjertan klappa varmt och godt / .. / För er. Snoilsky 2: 90 (1881). Uti en ensam stund du godt skall skratta / åt dumheten att själf så högt dig skatta. Cronholm Minnesbl. 366 (1908). — i numera obr. uttr. Tackade alle lanbönder Olaff Larssonn gått (dvs. hjärtligt). TbLödöse 62 (1587). Att min tijonde intet denna gången .. inlefvereras wille Hr DoombProbsten godast (dvs. benägnast) ursächta. VDAkt. 1692, nr 184.
J)
21) [jfr motsv. anv. i fsv.] i fråga om moraliska egenskaper l. förhållanden; motsatt: ond.
a) om person: som strävar efter att i sitt liv o. sina handlingar förvärkliga ett sedligt ideal; rättskaffens, rättsinnig, from, ädel; om Gud l. ängel: rättfärdig, helig; äv. substantiverat: den gode, pl. (de) goda; stundom närmande sig o. svårt att skilja från 16. (De) goda änglar(na), se ÄNGEL. (Kristus sade:) Hwi kallar tw mich godhan? Jngen är goodh vtan gudh allena. Mat. 19: 17 (NT 1526; Bib. 1917: En finnes som är god); jfr 16 a. Iomfrudom och echteskap kunne hallas bådhe aff oonda och godha. OPetri Clost. C 2 b (1528). Nödh wåller, at godher man giör illa. Grubb 602 (1665). Utan Vett är ingen god, / Endast Vett ger ädelt Mod. Thorild 1: 160 (1805). Om någon är god eller ond, det gör hans skäl hvarken bättre eller sämre. Thomander 2: 282 (1838). Så länge världen är hvad den är, skall den gode i henne ej vänta .. annat än att i henne blifva misskänd. Ternstedt Hjärta 42 (1899). Blif själf god, så hittar du ingenting ondt. Heidenstam Folkung. 2: 350 (1907). — jfr SJÄLV-GOD.
b) om sak l. förhållande, särsk. om handling l. karaktär o. d.: som vittnar om l. innebär l. är uttryck för sedlig strävan l. rättskaffenhet l. fromhet; sedligt inriktad, sedligt värdefull; moraliskt otadlig l. fläckfri; rättsinnig, from, ädel; i fråga om seder o. d. äv. med försvagad bet.: som överensstämmer med god ordning l. allmänt vedertagen konvenans o. d.; om handling, uppförande, föresats o. d. stundom allmännare: lovvärd, berömvärd, föredömlig. Arbeta för en god sak. Godt uppförande, god vandel. Föregå ngn med godt exempel. (Det) war iw en godh gerning ath han gudhi hörugh war. FörsprRom. 4 a (NT 1526). Then vthi idher gott werck begynt haffuer, han wardher thet fulbordandes in till Jesu Christi dagh. Fil. 1: 6 (Därs.). Tucht och goda seeder, sätter mången til Ähra och Heeder. Grubb 150 (1665). Ack, hans goda föresatser kommo för sent! Nyblom Hum. 113 (1874). Det finnes handlingar, som vi gifva vårt bifall därför att de motsvara .. vår sedliga instinkt. Sådana handlingar kalla vi goda. Rydberg FilosFörel. 4: 24 (1878). (Språkbruket) delar .. (karaktären) i goda, dåliga och svaga karaktärer. Quennerstedt KristKarakt. 8 (1911). (†) Hans godha leffuerne, som han aff vngdom fördt hadhe. 2Mack. 6: 23 (Bib. 1541; öv. 1921: hans rättsinniga vandel). — särsk. [jfr kyrkolat. bona opera] (i sht teol., särsk. i fråga om katolsk o. äldre protestantisk åskådning) i uttr. goda gärningar l. värk, om de handlingar som utgöra uttrycken för det sedliga livet o. som enligt katolska läran av Gud tillräknas människan ss. en förtjänst. Tänck wäl effter med tig om tu gör alla thesse goda Gärningar (som beskrivas i Rom. 12: 10—21). Ekman Siönödzl. 61 (1680). Gud kan icke i sitt ord hafva utlofvat ett ondt såsom belöning för goda gerningar. Thomander Pred. 1: 352 (1849). Goda gerningar l. Goda verk. NF (1882). Fehrman OrientK 91 (1920).
c) substantiverat i n. sg. obest. l. best. (godt, det goda): vad som överensstämmer med sedelagens bud l. fyller moralens fordringar; vad som innebär en sedlig strävan l. är sedligt värdefullt; vad som är rättskaffens l. rättsinnigt l. hederligt; i högsta mening ofta liktydigt med: det sedliga, sedlighetens princip l. grund o. d. (jfr anm. nedan); äv. i allmännare l. försvagad bet.: vad som är lovvärdt l. berömvärdt o. d. Mat. 12: 35 (NT 1526). Aff kundskapens trää på gott och ondt skal tu icke äta. 1Mos. 2: 17 (Bib. 1541). Söker thet godha och icke thet onda, på thet j leffua måghen. Am. 5: 14 (Därs.). Hann weett dem intidt tiill att beskylle, vtan thett som erligitt och gått är. TbLödöse 71 (1587). Lär, och gör hwad gott är i tijda. Stiernhielm Herc. 504 (1658, 1668). Det goda är evigt, ty det kommer af dig (dvs. Gud). Wallin 2Pred. 1: 82 (1820). Det medfödda förderfvet i vår natur .. gör oss .. oförmögna till det goda. Kat. 1878, nr 75. Fehrman OrientK 83 (1920).
Anm. till 21 c. Inom filosofien har det begrepp som i sv. återgives med ”godt”, ”det goda”, bestämts på en mångfald olika sätt. Inom den äldsta grekiska filosofien fattas det ss. det angenäma (i rent sinnlig mening ss. ”lust”, känslor av behag) l. ss. det nyttiga l. i ngt högre mening ss. lycka, lycksalighet o. d. (jfr 8 i o. 10 d). I dessa bet. kan ordet (särsk. bestämt ss. ”sinnligt godt”, ”relativt godt” o. d.) ännu användas. Redan hos Sokrates o. Plato har begreppet emellertid överförts på det moraliska området o. fattas av dem o. deras efterföljare ss. liktydigt med ”dygden” l. det sedliga idealet. I senare filosofiska riktningar möter begreppet vanl. i denna l. närstående betydelser; ”det goda” (ofta betecknat ss. ”det högsta l. absolut goda”) fattas ss. målet för det praktiska handlandet (sedelivet) l. ss. dess princip, i senare fallet ofta användt absolut, liktydigt med det oändliga l. gudomliga (personligt uppfattat ss. Gud) o. stundom (efter förebild redan hos Plato) inneslutande äv. de högsta uppenbarelseformerna av det teoretiska o. estetiska livet (”det sanna” o. ”det sköna”). Då inom teologien Gud ofta betecknas ss. ”det högsta goda” o. d., är det ofta ovisst, huruvida uttr. hänför sig till den här föreliggande bet. l. utgår från bet. 16 a o. alltså syftar på Gud ss. den oändligt kärleksfulle o. nåderike l. ss. grunden för l. givaren av lycksalighet i högre mening. Ex.: Gudh är alleena thet wäsendtliga godha. Muræus Arndt 1: 4 (1647). I tigh (dvs. Gud), tu eenda, högsta och ewiga Goda, wil iagh hwijla, och min Roo hafwa. Preutz Kempis 266 (1675). Föreställningen om tvänne slags godt, det ena den enskilda fördelen, det andra hvad samvetet fordrar. Geijer I. 5: 181 (1811). Det högsta goda för menniskan, hennes högsta ändamål, är (enl. Aristoteles) lycksalighet. Boström 2: 38 (1838). Dygden, (är enl. Zeno) det högsta och enda goda. Därs. 47. Det absolut Goda är .. det (oändliga) Förnuftet betraktadt i förhållande till menniskans practiska förmåga. Dens. Propæd. 36 (1859). Den högsta idén, som i sig innefattar alla de öfriga, är (enl. Plato) det godas idé. NF 12: 1375 (1888). Nyblæus Forskn. III. 2: 316 (1890).
K) i vissa med prep. bildade adverbiella uttr., numera ofta bl. med svag anknytning till den bet. av adj. från vilken uttr. urspr. utgår.
22) [fsv. i godho, medh godho; jfr 1 h] i uttr. i l. med godo (förr äv. goda l. gode), på vänskaplig väg, med lämpor o. d.
a) i uttr. i (förr äv. uti) godo, på vänskaplig l. fredlig väg, i vänskaplighet; förr äv.: godvilligt, frivilligt, med godo (se b). Bilägga tvisten i godo. GR 1: 86 (1523). Ther the uti gode iche kunne förlijkas. RP 8: 297 (1640). När förra ägaren i goda öfverlåter någon lös ägendom. Nehrman InlJurCiv. 126 (1729). Brate Edda 117 (1913).
b) i uttr. med godo (förr äv. med vänskap och godo o. d.), med lämpor, med goda ord; på vänskaplig l. fredlig väg; i vänskaplighet, i godo; utan tvång, godvilligt; ofta i förb. med godo eller (förr äv. och) ondo o. d. Med wenskap och godo. GR 1: 209 (1524). The wilia tagha slott och län igen med mact, om the icke elles fåå thet med godho. Därs. 6: 246 (1529). Storfursten fordrade Slottet vp bådhe medh godha och onda. Petreius Beskr. 1: 60 (1614). (Ett) hopp, at kunna bilägga Saken med godo. Dalin Hist. 1: 510 (1747). Vill hon icke med godo, så skall hon med ondo. Bremer Strid 107 (1840). Med godo eller ondo skall du tala. VLitt. 1: 135 (1902). — jfr (†): Att dhe .. vttgöra dehres plicht med hörsamhet och godho. Gustaf II Adolf 632 (1630).
23) [fsv. for godho; jfr 18 b] (föga br.) i uttr. i, förr äv. för l. på godo (förr äv. gode), i god avsikt l. mening; utan ondt uppsåt; till ngns l. ngts bästa. Niels Ericsson (kunde) icke .. annadt tenckia än thet skulle alt wara för godo giordt. Svart G1 87 (1561). När .. Per Persson slog hatten af Jsak, frågade Jsak om han slog hatten af på onde eller gode. VDAkt. 1681, nr 296. Den, som handlar i godo, skall heta ond. Heidenstam Folkung. 1: 188 (1905).
24) [fsv. til godho, efter mnt. to gōde; jfr t. zu gute, ä. t. äv. zu gut] i uttr. till godo (förr äv. goda l. gode), förr äv. till god.
a) [jfr ä. t. einem etwas zu gut(e) halten o. d.] i uttr. hålla l. taga ngt l. ngn till godo (stundom hopskrivet: tillgodo) o. d.
α) (†) i uttr. hålla l. taga ngt l. ngn till godo l. hålla l. taga ngn ngt till godo, upptaga ngt gynnsamt (från ngn sida), icke ondgöras över ngt l. på ngn (för ngt), äv.: räkna ngn ngt till godo (se e); ofta övergående i bet.: ursäkta ngt (l. ngn för ngt), överse med ngt (l. ngn för ngt), förlåta ngn (för) ngt, i fråga om person äv.: taga ngn till nåder; stundom närmande sig o. svårt att skilja från β o. γ. OPetri 1: 445 (1528). Ath wij icke skulle tagha thet til godho ati oss j then deel så foracta skole. GR 8: 38 (1532). Hwar thet skeer offthere, då bliffwer thet icke till tacke tagit, eller hollit tich till gode. Därs. 16: 224 (1544). K. Bror, halt mig till goda, att jagh så offta skrifuer dig till och digh bemödar. OxBr. 11: 13 (1613). Samuel .. bättrade sig och giorde thet Gvdh honom befalte, honom blef thet till godo hållit. Rudbeckius KonReg. 370 (1618). Man håller intet alt hwar man til godha. Grubb 500 (1665). Om stylen icke är nog höfsad, så får man hålla det, af en Polak, til godo. Posten 1769, s. 673. Om Han intet .. kunde bevekas, at åter taga Henne till godo. VDAkt. 1780, nr 136. Dähnert (1784).
β) i uttr. hålla till godo med (ngt, äv. ngn), förr äv. hålla (ngt l. ngn) till godo, nöja sig med (ngt l. ngn), (tacksamt l. gärna) taga emot (ngt); äv., i fråga om ngt ondt l. ofördelaktigt l. obehagligt o. d.: finna sig l. foga sig i (ngt), tåla (ngt); äv. abs., i sht i fråga om traktering o. d.: taga för sig, låta sig väl smaka; särsk. i uttr. håll till godo! var så god! Hoppas .. at E. H. Excell. .. holler til godo wadh som mit ringa huuss kan efter lofven frambära. Rudbeck Bref 186 (1681). (Jag måste) be dig, min Läsare, hålla til goda med efterföljande. Dalin Arg. 1: 51 (1733, 1754). I brist där af (dvs. av harar, lamm, killingar o. fåglar) måste .. (räven) hålla till godo möss och källtroskar. Nordholm Djurf. 34 (1749). Man får hålla mig till godo, sådan jag är. Tegnér (WB) 5: 514 (1825). Konst-teorierna måste hålla till godo att .. se fältet för sina iakttagelser utvidgadt. Böttiger 4: 100 (1847, 1869). De åto och höllo till godo. Wigström Folkd. 1: 140 (1880). Sätt sig till, tag sig för, håll till godo och ät. Fröding Stänk 78 (1896). Att hålla till godo med hvarje skymf, som de behaga tillfoga oss. Cederschiöld Sverre 138 (1901). — jfr (†): Alla redeliga wenner som i mitt ringa huus warit och med oss någon gångh til godo hållit. VDAkt. 1709, nr 272.
γ) (numera bl. i vitter stil) i uttr. taga (ngt l. ngn) till godo, stundom taga till godo med (ngt l. ngn), förr äv. anamma l. upptaga (ngt) till godo, nöja sig med, (tacksamt) mottaga, hålla till godo med (ngt l. ngn); förr äv. med bestämning inledd av prep. om, betecknande det som ngn håller till godo med osv. (Vi) bidie .. athij aname thenne waar wrseecth tiil godo. GR 2: 4 (1525); jfr α. J godha daghar war gladh, och then onda daghen tagh ock til godho. Pred. 7: 15 (Bib. 1541); jfr 9 c. The haffwe icke taget mykit till gode i the Danske köpstäder, om thet förbudt, som ther i Smålandt skett är. GR 16: 235 (1544); jfr α. Iagh förnam att dee ville inte uptaga mina gåffuor till godo. VDAkt. 1678, nr 50. Fattige Måns Barn måste taga til godo med snubbor, trug och aga. Tessin Bref 1: 284 (1753). Gå nu, tag ditt öde till godo. Wulff Petrarcab. 353 (1907).
b) i uttr. styra l. ställa till godo o. d., se 1 h β.
c) [jfr motsv. anv. i fsv. o. t.; jfr 8 i] (numera bl. i högre stil; se för övr. under γ, δ, ζ, η) i uttr. (göra ngt l. göras osv.) ngn l. ngt till godo, förr äv. till ngns goda, till nytta l. gagn l. hjälp l. stöd åt ngn l. ngt, till ngns l. ngts bästa; äv. bl. till godo, till det bättre l. bästa; förr äv. med försvagad bet.: för ngns räkning, åt ngn; förr äv. i förb. (ngn l. ngt) till gagn och godo (godo och gagn), godo och välfärd o. d. GR 2: 40 (1525). Therföre är wor kerlig begären, ati wele köpa oss till godo xij (dvs. 12) önss perlor. Därs. 8: 350 (1533). (Domaren) skal .. bruka thet (dvs. domarämbetet) then menige man, ock icke sigh sielff, til godha. DomRegl. mom. 3 (c. 1540). Gudh .. haffuer skapat (allt) menniskione til godho och gagn. OPetri Kr. 1 (c. 1540). The (hade) .. rijket till konungens goda förestå .. kunnat. Gustaf II Adolf 82 (c. 1620). All min sorg, min jämmer och ängslan, / Til godo mig hänt. Nordenflycht Turt. 20 (1743). Apollo, / Vänd allt till godo! Hagberg Shaksp. 8: 311 (1849). Har du betänkt, att denna saknad också var dig ämnad till godo? Rudin 1Evigh. 2: 593 (1875, 1878). Svenskans utveckling under de senaste århundradena (har) icke alltid varit (en utveckling) till godo. NordT 1908, s. 345. Jag kommer ihåg, dig till godo, din ungdoms kärlek. Jer. 2: 2 (Bib. 1917). — särsk.
α) (†) i uttr. vara l. tjäna l. lända (ngn l. ngt) till godo (äv. gagn och godo o. d.), vara l. lända (ngn l. ngt) till gagn l. nytta, vara (ngn l. ngt) till hjälp l. stöd, hjälpa l. stödja (ngn l. ngt), främja (ngt); i uttr. vara o. tjäna till godo äv. med personl. subj. GR 1: 105 (1523). Hon haffuer mongom .. warit til godho. Rom. 16: 2 (NT 1526; Bib. 1917: ett stöd för många). Thens saliga Mandzens (dvs. L. Petris) helsosamma böker och Scriffter, ther medh Christi rike hoos oss mykit til godo tienas. AAAngermannus FörsprKyrkost. C 3 b (1587). Hwadh Gudh till ähro och thet gemene besta till gagn och godo, lända kan. Annerstedt UUH Bih. 1: 61 (i handl. fr. 1604). (Sv.) Lända til goda .. (fr.) être profitable. Dähnert (1784). Hvad godt .. / Kan väl upptäckas som är mig till godo? Hagberg Shaksp. 5: 260 (1848).
β) (†) i uttr. göra ngn till godo, vara ngn till nytta l. tjänst, hjälpa, bispringa ngn; sörja för ngns bästa, taga vård om ngn; göra ngn godt, öva välgärningar mot ngn; äv. ironiskt: ”giva ngn så godt igen” (jfr 1 i β). (Hövitsmannen) tilstadde ath han (dvs. Paulus) gick till sina wener och loth göra sigh till godho. Apg. 27: 3 (NT 1526; Bib. 1917: åtnjuta deras omvårdnad). J haffwen altijdh fattigha när idher, och när som helst j wilien, kunnen j göra them till godho. Mark. 14: 7 (Därs.; Bib. 1917: kunnen I göra dem gott). (Räven till örnen, som rövat hans ungar:) Jagh kan inthet komma til at göra tigh noghot til godho igän, för thetta förtretet. Balck Es. 87 (1603). Presten .. herbergerade jag natten öfwer hos mig, giörandes honom till godo effter min förmåga. KKD 1: 237 (1709). Swedberg Schibb. 247 (1716).
γ) [jfr motsv. anv. i t.] (fullt br.) i uttr. komma ngn l. ngt till godo, bliva l. användas till gagn l. nytta för ngn l. ngt; numera vanl. övergående i bet.: tillkomma l. tillfalla ngn l. ngt, komma på ngns l. ngts lott l. del; äv. (numera bl. i juridiskt fackspr.) falla ngn l. ngt till godo, tillfalla l. tillkomma ngn l. ngt. (Tala) thz nyttugt är, til förbättring hwar så behöffues, ath thet må them som höra till godho komma. Ef. 4: 29 (NT 1526). (Om adeln anser att) dess (dvs. det föreslagna kompaniets) winningh (skall) komma Ridderhuset till godo. RARP 1: 126 (1630). At Christi födelse må komma osz til godo. Swedberg SabbRo 1: 296 (1689, 1710). Gåfvan må komma oss oafkortad till godo. Bergklint Vitt. 265 (1774). (Det klagades över att stipendierna) altför ofta skulle komma rike mäns barn till godo. Annerstedt Rudbeck Bref LXIII (1899). Ersättningen skulle ofta ej falla dem till godo, som förlorat. 1NJA 1907, s. 243.
δ) (numera mindre br.) i uttr. göra sig (ngt) till godo, förr äv. bl. göra (ngt) till godo, stundom taga (sig) (ngt) till godo, förr äv. göra sig till godo med (ngt), draga nytta av (ngt), begagna sig av ngt, tillgodogöra sig (ngt); äv.: taga (ngt) till bästa, taga för sig (av mat l. dryck). Peder Nilss i kläp haffuer föruit tolffmähn i öffuerläness sochn det de skulle aff hendt ifrån sigh (dvs. honom) någhra peningar oloffuande .. och giordt sigh till godha der medh. ÅngermDomb. 10/11 1634, fol. 72. Nu willie Wij .. bese hwad Wij wunnit hafwe, och huru Wij kunne göra det till godo. Hiärne Berghl. 445 (1687). At hvar och en sig gör til godo, och dricker och äter / Af det goda han fåt. Nicander SalPred. 8 (1761). För att så mycket som möjligt taga sommaren till godo, har jag (osv.). Scholander 3: 320 (1873). Den stora mängd födoämnen och drycker, den sockersjuke ofta tager sig till godo. Pfannenstill Sockersj. 124 (1901). Några falska vänner (till den avlidne), som .. göra sig till godo de efterlefvandes svårigheter. (Schück o.) Warburg LittH IV. 2: 272 (1916).
ε) (†) i uttr. lägga (ngt) ngn l. sig till godo, låta (ngt) komma ngn l. sig till godo; med indirekt refl. obj. äv.: tillgodogöra sig (ngt), förvärva (ngt); äv. utan sakobj.: lägga ngn till godo l. lägga till godo för ngn, lägga sig ut för ngn, fälla ett godt ord för ngn. GR 26: 377 (1556). (Att) klocker, sölff eller annen deel (från de nedlagda kyrkorna), måtte bliffve .. lagt osz till gode på cronenes vägne. Därs. 27: 14 (1557). Drengen tÿcker nu han will begynna läggia sig sielf med sit arbete något til godo. VDAkt. 1694, nr 825. Jag vet at k. Bror lärer såsom deras gamla vän, och nu patronus, läggia för dem (dvs. fångarna) til godo. Bark Bref 1: 204 (1704). ÅgerupArk. Brev 19/9 1766.
ζ) (numera bl. ngn gg i skriftspr., med ålderdoml. prägel) i uttr. njuta, förr äv. nyttja ngt till godo, hava l. draga nytta l. fördel av ngt, ha hjälp av ngt, begagna sig av ngt; numera vanl. övergående i bet.: vara l. komma i åtnjutande av ngt; förr äv.: njuta lön l. lida straff för ngt; förr äv. njuta ngn till godo, hava nytta l. hjälp l. stöd av ngn, åtnjuta ngns hjälp l. understöd, ha ngn att tacka för (ngt). Lather Honum niwthe thette mith breff tiil gode. GR 1: 2 (1521). The äro monge (undersåtar) som niwta them (dvs. konungarna) mykit til godhe. OPetri Kr. 62 (c. 1540). (Fsv.) Liggi a wärkum sinum, .. (dvs.) niute sin egen Giärning til godo. Stiernhielm VgL 112 (1663). The Församlingar, som .. hafwa erhållit något särdeles Privilegium uti Prästewahlet, skola niuta thet samma til godo. Kyrkol. 19: 11 (1686). Sten Sture nöt sina förfäders kärlek til goda. Celsius G1 1: 12 (1746). Justitiæ-Ombudsmannen njute til godo så väl under, som emellan Riksdagarne, samma säkerhet. RO 1810, § 63. Hedin Rev. 2 (1879).
η) (fullt br.) i uttr. se ngn l. sig till godo, sörja för ngn l. sig (själv), taga vård om ngn, sörja för ngns l. sitt bästa; numera vanl. övergående i bet.: skaffa ngn l. sig fördelar; förr äv. se ngt till godo, sörja för ngt, äv.: tillfredsställa ngt (en önskan l. ett begär o. d.). Se sig till godo på andras bekostnad. Att jagh .. måtte härifrån förlossat blifve, att see mine egne saker någott till gode. OxBr. 5: 3 (1612). Begärandes af grannar och wänner dhe wille hans hustru och barn see till godho. VDAkt. 1675, nr 319. Låter oss ei längre försumma at se vår välferd til godo. Nordberg C12 1: 606 (1740). I detta fall såg hon sin hämnd till godo på bekostnad af moderns intressen. Hedin Rev. 27 (1879). Förmågan att tränga sig fram, att se sig till godo. Segerstedt Händ. 170 (1920, 1926).
d) [jfr motsv. anv. i (ä.) t.] i uttr. ha(va), förr äv. hava sig (ngt) till godo, ha resp. få (ngt) att åtnjuta (äv.: njuta lön för) längre fram, ha (ngt) att fordra; förr äv.: ha (ngt) kvar (av ngt som tillkommer en); numera i sht om fordringar i pänningar o. d. Jag har ännu fyra hundra kronor till godo av honom. Ath han (dvs. den som gör goda gärningar) will haffwa sich til godha the lön vtlofwat äro. OPetri MenFall C 5 a (1526). I synnerhet som Änkian ännu har öfver åhr och dag till godo på sitt nådeåhr. VDAkt. 1724, nr 100. Hafva något till goda hos någon. Sahlstedt (1773). Den dörrvaktare, som godvilligt släpper oss igenom, han skall hafva det till godo i framtiden. Carlstedt Her. 1: 440 (1832).
e) [jfr t. einem etwas zu gute halten, schreiben] i uttr. räkna ngn l. sig (ngt) till godo, räkna (ngt) ss. ngn l. sig tillkommande, ss. ngns l. sin fordran, kreditera ngn l. sig för (ngt); äv. allmännare: räkna ngn l. sig (ngt) till förtjänst; äv. (i fackspr.) skriva (ngt) ngn l. sig till godo o. d., (i räkenskaper) skriva (ngt) på ngns l. sitt tillgodohavande, kreditera ngn l. sig för (ngt); stundom (elliptiskt) utan verb; äv. bildl. Rudbeck Bref 71 (1670). Den tid Compagniet hindrades af kriget, skulle räknas det till goda efter krigets slut. Hallenberg Hist. 5: 211 (1796). Din redliga vänskap till godo skrifs. Tengström Kipling 68 (1899). Saldo mig till godo. Auerbach (1909). — jfr (†): Min Gudh betenck migh til godho, alt thet iagh thesso folckena giorde. Neh. 5: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: räkna .. till godo); jfr c.
25) [efter eng. for good; jfr äv. fr. (tout) de bon] (nästan bl. i fackspr., i sht i sjömansspr.) ss. adv., i uttr. för godt, för beständigt; definitivt, slutgiltigt; ”på allvar”. Carlén Rosen 247 (1842). Knapar fastspikas på skorna kring fötterna och fötterna fastsurras för godt. Frick o. Trolle 126 (1872). (Pannorna) kunna inmuras för godt på sina platser. Frykholm Ångm. 59 (1881). Paret hade tydligen lagt fast för gott där ute i havsbandet. Siwertz Sel. 2: 112 (1920).
Ssgr: A: GOD-AKTAN. [efter t. gutachten; jfr GOD 8 h] (†) mening, önskan, ”behag”. OxBr. 9: 257 (1634).
-AKTIG. (†)
1) till 1, = -ARTAD 1 a. Linné Vg. 255 (1747).
2) till 16 o. 18, = -ARTAD 4. LPetri SalWijsh. 7: 22 (1561). Een .. Gudhfruchtigh, From och godachtigh Qwinna. Gallius KGyllenstierna A 3 a (1645).
-AKTIGHET. (†) sbst. till -AKTIG 2. Helsingius M 7 b (1587). särsk. ss. tilltalsord, i uttr. eders godaktighet. SUFinlH 2: 206 (1605).
-ARTAD, p. adj.
1) (numera bl. i fackspr.) till 1: av god beskaffenhet; särsk. bärgv. o. metall. om malm l. metall: felfri, fri från skadliga inblandningar, lätt att tillgodogöra sig l. bearbeta o. d. Godartat .. tackjärn. VetAH 1758, s. 24. Jorden, hvari sockerbetan skall odlas, måste vara .. godartad och väl afdikad. Arrhenius Sockerb. 10 (1868). Godartade (järn-)malmer. NoraskogArk. 5: 81 (1904).
2) (†) till 2 o. 21 a; om person: välartad. Han åtte med sin drottning en ung och godartad son. Verelius Götr. 77 (1664). Skyttens barn (dvs. de barn som födas under himmelstecknet Skytten) äro godartade. Topelius Planet. 1: 14 (1889).
3) till 13; i fråga om sjukdom l. sjukdomssymtom: som icke är av (l. icke vittnar om sjukdom av) svår l. farlig natur, lindrig, ofarlig, benign; motsatt: elakartad; stundom i utvidgad anv. i fråga om annat än sjukdom. Sjukdomen tog ett godartat förlopp. Epidemien uppträder denna gång tämligen godartat. Ett tjockt godartadt var. VetAH 1820, s. 56. De hårda domar, som i långliga tider hvilat öfver den döfstumme, antogo en mera godartad gestalt. Nyström DöfstUndUtv. 14 (1900). Godartade svulstbildningar. 2NF 22: 884 (1915).
4) (numera mindre br.) till 16 o. 18; om person (äv. djur) l. lynne o. d.: välvillig, välsinnad, god, from, mild; om sak l. förhållande: som vittnar om välvilja osv. Liljestråle Fid. 69 (1797). De italienska bina äro .. så milda och godartade, att de högst sällan bruka sin gadd på menniskorna. Agardh o. Ljungberg 4: 97 (1863). Hans godartade lynne. Vetterlund Skissbl. 311 (1914).
-ARTIG. [jfr t. gutartig] (†)
1) till 1, = -ARTAD 1. Der (järn-)malmen af sig sielf icke är godartig. Hiärne Berghl. 456 (1687).
2) till 2 o. 21 a, = -ARTAD 2. Så wäl dhe goodartige som wahnartige (barnen). RARP 4: 625 (1651). 2) till 13, = -ARTAD 3. OAcrel (1756) i SvMerc. 2: 294. Fluss- och andra godartiga Febrar. Haartman Sjukd. 135 (1765).
(11) -BIT. (i sht vard.)
1) i eg. bem.: god l. läcker bit (mat o. d.), läckerbit; i sg. best. äv.: den bästa l. läckraste biten (av en maträtt o. d.). Gömma godbiten till sist. Sahlstedt (1773). Om mamma någon godbit har, / Enkom lagad till åt kära far. Wallin Vitt. 1: 392 (c. 1805). Forsslund Djur 113 (1900).
2) bildl.; särsk. dels om förträffligt (kortare) litteraturalster o. d. (i sht i den komiska genren) l. om särskilt lyckad l. intressant del av sådant, ”pärla”, dels om rykte l. ”historia” som väcker starkt intresse l. en viss sensation (i sht som går ut på att skandalisera ngn). Tack för dina godbitar för Eleganttidningen. BrefNSkolH 122 (1810). En renskrifvare berättade detta och det blef en godbit för mina afundsmän. De Geer Minn. 1: 111 (1892). KKD 7: IX (1912).
(16) -BONDE-STEN. [till sv. dial. go bonde(n), Tor, åskan (jfr -FAR 3)] (†) om visst slags sten (som troddes härröra från nedslag av åskan?). Wallerius Min. 404 (1747). Fischerström 2: 9 (1780).
(10) -DAGAR, vard. äv. -DAR, pl. (go- 1773. god- c. 1670 osv. gode- 15611763 (: gode dags Bröder)) (numera i sht vard.) goda dagar (se GOD 10 a), bekvämlighet, lättjefullt (o. av nöjen fyllt) liv, vällevnad. Göra sig, ha goddagar. Tidzens legenheet stadde icke Her Götstaff mycken roo eller godedagar. Svart G1 41 (1561). En gång vid goddar var jag van. Bååth Vagant. 104 (1906).
-DAGS-BARN. (†) goddagspilt. Swedberg SabbRo 1367 (1687, 1712). Därs. 607 (1697, 1710).
-DAGS-BROR. (†) goddagspilt. Lagerbring HistLit. 361 (1748). VDAkt. 1763, nr 294.
-DAGS-BUSS(E). (†) goddagspilt. Lind (1749). Murbeck CatArb. 1: 76 (c. 1750). Möller (1790, 1807).
-DAGS-GALT. (†) goddagspilt. Dalin Arg. 1: nr 15, s. 6 (1733; uppl. 1754: Goddags-Pilt).
-DAGS-HJON, pl. (†) goddagspiltar. Isogæus Segersk. 407 (c. 1700). SvNitet 1738, nr 8, s. 7.
-DAGS-LIV. (mindre br.) bekvämligt liv, vällevnad; liv i nöjen o. utsvävningar. Böttiger i SAH 52: 216 (1876). PT 1907, nr 46 A, s. 3. —
-DAGS-PILT. (ringaktande l. försmädligt) om person som bl. tänker på att göra sig goda dagar l. att sköta sina nöjen o. d.; veklig, åt bekvämlighet o. vällevnad hemfallen person; ”bonvivang”. Lagerström Tart. 14 (1730). En jovialisk, glad, samt något fetlagd medelålders goddagspilt. Wingård Minn. 7: 27 (1847). Den gamle goddagspilten hade förlorat sin högsta njutning, sin goda matlust. Blanche Bild. 5: 57 (c. 1865). Hagberg VärldB 16 (1927).
-DAGS-SÄLLE. (†) goddagspilt. Dalin Vitt. II. 6: 9 (1740). CIHallman 120 (1777).
(14 d) -ERKÄNNA. (†) godkänna. BtHforsH 3: 181 (1642). HdlCollMed. 1694, s. 542.
(16) -FADER l. (i bet. 24) -FAR 4~fa1r l. gωf4ar, äv. 3~fa2r l. gωf3a2r. (go- (go'-), i bet. 24, 16881911. god- 17121911. goffar, i bet. 3 o. 4, 18571866)
1) [ordet utgör i denna bet. en omtolkning av GUD-FADER] (†) gudfader. Spegel 97 (1712). Möller (1807; med hänv. till gudfader).
2) (†) om husbonden i en gård. Warnmark Epigr. D 4 b (1688).
3) (folkligt i vissa trakter samt vid skildring av bland folket levande föreställningar) benämning på åskguden, Tor, l. på åskan. Dalin (1852). Trollen .. fly hem till sina hålor, af fruktan för Gofar. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 17 (1863). Landsm. 1911, s. 613.
4) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) eufemistiskt för: djävulen. Gästabud och vällustig dans med sjelfva ”Goffar”, de fördömdas Konung. Afzelius Sag. X. 2: 145 (1866).
-FINNA, -FINNANDE, se E.
(16, 18) -FROM. (†) god, snäll, beskedlig, from; from o. enfaldig. (Hustrun) styrer sin man, en ärlig men godfrom Herre. JournSvL 1797, s. 538. Dalin (1852; angivet ss. fam., föga brukl.). Rääf Ydre 1: 37 (1856).
(16) -GUBBE 3~. (go- c. 16001863. god- 17361807) (folkligt i vissa trakter) = -FAR 3; vanl. i sg. best. Bureus Suml. bl. 412 a (c. 1600). Åskia, godgubbe, Thordunder. Broman Gl. (1736). Gofar, Gogubben. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 123 (1863).
(18) -GÄRNING. [fsv. godhgärning] (†) god gärning, välgärning. GR 1: 4 (1521). Schönberg Bref 3: 330 (c. 1780).
-GÖRA, se GODTGÖRA.
(16 g) -HENRIK. (†) gode Henrik (se GOD 16 g). Somblige .. twätta .. Miölkekiärillen reena med Goodhendrich. Hildebrand MagiaNat. 129 (1654).
(16, 18) -HJÄRTAD, p. adj. om person: som har ett godt hjärta, god, välvillig, snäll; ömsint, hjälpsam, givmild; om handling l. yttrande, avsikt o. d.: som vittnar om ett godt hjärta osv. Thenna twå Läriungarna woro rett och slett, frome och godhhiertade. LPetri 2Post. 13 a (1555). S. K. M:tz höghe och godhhiärtadhe intention. RARP 7: 53 (1660). Den i grunden så blide, godhjärtade skalden (dvs. Viktor Rydberg). EHTegnér i 3SAH 11: 119 (1896).
-HJÄRTENHET~200 l. ~002. sbst. till -HJÄRTAD. Lind 1: 875 (1749). Godhjertenhet och tjenstaktighet .. är en af qvinnkönets mest utmärkande dygder. Franzén Pred. 5: 168 (1845).
(16, 18) -HJÄRTIG. [jfr t. gutherzig] (numera föga br.) godhjärtad. Warer inbyrdes til hwar annan wenlighe, godhiertighe, Och förlåter then ene them andra. Ef. 4: 32 (Bib. 1541; NT 1526: godhwilioghe). Atterbom Siare 1: 220 (1841).
-HJÄRTIGHET~200 l. —00~2. (numera föga br.) sbst. till -HJÄRTIG. Muræus Arndt 1: 259 (1647). Cavallin Herdam. 3: 195 (1856).
(14 d) -HÅLLA. (god- 17061764. godt- 1765) (†) godtaga, godkänna, gilla. Såsom Wi och densamma (dvs. fredstraktaten) i kraft häraf gille och godhålle. FredsfördrAlt-Ranstad 1706, s. F 1 b. Loenbom Stenbock 4: 125 (1765).
(16) -HÄLLIG. [jfr ä. d. godheldig] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) snäll, vänlig, godmodig, godsinnad. Det der ser ut att vara godhälligt folk. Ridderstad Samv. 2: 240 (1851). Ullman Präst. 316 (1907).
-KÄNNA, se d. o. —
-KÄNNBAR, -KÄNN(E)LIG, se GODKÄNNA avledn.
-KÖPS-, se GODTKÖPS-.
(1, 2) -LIK, adj. (go- 18391908. god- 16451904. gode- 1553) [jfr fsv. godhlikhet, godhet] (numera bl. vard., starkt bygdemålsfärgat) god, bra, tillfredsställande; numera i sht om person: som duger ngt till, duglig, duktig, präktig, rejäl; äv.: ”god nog”, ”fin (nog)”. GR 24: 150 (1553). Min fåår äro och ey godh lijke. Brasck FörlSon. K 4 a (1645). Den fjärde (mässhaken) är .. ännu täml(igen) godliker. Hallman Blacksta 69 (1748). Klockarn här i Urshult är minsann fullt så godlik, som någon annan. Böttiger 3: 34 (1843, 1858). Si je fick inte påsa je inte; bevars, je var inte golik nog för det. Jolin Mjölnarfr. 70 (1865). Janson Ön 19 (1908).
-LYNNAD, se -LYNT.
(1 e, 16, 18) -LYNNE, förr äv. -LYNNO, obl. form. (-lynno 1683) (numera föga br.) godt lynne; förr äv.: godt l. välvilligt sinnelag, godhjärtenhet, vänlighet, givmildhet. Hermelin DuFour E 6 b (1683). (Sv.) gästfrihet, godlynne emot främmande, (lat.) hospitalitas. Serenius Qqq 1 a (1734). När lappen berättade, kom det något af godlynne öfver honom. Berg Sjöf. 88 (1910).
(1 e, 16, 18) -LYNT, äv. (föga br.) -LYNNAD, p. adj. (-lynder 1716. -lynnad 18711907. -lynt 1658 osv.) [fsv. godhlynder] som har l. vittnar om ett godt lynne; vänlig, godmodig, godsint, snäll, beskedlig. En vänlig, godlynt människa. Stiernhielm Ut. (1658, 1668). Hurudant är spöket? Är det .. godlynt eller ondsint? ObjGästen 1829, nr 30, s. 2. Den torra, misstrogna brefskrifvarinnan .. skämtar godlynt med hans .. franska uttal. Levertin Gest. 108 (1903). Munnen ler sitt godlyntaste och tryggaste löje. Lidman CSilfverst. 101 (1912).
-LYNTHET—0~2. sbst. till -LYNT. Ekblad 35 (1764). Föräldrarnas harm förstod han blidka med den vinnande godlyntheten i sitt väsende. NF 5: 1345 (1882).
(16, 18) -LÅTIG. (†) from, undergiven; mild, beskedlig; efterlåten. Wel är then som altid kan wara .. godlåtig, from och Gudfruchtig! Swedberg Ungd. 506 (1709). Den nu allmänt godkända .. sötsmakiga godlåtiga smekhaftiga .. Läre och PredikeMethoden. VDAkt. 1788, nr 546.
-MAN, se C.
(18 f α) -MINNE. [fsv. godhminne] (†) (ngns) goda minne l. fria vilja; samtycke. OPetri Tb. 53 (1525). Dahlstierna (SVS) 382 (c. 1707).
(16) -MODER l. -MOR. [jfr -FADER 1] (go- 1864. god- 16851812) (†) gudmoder. VDAkt. 1685, nr 138. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 381 (1864).
(16, 18) -MODIG. som har l. vittnar om ett lugnt o. välvilligt sinnelag; som icke lätt förargas l. vredgas; godsint, godlynt, from, foglig, saktmodig, fridsam, snäll, beskedlig, oförarglig. Han skrattade godmodigt åt hennes näsvisheter. Ett godmodigt leende. ESjöberg 287 (c. 1820). Hans lynne i allmänhet var fredligt och godmodigt. HLilljebjörn Hågk. 1: 104 (1865). Thor är en ärlig, godmodig varelse. Wisén Oden 25 (1873). En torr, godmodig humor. Söderwall i 3SAH 7: 50 (1892).
-MODIGHET~200 l. —00~2. sbst. till -MODIG; stundom konkretare, om godmodig(t) handling l. yttrande o. d. Luthers politiska godmodigheter. Thomander 2: 177 (1846). Godmodighet är oftast .. styrkans följeslagare. OoB 1892, s. 429.
-MOR, se -MODER.
(9 c) -NATT(S)-KYSS03~2. GHT 1895, nr 243, s. 2.
(9 c) -NATTS-ORD. (†) avskedsord. Svart Ähr. 83 (1560).
(9 c) -NATT(S)-SUP03~2. (förr) Den sup, som togs vid sängdags .. kallades .. godnattssup eller loppsup. EHellquist i SvStudCederschiöld 367 (1914).
(9 c) -NATTS-SÄGELSE. (†) avsked, farväl. Svart Ähr. 85 (1560).
(9 c) -NATT-TAGANDE03~200, n. Bremer Hem. 1: 181 (1839).
(16) -NISSE. (go- 1909. god- 17471894. goa- 18801912. goe- 1796) (folkligt i vissa trakter, i sht förr) vätte som anses bringa rikedom åt den som har honom i sin tjänst; vanl. liktydigt med: tomte, tomtbisse, tomtgubbe. God-Nisse, kallas ännu på somliga ställen i Sverige Tomtgubbe. Dalin Hist. 1: 150 (1747). Goenissen, en osynlig, som bönderna tro föra rikedomar til vissa personer. Osbeck Lah. 268 (1796). Norlind AllmogLif 639 (1912).
-RÅ(D), se GORÅ.
(8) -RÅDIG. (†) som giver l. kan giva goda råd; rådklok. Wijse godhrådige män. Syr. 26: 25 (1536).
(11) -SAK. (i sht vard.) god, läcker maträtt o. d.; vanl. i pl.; i sht om sötsaker: godter, ”namnam”. Fårkött, fläsk .., pepprad korf, och diverse andra godsaker. Kræmer Span. 10 (1860). Fyra stora julgranar, prydda med rik grannlåt och godsaker. VL 1892, nr 301, s. 2.
-SIDA. särsk. (i fackspr.) till 1; om den sida av ngt som är avsedd att vara synlig (o. som därför gm en omsorgsfullare bearbetning bör bibringas ett bättre utseende än den l. de övriga). Är muren ofvan jord, så att två godsidor skola hållas. Rothstein Byggn. 533 (1859). HbSkogstekn. 853 (1922).
(16) -SILL. (go-) (†) kvidda. Qvidd kallas här (dvs. i Dalarna) gosillar. Linné Ungd. 2: 258 (1734). Gosillar funnos här i en dam och voro så spaka, att de gingo in uti handen. Därs. 270.
(16, 18) -SINNAD, p. adj. som har l. vittnar om ett godt sinnelag; välvillig, välmenande; i sht förr äv.: godlynt, godmodig, godsint. Schultze Ordb. 4114 (c. 1755). Ett välvilligt och godsinnadt hjerta. Hwasser VSkr. 1: 83 (1852). Hunden .. var mycket godsinnad. Cederschiöld Riehl 2: 51 (1878). Invånarna äro lågtstående, men godsinnade (mot främlingar). Östergren (1925).
(16, 18) -SINNIG. (†) = -SINNAD. Schwartz Alm. 1656, s. 19. Den godsinniga ärlighet, som bodde i hans själ. Wallin Rel. 3: 299 (1829). Strinnholm Hist. 3: 96 (1848).
-SINNIGHET. (†) sbst. till -SINNIG. Atterbom Minn. 562 (1819).
(16, 18) -SINT, p. adj. godlynt, godmodig, from, foglig, saktmodig, snäll, beskedlig, oförarglig; i sht förr äv.: god, välvillig, välmenande, godsinnad. Verelius 92 (1681). En hederlig och godsint man (kommer) alltid sjelf .. i den största förlägenhet, då han lyckas bringa sin motpart i bryderi. Almqvist TreFr. 1: 70 (1842). Den naiva sympati, hvilken talade ur Karl Antons små godsinta ögon. Geijerstam LycklMänn. 41 (1899).
-SINTHET—0~2. sbst. till -SINT. Lind 1: 1688 (1749). Godsintheten lyste ur ögonens djupa blå. Lundegård DrMarg. 1: 47 (1905).
-SKRIVA, se E.
(16) -SON. [jfr -FADER 1] (†) gudson. BoupptSthm 5/7 1678, s. 717 b Bil. (1677).
(15 a) -SÄGA. (†) (förbinda sig att) svara för (ngt l. att ngt förhåller sig så l. så), gå i borgen för (ngt); förpliktiga sig (till ngt l. att göra ngt); äv. refl. 5 t:r spanmåll (som) han .. hade sigh godsagt och förplichtat att betala. BtÅboH I. 6: 141 (1634). Wij .. hafwa hos Rijksens Ständers Banko i Stockholm caverat och godsagt, thet the Godz han .. pantsatt hafwer, äre hans faste allodial Frälse. Stiernman Com. 3: 693 (1668). Nordberg C12 1: 642 (cit. fr. 1705).
(14 d) -TAGA. (i sht i skriftspr.) taga för god, gilla, godkänna; mottaga (med gillande), antaga, acceptera. Godtaga en ursäkt, ngt såsom ursäkt. En allmänt godtagen teori, mening. Förslaget blev icke godtaget. Boëthius Rev. 305 (1887). Att den ofvan anförda uppgiften .. godtages som fullgiltig bevisning. Paulson GbgHPr. 1/2 1894, s. 20. Ett svenskt frimärke kan .. icke godtagas som porto för ett bref från exempelvis Tyskland till Sverige. 2NF 8: 1452 (1908).
(14 d) -TAGBAR—0~2. (i sht i skriftspr.) som kan godtagas; antaglig, acceptabel. Dessa slutsatser äro knappast godtagbara. Men giv oss ett uppslag som är godtagbart! SvD 1923, nr 324, s. 11. Fatab. 1925, s. 58.
(14 d) -TAGLIG~20. (i sht i skriftspr., föga br.) godtagbar. AB 1897, nr 161, s. 4. Godtagligt anbud. Östergren (1925).
(18) -TALAN. [jfr -TALIG] (†) vänlighet, välvilja. Sahlstedt Hofart. 4 (1720).
(18) -TALANDE, p. adj. [jfr d. godtalende] (†) = -TALIG. SP 1779, s. 482.
(18) -TALIG. (numera bl. i norra Sv. o. i Finl., starkt bygdemålsfärgat) god o. vänlig i sitt tal (i sht mot underordnade l. folk av ringare stånd); vänlig, tillgänglig, nedlåtande; språksam. Schroderus Comenius 901 (1639). I umgänge har han varit .. vänlig, höflig, godtalig och intagande. 1LinkBiblH 2: 360 (c. 1760). Lundell (1893; anfört från finl. förf.). Högberg Vred. 2: 154 (1906).
-TALIGHET~200 l. —00~2. (numera bl. i norra Sv. o. i Finl., starkt bygdemålsfärgat) sbst. till -TALIG. Sylvius Curtius 164 (1682). Dalin (1852; angivet ss. pop.).
(18 b β) -TRO, r. l. f. (numera i sht i vitter stil) god tro; godtrogenhet. Godtroo löhnes medh Otroo. Grubb 259 (1665). (Hon) håller .. fast vid den ovärdige mannen i ett slags förblindad godtro. SvD 1923, nr 265, s. 7.
-TROS-FÖRVÄRV. jur. förvärv som göres i god tro. Björling CivR 65 (1906).
(18 b β) -TROENDE, p. adj. jur. som är i god tro (rörande ett förvärv o. d.). Björling CivR 65 (1906). 2NF 9: 1398 (1908).
(18 b β) -TROGEN, adj. (god- 1545 osv. godt- c. 1635 (: godttrogit, n.))
1) (†) uppriktigt, ärligt trogen. Heroiske Män, / Skola Landet förswara som en wen, / Aff godhtrogit hierta och rättferdigt nijt. Rudbeckius Starcke C 5 b (1624). Rudbeckius Kyrkiost. 55 (c. 1635).
2) som gärna tror allt som säges, lättrogen, omisstänksam, okritisk, troskyldig, lättlurad, lättnarrad; stundom närmande sig bet.: alltför sangvinisk l. optimistisk o. d., stundom bet.: naiv, enfaldig; om sak l. förhållande: som röjer l. giver uttryck för nämnda egenskaper. GR 17: 417 (1545). The Swenske äre .. förmycket godtrogne och lätte, til at låta sigh blåse fulle medh lögn. Svart Ähr. 87 (1560). Qvacksalfvare .. förföra en godtrogen och enfaldig folkhop. Fischerström 3: 43 (1781). Det godtrogna och trohjärtade sinnelag .., hvilket enligt Plutarkus var hans (dvs. Antonius') fädernearf. Cavallin (o. Lysander) 73 (1885).
-TROGENHET ~200 l. —00~2. (-troen- 1717) sbst. till -TROGEN 2. Missbruka ngns godtrogenhet. VDAkt. 1717, nr 116. (Medeltidens) kritiklösa godtrogenhet. NF 15: 1057 (1891).
(18 b β) -TROHET. (†)
1) förtroende (se d. o. 1 c). Hanno begäradhe vppå en leigd at komme til honom, lijka såsom han hadhe något vthi godtroheet medh honom at tala. Schroderus Liv. 230 (1626).
2) god tro; godtrogenhet. Schroderus JMCr. 67 (1620). At vara misstänksam, jag håller för et fel, / Men godtrohet bör ock bland laster hafva del. JGHallman Vitt. 36 (c. 1756). Kullberg Ariosto 3: 312 (1868).
-TYCKA, sbst., se GODTYCKE.
-TYCKA, v. (god- 1729. godt- 1727) (†)
1) till 8, opers.: det synes (ngn) lämpligt. (Svenske konsuln) skal hafva frihet at .. resa i kring i landet när honom godtycker. FredstractatAlger 1729, s. B 2 b.
2) till 14 d: godkänna, gilla, samtycka till (ngt). (Jag har) därmed intet annorlunda handlad, än .. H. K. Maij:t nådigst gillat och godttyckt. 2RARP 5: 659 (1727).
-TYCKE, se d. o. —
-TYCKJA, -TYCKJO, se GODTYCKE.
-TYCKLIG, se d. o. —
-TYCKO, se GODTYCKE.
-TÅR, se GUTÅR.
(7) -VIKT. [jfr t. gutgewicht] handel. mindre övervikt (l. avdrag i den värkliga vikten) som i grosshandeln ofta lämnas en återförsäljare (ss. ersättning för den förlust som denne lider vid varans utminutering). Åstrand (1855). 2NF 26: 80 (1917).
(18 b α) -VILJA, ålderdoml. äv. -VILJE. [fsv. godhvili; jfr isl. góðvili]
1) (numera i sht i högre stil, ålderdoml. l. arkaiserande) god vilja; välvilja; förr äv.: gunst, nåd, kärlek. Aff sunnerlige gunst och godwilia. GR 1: 6 (1521). Det är min plikt at göra min skyldighet med alldrastörsta flit och godvilja i all ting. Murbeck CatArb. 6: 249 (c. 1750). En sådan godvilje (som Jösse Erikssons) var ännu för handen från de Danskes sida. SkrLdFörsvFörb. 3: 12 (1892; ironiskt).
2) (†) (ngns) fri(a) vilja; frivillighet; samtycke, medgivande. Med radzens goduilia och samtyckio. OPetri Tb. 93 (1526). The om sider togho honom lijffuet ifrå. Doch icke annars än medh hans egen godhwilia. LPetri ChrPina o 4 b (1572). Eneman Resa 2: 218 (1712).
-VILJELIG, -VILJOG, -VILLELIG, se GODVILLIG.
-VILLIG, se d. o. —
(2 b) -VÄNS-FOLK. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fästfolk; särsk. om man o. kvinna som leva tillsammans utan att vara gifta. Lenæus Delsbo 202 (1764; anfört fr. Dalarna o. Delsbo i Hälsingl.). De komma, åldringar, böjda och grå, / go'vänsfolk, som signelsen vilja få. Fredin Dan. 41 (1888). Se, Jon och jag, vi hade blivit go'vänsfolk i Stockholm. Lagerlöf Holg. 2: 159 (1907; yttrat av en dalkulla).
(9 b) -ÅR. (go- 18831895. god- 18331927) [fsv. godhar] (vard., i sht bygdemålsfärgat) godt år, god äring. När renarna äro feta, då är det god-år för den som står i handel med Lappen. Læstadius 2Journ. 208 (1833). BygdFolk 146 (1927).
(1 g) -ÄTTAD, p. adj. (i sht i högre stil) av god ätt. SAD 1: 179 (1787). Då sade Gunnar, / godättades hövding (osv.). Brate Edda 182 (1913).
B (numera bl. bygdemålsfärgat i -NISSE): GODA-MAN, se C.
-NISSE, se A.
C (numera bl. i -MAN samt, bygdemålsfärgat, i -NISSE): GODE-DAGAR, se A.
-GÖRA, se GODT-GÖRA.
-KÄNNA, se GODKÄNNA.
-LIK, se A.
(2 c) -MAN30~2 l. (utom i ssgr o. avledn. vanl.) 104, l. GOD-MAN3~2 l. (utom i ssgr o. avledn. vanl.) 04. Anm. I sg. best. o. i pl. användes numera alltid formen gode-. (god-, sg. 15251924 (: godmanskap), god-, pl. 1547. goda-, pl. 1628. gode-, sg. 1897 (: godemansberättelsen)1910 (: godemansarfvodena). gode-, pl. 15211900 (Godemäns-val). goder-, sg. 1556)
1) (†) jfr GOD 2 c. Erlige herrer och godemen riikesens raad. GR 1: 6 (1521). J thesse ept(erskriv)ne godemens närwaru. SthmTb. 1544, s. 197. GR 28: 42 (1558).
2) (numera mindre br. i juridiskt fackspr. utom i ssgr o. avledn.) god man (se GOD 2 c α). OPetri Kr. 204 (c. 1540). Baron Köhler .. (hade) varit hennes godman .. i processen. Tersmeden Mem. 6: 139 (1787). Av godemännens (i konkursen) berättelse framgick, att (osv.). UNT 1908, nr 3890, s. 3. Cannelin (1921). jfr GRANSKNINGS-, SKIFTES-GODEMAN m. fl.
Ssgr (till GODE-MAN 2; i sht jur.): godemans- l. godmans-arvode.
-berättelse. i sht i fråga om konkurs.
-förvaltning.
-val, n. (godemäns 1900) i sht i fråga om konkurs.
Avledn. (till GODEMAN 2; i sht jur.): godemanskap l. godmanskap, n. förhållande(t) l. egenskapen att vara god man. —
-NISSE, se A.
-TYCKE, se GODTYCKE.
-VILLIG, se GODVILLIG.
D: GODER-MAN, se C.
E: GODT-FINNA, -an (Lucidor i 3Saml. 7: 57 (1670; i bet. 1)). (god- c. 1755 (: Godfunnen, p. pf.). godt- 16521854) († utom ss. vbalsbst. -ande, se -FINNANDE)
1) till 8 h: finna för godt (att osv.); behaga; besluta, bestämma (ngt l. att osv.). RARP 6: 6 (1656). EKM. (har) godtfunnit att förordna vissa consuler. 2RA 1: 381 (1723). SFS 1854, nr 66, s. 3.
2) till 14 d: taga (ngt) för godt; godtaga, godkänna, gilla, antaga (ngt); giva sitt samtycke l. bifall till (ngt). Låtandes änckian blifva vid det byte, som hon engång giordt och gåttfunnit hafver. PBrahe (1652) i BtHforsH 3: 3. Så vida slikt sig göra låter, och Kongl. Maj:t godtfinner. Schönberg Bref 3: 333 (i handl. fr. 1697).
-FINNANDE, n.; pl. (knappast br.) -n (Atterbom PhilH 329 (1835)). (god- 16361746. godt- 1636 osv.) [vbalsbst. till -FINNA]
1) till -FINNA 1: vad ngn finner för godt (att göra); förhållande(t) l. frihet(en) att handla, ss. man själv finner för godt; (ngns) fria skön l. behag; numera nästan bl. i förb. med prep., i sht i uttr. efter (eget) godtfinnande, bero på, äv. av ngns godtfinnande o. d., (över)lämna (förr äv. ställa l. hemställa) åt l. till, förr äv. i ngns godtfinnande o. d. Du kan förfara efter godtfinnande. Täckes nu Regeringen något vist här om statuere, stälte han till Regeringens egitt godtfinnande. RP 6: 99 (1636). Omsorgen om denna saken lemnas i vår Upläggares godtfinnande. Dalin Arg. 1: 83 (1733, 1754). Af (konungens) .. godtfinnande (beror) benådnings-rättens utöfning. Oscar I Straff 137 (1840). Hustru Röhl (kunde) genom testamente .. samma hälft (av kvarlåtenskapen) efter godtfinnande bestämma eller förordna. 1NJA 1874, s. 50. särsk.
a) (†) övergående i bet.: omdöme, mening (om ngt); utlåtande (rörande ngt). AOxenstierna 1: 584 (1643). Sedan hela Rådet således hafwer sagt sit godtfinnande öfwer saken. Holm NSv. 140 (1702). Atterbom (1841) i 3SAH XXXVII. 2: 18.
b) (†) övergående i bet.: bestämmande, bestämmelse, beslut. Stiernman Com. 3: 745 (1669). Sedan jag .. effter Gudz nådiga skickelse, och Höga Öfwerhetens gottfinnande är Biskop worden. Swedberg Cat. d 2 b (1709). PH 5: 3159 (1751).
2) (†) till -FINNA 2: godtagande, godkännande, gillande; samtycke. Igienom den Pragische fredens accepterande och gottfinnande. RP 7: 512 (1639). Medh samptelige Landzhöfdingernes goda inrådande och gåtfinnande. LReg. 241 (1648). KOF II. 2: 314 (c. 1655).
-GÖRA, se d. o. —
-HÅLLA, se A.
-KÄNNA, se GODKÄNNA.
-KÖPS, se d. o. —
(11 slutet) -LYSTEN. Gottlystna ungdomar. 1LundagKron. 411 (1918).
(8 h) -PRÖVANDE, n. (†) (efter prövning givet) godkännande, gillande, samtycke; jfr -FINNANDE 2. (Apotekaren skall) på Collegii godtpröfwande, först åtniuta Wår allernådigste Vocation. Stiernman Com. 4: 1055 (1688). Abrahamsson 165 (1726).
(jfr 24 e) -SKRIVA, -ning. (god- 1894. godt- 1852 osv.) (i fackspr.) (i räkning l. konto) skriva l. föra (ngn ngt) till godo, kreditera (ngn l. ngns konto), godtgöra (se d. o. 1 b β); stundom bildl.: räkna (ngn ngt) till godo l. förtjänst. ÖoL 181 (1852). Utbekomma 25 R(iksdaler) Rmt per aktie på den aktie-egarne godtskrifne ränta. NDA 1863, nr 65, s. 1. Detta hedrande förhållande (dvs. de värnpliktigas goda uppförande på mötesplatserna) torde till god del kunna godtskrifvas det nya systemet. GHT 1896, nr 82, s. 2. 2NF 37: 1130 (1925).
-TROGEN, se A.
-TYCKA, v., se A.
-TYCKE, se GODTYCKE.
(8) -VÄDERS-APA. (förr) sjöt. benämning på ett stagsegel som fördes på särskild lejdare emellan stor- och mesanmasten ovanför ”stormapan”, spenkert. Stjerncreutz 119 (1863). 2NF 26: 660 (1917).
-ÅR, se GUTÅR.
Avledn.: GODA, v., se GODTA, v.
GODHET, se d. o.
GODIS40, n. l. r.; pl. (knappast br.) -ar (Edgren Lyck. 215 (1887)). (vard., i sht i barnspr.) till GOD 11: ”godt”, godsak(er), godter; vanl. koll.; jfr GODTIS. Lundquist Profil. 2: 6 (1886). Östergren (1925).
GODLEK, r. l. m. [fsv. godhleker; jfr isl. góðleikr] (numera föga br.) till 1: godhet (se d. o. 1). ArvskifteSthm 5/10 1675. Järnmalm af utmärkt godlek. GHT 1898, nr 96, s. 3.
GODNA, se GONA.
GODTA, sbst., se GODTER.
GODTA, v. -ade. (goda 1844. godta (gotta) c. 1753 osv. gådda 1703) [jfr d. godte sig] (i sht vard.) till 10 (d); refl.: göra det behagligt l. bekvämt l. bra för sig, ”ha det godt”; ”må”, ”moja sig”; ”smörja kråset”; äv. (särsk. med bestämning inledd av prep. i, äv. åt) i mer l. mindre utvidgad l. överförd anv.: njuta (av ngt), glädja l. fröjda sig (åt ngt), ”frossa” (i ngt). Vi lefva i rolighet här och gådda oss här och giöra nu ingen tingh. Carl XII Bref 249 (1703). Goda sig med mat och spis. Palmblad Fornk. 1: 490 (1844). I medveten cynism godtar sig (Béranger) i utmålandet af den sinnliga lustan. Ljunggren Bellm. 79 (1867). Hagberg VärldB 75 (1927).
GODTER, pl.; äv. (vard., i sht i barnspr.) GODTA, r. l. f.; best. -an; pl. -or. (godta 1898 (: Äppelgodta) osv. godter (gotter, gåtter), pl. 1745 osv. godtor, pl. 1906 osv.) (i sht vard.) till 11 (slutet); vanl. i pl.: godsaker, ”godt”; sötsaker, ”snask”, ”namnam”; i sg.: stycke av sötsaker (konfekt o. d.). Bjuda på godter. (Fr.) Bon-bon .. (sv.) gåtter, som man gier barnen. Möller (1745). Jag har sändt dig en liten låda som innehåller godter ifrån farbror Kylle. SWennerberg (1837) hos Taube Wennerbg 1: 51. (Barnens) Ögon stråla .. vid hvarje gotta. TurÅ 1905, s. 102.
GODTIS40, n. l. r. (vard., i sht i barnspr.) till 11 (slutet); vanl. koll.: godter; jfr GODIS. Linder Tid. 237 (1924).
GONA, v. -ade. (godna 17341749. gona 1740 osv.) [jfr nor. dial. go(d)na seg i samma bet., ävensom sv. dial. gona, bli god l. bättre] (vard.) till 10; refl.: ”ha det godt”; godta sig; göra sig goda dagar; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Sitta och gona sig framför brasan. Serenius Ff 1 b (1734). Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740). Så en råtta uti öfverflöd / Gonar sig i osten. Wallin Vitt. 1: 390 (c. 1805). Hans ögon .. gassade sig och gonade sig, när de stannade på Claras hvita armar. Strindberg Hems. 194 (1887). Kerrman gonade sig semesterveckorna på Aspafors. Bergman Kerrm. 58 (1927).
Spoiler title