SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GRÄNS grän4s, r. (l. m. l. f.) ((†) n. BtVLand 5: 46 (1661), FoU 16: 197 (i handl. fr. 1712), Dähnert (1784)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er32 (OPetri 2Post. 20 b (1530) osv.) ((†) -ar BtVLand 6: 2 (1583), Wikforss 1: 702 (1804); om -or ss. pl. till gräns se anm. nedan); förr äv. GRÄNSA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(grens (-ss, -sz) 1523c. 1755. greens 1526. grendz 1561. gren(n)ts (-ntss, -ntz, -nz) 15281754 (: grentzcommissionens). gräns (-ae-, -sz) 1527 osv. gränds (-dsz, -dz) 1570c. 1755. grän(n)ts (-ntz, -nz) 15681824 (: gräntslösa). -a 15411891. -e, oblik kasus 15261723. -o, oblik kasus 1526 (: grenzon, sg. best.) 1622 (: Gränson, sg. best.). -or, pl. 15411891. Anm. Av ordets båda huvudformer synes gräns, den enda som anträffats i fsv., redan från början hava varit den mest använda. Formen gränsa torde företrädesvis hava kommit till anv. i böjningsformen gränsor, pl., som emellertid, åtminstone i skriftspr., under större delen av den äldre nysv. tiden o. ända fram till början av 1800-talet synes hava varit betydligt vanligare än den till sg. gräns hörande pl. gränser, så att man för denna tid torde vara berättigad att ss. normal böjning av ordet angiva: sg. gräns, pl. gränsor. Jfr Lindblad Sahlstedt 95 (1919))
Etymologi
[y. fsv. grens; liksom d. grænse av mnt. grensze, motsv. mht. greniz, grenize, t. grenze; av slav. urspr.; jfr polska granica, avledn. till gran, kant, hörn]
1) linje som tänkes förbinda alla de åt ngt visst håll längst framskjutna punkterna av ett område (ss. ett land, en provins, en socken, en egendom, en tomt); särsk. om (ofta på ett l. annat sätt markerad) dylik linje tänkt ss. skiljelinje mellan ett visst område o. ett l. flera andra områden; ofta med inbegrepp av den mark l. det vatten som å ömse sidor befinner sig närmast skiljelinjen; äv., numera bl. (i vissa trakter, ngt vard.) i sådana uttr. som bo, finnas o. d. (den l. den) gränsen, närmande sig l. övergående i bet.: landsträcka nära (närmast) en gräns, gränsområde; äv. (t. ex. i uttr. naturlig gräns) om bärgskedja, flod, hav, skog o. d. som skiljer ett område från ett l. flera andra; utan närmare bestämning särsk. om riksgräns. Gränsen mellan Sverge och Norge, Sverges gräns mot Norge. Norska gränsen, gränsen mot Norge. Utstaka, uppdraga en gräns. Begiva sig, resa (osv.) till gränsen (förr äv. resa, rida på gränsen). Begiva sig, fly, resa över gränsen. Mötas på gränsen. Fienden står på, vid gränsen, har övergått, överskridit gränsen. Bevaka, försvara gränsen. Utvidga ett lands gränser. GR 1: 79 (1523). Fiendernar lågho widh grenszona. 1Mack. 3: 42 (Bib. 1541). Vij .. måge Sverigis gräntzer opå denne sidan sterkie och emoott dhe Påler försvare. OxBr. 5: 2 (1611). Ursinus .. satte sig på en hest och redh igenom dagh och nat neder på grentzen. HT 1920, s. 105 (1625). Naturlige Gräntzar. Brask Pufendorf Hist. 344 (1680). Inom Sverges gräns eröfra Finland åter. Tegnér (WB) 2: 77 (1812). Under Davids och Salomos tid var Israeliternas område utsträckt långt utom Kanaans gränser. Agardh BlSkr. 1: 3 (1842, 1855). Vid stadens gräns aftackade kronprinsen eskorten. Cronholm Bref 30 (1865). Utan Riksdagens medgivande må beväringens andra uppbåd vid hären icke användas utom rikets gränser. SFS 1914, s. 695. — jfr HÄRADS-, KANTONS-, LAND-, LANDSKAPS-, NATUR-, NORD-, RIKS-, STADS-, SYD-, TOMT-GRÄNS m. fl. — särsk.
a) (bygdemålsfärgat) i uttr. gräns om gräns med (ett område l. ett folk o. d.), med gemensam gräns med l. gränsande intill (ett område l. ett folk). Det Arabiska landet, hvarmed .. (Egypten) ligger gräns om gräns. Carlstedt Her. 1: 217 (1832). Ja, nog var det synd på en sådan jord, gräns om gräns med deras ägor. Wester Reymont Bönd. 3: 305 (1924).
b) [efter t. grenze(n), lat. fines, gr. ὅρια] (†) dels i pl. (med sg.-bet.), dels i sg., övergående i bet.: (avgränsat) område. (Herodes) lät slå j häl all barn j Bethleem, och j alla grensze ther om kring. Mat. 2: 16 (NT 1526; Bib. 1917: i Betlehem och hela området däromkring). Theras grensor woro jfrå Zidon .. alt in til Gasa. 1Mos. 10: 19 (Bib. 1541). Theras grensza (är) större än idhor grensza. Am. 6: 2 (Därs.). Effter Bethlehem war Dauidz Stadh, är fast lijkt, at hwadh än nw quart war aff then ätten, haffuer ther ock j thes grentzor hafft sijn wåning, Therföre toogh Herodes then hela grentzen för sigh, drap och mörde alt offuer hoffuud, at thet barnet Iesus iw icke skulle kunna vndkomma. LPetri 3Post. 33 a (1555). Sueriges Rijkes och dess underliggande gräntzors Allernådigste Herre och Konungh. VDAkt. 1655, nr 192 (möjl. bet.: gränsområde, se ovan). (Han har utmärkt sig) Båd' uti frånware land, som in uthi fäderne gränsor. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 218.
c) i utvidgad l. oeg. anv., i fråga om område vars omfattning icke sammanhänger med politisk l. administrativ indelning l. äganderättsförhållanden o. d. Innan Christenheetenes gränszor. Phrygius Föret. 14 (1620). Jag sätter hvarje växts gräns der den upphör att vara temligen allmän. VetAH 1811, s. 24. Klimatiska gränser. Simmons FlKiruna 358 (1910). Höjdgränsen för havsstrandbildningarna, den högsta marina gränsen, som den benämnes på geologiskt språk, ligger olika högt i olika trakter. Flodström Naturförh. 113 (1918). jfr BARRSKOGS-, DEFILERINGS-, IS-, KLIMAT-, KULTUR-, NORD-, ODLINGS-, RELIGIONS-, SKOGS-, SNÖ-, SPRIDNINGS-, SPRÅK-, SYD-, TRÄD-GRÄNS m. fl. — särsk. (i sht förr) sjöt. i fråga om det förhållandet att på fartyg vissa områden äro avskilda gm förhänge av segelduk o. d. samt (uteslutande) förbehållna vissa personer; äv. (i sht i ssgr) om sålunda avskilt område. Den straffskyldige (må) .. förbjudas att å fartyget förflytta sig utom visst område, hvilket genom ”gräns” efter sjöbruk bestämmes. SFS 1859, nr 34, s. 11. Konow (1887). Wrangel SvFlBok 352 (1898). jfr KADETT-, SJUK-, UNDEROFFICERS-GRÄNS.
2) bildl.: vad som skiljer olika företeelser åt (ngt visst från ngt annat) l. uppdelar ngt i avdelningar; det yttersta l. sista av ngt (ofta: varmed det står ngt annat mycket nära), slut- (punkt), ända, ”kant”, ”rand”; vad som hindrar ngt från att sträcka sig l. fortgå l. utveckla sig osv. i det oändliga; vad som giver ngt en bestämd omfattning l. storlek o. d. Gå ända till det tillåtnas gräns l. gränsen för det tillåtna. Livets gräns (i sht i vitter stil), döden. Stå på gränsen mellan (olika företeelser, t. ex. dröm och värklighet). Stå, vara på gränsen av l. till (ngt, t. ex. förtvivlan, sinnessjukdom). Lycka och Olycka dhe haa en smaal grändz. Grubb 472 (1665). Alt ytterligt är stäldt på gränsen af et fel. Kellgren 2: 79 (1787). För månge åhörare är den gränsen okänd, hvarest det tillåteliga öfvergår till brott. Ödmann StrFörs. 1: 380 (1799). Det ges en gräns, hvaröfver och hvarunder / Ej något rätt, ej något skönt kan bli. Franzén Skald. 7: 124 (1841). Harald Hårfagers namn betecknar gränsen emellan Norges sagoålder och dess historiska tid. Svedelius Norge 4 (1866). Du försöker det omöjliga ... Men .. endast därmed når man till den yttersta gränsen för det möjliga. Rydberg Vap. 71 (1891). Gränsen mellan artnamn och egennamn är stundom något svävande. Danell SvSpr. 22 (1927). — jfr ALKOHOL-, BRISTNINGS-, BROTT-, FEL-, HÅLLFASTHETS-, SKILJE-, SLUT-, STRÄCK-, SVÄLT-, TRÖTTHETS-, ÅLDERS-GRÄNS m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr. som beteckna att ngt är gränslöst l. obegränsat.
α) i sådana uttr. som (vara) utan gräns(er), icke hava (några) gränser, (vara) över alla gränser; stundom det är l. finnes ingen gräns för (förr äv. i) ngt. En stolthet l. ett övermod l. en frikostighet osv. utan gräns(er) l. över alla gränser. Uti kärleken till Gud är ingen grad och ingen gränts. Murbeck CatArb. 1: 278 (c. 1750). Min möda, min flit, skola vara utan gränsor. Gustaf III 1: 98 (1772). Hvad högmod utan gräns! Leopold 1: 193 (1802, 1814). Det finnes ingen gräns för frasens makt öfver klent begåfvade. Fahlbeck UtrPol. 10 (1912).
β) i sådana uttr. som icke känna l. veta l. veta av (några) gränser, inga gränser l. ingen gräns känna, äv. (numera knappast br.) känna varken mått(a) eller gräns; särsk. om affekt l. känsla (raseri, tacksamhet, kärlek o. d.). Förbittringen och oordningen kände hvarken mått eller gräns. Adlerbeth Ant. 1: 4 (c. 1792). Offervillig kärlek, som af inga gränser vet. Rydberg Dikt. 2: 10 (1891). De fattigas förtvivlan kände ingen gräns. Lagerlöf Troll 2: 90 (1921).
b) i sådana uttr. som hava (sina) gränser l. hava en l. sin gräns, vara begränsad, icke kunna l. få sträckas l. drivas huru långt som helst. Fogeligheten har sina gränser som andra dygder. Dalin Arg. 1: 252 (1754). Jordens glädje skall hafva sin gräns. Lehnberg Pred. 2: 205 (c. 1800). Sina föräldrar måste man lyda ... Men denna lydnad har sina gränser. Cederschiöld Riehl 2: 41 (1878).
c) i vissa uttr. som beteckna att ngt hör till l. faller utanför ngt visst område o. d. l. hålles, håller sig inom l. går utanför sitt speciella område l. ramen för det tillbörliga l. passande o. d. Överskrida (stundom gå över, förr äv. överträda l. träda utom l. överstiga) gränserna (äv. gränsen) för (stundom av) ngt l. ngts gränser (stundom gräns). Hålla sig inom behöriga, tillbörliga, vissa gränser. Kostnaderna ha kunnat hållas inom mycket måttliga gränser. (Förmyndarregeringen bör) tillholles och bindes, ded de måge blifwe innan om gräntzerne af ordentelig myndigheet. RARP 2: 113 (1634). Om I en gång hafven öfverträdt Ährones och Redlighetens gräntzor, så är den skadan obotelig. Ehrenadler Tel. 813 (1723). At man .. innom visza gräntsor och bommar kan sluta och innestängia den omåtteliga .. (egen-) kiärleken. KStobæus (1725) hos Fürst Stobæus 64. Den nya tidens upplysning .. låg helt och hållet inom gränsorna af Sens commun. Polyfem IV. 45: 2 (1811). Hvarje straff, som sträcker sig utöfver det nödvändigas gräns, öfvergår ju till godtycklighetens och hämdens område. Oscar I Straff 6 (1840). Han ansåg det ligga utom möjlighetens gränser, att han .. skulle erfara frestelse till löftesbrott. Geijerstam LycklMänn. 182 (1899). — särsk.
α) i uttr. sätta (en) gräns l. gränser för (förr äv. om) ngt, hindra ngt att fortgå l. utveckla sig l. göra sig gällande längre än till en viss punkt, hålla ngt nere, hejda l. dämpa l. stoppa l. avbryta ngt, begränsa ngt (se BEGRÄNSA 2 b). Att .. skäliga gräntsor sattes om sådana missbruk. Botin Hem. 2: 33 (1756). Än är ej gränsen satt för dina segrars lopp. Kellgren 1: 16 (1786). I sjelfva soldathopen var Horn ej älskad, emedan han .. ville sätta gräns för plundringar och tygellöshet. Fryxell Ber. 7: 45 (1838). Det dröjde ej länge, innan de neutrala sjömakterna .. blefvo betänkta att sätta en gräns för Englands framfart på hafven. Odhner i 3SAH 6: 169 (1891).
β) (numera mindre br.) i uttr. hålla sig inom (förr äv. i) sina gränser, hålla sig inom ramen av sina befogenheter o. d., ”bli vid sin läst”; förr äv. dels (i samma bet. som nyss anförda uttr.) bliva vid sina gränser, stanna inom sina laga l. rätta gränser, dels överskrida sina gränser, gå över sin gräns, gå utanför ramen av sina befogenheter o. d. Hwar och en skal .. hålla sigh j sina grentzor, på thet han icke skal lata sigh tyckia mera wara, än han är. PErici Musæus 4: 54 b (1582). At gå öfwer tin Gräns är fahrligit. Schroderus Hoflefw. 285 (1629). At M. Petræus och Dn. Qvæstor hålla sigh in om sina gräntsor. ConsAcAboP 4: 372 (1677). (Ämbetsmän) som i andras sysslor sig inmängia och icke stanna inom deras laga gräntzor. 2RA 1: 310 (1723). Jag vet ock at jag bör vid mina gräntsor blifva, / Det hör en Maro till om Hjeltars dater skrifva. Livin Kyrk. 89 (1781). Felet vore alltid mannens, om qvinnan öfverskrede sina gränser. Kolmodin TacAnn. 1: 236 (1833).
d) i vissa uttr. som beteckna ett fixerande av det område som tillhör ngt l. ett bestämt skiljande mellan företeelser som höra till olika områden: (upp)draga l. utstaka l. bestämma gränser l. en gräns (för ngt l. mellan olika företeelser, förr äv. åt ngt). Vår skarpsynte Linnæus .. har utstakat nya gräntsor åt hela denna oändeliga hopen af Snäckor och Musslor. Tessin Bref 1: 97 (1751). Utstaka gränsor emellan ord, hvilka dagligen brukas, och hvilkas betydelse en hvar fullkomligen känner. Lidbeck Anm. 301 (1798). Det är svårt om ej omöjligt att uppdraga gränsen mellan de stenspetsar, som varit Harpuner och dem som varit pilar. Nilsson Ur. I. 1: 17 (1838). Karl Johan utöfvade sin makt långt utöfver de i 1809 års regeringsform bestämda gränser. De Geer Minn. 2: 25 (1892); jfr c.
e) i vissa numera obr. uttr. som beteckna att det begränsade utrymmet för en framställning l. en framställnings begränsning till ett visst ämne icke tillåter ngn att vara utförlig l. att närmare ingå på ngt visst. Våra gränsor tillåta intet, at vidlyftigare utföra denna Predikans vackra innehåld. SvMerc. 1: 1002 (1758). Att här upräkna alt, som utgör Jesu företräde, tillåter icke gränsorna af denna undersökning. Ödmann StrFörs. III. 1: 95 (1811). Äfven gränsorna af ett Tal tillåta ej den utförlighet, som här kunde anses nödvändig. Tegnér (WB) 3: 196 (1819).
Ssgr (i allm. till 1): A: GRÄNS-AVSPÄRRNING~020. avspärrning av en gräns (l. gränser). Klint (1906).
-BANA, r. l. f. järnvägslinje vid en riksgräns; särsk. om dylik järnvägslinje (t. ex. Bräcke— Storlien) som går fram till gränsen (o. är anknuten till järnvägsnätet på andra sidan). BtRiksdP 1902, VIII. 2. 1: nr 18, s. 25.
-BAND. (gräns- 1823 osv. gränse- 1831)
1) (i skriftspr.) band (se BAND, sbst.1 34) av mark (skog, bärg) l. vatten som bildar en gräns; äv. (numera föga br.) bildl. Man invänder, att Alperna och Pyreneerna utgöra gränsbandet för bildningen. Tegnér (WB) 4: 97 (1823). Nordenskjöld Polarv. 127 (1907).
2) (†) gränsgata. SFS 1831, s. 408. Det röslagda och omsorgsfullt underhållna gränsbandet (vid gränsen mellan Sverge o. Norge). Wingård Minn. 12: 106 (1850).
-BEFOLKNING. befolkning i gränstrakt. Svedelius Statsk. 2: 35 (1868). Varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof föras från Sverige till Norge för att förädlas .., skola vid återinförseln vara fria från tullumgälder. SFS 1897, nr 49, s. 3.
-BEFÄLHAVARE~00200 l. ~02100. (gräns- 1837 osv. gränse- 1870) särsk. (förr) befälhavare över militärt organiserad, till ngn bestämd plats förlagd del av den svenska gräns- l. kustbevakningen. Gräns-Befälhafvare (i Haparanda). SvNorrigCal. 1837, s. 162. Kommendant eller Gränsebefälhafvare (som tidigare fanns i Grisslehamn). BtRiksdP 1870, I. 1: nr 1, Bil. nr 3 a, s. 19. —
-BEFÄSTNING. (gräns- 1635 osv. gränse- 16101655) befästningsanläggning vid en gräns; jfr -FÄSTNING. Försäkr. 20/12 1610, s. B 2 a. 2NF (1908).
(2) -BEGREPP. [efter t. grenzbegriff (Kant)] filos. begrepp vari man tänker l. ponerar ngt som ligger utanför kunskapsförmågans gränser. Lutteman Schulze 76 (1799). Schéele Själsl. 7 (1894).
-BERG, se -BÄRG.
-BESTÄMNING. (gräns- 1801 osv. gränse- 1839)
1) till 1: fastställelse av gräns(er). Enligt denna gränsbestämning skulle landet (dvs. Bulgarien) omfatta omkr. 166,500 qv.-kilom. NF 2: 1315 (1878). SFS 1926, s. 575.
2) (i sht i vetenskaplig framställning) till 2 d: bestämmande av ngts gränser l. gränserna mellan olika företeelser; förr ofta: definition; äv. konkretare. Trendelenburg GrSpr. Anm. 17 (1801). Definition eller gränsbestämning. Lindblom Log. 243 (1836). Till de tvistiga frågorna kan .. räknas gränsbestämningen mellan e- ock ä-ljud ock deras tecken. Lundell XXI (1893).
-BEVAKNING. (gräns- 1848 osv. gränse- c. 16001854)
1) abstr.: bevakning som en stat håller över sina gränser (numera bl. landgränser).
a) om bevakning av gräns mot fientliga angrepp. UrkFinlÖ I. 1: 54 (c. 1600). 2NF 33: 322 (1921).
b) i fråga om uppsikt över gränstrafiken i avsikt att förhindra l. upptäcka brott mot tullförfattningarna m. m. SFS 1831, s. 408. Gränsbevakningen .. bestrides af gränsridare. Därs. 1910, Bih. nr 86, s. 6.
2) konkret, om (till ngn bestämd plats förlagd del av) ett lands organ för gränsbevakning (i bet. 1 b), i Sverge numera en viss avdelning av tullvärket. SFS 1831, s. 467. Har oloflig .. varu-transport redan hunnit öfver gränsen till Ryssland innan den af Finska Gränsebevakningen blifvit anträffad. SPF 1843, s. 224. I Ryssland är gränsbevakningen .. en militäriskt ordnad styrka. NF 6: 128 (1882). Tjänstemän och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning. SFS 1905, Bih. nr 2, s. 46.
Ssgr (till -BEVAKNING 1 b o. 2): gränsbevaknings-chef. chef för gränsbevakningspersonalen i ett visst distrikt; i fråga om sv. förh. speciellt om dylik chef som förestår gränstullkammare. SFS 1904, nr 61, s. 10.
-distrikt. distrikt för gränsbevakning; i fråga om sv. förh. sedan 1 maj 1928 kallat gränsdistrikt. SFS 1922, s. 1427.
-personal. SFS 1904, nr 61, s. 10.
-BILDANDE, p. adj. Långt upp i norden blir denna gränsbildande hafsvik ännu smalare. Fries Grönl. 2 (1872).
-BO, m.||ig. (gräns- 1694 osv. gränse- 17541791) person som bor nära en gräns (i en gränstrakt); i pl. stundom: personer på ömse sidor om gränsen; äv. bildl. Dryselius Måne 229 (1694). Imedlertid hafva många tvistigheter och rättegångar emellan Gränseboerne upkommit, hvilka ofta utbrustit i våld och slagsmål. Faggot PVetA 1760, s. 32. Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår. Karlfeldt FridLustg. 51 (1901).
-BYGD. Wermland och Markerna (Dalsland) voro omtvistade gränsbygder. Svedelius Statsk. 1: 181 (1868). Böök ResSv. 156 (1924).
-BÄCK. (gräns- 1814 osv. gränse- 18421889) bäck som bildar gräns. Heinrich (1814). Vid gränsbäcken hoppade .. (drottning Kristina) ned ur vagnen och sprang ivrigt över till det danska området. Heidenstam Svensk. 2: 121 (1910).
-BÄLTE. särsk. till 1 c; jfr BÄLTE 2. Skogens karaktär ändras merendels blott småningom, hvadan biologiska gränsbälten, ej gränslinjer uppstå. SkogsvT 1905, s. 63.
-BÄRG. bärg vid en gräns; bärg som bildar gräns. Atterbom 2: 183 (1827). I (de jämtländska) gränsbärgen mot Norge finnas .. på flera ställen sänkor och pass, där de milda, fuktiga havsvindarna kunna slippa fram. Sandström NatArb. 2: 53 (1910).
-DISTRIKT. Några härjade gränsdistrikt voro de enda vittnesbörden om fiendens hemsökelse. Schybergson FinlH 1: 491 (1887). särsk. sedan 1 maj 1928 benämning på vart särskilt av de sju distrikt i gränstrakterna mot Norge o. Finland inom vilka tullvärket upprätthåller gränsbevakning, förut kallade gränsbevakningsdistrikt. TullvFS 1928, s. 9.
(2) -FALL. (i sht i vetenskapligt fackspr.) fall (se d. o. XII 4) som står på gränsen mellan två andra fall (o. bildar en övergångsform dem emellan); äv. i uttr. ett gränsfall av ngt, sådant fall av ngt som står på gränsen till ngt annat l. endast i den meningen representerar ngt visst att det betecknar en gräns varifrån l. vartill det senare räknas. PedT 1890, s. 198. Hvila l. bibehållande af läget kan, ehuru den är motsatsen till rörelse, dock sägas vara ett gränsfall däraf, nämligen det, då föremålets hastighet är noll. 2NF 24: 200 (1916).
-FEJD. (i sht i skriftspr.) jfr -STRID. IllSvH 4: 34 (1878). Vilda gränsfejder med mord och brand. Grimberg SvH 198 (1907).
-FISKAL. (gräns- 1842 osv. gränse- 18591891) (i Finl.) (under gränsinspektör sorterande) tulltjänsteman som genom underlydande tullvaktmästare sköter gränsbevakningen i ett visst distrikt. SPF 1842, s. 170. FinlStatskal. 1925, s. 121.
-FLOD. (gräns- 1833 osv. gränse- 1813) flod som bildar gräns. AJourn. 1813, nr 149, s. 1. SFS 1912, s. 799.
-FOLK. (gräns- 1694 osv. gränse- 15931687)
1) (numera mindre br.) folk(slag) som bebor ett angränsande område, grannfolk; nästan bl. i pl. Carlstedt Her. 1: 136 (1832). EHTegnér i Ydun 1870, s. 75.
2) (numera bl. bygdemålsfärgat) folk (se d. o. 3) som bor i en gränstrakt, gränsbefolkning. SvTr. V. 1: 74 (1593). De resande, som måste färdas mellan Östergötland och Sörmland .. fingo leta sig fram på smala djurstigar, för gränsfolket hade inte en gång makt till att hålla banad väg över skogen. Lagerlöf Holg. 2: 3 (1907).
-FRED, förr äv. -FRID. (gräns- 1713 osv. gränse- 17731788)
1) (i sht i fråga om ä. förh.) fredstillstånd mellan befolkningar på ömse sidor närmast en gräns. HA 9: 80 (i handl. fr. 1788). Snart (efter freden i Nöteborg 1323) uppkommo .. i Novgorod förhållanden, som störde gränsfreden. Schybergson FinlH 1: 79 (1887).
2) (förr) separat fredsavtal l. fredsslut mellan gränsbefolkningar. HSH 3: 194 (1713). Väl hade (landshövding) C(arpelan) 1788 afslutat en separat gränsfred, som dock af ryssarne snart bröts. FinBiogrHb. 339 (1896).
-FÄSTE. jfr -BEFÄSTNING, -FÄSTNING. Isogæus Segersk. 22 (c. 1700). Grimberg SvH 198 (1907).
-FÄSTNING. (gräns- 1680 osv. gränse- 16251790) nära en gräns (i sht en landgräns) belägen fästning, företrädesvis avsedd att tjäna till stödjepunkt o. skydd för egen armés strategiska uppmarsch l. att spärra en viktig förbindelseled. En anseenligh städzwarande Krijgzmacht, som kunde ligge och bewaka Rijkzens GräntzeFästninger. SvRStBesl. 1625, s. A 2 b. 2NF 33: 269 (1921). särsk. (i fråga om förh. under den svensk-norska unionens sista tid) benämning på de av norrmännen strax innanför gränsen mot Sverge nybyggda befästningsanläggningarna vilka enl. en av Karlstadskonventionerna 26 nov. 1905 skulle nedläggas. SDS 1905, nr 252, s. 3. 2NF 18: 58 (1912).
(2) -FÖRSKJUTNING. förskjutning av gränsen mellan olika områden (i bildl. bet.). Som .. gränsförskjutningar egt och ega rum mellan området för nämnda lagstiftning och öfriga lagstiftningsområden. 2NF 7: 118 (1907).
-FÖRSVAR. i sht mil. försvar av gräns(er). Gränsförsvaret, der det är möjligt, gifver de inre delarna af landet mera lugn. Platen SvFörsvar 12 (1828). Gränsförsvaret åsyftar fiendens utestängning. KrigVAH 1832, s. 169. Widmark Helsingl. 1: 230 (1860).
-GATA. särsk.: för markering av gräns upphuggen gata (se d. o. 3) gm skog. Gräntzgatun gienom tijdens förlop igien wexer. Gustaf II Adolf 282 (1626). Att gränsgatan (på gränsen mellan Sverge o. Norge) på sina håll går i bukter. SvD(L) 1929, nr 11, s. 11.
-GEBIT. gränsområde.
1) i eg. bem. Lindberg Hârûn 134 (1900).
2) bildl.; jfr GRÄNS 2. Sinnesfysiologiens område eller .. andra sådana gränsgebit mellan psykologi och fysiologi. Schéele Själsl. 13 (1894).
-GÅNG. (gräns- 1803. gränse- 16071671) (†) utstakning av gräns. SUFinlH 2: 353 (1607). VetAH 1803, s. 199.
-HANDEL. (gräns- 1874 osv. gränse- 16511809)
1) (†) underhandling angående gräns(er). Gränsehandelen med Churförsten aff Brandenburg. RARP 4: 618 (1651). Widekindi KrijgH 927 (1671).
2) handel mellan gränsbefolkningarna på ömse sidor om en (land)-gräns. HH XXVII. 2: 80 (1809). BonnierKL (1924).
-HUS. (gräns- 15931878. gränse- 16111851) (numera bl. vid skildring av ä. förh.) gränsfästning; äv. om fästning vid kust. RA 3: 173 (1593). Rijksens Befästning och Gränszehws Calmarne Slot. L. Paulinus Gothus JClaesson 51 (1611). 2RARP 6: 581 (1731). NF 2: 1404 (1878).
-HÄRAD. PRudbeck (c. 1700) hos Dybeck Runa 1842—43, 4: 82. Gränshäraderna mellan Skåne och Småland. IllSv. 1: 34 (1866).
-INSPEKTION. (förr) benämning på vissa i gränstrakter mot Norge förlagda tullanstalter med samma befogenhet som, men med ngt större rörelse än gränstullstationer (vilka med ingången av år 1923 förändrades till gränstullstationer). SFS 1910, Bih. nr 86, s. 3. TullvFS 1922, s. 646.
-INSPEKTOR~002. (gräns- 1736 osv. gränse- 16461856) (förr) tulltjänsteman som förestod gränsbevakningen inom ett visst område l. mindre tullanstalt (senast ”gränsinspektion”) i gränstrakt. Wår troo tiänare och Gräntze jnspector uthj Kexholms Lähn. Leinberg Skolv. 3: 60 (1646). Stora Siö Tulls Betiente utom Stockh. .. Strömstad. Tullförvaltare .. Controleur .. Jacht Lieutnant .. Gränts-Inspector. Henel 1735 111 (1736). SFS 1910, Bih. nr 86, s. 3.
-INSPEKTÖR. (i Finl.) tulltjänsteman som förestår gränsbevakningen vid Finlands gräns i öster resp. i norr. FinlStatskal. 1925, s. 121.
-KOMMISSARIE. (gräns- 1753 osv. gränse- 16171671) befullmäktigat ombud från en stat vid detaljerad utstakning (o. kartläggning) av gränsen mellan staten i fråga o. en annan stat. Icke skole heller Gräntze Commissarierne skillias åth för än om Gräntzen alt i wänligheet klart är. FredzfördrStolbåwa 1617, s. C 3 b. 2NF 10: 475 (1908).
-KOMMISSION. (gräns- 1754 osv. gränse- 16601753)
1) (†) av befullmäktigade ombud från två till varandra gränsande stater utförd förrättning bestående i detaljerad utstakning (o. kartläggning) av gränsen (vanl. försiggående i sammanhang med fredsslut o. därvid avtalade territoriella förändringar). Een GrentzeCommission skulle hållas. RARP 8: 182 (1660). Cantzlern är särdehles ifrig på grentzcommissionens sluth. Höpken 2: 263 (1754).
2) sammanfattningen av de ombud som av två till varandra gränsande stater utsetts för att i detalj utstaka (o. kartlägga) gränsen. Weste (1807). 2NF 10: 475 (1908).
-KOMPANI. (förr) jfr -REGEMENTE. Kongl. Maj:t har .. inrättat 2:ne Gräns-Compagnier af Befäl och Manskap från förra Finska Arméen. BtRiksdP 1812, s. 547. KrigVAH 1854, s. 143.
(2) -KOSTNAD. nat.-ekon. kostnad för framställning (o. saluförande) av en produkt inom det företag som är sämst ställt i konkurrensen inom en viss bransch, men som måste medvärka för fyllande av marknadsbehovet; i sht i pl. 2NF 17: 1074 (1912).
-KOSTNADS-LAG(EN). nat.-ekon. prislag som gäller produktprisernas tendens att vid fri konkurrens i längden sammanfalla med produktionskostnaderna (l., om dessa ställa sig olika höga inom konkurrerande företag, med de högsta produktionskostnader som erfordras täckta för att tillräckligt många företag skola fortsätta driften, för att marknadsbehovet skall bliva fyllt). Sommarin EkonL 1: 60 (1915).
-KRIG. (gräns- 1861 osv. gränse- 1895) jfr -STRID. VittAH 22: 33 (1861). Böök ResSv. 72 (1924).
-LAND. (gräns- 1821 osv. gränse- 1797) vid gränsen liggande del (bygd, landskap o. d.) av ett land.
1) i eg. anv. KrigsmSH 1797, s. 105. Wermland är gränsland emot Norge. Svedelius Norge 154 (1866). För fientliga anfall utsatta gränsland. Hahr ArkitH 185 (1902).
2) bildl.; jfr GRÄNS 2. Ironien (bestämmes) af K(ierkegaard) .. såsom gränslandet mellan det estetiska och det sedliga. (Cavallin o.) Lysander 22 (1851). Gränslandet mellan sjukdom och hälsa. Gadelius Själsl. 1: 56 (1921).
-LANDSKAP~02, äv. ~20. (gräns- 1790 osv. gränse- 18691870) jfr LAND 1. Hallenberg Hist. 1: 374 (1790). IllSvH 4: 34 (1878).
-LINJE, förr äv. -LINEA. (gräns- 1649 osv. gränse- 1649) gräns (betraktad ss. linje); linje (rand) som utgör gräns.
1) i eg. anv. RP 13: 184 (1649). I gränsvatten af mindre bredd än två geografiska mil (anses) gränslinjen .. sammanfalla med midtellinjen. SFS 1904, nr 35, s. 1.
2) bildl.; jfr GRÄNS 2. Hasselroth Campe 240 (1794). Det går ingen så skarp gränslinie genom tidehvarfven, emellan det gamla och nya, att det förra bestämdt och till alla delar slutar, der det senare begynner. Almqvist VSkr. 5: 125 (1831). Hur fin, hur tunn gränslinien är mellan förstånd och vanvett. PT 1903, nr 88 A, s. 3.
-LÄGGNING. (gräns- 1671 osv. gränse- 16071834) [efter t. grenzlegung] (i fackspr.) utstakning (fixerande) av gräns.
1) i eg. anv. SUFinlH 2: 291 (1607). (Konungen av Sverge) gaff sine Commissarier en ny ändtligh resolution, huruledes the gränzelägningen til ända vthföra skulle. Widekindi KrijgH 930 (1671). SvH 2: 12 (1904).
2) bildl.; jfr GRÄNS 2. Dylika kategorier, som för övrigt äro högst obestämda och aldrig underkastade någon systematisk gränsläggning, få väl dock icke vara lagstiftande. Larsson Id. 140 (1908).
-LÖS. (gräns- 1789 osv. gränse- 17341789) (Eng.) Interminable .. (sv.) gränselös. Serenius Ff 3 b (1734).
1) till 1, i fråga om utsträckning: obegränsad, som icke inneslutes l. inskränkes av gränser; vanl. oeg. l. bildl.: som synes l. förefaller att utbreda sig l. utsträcka sig i det oändliga; äv. [efter t. ins grenzenlose] (föga br.) i uttr. i det gränslösa, i oändlighet. Wåhlin Bastholm 8 (1791). (Vi) hvila .. på stranden till det gränslösa haf, på hvars vågor alla bortföras. Lehnberg Pred. 3: 185 (c. 1800). Skaparen ensam satt i den gränslöst famnande rymden. Stagnelius (SVS) 2: 52 (c. 1820). Denna i det gränslösa utbredda by. Nyblom Österut 73 (1908; om Tokio).
2) till 2: som är utan gräns(er), som icke känner l. vet ngn gräns; måttlös, oerhörd, ofantlig, hejdlös. SP 1780, s. 1073. För min far närde jag en gränslös kärlek. HLilljebjörn Hågk. 1: 46 (1865). Jag har lidit gränslöst af blyghet. De Geer Minn. 1: 25 (1892). Den unge svågern .. fann i J. A. C. idealet av manlighet; han beundrade honom i det fördolda gränslöst. Bergman JoH 91 (1926). särsk. om person: måttlös, som icke lägger band på sig; numera bl. (föga br.) i uttr. (vara) gränslös i ngt. Den stolta vilden .. / .. / .. gränslös i sitt hat, som i sitt ädelmod. Leopold 2: 151 (1796, 1815). Hagberg Shaksp. 1: 264 (1847).
Avledn.: gränslöshet, r. l. f. till -LÖS 1 o. 2; äv. (föga br.) konkretare. JGOxenstierna 1: 91 (1805). En simfågel som sträcker ut mot hafvets orörliga gränslöshet. Nyblom Österut 130 (1908).
-MARK. (i sht i skriftspr.) gränsområde, gränsbygd; särsk. om skogigt l. bärgigt l. glest bebyggt gränsområde. Strinnholm Hist. 1: 70 (1834). (Timon) drager .. sig bort från allt mänskligt umgänge till en öde gränsmark. Paulson Aristoph. 2: 161 (1903).
-MUR. nästan bl. (i vitter stil) bildl., dels: murliknande naturlig gräns, dels: skiljemur; jfr GRÄNS 2. Ingen gränsmur afsöndrade .. (prästerna i Norden) såsom Brahminerna i Indien .. från det öfriga folket. Strinnholm Hist. 1: 526 (1834). Hindukusch, det turkanska låglandets gränsmur i söder. Svensén Jord. 416 (1886).
-MÄRKE. (gräns- 1784 osv. gränse- 16701891) märke uppsatt på gränsen mellan olika områden (enskilda jordegendomar, socknar, härader, länder) för att utmärka var gränslinjen går fram.
1) i eg. anv. Raam Åkerm. 76 (1670). (Beskrivningen å tomtkartan) skall innehålla uppgift om gränsmärkenas beskaffenhet samt om tomtens ytinnehåll. SFS 1917, s. 581.
2) bildl.; jfr GRÄNS 2. (Karl XII:s bibel) är .. fornspråkets sista gränsmärke. Rydqvist SSL 1: 90 (1850). Julen var det stora gränsmärket i bondens arbetsår, avslutningen på det gamla och början till det nya. Fatab. 1925, s. 120.
-MÖTE. (gräns- 1741 osv. gränse- 16071644) (förr) möte på en gräns (särsk. mellan ombud för olika stater) för underhandlingar. SUFinlH 2: 342 (1607). DaBreffSwSwar 1644, s. 7. Mötesplatsen var en af de gamla på hvilka gränsmötena plägade hållas, vid Sjöared i Lagadalen. IllSvH 4: 50 (1878).
(2) -NYTTA, r. l. f. [efter t. grenznutzen] nat.-ekon. nyttan av den del l. enhet av en vara som befinner sig närmast den punkt (gräns) där användandet på grund av förrådets knapphet (l. i följd av behovsmättnad) måste avbrytas. EkonS 1: 24 (1891). Sommarin EkonL 1: 72 (1915).
-OMRÅDE~020. (gräns- 1866 osv. gränse- 1870) om sådan del av ett land o. d. som ligger närmast gränsen; äv. om område som befinner sig å ömse sidor om en gräns l. som självt kan betraktas ss. en gräns mellan andra områden.
1) i eg. anv. Hildebrand Hedn. 106 (1866). Detta vigtiga gränsområde mellan Södern och Norden. AntT 4: 81 (1872; om Tyrolen). AtlFinl. 5—7: 3 (1899).
2) bildl.; jfr GRÄNS 2. Att sångaren stundom gjort utflygter till gränsområdet mellan det poetiska och det oratoriska. Wirsén i SAH 56: 181 (1879). Gränsområdet mellan filosofi och fysiologi. Nyblom i 3SAH 8: 234 (1893).
-ORT. (gräns- c. 1711 osv. gränse- 16561825) ort (plats, by, stad) vid ett lands gräns; äv. (numera knappast br.): gränsbygd, gränstrakt. Gouverneurerne (klaga över) att alle græntzeorter ringa æro försedde (med krigsfolk). HT 1912, s. 121 (1656). Skåne (är) en gräntzeort. 2RA 1: 7 (1719). SFS 1912, s. 461.
-POST, sbst.1 (gräns- 1638 osv. gränse- 16301849) (†) postbefordran l. postlägenhet l. postförsändelse från l. till utlandet. Ankom grentzeposten medh breeff ock adviser. RP 2: 36 (1630). Vi vänte .. med nyfikenhet efter nästa gränse-post. Porthan BrefCalonius 331 (1796). SPF 1849, s. 208.
-POST, sbst.2 mil.
1) om gränsort vari trupper äro förlagda. SC 1: 8 (1820). Quetta .., den sydligaste af de gränsposter och strategiska järnvägssystem, som anlagts vid Indiens nordvästra gräns. 2NF 22: 767 (1915).
2) (soldat tillhörande en) gränspostering. Ekelund 1FädH II. 2: 120 (1831). IllMilRevy 1900, s. 19.
-POSTERING. (gräns- 1846 osv. gränse- 1855) mil. mindre truppstyrka förlagd vid ett lands gräns till bevakande av denna. Från Lovisa gjordes en liten utflygt till gränsposteringen vid Kymene elfs bro. Wingård Minn. 1: 42 (1846). IllMilRevy 1899, s. 187.
(2) -PRODUKT. nat.-ekon. produkt som det nätt och jämt lönar sig att framställa. 2NF 17: 1075 (1912).
(2) -PRODUKTIVITET. nat.-ekon. produktivitet av en enhet arbete, jord l. kapital vid den punkt (gräns) där produktionens utsträckning upphör på grund av omöjligheten att på ett lönande sätt investera ytterligare enheter o. få en mot insatsen svarande ökning i avkastningen. Wicksell Förel. 1: 174 (1901). Teorien om lönens beroende af gränsproduktiviteten. 2NF 19: 513 (1913).
-PROVINS. (gräns- 1680 osv. gränse- 17561797) Brask Pufendorf Hist. 33 (1680). Odhner G3 1: 173 (1885).
-PUNKT. (gräns- 1807 osv. gränse- 1793) punkt på en gränslinje; särsk. om dylik punkt där en gränslinje börjar l. slutar l. bildar en vinkel.
1) i eg. anv.; äv. om plats som ligger på gränsen mellan olika länder. Porthan BrefSamt. 1: 194 (1793). FFS 1894, nr 16, s. 65. I (rågångs-) beskrivningen skall jämväl noga antecknas gränsmärkes läge och avstånd från omkringliggande fasta märken .. samt annat sådant, som till gränspunktens bestämmande tjänar. SFS 1917, s. 479.
2) bildl.; jfr GRÄNS 2. De gränspunkter, inom hvilka Fries såsom vetenskapsman och skriftställare utvecklade sitt lifsarbete. Nyblom i SAH 56: 36 (1879). Många fall förekomma, då normalitet tydligen icke föreligger, men abnormiteten likväl icke hinner den .. gränspunkt, ofvanför hvilken straff är absolut uteslutet. Thyrén StrafflRef. 1: 158 (1910). särsk.
a) (i fackspr.) den punkt i perspektivplanet där alla med en viss riktning parallella strålar synas sammanträffa. NF 12: 1116 (1888).
b) mat.
α) i en oändlig punktmängd: punkt i vilkens närmaste omgivning, huru liten denna än göres, finnas till punktmängden hörande punkter. NF 13: 435 (1889).
β) i fråga om analytiska funktioner: väsentligt singulär punkt. 2NF 25: 625 (1916).
-PÅLE. påle nedsatt i marken för utmärkande av gräns. Wikforss 1: 702 (1804). Kjellén Storm. 2: 25 (1905).
-REGEMENTE. (förr) regemente förlagt i ett gränsområde till gränsens bevakande. KrigVAT 1836, s. 474.
-REGLERING. (gräns- 1791 osv. gränse- 17911845 (: Gränse-reglerings-Traktat)) reglering av gräns(er); äv. konkretare.
1) i eg. anv. FoU 2: 209 (i handl. fr. 1791). Med avseende å gränsen mellan Bohuslän och Norge gäller gränsregleringen av 1661. Flodström SvFolk 12 (1918).
2) bildl.; jfr GRÄNS 2. Smaken uttrycker snillets medvetande af sig sjelf, och dess lagar gifva blott en gränsreglering för de riken, som Snillet intager. Grafström i SAH 20: 247 (1840). Rätt besinna sig på, hvilka intressen som äro naturliga och vilka konstlade — en gränsreglering som ju var Rousseaus stora livsuppgift. Larsson Kunsk. 60 (1909).
Ssgr (till -REGLERING 1): gränsreglerings-fördrag,
-kommission.
-REVISION. jfr -REGLERING. 2NF 30: 426 (1920).
-RIDARE. (gräns- 1846 osv. gränse- 16391852) [namnet beror på att ifrågavarande tjänstemän urspr. voro beridna] (förr) benämning på tjänsteman vid tullvärkets gränsbevakning som utövar patrullering vid rikets landgräns, sedan ingången av 1923 kallad gränsuppsyningsman. Stiernman Com. 2: 225 (1639). 2NF 30: 292 (1920).
-RÅ, r. l. f. (gräns- 1890 osv. gränse- 1816) (i Finl., mindre br.) rågång som markerar en gränslinje; särsk. i fråga om riksgräns: gränsgata. SPF 1816, s. 334. AtlFinl. 32 a: 1 (1899).
-RÄTTNING. (gräns- 1661. gränse- 16641684) (†) gränsreglering, gränsrevision. FredzfördrKardis 1661, s. B 4 a. Wåre Commissarier, som Wi till gräntze-rättningen med Ryszarne .. förordnandes warde. Stiernman Com. 4: 617 (1684).
-RÖJNING, äv. (i sht förr) -RÖDJNING. uppröjning av gränsgata. PT 1896, nr 79, s. 2.
Ssg: gränsröjnings-kommission. 2NF 27: 946 (1918).
-RÖSE l. -RÖS. (gräns- 1838 osv. gränse- 17521840) stenröse upplagt å gräns (riksgräns) för att tjäna ss. gränsmärke; riksröse. PH 5: 3432 (1752). Utefter .. (gränsen mot Norge) äro uppkastade inalles 294 st. gränsrösen. Nyström SvGeogr. 2 (1895).
-SERGEANT. (förr) i Haparanda: ”tullsergeant” anställd vid gränsbevakningen. BtRiksdP 1870, I. 1: nr 26, s. 114.
(2) -SKEDE. (i sht i vitter stil) Karl X:s och hans närmaste efterföljares tidsålder står i nordens historia som ett gränsskede. EHTegnér i 3SAH 11: 6 (1896).
-SKILLNAD. (gräns- 1682 osv. gränse- 16171856)
1) (†) abstr.: utstakning l. reglering av gräns. Den gräntzeskillnaden, som effter den 5 puncktens innehålldh skulle för sigh gåå den 1 Junij 1659, bleff igenom deres (dvs. ryssarnas) inkastadhe hinder tillbaker satt. RARP 9: 334 (1664). Holmberg Bohusl. 3: 477 (1845).
2) (numera i sht i skriftspr.) konkret: gräns; gränslinje.
a) i eg. anv.; i sht om bärg, sjö, sund, flod o. d. ss. bildande en naturlig gräns mellan olika områden. (Sändebuden skola mötas) widh Gräntzen .. mitt oppå rätte Gräntzeskildnaden. FredzfördrStålbowa 1617, s. F 1 a. Sjön (dvs. Ralången) är belägen som gränsskillnad mellan tvänne socknar. Landsm. XX. 1: 464 (1905).
b) bildl.; jfr GRÄNS 2. En mindre skarp gränsskilnad stånden emel(lan). Tegnér (WB) 3: 311 (1817). Utplåna gränsskillnaden mellan gott och ont. Östergren (1925).
-SKOG. (gräns- 1807 osv. gränse- 17491864) skog vid l. omkring en gräns; av skog bestående naturlig gräns. Nordholm Djurf. 11 (1749). Den ännu i dag så kallade Tiomils-skogen, gränsskogen mellan Vermland och Dalarna. Strinnholm Hist. 1: 500 (1834). Heidenstam Svensk. 1: 52 (1908).
-SKYDD. Gräns- och kustskydd eller andra lokala försvarsåtgärder. SFS 1911, nr 110, s. 38.
-SKÄL. [jfr d. grænseskel] (mindre br.) gränslinje; rågång l. väg o. d. som markerar en gräns.
1) i eg. anv.; jfr -SKILLNAD 2 a. (Vägen har) blifvit anlagd som ett gränsskäl mellan Danzigs och Lybecks områden (i Falsterbo). HTSkån. 1: 64 (1901). Uppl. 1: 489 (1905).
2) bildl.; jfr GRÄNS 2, ävensom -SKILLNAD 2 b. (Cavallin o.) Lysander 365 (1877). Ur den engelska och tyska satiriska 1700-talsromanen framgå åren efter gränsskälet — 1809 — de första svenska moderna romanerna af större betydelse. (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 508 (1912).
-SOCKEN. (gräns- 1889 osv. gränse- 1746) Celsius G1 1: 367 (1746). 2NF 34: 196 (1922).
-SPÄRR. gränsspärrning. Böök ResTyskl. 91 (1916).
-SPÄRRNING. avspärrning av gräns. Jungberg (1873). Den af ryska regeringen år 1852 anbefallda gränsspärrningen mellan Norge och Finland. SvH 10: 121 (1909).
-STAD. (gräns- c. 1755 osv. gränse- 15411893) stad vid l. relativt nära en gräns. Jos. 16: 9 (Bib. 1541). Sandström NatArb. 1: 194 (1908).
-STATION.
1) järnvägsstation vid ett lands gräns. Den resande är pligtig att vid gränsstationerna sjelf sörja för resgodsets tullbehandling. IllSv. 1: X (1882). 2NF 36: 278 (1924).
2) (förr) benämning på vissa smärre tullanstalter med tjänstemän vid gränsbevakningen ss. föreståndare, efter ingången av 1923 kallade gränstullstationer. SFS 1910, Bih. nr 86, s. 3. Därs. 1917, s. 1450. TullvFS 1922, s. 646.
-STEN. (gräns- 1746 osv. gränse- 16401900) sten upprest till gränsmärke.
1) i eg. anv. Linc. (1640; under limes). Gränssten, utmärkande skillnaden mellan Upland och Södermanland. Lundström LPGothus 1: 226 (1893).
2) bildl.; jfr GRÄNS 2. Kolmodin Rök. 102 (1728). Där (dvs. vid upproret mot moderns tyranni) var en gränssten i hans lif. Strindberg Fagerv. 123 (1902).
-STOLPE. stolpe uppsatt till gränsmärke. NF (1882).
-STRID. (gräns- 1746 osv. gränse- 1654) strid (särsk. strid av mindre betydande omfattning) som utkämpas i område vid l. kring gränsen mellan olika länder; strid föranledd av gränstvist(er); förr äv.: gränsstridighet; jfr -FEJD, -KRIG. RARP V. 1: 283 (1654; i bet.: gränsstridighet). Året 1626 är en vändpunkt i Gustaf Adolfs historia. De krig han hittills fört hade varit gränsstrider med grannmakterna. IllSvH 4: 130 (1880).
-STRIDIGHET~002 l. ~200. (gräns- 1790 osv. gränse- 1862) gränstvist; nästan bl. i pl. Möller (1790). Fred blef .. afslutad (1613) i Knäred .., genom hvilken fred gränsestridigheterna lemnades oafgjorde. Kellgren DanmH 93 (1862).
-STRÄCKNING. (gräns- 1868 osv. gränse- 1725) sträckning av gräns, sätt varpå en gräns går fram; gräns (med särskild tanke på dess sträckning). LandtmFörordn. 91 (1725). Gränsen emellan Sverige och Norge utgöres .. af bergsryggen Kölen under den nordligare delen af gränssträckningen. Svedelius Statsk. 1: 2 (1868). Schybergson FinlH 2: 136 (1889).
(1 c) -STRÄNG, r. l. m. [efter t. grenzstrang] anat. benämning på var särskild av de två framför o. vid sidan av ryggraden befintliga, av ganglier o. nerver bestående strängar som utgöra det sympatiska nervsystemets centrala del. ASScF 14: 417 (1885). Müller LbAnat. 244 (1905). 2NF 27: 1415 (1918).
-SYN. (gräns- 1829 osv. gränse- 17901893) (i fackspr.) besiktning av gräns, särsk. riksgräns (gränsgata), för utrönande av dess beskaffenhet. Möller (1790). Gå gränssyn. Östergren (1925).
-TRAFIK. (gräns- 1897 osv. gränse- 18311869) trafik över gränsen mellan olika länder. SFS 1831, s. 453. Därs. 1916, s. 96.
-TRAKT. trakt vid l. omkring en gräns. NerAlleh. 1871, nr 41, s. 1. Om i gränstrakterna någon äger eller brukar egendom på båda sidor om gränsen, må (osv.). SFS 1905, nr 19, s. 3.
-TRAKTAT. (gräns- 1790 osv. gränse- 16441840) fördrag mellan olika stater rörande gräns(er) dem emellan. RP 10: 467 (1644). Riksgränsen mot Norge är huvudsakligen bestämd genom 1751 års gränstraktat. Flodström SvFolk 12 (1918).
-TULL. (gräns- 1658 osv. gränse- 16461884)
1) (numera bl. vid skildring av ä. l. utländska förh.) tull erlagd för varor som över en landgräns införas i l. utföras ur ett land. En wisz Gräntzetull hafwer warit lagd på alla the Wahrur som gå öfwer Gräntzen. Stiernman Com. 2: 447 (1646). At han 1643 afflade bådhe grentzetull och Siötull i Calmare för et Partij Krambgodtz. VRP 27/6 1646. Betiänte på Gräntzorne skola sig vid Gräntze-Tullens upbärande redeligen förhålla. PH 1: 595 (1724). BL 2: 321 (1836). Klint (1906).
2) (numera icke i officiellt spr.) vid en gräns (särsk. landgräns) förlagd tullanstalt. PH 9: 10 (1768). Här (dvs. i Abborrfors) fans ett gränspostkontor och gränstull samt en gränsvakt af svenska och ryska trupper. NF 1: 19 (1875).
-TULLKAMMARE~0200. (gräns- 1866 osv. gränse- 18061882) tullanstalt (tullkammare) förlagd vid en landgräns l. i ett gränsområde; i fråga om sv. förh. numera i officiellt spr. endast om dylik tullanstalt som, i fråga om sina befogenheter skild från vanlig tullkammare, förestås av gränsbevakningschef. EconA 1807, maj s. 13 (1806). SFS 1927, s. 865. Fr. o. m. 1 maj 1928 finnes endast en .. (gränstullkammare), benämnd Dalslands, Värmlands och Dalarnes gränstullkammare samt förlagd till Karlstad. 3NF (1928).
-TULLMÄSTARE~0200. (mellan 1 jan. 1923 o. 30 juni 1928, då tjänsten förändrades) tulltjänsteman som närmast under tullförvaltaren i Haparanda utövade befäl över gränsbevakningspersonalen vid gränsen mot Finland; jfr -ÖVERUPPSYNINGSMAN 1. SFS 1922, s. 914. Därs. 1925, s. 531.
-TULLRÄTT~02, äv. ~20. r. l. m. (gräns- 1843 osv. gränse- 18071924) särskild domstol (numera bl. i Norrbottens län o. med förläggning till Haparanda) för avdömande av mål rörande vid gränsen begångna överträdelser av tullförfattningarna. SamlFörfStadg. 627 (1807; möjl. efter handl. fr. 1725). At uti Jemtlands, Vermlands och Elfsborgs samt Stora Kopparbergs Län, en Gränse-Tull-Rätt må i hvarje Tull-Inspektors District organiseras. CommercecollKungör. 18/8 1817, s. 3. SFS 1923, s. 204.
-TULLSTATION~002, äv. ~200. tullstation förlagd vid en landgräns l. i ett gränsområde; från 1 jan. 1923 till 1 maj 1928 benämning på de tullanstalter som förut kallades gränsstationer; efter sistnämnda datum officiellt betecknade enbart ss. tullstationer; jfr -STATION 2. SFS 1922, s. 1421.
-TVIST. (gräns- 1790 osv. gränse- 17521853) tvist mellan länder l. enskilda jordinnehavare osv. rörande gränsen dem emellan. PH 5: 3203 (1752).
-UPPSYNINGSMAN ~0200, äv. 0102.
1) (förr) tjänsteman av näst lägsta graden vid gränsbevakningen, sedan 1 jan. 1923 kallad gränsöveruppsyningsman. Wikforss 1: 702 (1804). SFS 1910, Bih. nr 86, s. 7.
2) (sedan 1 jan. 1923) tjänsteman av lägsta graden vid gränsbevakningen, förut kallad gränsridare. TullvFS 1922, s. 591.
-UTSTAKNING~020. (gräns- 1790 osv. gränse- 1772) utstakning av gräns(er). Schönberg Bref 1: 28 (1772).
-VAKT. (gräns- 1726. gränse- 1656)
1) (numera mindre br.) abstr.: vakthållning vid gräns, gränsbevakning (se d. o. 1). Den svåra gräntzvackt, som Kymmenegårdz esqvadron dragouner alt ifrån fridzslutet till närvarande tid hafva måst hålla. 2RARP V. 2: 729 (1726). Östergren (1925).
2) konkret, om (enskild man i) truppstyrka som utför vakthållning vid gräns; äv. om till ngn viss plats förlagd del av dylik styrka, gränspostering; numera bl. (jfr dock a) i fråga om förhållanden under oros- l. krigstid l. äldre l. främmande förhållanden (ss. i Finland l. Ryssland). RP 16: 725 (1656). I februari och mars (1808) förbundo sig Ilomants och Pielisjärvi sockenboer att underhålla en stående gränsvakt. Schybergson FinlH 2: 352 (1889). Norge (förlade) i maj 1918 .. en truppstyrka till gränsvakt i det af finska flyktingars invasion starkt hotade S(ydvaranger). 2NF 27: 1382 (1918). särsk.
a) (i sht i vitter stil, fullt br.) bildl. I fjerran blåna bergen, / En gränsvakt af granit. Östergren Dikt. 184 (1871). Vid en utkant, der den äldre kyrkogården slutar, hvilar som gränsvakt tänkaren Boström. Wirsén i SAH 56: 220 (1879).
b) (förr) i Haparanda: tjänsteman av lägsta graden vid gränsbevakningen, gränsuppsyningsman. BtRiksdP 1870, I. 1: nr 26, s. 114. PT 1907, nr 49 B, s. 2.
-VALL. vall uppkastad på gränsen mellan olika områden (länder); ofta oeg. o. bildl. Förrän de inre vattnen genom Kumo elf hinna till hafvet, måste de genombryta Kyrönselkä höjdkedja, som bildar deras naturliga gränsvall i vester. Topelius Vint. III. 1: 40 (c. 1865, 1896). Danavirke, en befäst gränsvall mot Tyskland. Odhner Lb. 20 (1869). Cavallin 1: 733 (1875).
-VATTEN. vatten (sjö, sund, flod) som befinner sig på gränsen mellan olika stater l. bildar gräns mellan olika stater; särsk. (i fackspr.): yttre territorialvatten (t. ex. Öresund, Bodensjön) som i sin helhet har betydelse för två l. flera stater l. utgör naturlig trafikled mellan olika stater. CVAStrandberg 1: 348 (1862). SFS 1904, nr 35, s. 1 (se under -LINJE). Därs. 1925, s. 1115.
(2) -VETENSKAP~002 l. ~200. vetenskap som genom sitt forskningsobjekt står på gränsen till en annan vetenskap l. intar en mellanställning mellan två vetenskaper. SFS 1919, s. 1516.
-VINKEL. särsk. fys. till 2, i fråga om ljusbrytning: infallsvinkel som icke kan överskridas utan att hela ljuskvantiteten reflekteras; jfr BRYTNINGS-GRÄNS. NF 2: 1236 (1878). 2UB 2: 233 (1901).
(2) -VÄRDE.
1) (i fackspr.) visst värde som en variabel storhet icke får överskrida l. underskrida. MosskT 1887, s. 234. Emellertid fordrar användandet af ett högt gränsvärde (för tåghastigheten) särskildt stor omsorg vid exempelvis utarbetandet af tågplanerna. 2UB 9: 268 (1905). Varuprov, beträffande vilka gränsvärdet för tillåten arsenikhalt är 0,40 mg eller lägre. SFS 1924, s. 34.
2) mat. värde vartill en av en variabel parameter beroende matematisk storhet närmar sig, då man låter denna parameter oavbrutet närma sig ett angivet tal. NF (1882).
(1 c) -YTA. begränsande plan å ett föremål (en solid figur), sida; äv. (i fackspr.): plan som bildar gräns mellan olika ämnen (ss. vätskor); jfr BEGRÄNSNINGS-YTA. Fock 1Fys. 280 (1853). Polyederns gränsytor l. sidor. NF 12: 1531 (1888). SFS 1908, Bih. nr 77, s. 4.
-ÄLV. jfr -FLOD. Rydberg Myt. 1: 402 (1886). BygdFolk 189 (1927).
-ÖVERUPPSYNINGSMAN~000102 l. ~000201.
1) före 1 jan. 1923 gällande benämning på den tjänsteman vid gränsbevakningen som sedan (till dess tjänsten förändrades) kallades gränstullmästare. PT 1906, nr 66 A, s. 2. 2NF 30: 292 (1920).
2) (sedan 1 jan. 1923) tjänsteman av näst lägsta graden vid gränsbevakningen; jfr -UPPSYNINGSMAN 1. TullvFS 1922, s. 591.
B (numera bl. ngn gg, arkaiserande, i ssgrna -SYN o. -TULLRÄTT): GRÄNSE-BAND, -BEFÄLHAVARE, -BEFÄSTNING, -BESTÄMNING, -BEVAKNING, -BO, -BÄCK, -FISKAL, -FLOD, -FOLK, -FRED l. -FRID, -FÄSTNING, -GÅNG, -HANDEL, -INSPEKTOR, -KOMMISSARIE, -KOMMISSION, -KRIG, -LAND, -LANDSKAP, -LINJE, -LÄGGNING, -LÖS, -MÄRKE, -MÖTE, -OMRÅDE, -ORT, -POST, -POSTERING, -PROVINS, -PUNKT, -REGLERING, -RIDARE, se A.
-RIFT, r. l. f. [till RIFT, råmärke] gräns- (märke). Tu Länders Gränse Rift. Spegel GW 98 (1685; om havet). (Eng.) Bound-stone, (sv.) rå-sten, gränse-rifft. Serenius E 1 a (1734).
-RÅ, -RÖS(E), -SKILLNAD, -SKOG, -SOCKEN, -STAD, -STEN, -STRID, -STRIDIGHET, -STRÄCKNING, -SYN, se A.
-TJÄNARE. tjänsteman vid gränsbevakningen. Stiernman Com. 2: 225 (1639).
-TRAFIK, -TRAKTAT, se A.
-TRÄTA, r. l. f. gränstvist. Oplästes ett breff från Ernst Creutz, angående någon gräntzeträta i Jemptelandh. RP 3: 136 (1633). Abrahamsson 483 (1726; efter handl. fr. 1696).
-TULL, -TULLKAMMARE, -TULLRÄTT, -TVIST, -UTSTAKNING, -VAKT, se A.
Spoiler title
Spoiler content