GRÖPPA gröp3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. (Mälarlandskapen) gröppa, gruppa, groppa, hålighet, grop (på en väg); snarast motsv. nor. dial. gropa (äv. gruppa), f., rännformig fördjupning (i marken), o. liksom GRUPP, sbst.2, GRÖPEL samt möjl. GROPP, sbst.2, bildat till stammen grŭp- (se GRÖPA, v.1); möjl. dock äv. med anslutning till pl. gröpper av GROP; jfr (m)nt. gruppe, grüppe, grop, ränna, ävensom GRUBBA, sbst., samt GRÖPNE]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) grop. På berg, i sådane gröppor, som stundom fyllas af vattn. VetAH 1810, s. 221. Gröppa .. (dvs.) Liten grop på vinterväg, der det ifrån början varit någon liten ojemnhet, som genom slädarnes allt djupare nedskärande ökats. Dalin (1852). Östergren (1926; angivet ss. ”landsdelsord”).
2) (föga br.) bot. i namn på vissa mer l. mindre ihåliga svampar, i ssgrna DALLER-, PAPPERS-, RÖT-, SPINDEL-GRÖPPA.
