SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GRAMMATIKER gramat4iker, äv. 0302 (-àtick'r Dalin), m.||(ig.); best. -n; pl. = l. grammatici -isi; äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande l., i bet. 2, skämts.) GRAMMATIKUS gramat4ikus, äv. 0302 (-a´ttikus Weste; -àtikuss Dalin), m.; i best. anv. utan slutartikel; pl. grammatici. Anm. Ordet förekommer i ä. tid med rent lat. böjning, t. ex. grammaticorum, gen. pl. Hof Anm. 59 (1760).
Ordformer
(-ker 1817 osv. -kus (-cus) 16031891)
Etymologi
[grammatiker av t. grammatiker, till lat. grammaticus, sbst., varav grammatikus; till lat. grammaticus, adj., grammatisk, av gr. γραμματικός (se GRAMMATIK); jfr GRAMMATIST]
1) (i fråga om forntida gr. o. romerska förh.) person som ägnade sig åt studium av l. undervisning i språk o. litteratur; jfr GRAMMATIST 1. Balck Es. 21 (1603). 2NF (1908).
2) person som ägnar sig åt studium av grammatik; grammatikförfattare. Serenius Aa 1 a (1734). Vår bäste Grammaticus Herr Botin. Leopold i SAH 1: 79 (1801). Ljunggren OpersKonstr. 125 (1926). — jfr JUNG-GRAMMATIKER.
Spoiler title
Spoiler content