SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GRANDEZZA grandäs3a2, äv. graŋ-, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(äv. skrivet -essa. i fr. form grandesse (med best. -en) 16581846. grandess c. 1780)
Etymologi
[av sp. grandeza, it. grandezza, fr. grandesse, till lat. grandis (se GRAND, sbst.2, o. GRAND-)]
1) (föga br.) värdighet av spansk grand; äv. koll.: sammanfattningen av de spanska granderna. Grandessen är ärftelig. Eberhardt AllmH 3: 351 (1776). Stornotarien af Spanien tillslöt (efter infantinnans dop), i hela grandezzans närvaro, åter dopfunten. SvT 1852, nr 18, s. 3. 2NF (1908).
2) (†) hög värdighet, hög ställning. Rålamb Resa 33 (1658, 1679). Hon kan ock sofva til kl. 10 at visa sin grandesse. Dalin Arg. 1: 269 (1733, 1754). (I det magnifika huset) markerade allt grandess. Lakejer och negrer i livré voro uti ett yttre rum och öppnade dörren till matsalen. Tersmeden Mem. 1: 155 (c. 1780).
3) värdigt, avmätt, en smula stolt (stundom, ngt klandrande: stelt o. högdraget) sätt att uppträda o. vara, eg.: sådant som utmärker en spansk grand; (storvulen) värdighet (i framträdandet). Sahlstedt (1769). George bugade sig artigt för sin gäst, som med äkta spansk grandezza svarade på samma sätt. Janson CostaN 1: 117 (1910). Hellström Lekh. 41 (1927).
4) (ironiskt, mindre br.) konkretare, med tanke på utseende, omgivning o. d.: storståtlig glans. Evrylas, som satt i sin grandesse (storståtelighet), och åt qvitten. Weise 1: 158 (1769). Titta på Åke Anneldhs tjockmagade grandezza. Lindqvist Herr. 290 (1917).
Spoiler title