SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GRANULATION gran1ulatʃω4n l. -ɯ-, l. -aʃ-, l. 01—, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. granulation; vbalsbst. till GRANULERA]
1) (†) förvandling l. övergång till små korn. Det är en ostridig sak, at genom all pulverisation, Limation eller granulation, Kropparnas yttre superficies ökas i den proportion, alt som de i mindre eller mindre delar blifva delte. Wallerius ChemPhys. 1: 97 (1759).
2) (i fackspr.) (uppkomst av) kornig struktur; konkret: bildning med koring struktur. Äggets (hos Tritonia Ascanii m. fl.) yta .. visar den finaste granulation. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 228. Därs. s. 349 (konkret). — särsk.
a) med. om alstrandet av reaktiv, cell- o. kärlrik, ofta på ytan finkornig vävnadsnybildning som uppträder i renade, i läkning stadda sår; särsk. konkret (oftast i pl.) om dyl. vävnad: dödkött, svallkött. Sönnerberg Loder 90 (1799). Efter det såret renat sig, följer dess utfyllande med granulationer. Odenius 2Celsus 314 (1906).
b) astr. om de mörkare o. ljusare punkter som vid tillräcklig förstoring framträda på solytan, varigm denna får ett kornigt l. knottrigt utseende. Jäderin o. Charlier 41 (1888). Bergstrand Astr. 344 (1925).
Ssgr (till 2 a, med.): GRANULATIONS-VÄV. = -VÄVNAD. NF 2: 229 (1877).
-VÄVNAD. Svenson Sinnessj. 65 (1907).
Spoiler title
Spoiler content