SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GROTTA grot3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. GROTTE, r. l. m., l. GROTT, sbst.2, r. l. m. l. f.; pl. -ar (Tiselius Vätter 1: 90 (1723)) l. -er (Mollet Lustg. E 1 b (1651), Linné Sk. 315 (1751)). Anm. Pl. grotter kan äv. hänföra sig till sg. grotta.
Ordformer
(grott Swedenborg Res. 67 (1736). grotta 1702 osv. grottar, pl. 1723. grotte Spegel ÖPar. 68 (1705))
Etymologi
[jfr d., t. o. fr. grotte; ytterst av it. grotta, av mlat. grupta, orypta, sluten gång, tunnel o. d., av gr. κρύπτη, källare, eg.: dold plats (jfr KRYPTA o. GRIFT); jfr GROTESK, sbst.]
1) övertäckt håla l. välvt hålrum i fasta bärget som uppstått gm kemisk l. mekanisk invärkan av vatten; äv., i sht förr, om konstgjord dylik håla i trädgårdsanläggning l. dyl. (För att lustgården riktigt må behaga monarken, bör man däri anordna bl. a.) Springekellor, Grotter, Perspectiver, Beläter. Mollet Lustg. E 1 b (1651). De kommo änteligen til öpningen af Calypsos Grotta. Ehrenadler Tel. 7 (1723; förklarat i en not med Bergz Kula). Grotter sågos i nedersta Sandstens hällarne närmast hafvet, utgrafne af sjelfva vattnet, liksom orter i grufvor. Linné Sk. 315 (1751). En del af stenålderns befolkning (har) nöjt sig med att bebo af naturen danade grottor. SvH 1: 11 (1903). jfr BASALT-, BEN-, BÄRG-, EREMIT-, IS-, KLIPP-, KÄLL-, KÖTT-, MARMOR-, STRAND-, TÄMPEL-GROTTA m. fl. — särsk. (i vitter stil, föga br.) i bildl. anv. I grottorna af mitt förtärda hjerta. Runeberg 2: 147 (1830). I vår pannas grotta, der tusen små / tankedvergar komma och gå. Heidenstam Vallf. 184 (1888).
2) om på ett l. annat sätt grottliknande berså; äv. (i västra Sv.) om berså i allmänhet. Stenström Örgr. 2: 18 (1924; om ä. förh.). — jfr SYREN-GROTTA.
Ssgr (till 1): A: GROTT-BILDNING. ofta konkret. Lindström Lyell Reg. (1859). Kinnekulle, .. som blifvit vida bekant för .. sina märkvärdiga grottbildningar. LbFolksk. 216 (1890).
-BJÖRN. [namnet beror på att man funnit ben av djuret i grottor] det under paleolitisk tid levande däggdjuret Ursus spelæus Blumenb. Nilsson Fauna 1: 197 (1847). Dens. Ur. 1: 190 (1866). 2NF 3: 574 (1904).
-BONING. NF 2: 216 (1877).
-HYENA. [jfr -BJÖRN] det under paleolitisk tid levande däggdjuret Hyæna spelæa Geoffr. (till arten icke skilt från, men större än Hyæna crocuta Zimn., fläckiga hyenan). Scheutz Jord. 166 (1856). Den, som skattar åt sina lidelser lika obesväradt som grotthyenan. Rydberg Varia 111 (1889, 1894).
-INVÅNARE~0200. särsk. arkeol.; jfr TROGLODYT. Heidenstam End. 17 (1889). 2NF (1908).
-LEJON. [jfr -BJÖRN] det under paleolitisk tid levande däggdjuret Felis spelæa Goldf. AntT 4: 6 (1872).
-LIK, adj. (grott- 1827 osv. grotte- 1749) Lind 1: 606 (1749). Sjöberg Irving Sofd. 41 (1827).
-MÅLNING. arkeol. målning på väggarna i grottor vilka användts ss. boningar under paleolitisk tid. 2NF (1908). Ymer 1916, s. 299.
-MÄNNISKA. grottinvånare; i sht arkeol. Hoppe (1892). Grottmänniskan hade .. att föra en ur alla synpunkter hårdare kamp för tillvaron än senare tiders människor. Grimberg VärldH 1: 8 (1926).
-RISTNING. arkeol. jfr -MÅLNING. BonnierKL 5: 6 (1924).
-TÄMPEL. tämpel med i klippan uthuggna rum. Palmblad LbGeogr. 232 (1835). Ramses II lät .. uthugga grottemplet i Abu Simbel. Laurin Konsth. 8 (1900).
-VÄRK, n. (grott- 17401909. grotte- 1680c. 1700) (†) anläggning l. utsmyckning av grotta (grottor); äv. konkret. Närmare åth Staden war vprättat som twenne Bärg med Grottewärck, hwar vthur sprutades Watn. RelUlrEleonIntågh 1680, s. A 3 b. Auerbach (1909).
B (numera knappast br.): GROTTE-LIK, -VÄRK, se A.
Spoiler title
Spoiler content