SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1929  
GYCKEL jyk4el, n.; best. gycklet; pl. =; pl. best. gycklen.
Ordformer
(gy(c)k- (gykk-) 1689 (: gyckeltaska) osv. g(i)ö(c)k- (gökk-) 1592 (: göklespel)c. 1755)
Etymologi
[jfr d. gøgl; av mnt. gokel, nt. göckel, gückel, vbalsbst. till mnt. gokelen osv. (se GYCKLA, v.), l. vbalsbst. till GYCKLA, v.]
1) till GYCKLA, v. 2: taskspeleri(förevisning), trolleri; äv.: taskspelarkonster o. d.; burlesk (scenisk) prestation l. förevisning; numera bl. arkaiserande l. (vard. o. övergående i 3) om förlustelse av vulgär l. mera enkel beskaffenhet. Sahlstedt (1773). Baron S. gjorde kortkonster och annat gyckel. Törneros Brev 2: 104 (1827; uppl. 1925). En polichinelle och en arlequin framträdde i detsamma och började sitt gyckel. Crusenstolpe Mor. 4: 158 (1841). Va ska du nu ut på för gyckel? Östergren (1926). jfr KARNEVALS-, MARKNADS-, TASKSPELAR-, TEATER-GYCKEL m. fl. — särsk.
a) [efter lat. lusus naturæ] (numera knappast br.) i uttr. naturens gyckel, om säreget o. fantastiskt naturföremål o. d., ”naturens lek”. Holmberg (1795; under jeu). Östergren (1926). jfr NATUR-, STEN-GYCKEL.
b) (numera knappast br.) om burleskt teaterstycke. Resan till månen, gyckel .. efter Honoré. Dahlgren Theatr. 326 (cit. fr. 1862).
2) (numera mindre br.) till GYCKLA, v. 3, om ngt förvillande l. förledande: förvillande syn, bländvärk, gyckelspel (se d. o. 2). Schultze Ordb. 1382 (c. 1755). Flygtigt är lifvets bländande gyckel. Stagnelius (SVS) 3: 343 (c. 1820). Hvilket sinne ser då detta gyckel, / Mina bröder blodiga och slagna, / Och min broder Adolfs hufvud spetsadt? Runeberg 2: 139 (1831). Hallström Sagodr. 206 (1910).
3) till GYCKLA, v. 4: skämt, skoj, narri; puts, upptåg, ”stolligheter”. Dähnert (1784). Djeflars Gyckel, Djeflars Fröjd / Är att blott förfära. Thorild 1: 167 (1805). ”Får jag smaka kakorna?” ropade han på gyckel. Wigström Folkd. 2: 89 (1881). De båda unga herrarna .. planlade .. ett storartat gyckel med onkel Jase som centrum. Bergman JoH 312 (1926). Bakom gycklet gömmer sig en deciderad och allvarligt menad kritik av läseriet. Svanberg Novant. 143 (1928). — särsk. till GYCKLA, v. 4 slutet: drift l. skämt (med ngn l. ngt), narri. Driva gyckel med ngn. Stiernstolpe Wieland 4 (1816). Fastän kadetterne tilläto sig mycket gyckel med honom, var han af dem allmänt älskad. HLilljebjörn Hågk. 1: 51 (1865). (Dulcinea) skämtade med alla och hade sitt gyckel och skoj med allting. Lidforss DQ 2: 385 (1892).
Ssgr: A: (1, 2, 3) GYCKEL-AKTIG. särsk.
1) (†) till 1, om mystifierande l. burlesk åtbörd o. d. The widskepelige, narriske och göckelachtige Ceremonier som berörde (påviska) Messa widhängja. Schroderus Os. III. 1: 332 (1635). Schultze Ordb. 1383 (c. 1755).
2) (numera mindre br.) till 3; särsk. om person (l. djur): full av gyckel l. upptåg. Dähnert 225 (1746). (Mandrillen) tycktes .. vara mer stadig, och mindre gyckelaktig och klåfingrig, än de fläste af dem (dvs. aporna). Alströmer i VetAH 1766, s. 146. Auerbach (1909).
(2) -BILD. [efter t. gaukelbild] (i skriftspr., i sht i vitter stil) bedrägligt förvillande fantasi- l. drömbild, skenbild, hjärnspöke; inbillningsfoster. Den friska morgonluften .. förskingrade snart alla gyckelbilder (ur Augusts sinne). VFPalmblad i PoetK 1812, 2: 30. Dess (dvs. diktens) gyckelbilder tillfredsställa ingen, / lösskummade från ytan utaf tingen. Tegnér (WB) 5: 205 (c. 1825).
(1) -BLOMMA, r. l. f. [efter t. gauklerblume. Namnet är givet med syftning på blommornas egendomliga utseende (jfr det latinska släktnamnet med dess urspr. bet.: lågkomisk skådespelare)] (individ l. art av) örtsläktet Mimulus Lin. Lilja FlOdlVext. 90 (1839). Svensson Kulturv. 440 (1893). Anm. Av denna ssg har Lyttkens (Växtn. 212) bildat ett sbst. gyckla ss. namn på samma örtsläkte. —
(1) -BLOMSTER. = -BLOMMA. Lilja SkFl. 441 (1870). Abelin VTr. 122 (1903).
(3) -BOCK, m. (vard., föga br.) gycklare (se d. o. 2); ”skojare”. Tråkmånsar och gyckelbockar. Engström (1904; boktitel). ”Gamla gyckelbock”, sade notarien (till en vän som klädt ut sig i krinolin och bahytt). Blomberg Överg. 121 (1915).
(1) -DANS. (numera knappast br.) om burlesk dans. Weste (1807).
(1) -DOCKA. (gyckel- 1672 osv. gyckle- 1750) (numera knappast br. utom ngn gg i bildl. anv.) docka som gör putslustiga rörelser; marionett. (Han) på Fåhnars wijs, mäd GökkelDokkor leeker. Lucidor (SVS) 238 (1672). Hon (dvs. världen) ställer sina barn, som gyckledåckor, fram, / Uppå sin skådeplats. Kolmodin QvSp. 2: 356 (1750). Dalin (1852). Östergren (1926). särsk. bildl., om person, i sht kvinna: lekdocka, rodocka; förr äv.: modedocka, grannlåtsdocka. Bergeström IndBref 388 (1770). (Du) tar gyckeldockan Fåfängas parti emot en kunglig far. Hagberg Shaksp. 11: 51 (1851). Bengts Vargt. 64 (1915).
(2) -DRÖM. (i vitter stil) (Livet) var .. en gyckeldröm af innerst håglös altruism. Hallström i 3SAH 27: 7 (1915).
(2) -ELD. (gyckel- 1854. gyckle- 1745) (i vitter stil, föga br.) eld som förvillar l. förleder l. är bl. ett bländvärk, irrsken; äv bildl. Nordenflycht QT 1745, s. 146. Likt gyckeleldar, irrande på träsket. Cygnæus 10: 226 (1854).
(3) -FULL. (föga br.) full av upptåg, skämtsam, ”skojfrisk”. Mellin Nov. 3: 420 (1848, 1867). Gyckelfulla uppträden från pojkåren. Roos Skolg. 20 (1868).
(1) -KONST. (gyckel- 1836 osv. gyckle- 16351734) (föga br.) taskspelarkonst; äv. konkret. Schroderus Os. 1: 670 (1635). Skandia 7: 185 (1836).
(3) -KRUS. (förr) krus som var så inrättat att man måste dricka på särskilt sätt, om man icke skulle få drycken över sig. RedNordM 1907, s. 8. Norlind AllmogL 364 (1912).
-MAKARE.
1) (†) till 1: gycklare (se d. o. 1), taskspelare. De ord, som Gyckelmakare bakom sin skärm vet at lägga dem (dvs. marionetterna) i munnen. Hasselroth Campe 79 (1794). Kringvandrande akrobater eller, såsom de i min hembygd benämndes, gyckelmakare. Cronholm Minnesbl. 22 (1908).
2) till 3: gycklare (se d. o. 2), skämtare, ”skojare”; upptågsmakare, spefågel. Nordforss (1805). Man skall få se, att den der gyckelmakarn tokar till sluts bort Märtha med sina drilleringar. Böttiger 3: 65 (1843, 1858). Varför lyssna till den gamle gyckelmakaren Molières förlegade vitsar. Bergman JoH 70 (1926); jfr 1.
(1) -MÄSTARE. (†) = -MAKARE 1. Rydén Pontoppidan 157 (1766). CFGyllenborg Vitt. 2: 82 (1795).
(1) -SKÅP. (förr) tittskåp som visades för pängar på marknader o. d. Lind (1749; under spiel-werck). Där (på marknaden) voro .. dansande björnar, plumpa gyckelskåp och grinande markattor. Topelius Vint. III. 1: 159 (c. 1865, 1896).
-SPEL. (gyckel- 1675 osv. gyckle- 15921761)
1) (†) till 1: taskspeleri, hokuspokus, burlesk (scenisk) prestation l. förevisning; äv. allmännare: upptåg; äv. konkret. Fåfengia och göklespel. AAAngermannus VtlDan. 582 (1592). Under fastlagen hade man ett gyckelspel, som kallades att slå ned tunnan. Stiernstolpe Arndt 4: 150 (1808). Lysander RomLittH 265 (1858).
2) till 2: bländvärk, ”fantasi”, (sinnes)villa; bedrägeri. Schultze Ordb. 4769 (c. 1755). Det (dvs. det sköna) hängde icke löst på solens strålar, / en flygtig bild, ett gyckelspel i skyn. Tegnér (WB) 7: 50 (1834).
3) till 3: skämt, skoj; äv. (med närmare anslutning till 1): narrspel. Skola tusendes öden vara föremål för alla dessa politiska gyckelspel! Palmblad Nov. 1: 152 (1840). Att för gudsförnekare .. föreskrifva edgång är att förvandla eden .. till ett ovärdigt gyckelspel. Fehr Und. 58 (1894). särsk. till 3 slutet i uttr. driva sitt gyckelspel med ngn o. d., driva sitt (gäckande) spel med någon. Thet war dieffuulen sielff, som drijffuer sådana göklespeel och narrewärck med the Christne som falla ifrån sin troo. Petreius Beskr. 2: 188 (1614). Flensburg KyrklTal 387 (c. 1875). jfr (†): Jag (har) .. varit et gyckel-spel för en vidrig lycka. Mörk Th. 2: 117 (1752) [jfr lat. ludibrium fortunæ].
(1) -SPELARE. (†) gycklare (se d. o. 1), taskspelare, förevisare (av dockteater o. d.). Serenius (1741). Skandia 7: 189 (1836).
(3) -STOP. (förr) jfr -KRUS. MeddNordM 1893—94, s. 86.
(1) -TASKA. [jfr t. gaukeltasche] (†) väska vari en taskspelare har sina tillbehör; äv. bildl. Schroderus Os. III. 1: 200 (1635; bildl.). Lind (1749; under gauckel-tasche).
(3) -TOK, m. (†) gyckelmakare (se d. o. 2), upptågsmakare; spefågel. Lind (1749; under fatz-bub).
-VÄRK, n. (gyckel- 1635 osv. gyckle- 16351771) (numera föga br.)
1) till 1, = -SPEL 1. Man brukade myckit Göckelwärck, när man wijgde Kyrkiones Tienare. Schroderus Os. 2: 745 (1635). Om filosofien skall blifva annat än ett tomt tankespel, ett gyckelverk. Schlyter JurAfh. 2: 9 (1835, 1879); jfr 2.
2) till 3, = -SPEL 3. Detta deras (dvs. de polska kommissariernas) förhållande svarade icke emot ord och afsked, utan syntes mer vara ett gycklevärck, än ett rätt alfvar. Nordberg C12 1: 504 (1740). Idel lögn och gyckelverk! Hedberg Dekker MaxH 7 (1902).
B (†): GYCKLE-DOCKA, -ELD, -KONST, -SPEL, -VÄRK, se A.
Spoiler title
Spoiler content