publicerad: 1929
GYCKLARE jyk3lare2, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(gyck- (gyk-) c. 1638 osv. göck- (gök-, giöck-, giök-) 1620—c. 1755. gyckler- 1746 (: Gyckleracktig))
Etymologi
1) till GYCKLA, v. 2, om person som utför ”konster” o. d. för att roa en publik, taskspelare, ”lekare” o. d.; numera i sht i fråga om ä. förh.; jfr GYCKEL-MAKARE 1. Vmgänge medh Göklare, Gäckar och Narrar. Schroderus JMCr. 213 (1620). Dhet skal icke heller tillåtas något Skådespeel på Sön- och stoore Höghtijdz Dagar at framstellas aff Comedianter, Lijnedansare, Göklare och andre sådane Personer. PlacatEder 1665, s. D 2 b. Gycklare, som visa sina egna eller sina djurs konster, sysselsätta mängden. Geijer I. 3: 90 (1825). Heidenstam Vallf. 175 (1888). De komiska skådespelarna, clownerna, ättlingarna av de medeltida .. gycklarna. Sylwan (o. Bing) 1: 237 (1910). jfr HOV-, MARKNADS-GYCKLARE m. fl. — särsk. (†) bedragare. Thenne Giöklare Demetrius. Widekindi KrijgH 24 (1671).
2) till GYCKLA, v. 4: skämtare; gyckelmakare (se d. o. 2), spefågel, ”skojare”. NoraskogArk. 6: 39 (1768). Han är en obotlig gycklare, allt gycklar han med, både i himmel och på jord. Östergren (1926).
Ssgr (till 1): GYCKLAR- l. GYCKLARE-DRÄKT. Och alla de spelmän i gycklaredräkt / med bondfiol eller psaltare. Heidenstam NDikt. 123 (1898, 1915). —
GYCKLARSKAP, n. (föga br.) särsk. till 1: värksamhet l. prestation ss. gycklare. (Då) han förfäktat den åsikten, att hans gycklarskap var konst. Calissendorff Locke Gyckl. 207 (1922). —
GYCKLERSKA, f.
1) (i sht förr) till 1: kvinnlig gycklare. särsk. [jfr motsv. anv. i t.] (†) om spåkvinna. Schroderus Dict. 21 (c. 1638). Spåqwinnor, (Gycklerskor) och Signerskor spodde och förkunnade om tilkommende ting. Dens. Comenius 644 (1639).
Spoiler title
Spoiler content