SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HÄLFT häl4ft, r. l. f. (Luk. 19: 8 (NT 1526: Helfftena), Lind (1749) osv.) (m. Schultze Ordb. 1722 (c. 1755), ÖoL (1852)), i bet. 2 f.||(ig.); best. -en ((†) -an (möjl. till hälfta, se anm. 1:o nedan) SkaraStiftJordeb. 58 (1540), Peringskiöld MonUpl. 139 (1710); -ana, oblik kasus (jfr -ena o. -an) SkaraStiftJordeb. 58 (1540); -ena oblik kasus (urspr. ack.) Luk. 19: 8 (NT 1526), Grubb Wattrang F 1 a (1680); -an(n)e, oblik kasus (trol. ombildn. av -en(n)e) G1R 6: 136 (1529), OxBr. 6: 55 (1629); -en(n)e, oblik kasus (urspr. dat.) SkaraStiftJordeb. 81 (1540), RARP 6: 240 (1657)); pl. -er32.
Ordformer
(half(f)t(th) 15411778. hälf(f)t(h) (hälvt, helft, helffth o. d.) 1526 osv. helt(h) 15301554. helf(f)te 15411739. till hälfta 17261785. Anm. 1:o En sg. obest. hälfta förutsättes möjl. av följ. former i sg. best.: -on VDAkt. 1731, nr 519, -ona VRP 1638, s. 762, -onne Annerstedt UUH Bih. 1: 320 (i handl. fr. 1635), VRP 1649, s. 415; jfr -an ovan. 2:o En neutral sg. hälftane (utvecklad ur -ane ovan) synes föreligga i följ. ex.: Hwad .. vtöffuer bliffuer Schall oss helfftane, och henne thet annet helfftane tilstå (dvs. tillkomma). G1R 12: 103 (1538). 3:o Formen halfuet i följ. ex. är trol. fel för halfnet (se HALVNAD): hwilke Reener the skola hafue till halfuet af Cronone. SUFinlH 2: 64 (1603))
Etymologi
[fsv. hälft, hälth, halft, halt, f.; liksom d. hælvt, fnor. helfð, av mnt. helft l. helfte (t. hälfte), motsv. mnl. helfde, holl. helft o. ffris. hälfte; avledn. av HALV o. snarast utgående ur germ. halƀiþō]
1) vardera delen av ngt som är (l. tänkes vara) delat (kluvet) i två lika stora (l. ungefär lika stora) delar; halva (l. ungefär halva) storleken l. mängden l. antalet o. d. (av ngt); halva, halvpart; äv. (t. ex. i nekande sats l. villkorssats) allmännare, betecknande en liten l. ringa del, en bråkdel (av ngt). Förra l. första hälften av boken. (Den) ena hälften av arbetet. Vi ska ta hälften var l. var sin hälft av apelsinen. En dag i förra l. första hälften av februari. (Jag) vill .. giffua tigh alt in til helfften aff mitt rijke. Mark. 6: 23 (NT 1526). Så haffuer ock Samaria icke giordt helfftena aff tina synder. Hes. 16: 51 (Bib. 1541). (Åt konungasöners o. arvfurstars döttrar gives) brudheskatt .. af Rijkeno .. Doch eij mera än hälftena emoot Konunga döttrom. Lagförsl. 12 (1609). Fäster giftoman mö åt tvänne; böte tretijo daler, hälften til Konungen, och hälften til häradet, eller staden, och skadan åter. GB 3: 4 (Lag 1734). Bröd af hälften råg och hälften hvete. Nordforss (1805). Om man får tro hälften af hvad som säges af välunderrättadt folk. LdVBl. 1857, nr 20, s. 4. Under 1500-talets senare hälft. Hahr ArkitH 448 (1902). jfr (föga br.): Persiens östra och mindre hälft. Svensén Jord. 213 (1885). — jfr HÖGER-, RIKS-, VÄNSTER-HÄLFT m. fl. — särsk.
a) i uttr. hälften så mycket l. stor (förr äv. i hälften så stor) o. d. som (ngt annat l. ngn annan), en halv gång så mycket osv. som (ngt annat osv.), det halva i jämförelse med (ngt annat osv.). Han äger knappt hälften så mycket som brodern. OxBr. 5: 353 (1625). Aldenstund läned icke finnes ij hälftane så stort och gått, som Prusche comissarierna dätt hava föregivitt. Därs. 6: 55 (1629). Längden (av artemistämplet i Efesos) var drygt 130 meter och bredden mer än hälften så stor. Grimberg VärldH 3: 268 (1928).
b) (numera föga br.) i uttr. hälften mindre (förr äv. till hälften mindre; jfr e) l. kortare l. yngre o. d. (än ngt annat l. ngn annan), (blott) en halv gång så mycket l. så stor resp. så lång l. så gammal o. d. (som ngt annat l. ngn annan). HH XI. 1: 65 (1530). (Ön St. Thomas) är altså til hälften mindre än St. Croix. Oldendorp 1: 43 (1786). Allmänheten skulle .. blifva vinnande vid att få sina rättegångshandlingar .. hälften mindre till omfång och tyngd. De Geer VSkr. 1: 186 (1853, 1892). — särsk. (†) allmännare, i uttr. hälften mindre, långt mindre. Effter .. icke war legligit, helfftene minder till fordels någen yterligare bestalning holla. Svart G1 85 (1561).
c) (numera föga br.) i uttr. hälften mera l. större o. d., en och en halv gång, en halv gång till, äv.: två gånger, dubbelt så mycket l. stor o. d. Biudher then annen en mark, thå biudher annin heltane mera och en dhå mer. RA I. 1: 487 (1546). Östergren (1928; angivet ss. numera mindre vanl.). — särsk. i uttr. hälften värre o. d., i allmännare anv.: ”dubbelt” l. avsevärdt l. betydligt värre o. d. Man skal icke bättra ondt medh hälfften wärre. DomRegl. mom. 16 (c. 1540); jfr: Man kan då lätt nog råka att bota ett ondt med ett hälften värre. NDA 1915, nr 318, s. 5.
d) (numera föga br.) i uttr. hälften för mycket l. för många o. d., en och en halv gång l. två gånger, dubbelt mer o. d. än vad som är (var) rätt (lämpligt o. d.). Vi äro hälfften för många. Serenius Ll 1 b (1734). Ett tvåmarksstycke kom i hans hand; det var hälften för mycket, men sak samma. Hertzberg Canth 2: 176 (1886).
e) i uttr. till hälften (jfr b), förr äv. till hälft, till hälfts, till hälftens samt (se slutet) till hälfta, (om ngt som gäller bl.) i halva sin utsträckning; ofta allmännare: halvt (om halvt), halvvägs; icke sällan i tvåledade uttr. KOF II. 2: 60 (c. 1655). Han lofuade så till helfz låta bärga (ängarna). ConsEcclAboP 306 (1659). JGOxenstierna 4: 171 (1815: till hälft). Almqvist AMay 73 (1838: till hälftens). Till hälften målade, till hälften plastiska figurer. Hahr ArkitH 382 (1902). — särsk. (numera knappast br.) i fråga om hälftenbruk samt arbete l. värksamhet som ombesörjes av två personer enligt viss fördelning av arbetsprestation o. kostnader för materialier, lokal o. d.; jfr f. Der så hände, at någor låter såå med Bonden til hälfta, fierdepart (osv.). Abrahamsson 217 (1726; efter handl. fr. 1603). Annars blåses ock mycket till hälfta, som man säger: den ena tillsläpper Kohlen och den andra Malmen. Johansson Noraskog 1: 78 (i handl. fr. 1785).
f) (†; se dock slutet) i uttr. på hälft(en), till hälften; särsk. i uttr. bruka l. bärga på hälften, i fråga om hälftenbruk av jord (jfr e slutet). Joen håkonsson i Jelfwen togh Jorden till sigh, att bruuka på helfftan. ÅngermDomb. 29/7 1642, fol. 203. Gosselman Col. 1: 221 (1828). — särsk. (i Finl., fullt br.) i uttr. (bliva l. lämna l. hava ngt) på hälft, äv. på hälften, (bliva osv.) endast till hälften utförd (läst o. d.), halvgjord, halvfärdig, ofullbordad (jfr Bergroth FinlSv. 284 (1917)). Tavaststjerna Aho Folkl. 10 (1886). Då han ännu hade på hälft en fransk bok. Söderhjelm Aho PrästHustru 48 (1893).
g) i sg. best. i adverbiell anv.: till hälften (i egentligare o. allmännare anv., se e), halvt; numera nästan bl. (mindre br.) i tvåledade uttr. Andra skrattade, hälften gäckande, hälften medlidsamt. Hillman SpNov. 240 (1896). Högberg Frib. 387 (1910). (†) Een halfrund-bögd silfuer eller meszings list .. huilcken litet öfuer hälften skal omfatta glaszrören. Stiernhielm Arch. D 2 a (1644).
h) (†) i uttr. sina dagars hälft, hälften av sina år l. av sin ålder, (den tidpunkt) då ngn levat hälften av den tid som kan anses vara normal livslängd; jfr HALV 3 d β. RA I. 2: 340 (1569). Lucidor (SVS) 308 (1673). Båda öfverraskades de .. i sina dagars hälft .. af döden. ASScF 4: Minnestal 1: 42 (1853, 1856).
i) (†) om viss(t) mått l. vikt vid beräkning av mängd av malm? Hure monge halffter malm äre till hvar roste. G1R 26: 690 (1556).
2) [jfr motsv. anv. av d. halvdel, t. hälfte, eng. half o. fr. moitié; trol. urspr. med anspelning på sådana bibelställen som: the tw wardha it köt. Mat. 19: 5 (NT 1526); jfr DEL IV 1] (i sht skämts.) om (ngns) maka resp. (numera föga br.) make; företrädesvis i sådana uttr. som ngns äkta l. bättre, äv. (numera föga br.) ngns kära l. ömma hälft. Hans svartsiuka hälft tålte icke, at han såg på andra Qvinfolk. Ekelund Fielding 37 (1765). Den .. äkta hälften till samma slagtaremadam .., hvilken (osv.). Topelius Fält. 4: 329 (1864). jfr: Min hiertans wän och Iungfrw kär, / .. I ären hälfften aff min siäl. Prytz OS D 3 a (1620).
3) (†) i dans: (ngns) kavaljer resp. dam, ”moatjé”. Så kom! jag är hälft i din dans! Atterbom Lyr. 3: 88 (1814). Crusenstolpe Mor. 5: 306 (1843).
Ssgr (till 1; jfr särsk. 1 e slutet): A (†): HÄLFTA-BONDE, -BRUK, -BRUKARE, se C.
-VÄRK, n. ofullbordat arbete, styckevärk. Wahlström Alm. 1742, s. 11.
B (†): HÄLFTE-BRUKARE, -DEL, se C.
C [ifrågavarande ssgstyp torde ha uppkommit ur HÄLFTA-, HÄLFTE- gm påvärkan från uttr. till l. på hälften o. d. (se HÄLFT 1 e, f)]: HÄLFTEN-BONDE. (hälfta- c. 17301795. hälften- 17811893) (numera knappast br.) hälftenbrukare (å ett hemman). Swedberg Ordab. (c. 1730). Fischerström 3: 23 (1781). Dalin (1852). Lundell (1893).
-BRUK. (hälfta- 17721788. hälften- 1713 osv.) [sv. dial. hälftenbruk (UpplFmT IV. 2—4: 324 (1691))] (numera i sht i fackspr., särsk. i fråga om ä. l. utländska förh.) benämning på det slag av delbruk varvid en person arrenderar ett jordbruk (en gård) mot att i arrende till ägaren erlägga halva årliga avkastningen av jordbruket (gården); äv. om brukande av annan egendom på samma villkor; jfr HALVNAD; stundom bildl. Runius Dud. 2: 38 (1713; bildl.). Skeppar Collins halfva hemman i Hellsås är under hälftabruk. Barchæus LandthHall. 9 (1773). Lemna till, taga, nyttja under hälftenbruk. Weste (1807). Det tyska och fransyska hälftenbruket (av sv. språket) i 17:de seklets bildning. BL 15: 165 (1848). 3NF 5: 382 (1926; i fråga om dalmatiska förh.).
-BRUKARE. (hälfta- 17311788. hälfte- 1756. hälften- 1727 osv.) (numera i sht i fackspr., nästan bl. i fråga om ä. l. utländska förh.) person som arrenderar ett jordbruk (en gård) o. d. under hälftenbruk; jfr -BONDE; förr äv. bildl. Salander Gårdzf. 203 (1727). (Han) är hälftabrukare på hr prostens hemman. NoraskogArk. 4: 262 (1731). (Ett visst slags) Maskar äro Åkermäns hälftenbrukare af Hvete, Råg, Korn och Hafre. VetAH 1779, s. 285. 2NF 23: 1165 (1916; i fråga om rumänska förh.).
-DEL. (hälfte- 17371744. hälften- 1892) [fsv. hälftadel (helfthedel)] (numera knappast br.) hälft l. halvpart (i gård o. d.). Hvilkentera hälftedehlen af gården honom behaga skulle. VDAkt. 1737, Syneprot. F III 7. PT 1892, nr 175, s. 1.
-RÄTT, r. l. m. (i fackspr.) rätt att tillgodogöra sig hälften av ngt. Uteslutanderätt till tre och hälftenrätt till fyra lador. PT 1894, nr 264 A, s. 1. Därs. 1911, nr 3 B, s. 1. —
-SÅGNING. (i fackspr., nästan bl. i fråga om ä. förh.) bortlejd sågning av virke varvid i ersättning betala(de)s hälften av det försågade virket. SPF 1816, s. 262. Bonsdorff Kam. 269 (1833).
-ÄGARE. (i fackspr., mindre br.) (juridisk) person som äger halvparten i ngt. 2NF 10: 470 (1908). Staten .. blef hälftenegare med bolaget i .. krongrufvan. PT 1911, nr 212, s. 2. HimHavJord 1: 163 (1925).
Avledn.: HÄLFTE, adj. best. (helfte) [jfr ä. t. das helfte stück o. d.] (†) i den adverbiella förb. det hälfte, (till) hälften. Jagh togh allenast så mykit, som iag till een reesepäning kunde behöfva, hvilket doch eij det helfte supererar mitt patrimonium (dvs. icke överstiger hälften av mitt fädernearv). ConsAcAboP 4: 183 (1673).
Spoiler title