publicerad: 1932
HÄNGIVEN hä3n~ji2ven, p. adj. -vet; -vne, -vna; -vnare. adv. -VET.
Etymologi
a) motsv. HÄNGIVA 2 a: som helt (osjälviskt o. undergivet) överlämnat sig åt l. slutit sig till (ngn l. ngt); utom i högre stil l. religiöst spr. vanl. med försvagad bet.: varmt fäst vid (ngn l. ngt), i hög grad tillgiven; äv. i överförd anv., om känsla l. sinnelag l. väsen l. viss egenskap. Hammarsköld SvVitt. 1: 76 (1818). Hängifven Christendomen och uppfyld af dess anda. Strinnholm Hist. 4: 105 (1852). Hängifna vänner och beundrare. Odhner Lb. 338 (1869). (En) hängifven son af modern Svea. Wisén Tal 18 (1881). Ett gud hängifvet sinnelag. Rydberg Vap. 86 (1891). Inger har ett ömtåligt och skyggt väsen, som visserligen är hängifvet, men ock lätt såradt. PT 1899, nr 209, s. 3. Man skulle kunna tro, att hon vore .. sin man oändligt hängifven. Därs. 1905, nr 209 A, s. 3. En hängifven katolsk ödmjukhets egendomliga skimmer. Söderhjelm ItRenäss. 22 (1907). Hans honom hängifna mor. PT 1912, nr 40 A, s. 3. — jfr GUDS-HÄNGIVEN.
b) motsv. HÄNGIVA 2 b: som helt går upp i l. odelat o. osjälviskt ägnar sig åt ngt; stundom närmande sig bet.: ivrig, passionerad; äv. i överförd anv., om intresse, arbete o. d.; äv. med bestämning betecknande föremålet för hängivenheten, förr stundom inledd av prep. åt. En åt betraktelser eller vetenskapliga sysselsättningar hängifven eremit. Rydberg Frib. 17 (1857); jfr 2. Ett hängifvet begrundande af tingens natur. Wisén Oden 43 (1873). (Stolpe ägde) ett hängifvet intresse för sitt ämne. Ymer 1905, s. 11. Som vetenskapsman var han som få hängifven sin vetenskap. VetAÅrsb. 1912, s. 392. En ytterst hängifven och samvetsgrann forskare. KristlStudSkriftser. 23: 21 (1912). Prostinnan i Karlskoga var själv en hängiven berättare av gamla Värmlandshistorier. Lagerlöf Troll 2: 7 (1921).
c) (numera föga br.) motsv. HÄNGIVA 2 c; i uttr. hängiven åt ngt l. hängiven ngt, förr äv. hängiven under ngt, överväldigad l. gripen l. behärskad av ngt. Lockningen att emot Guds förbud äta af Kunskapsträdet .. ingafs af en redan åt mörkret hängifven ande. Atterbom PhilH 262 (1835). (De voro) oinskränkt hängifne åt .. aningar om ett nytt vitterhetens tidehvarf. Dens. Minnest. 2: 3 (1840). Den ena gången är han (dvs. E. XIV) hängifven åt högmodets ande, den andra gången är han slaf af en helt annan känsla. Svedelius i 2SAH 51: 146 (1875). Man skildrar Negern såsom ett stort barn, .. hängifven ögonblickets intryck. Rein Psyk. II. 1: 175 (1891).
d) (föga br.) motsv. HÄNGIVA 2 d: hemfallen (åt lättja, lustar o. d.). Fredrik V .. var .. hängifven åt råa utsväfningar. Odhner Lb. 330 (1869). Hängifven åt otyglade lustar. Rundgren Minn. 2: 216 (1870, 1883).
2) (numera föga br.) i allmännare anv., i uttr. hängiven åt ngt, förr äv. hängiven ngt l. på l. till ngt, begiven på l. böjd l. lagd för ngt, som har sitt intresse inriktat på ngt, inriktad på ngt. Möller (1790; med hänv. till begifven). Leopold 3: 328 (1794, 1816). De (dvs. alanerna) älskade röda kläder och voro på spådomar mycket hängifne. Strinnholm Hist. 1: 103 (1834). Tidehvarfvets hela lynne var .. hängifvet åt en mystik, som (osv.). Rydberg KultFörel. 3: 157 (1886). Att hans vilja är korrekt och åt det rätta hängiven. Andersson GrDram. 97 (1890, 1910).
Avledn.: HÄNGIVENHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara hängiven.
1) till 1.
a) till 1 a; utom i högre stil o. i religiöst spr. numera vanl. med försvagad bet.: varm tillgivenhet. Nordforss (1805). Stilla hängifvenhet under Guds behag. Melin JesuL 1: 98 (1842). (Konungen) har .. anspråk på sitt folks såväl undersåtliga som dess fria, personliga hängifvenhet. Wisén Tal 8 (1881). Den första, stora kärlekens varma hängifvenhet. Söderhjelm Runebg 2: 153 (1906). När vi möta levande Gud i trons hängivenhet. SvTeolKv. 1928, s. 334. Siwertz JoDr. 269 (1928). jfr GUDS-, IDÉ-HÄNGIVENHET.
b) till 1 b; äv. med bestämning inledd av prep., numera bl. för, förr äv. åt l. till. Man sjunker (i Rom till en början) i en nästan mjältsjukt passif hängifvenhet åt de omgifvande tingen. Atterbom Minn. 300 (1818); jfr c. Men där fanns också .. Något af den hängifvenhet för arbete och plikt, som har sin rot i religionen. Geijerstam KBrandt 8 (1904).
c) (föga br.) till 1 c. Genom .. hängifvenheten åt ett visst intryck inpräglar sig detta i medvetandet eller kvarlemnar där ett varaktigt spår. Nyblæus Forskn. I. 1: 60 (1873, 1879).
Spoiler title
Spoiler content