SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HÄRVA hær3va2, v.2, äv. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) HARVA har3-, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(har(f)v- RARP 6: 60 (1657), Landsm. XI. 10: 46 (c. 1888: harvades upp). herffu- 1640. här(f)v- Törnewall B 3 b (1694), 4GbgVSH V—VI. 4: 61 (1903))
Etymologi
[liksom ä. d. hærre möjl. till HARV, sbst.1 (jfr HÄRV, sbst.2), snarast i en antagen ä. bet.: trädgren (med kvarsittande, avkapade kvistar), käpp l. dyl. (på vilken garn uppvindades); jfr HSperber i WuS 3: 75 (1912), 6: 47 f. (1914); formerna med a torde bero på dialektal övergång av ä till a framför r med efterföljande konsonant. — Jfr HÄRVA, sbst.2, o. HÄRVEL]
1) (numera bl., starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter) med avs. på garn, tråd o. d.: haspla (se d. o. 1), härvla (se d. o. 1); förr äv. allmännare: uppvinda. En herffuel, ther man herffuar garn eller tråd vppå. Linc. (1640; under alabrum). Bomullstråd härfvad på trärullor. SPF 1859, s. 505. Schallenfeld Met. 34 (1886). jfr AVHÄRVA. — särsk. (†) bildl., i förb. med efter; jfr HÄRV-TRÅD 2 a. Börie Olsson Chronenberg: Tå lärer thet så gå, att then som äger något, han gifwer ther af, men then andre, som inthet äger, slipper. H:r Stiernsköld: Ja rätt, thet wore then rätta tåten som wij harfwa effter (dvs. det vore det rätta uppslaget som vi borde följa?). RARP 6: 60 (1657).
2) oeg., i förb. HÄRVA SIG UT.
Särsk. förb.: HÄRVA UPP10 4, äv. OPP4. jfr UPPHÄRVA.
1) (i fackspr. l. bygdemålsfärgat) = HÄRVA, v.2 1. Lind (1749). Fatab. 1928, s. 190 (fr. Bohuslän).
2) bildl.; särsk. (vard., numera knappast br.): rabbla upp l. ”haspla ur sig” (ngt). Att härfva opp utanlexor. Wetterbergh Penning. 505 (1847).
HÄRVA SIG UT. (†) till 2, om orm: i hopringlat tillstånd räta ut kroppen (helt l. delvis), ”nysta upp sig”. Ty så ovig .. (skallerormen) är at krypa, så behändig är han, at kasta sig i ring, och sedan härva sig ut at hugga. VetAH 1753, s. 54.
Ssgr (till 1): A: HÄRV-STOL. (härv- 1900. härve- 1676) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ställning för härvel på vilken garn till vävning uppvindas. d. o. 1). BoupptSthm 4/9 1676. Schröder Fiske 59 (1900).
-TRÄ, sbst.2 (sbst.1 se HARV-TRÄ). (härv- 17101882. härve- 1930) [jfr ä. d., d. dial. hærretræ m. m.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) härvel. BoupptRasbo 1710 (: Harffträ; möjl. till HARV-TRÄ, sbst.1). Bennet Lin. H 4 a (1738). SvKulturb. 3—4: 228 (1930).
-TRÄD. (härv- 1704. härve- 1928) (†) = -TRÄ. VDAkt. 1704, nr 132. Fatab. 1928, s. 190 (fr. Bohuslän).
B (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): HÄRVE-STOL, -TRÄ, -TRÄD, se A.
Avledn. (till 1; i fackspr.): HÄRVARE, m. person (textilarbetare) som (yrkesmässigt) hasplar garn, hasplare; jfr HÄRVLARE. FörtArbTextilfabr. 2 (1909).
Spoiler title
Spoiler content