SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HÄTTA hät3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Bureus Suml. 27 (c. 1600) osv.) ((†) -er Stiernman Com. 1: 355 (1589)).
Ordformer
(hett- 1538 (: hetto timp)c. 1600. hätt- c. 1540 (: Hättobrödher) osv.)
Etymologi
[fsv. hätta, motsv. d. hætte, isl. hetta; avledn. av HATT]
1) (liten) mössa l. mjuk hatt (som smyger sig tätt kring huvudet); i sht om mer l. mindre spetsig l. toppformig mössa l. luva; särsk. dels om möss- l. hattliknande huvudbonad som ännu i vissa trakter av Sv. tillhör den kvinnliga dräkten, dels i fråga om äldre förh. om huvudbonader av växlande form, hörande till såväl den manliga som den kvinnliga dräkten. (De borgarhustrur) som ringere äre och oförmögnere, måge draga .. then gamble drägten, medh kraga, kåper och hetter med en strutt. Stiernman Com. 1: 355 (1589). 1 Paar store Sölfhakar som Böndher fordom dagz plägadhe haffua i hättor. SthmTb. 3/5 1600. (Den gamla kvinnan) bar ett slags hätta eller mössa på hufvudet. Almqvist TreFr. 1: 56 (1842). Bergtagna flickor .. göras .. osynliga genom en ”hätta” som drages över deras hufvud. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 16 (1863). (Tomten) För sin hand genom skägg och hår, / skakar hufvud och hätta. Rydberg Dikt. 1: 140 (1882). Kvinnorna (dvs. dalkullorna) hade svarta, toppiga hättor på huvudet. Lagerlöf Holg. 2: 155 (1907). Gäller det lungpest, bör vårdpersonalen använda hel skyddsdräkt med hätta och ansiktsmask. SFS 1920, s. 589. — jfr BECK-, DALKARLS-, HALM-, JÄRN-, KAPP-, KNYTNINGS-, KRUS-, LÄDER-, NARR-, OSYNLIGHETS-, SAMMETS-, SILKES-, SPORT-, STRUT-, STRÅ-, TULL-, VÄDER-HÄTTA m. fl. — särsk.
a) om kapuschong (i sht sådan hörande till munkdräkten). Lind (1738, 1749). Hättorna betäcka munkarnas hufvuden. Lidforss Dante II. 3: 107 (1902). Lagerlöf Körk. 28 (1912). — jfr MUNK-HÄTTA.
b) i mer l. mindre bildl. uttr.; numera bl. (vard., föga br.) i uttr. hög l. stor i hättan, högdragen, stolt, ”dryg”, övermodig, (ngt) i hättan, i fråga om starka drycker: ”taga till bästa”. De satte uppå sig sin gamla hätta (dvs. återtogo sin gamla sedvänja). Carl ix Rimchr. 75 (c. 1600). At Brwn monde rödh hätto få (dvs. få ett blodigt huvud). Fosz 146 (1621). Hög af helvite i hättan. VDAkt. 1792, nr 469. Stor i hättan. Granlund Ordspr. (c. 1880; fr. Smål.). (Soldaten) som fått en del i hättan. Landsm. VIII. 3: 198 (1899). — jfr YR-HÄTTA. — särsk. (†) i uttr. som beteckna åtskillnad l. motsättning mellan man o. kvinna. Den sig giffta vill, han bör först grundlig vetta, / Att intet mannens hatt är mehr än qvinnans hätta. Keder Vitt. 367 (1690). Riddermarck Alm. 1698, s. 14.
2) (ofta i fackspr.) i bildl. l. överförd anv., om föremål som till form l. användning erinrar om en hätta i bet. 1. CVAStrandberg 4: 51 (1857; om snötäcket på en fjälltopp). Fries SystBot. 278 (1897; om mossors kalyptra). Andernas jättar i hättor av evig snö. Hedin Pol 2: 391 (1911). Cylinderformiga kärvar med lågt koniska hättor, avsedda att tvinga regnet att rinna av. Dens. Front. 396 (1915). Mina egna kängor försågos alltid för att motverka nötning på tårna med hättor. Linder Tid. 12 (1924). — jfr BÄRG-, DIM-, MOLN-, SNÖ-, SVART-, TELEFON-, TÅ-HÄTTA m. fl. — särsk.
a) hos fågel: fjäderbetäckning på hjässan som i färgen avviker från fågelns färg för övrigt. PT 1902, nr 10 A, s. 3. Duvblå (sylvior) med vita strupar under sammetssvarta hättor. Rosenius SvFågl. 1: 115 (1915).
b) byggn. om rund, mössliknande tornbetäckning. NF (1883). En mycket hög, fyrkantig murmassa flankeras af fyra hörntorn med låga hättor. PT 1899, nr 181, s. 3. Hallström i 3SAH 23: 41 (1908). — jfr SPÅN-, TORN-HÄTTA.
c) bot.
α) [namnet givet på grund av blommans form] av landtbruksstyrelsen föreslaget namn på växtsläktet Aconitum Tourn., stormhatt. NormFört. 29 (1894). — jfr STORM-, TYRS-HÄTTA.
β) ss. senare led i ssgr utgörande namn på svampar av släktet Agaricus Lin.; jfr BLOD-, DAGG-, FLÄCK-, KLIBB-, LUT-, MJÖLK-, RYNK-, SLEM-, TUV-, VIT-HÄTTA m. fl.
Ssgr (till 1): A: HÄTT-BAND. (prydnads)band till hätta. KatalIndUtstSthm 1897, s. 52.
B: HÄTTE-BRODER. (hätte- 1738 osv. hätto- c. 1540)
1) [namnet anses syfta på de av ifrågavarande tyskar burna spetsiga huvudbonaderna] hist. i pl., benämning på en av de tyska borgarna i Stockholm under kriget mellan drottning Margareta o. konung Albrekt till den senares hjälp bildad sammanslutning som år 1389 angrep det svenska partiet i staden samt fängslade o. brände de svenska rådsmedlemmarna; ngn gg i utvidgad anv., om vitaliebröderna. OPetri Kr. 150 (c. 1540). Hättebröderna i Konung Albrechts tid .. utgjorde blott en ströfvande svärm. Leopold 5: 286 (c. 1804). 2NF 32: 860 (1921). (År 1393) gjorde de mecklenburgska ”hättebröderna” (vitaliebröderna) .. en påhälsning (i Söderköping), varvid de plundrade köpmännens magasin och ”gatubodar”. Geete Språkl. 106 (1924).
2) (†) munk (till vars dräkt ”hättan”, dvs. kapuschongen, hör); anträffat bl. i pl. Lind (1738, 1749). Schenberg (1739).
-BÄR. [jfr HATT-BÄR] (i vissa trakter, i sht i Västergötl.) benämning på smultron o. jordgubbar. Linné Fl. nr 450 (1755; om Fragaria vesca Lin., smultron; fr. Västergötl.). Hättebär .. jordgubbar. Schück (1854; fr. Västergötl.). Lindman NordFl. 3: 227 (1903; om Fragaria viridis Duch.).
-SVEN. [efter fnor. hettusveinn, nor. hættesvend] hist. i pl., benämning på ett norskt upprorsparti som år 1166 under ledning av Olav Gudbrandsson, en dotterson till Eystein Magnusson, reste sig emot Erling Skakke. NF (1883).
-TIMP. (hätte- 1547 c. 1580. hätto- 1538) (†)
1) ett slags spetsig fruntimmershuvudbonad? DiplDal. 3: 66 (1547).
2) om ett slags prästerlig klädnad (i mlat. kallad ”orarium” l. ”stola”). VarRerV 18 (1538). VocLib. avd. 26 (c. 1580).
C: HÄTTEN-TÄRNA, f. l. r. (hätten- 18341907. hätter- Holmgren Fogl. 950 (1871)) [jfr d. hætteterne; anledningen till namnet är, att fågeln i fråga har en svart ”hätta” (se HÄTTA, sbst. 2 a)] (i Skåne, föga br.) simfågeln Sterna hirundo Gmel., fisktärna. Nilsson Fauna II. 2. 2: 192 (1834). Ericson Fågelkås. 2: 163 (1907; fr. Skåne).
D (†): HÄTTER-TÄRNA, se C.
E (†): HÄTTO-BRODER, -TIMP, se B.
Spoiler title