SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HÅNGEL hoŋ4el, n.; best. hånglet.
Etymologi
[vbalsbst. till HÅNGLA, v.1]
(numera bl. vulg.) närgången (o. handgriplig) kurtis; stundom bildl. CIHallman 57 (1775). (Blomstermålningarna) äro dåliga! De äro ett hångel med färg. Engström 5Bok 82 (1910). Jag vill ha slut på det fördömda hånglet med Melville. Grebst Året 114 (1913). — jfr ÖGON-HÅNGEL.
Ssg (äv. anslutande sig till HÅNGLA, v.1): HÅNGEL-SJUK. (vulg.) lysten efter ”hångel”. Flickan är lite hångelsjuk, oss emellan sagdt. Nordström Landsortsb. 321 (1911).
Spoiler title
Spoiler content