SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HÖFT höf4t, sbst.1, r. l. f. (f. 1Mos. 32: 31 (Bib. 1541), LoW (1911); m. Schultze Ordb. 1850 (c. 1755), Björkman (1889)); best. -en; pl. -er32 (Hoorn Jordg. 1: 27 (1697) osv.); pl. best. -erna ((†) -ren Hoorn Jordg. 1: 313 (1697)); förr äv. HÖFTE, m.; pl. -ar (Månsson Åderlåt. 150 (1642)); förr äv. HÖFTA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Broocman Hush. 3: 26 (1736)).
Ordformer
(hofft Månsson Åderlåt. 39 (1642: Hofften). hyf(f)t c. 1645 (: hyfftåder)c. 1755. höft (höfft) 1538 osv. hövt c. 1755. höfte c. 16131695. höfta 1681 (: Höftan)1736 (: höfftor, pl.))
Etymologi
[jfr ä. d. hoft, d. hofte, nor. dial. hoft; av mnt. hufte, nt. huft, hüft, y. mht. huft(e), hüfte, t. hüfte; utvidgning med t-suffix av likbetydande mnt. huf, fht., mht. huf, motsv. got. hups, feng. hype (eng. hip); till en germansk stam hupi- utgående från en ieur. rot kub, kröka sig. — Jfr HUMP sbst.1, HYMPEL]
1) benämning på vartdera av de båda från bäckenet åt sidorna utskjutande partier vilka bildas av kanterna (”höftbenskammarna”) på de bägge tarmbenen; äv. om dessa partier med inbegrepp av omgivande partier nedåt; äv. (ngt vard.) i sg. sammanfattande om de båda höftbenen o. omkringliggande parti av kroppen. Bred, smal över höfterna. Ha ondt i höften. Lam i höften. VarRerV 6 (1538). Han (dvs. Jakob) haltadhe j sinne höfft. 1Mos. 32: 31 (Bib. 1541; Bib. 1917: han haltade på höften). Nedan om Höfften äre Låren. Schroderus Comenius 256 (1639). Wärk i Höfftarna. Månsson Åderlåt. 150 (1642). Kullan (dvs. kulan) sitter enu inne uthj hyfften. KKD 7: 189 (1708). Kappan (på Kristoffer av Bayern) räckte bara ned på halva höften. Heidenstam Svensk. 1: 255 (1908). Skörten flaxade .. om hans höfter. Hallström Händ. 340 (1927). — särsk. i uttr. höfter fäst, se FÄSTA, v. 4 a γ γ'.
2) zool. benämning på den del (”led”) av en insekts ben som ligger närmast kroppen, höftleden (se d. o. 2). Dahlbom Insekt. Inl. XV (1837). Höften, den del hvarmed benet (på en insekt) sammanhänger vid kroppen. Holmgren Insekt. 5 (1867). — jfr BAK-HÖFT.
Ssgr (i allm. till 1): A: HÖFT-BEN, se d. o. —
-BILD. (i sht plan) avbildning (målning, medalj, fotografi o. d.) av en persons huvud o. kropp till o. med höfterna. Brunius SkK 621 (1850). 2NF 22: 1092 (1915).
-BLAD. [jfr d. hofteblad] (i icke fackmässigt spr.) om vartdera av de båda tarmbenen; jfr HÖFTBENS-BLAD. Ekblad 69 (1764). Lundell (1893).
-BREDD. om bredden över höfterna. LAHT 1901, s. 306. (Kvinnan äger på grund av sin naturliga uppgift) större höftbredd (än mannen). 2NF 19: 253 (1913).
-FÄSTE. gymn. fästande av händerna (l. den ena handen) mot höfterna (resp. den ena höften) så att den flata handen vilar mot höftbenskammen med tummen bakåt o. övriga fingrar framåt; äv. om den ställning som uppkommer, då händerna intaga detta läge. Hartelius Sjukgymn. 41 (1870). Benrörelser utföras i allmänhet efter förutgånget höftfäste, nackfäste, eller armsträckning uppåt. IGymnInf. 1872, s. 22. Ena armen i höftfäste, den andra i golvet. LandsmFrågel. XXVIII. 1: 26 (1930).
-FÄST-SITTANDE, p. adj. gymn. med höftfäste i sittande ställning. Hartelius Sjukgymn. 36 (1870). Wide MedGymn. 28 (1895).
-FÄST-STÅENDE, p. adj. gymn. med höftfäste i stående ställning. Hartelius Sjukgymn. 24 (1870). Wretlind Läk. 3: 95 (1895).
-GIKT. [jfr d. hoftegigt] (i icke fackmässigt spr.) om sjukdom (värk) i höftleden (förr uppfattad ss. gikt). Tholander Ordl. (c. 1875). Lamm Oxenst. 390 (1911).
-HARNESK. (den del av ett) harnesk som skyddar höften. Spak BlVap. 11 (1890). Hildebrand Medelt. 2: 656 (1897).
-HÅL. (mindre br.) anat. höftbenshål. Thorell Zool. 1: 233 (1860). Hartelius Anat. 41 (1874). Cannelin (1921).
-HÅLS-ARTÄR. anat. benämning på vardera av de artärer som gå längs bäckenets sidoväggar o. genomlöpa de båda höftbenshålen. Müller LbAnat. 190 (1905).
-HÅLS-BAND. (mindre br.) anat. höfthålsmembran. Hartelius Anat. 47 (1874).
-HÅLS-MEMBRAN. anat. band l. membran som tillsluter höftbenshålet. Müller LbAnat. 49 (1905).
-HÅLS-MUSKEL. anat. i uttr. inre höfthålsmuskeln, höftmuskel som utgår från den inre ytan av höftbenet rundtomkring höftbenshålet samt från höfthålsmembranen; yttre höfthålsmuskeln, lårmuskel som utgår från omkretsen av höfthålet o. från den yttre ytan av höfthålsmembranen. Hartelius Anat. 103 (1874). Müller LbAnat. 102 (1905). Därs. 105. —
-HÅLS-NERV. anat. nerv som utgår från andra, tredje o. fjärde ländnerverna o. passerar gm höftbenshålet. Müller LbAnat. 241 (1905).
-HÅLLARE, r. l. m. [jfr BRÖSTHÅLLARE] av (elastiskt) tyg förfärdigat fruntimmersplagg, avsett att sammanhålla höftpartiet o. utgöra fäste för strumpeband o. d. SD(A) 1928, nr 122, s. 13.
-HÄLTA. numera i sht veter. hälta som förorsakas av fel i höftleden; jfr -SJUKA. Nordblad Sundh. 45 (1827). Sjöstedt Husdj. 1: 82 (1859).
-HÖJD. höjd motsvarande avståndet från marken till höften på stående person. IGymnInf. 1872, s. 42. Balck Idr. 3: 243 (1888).
-KAM. anat. höftbenskam. Retzius EtnolSkr. 192 (1845). 3NF (1929).
-KLÄDE. kläde l. skynke som är fäst omkring höfterna o. faller ned från dessa. Andersson Verldsoms. 3: 184 (1854). 3NF 6: 14 (1926). Gandhis frivilliga få nöja sig med höftkläden. DN(A) 1930, nr 105, s. 14.
-KNOT, r. l. m.? (†) = -KNÖL 2. Flanken (på en häst) skal vara liten och ej hafva långt afstånd ifrån det sista sidbenet til höftknoten. KrigsmSH 1797, s. 170.
-KNOTA, r. l. f. anat. = -KNÖL 1. NF 7: 320 (1883). BonnierKL (1924).
-KNÖL.
1) anat. benutskott på lårbenet vid lårbenshalsens bas; särsk. i uttr. stora höftknölen, om det större, utåt belägna benutskottet, ”stora vändknölen”; lilla höftknölen, om det inre, mindre benutskottet, ”lilla vändknölen”. NF 7: 320 (1883). Wretlind Läk. 3: 61 (1895).
2) veter. benämning på det yttre hörnet av höftbenet på häst o. nötkreatur. ARetzius hos Billing Hipp. 37 (1836). Höftknölen, som serdeles framträder hos magra hästar. Sjöstedt Husdj. 1: 9 (1859). LB V. 2: 21 (1908).
-LAM. (mindre br.) halt på grund av sjukdom, skada o. d. i höften l. höfterna. Schultze Ordb. 2732 (c. 1755). Östergren (1928).
-LED, r. l. m.
1) anat. till 1: led som förbinder lårbenet med höftbenet. Lovén Anv. 45 (1838). Müller LbAnat. 51 (1905).
2) zool. till 2, = HÖFT, sbst.1 2. Boheman ÅrsbVetA 1843 44, s. 8. —
-LEDS-HÅLA. (numera knappast br.) till -LED 1, = -SKÅL. Cederschiöld Ordl. (c. 1847).
-LEDS-LUXATION. med. till -LED 1: luxation i höftleden. Kongenital l. medfödd höftledsluxation. Hygiea 1896, 1: 152. De vanligaste medfödda deformiteterna äro klumpfot och höftledsluxation (ledhufvudet saknar sitt normala fäste mot bäckenet). 2NF 20: 976 (1914).
-LEDS-TRÄNGSEL. (†) obst. till -LED 1, i fråga om tvärförträngt bäcken. Cederschiöld HbBarnm. 121 (1843). Dens. Ordl. (c. 1847).
-LÄSA, r. l. f. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) om ryggskott. (Gubben har) ett rep från taket öfver sängen, ty han har höftläsa och kan inte vända sig utan ringen. Engström Äfv. 46 (1908).
-MUSKEL. anat. om var särskild av de muskler som utgå från höftbenet; särsk. i uttr. yttre höftmuskler, inre höftmuskler, om de muskler som utgå från utsidan resp. insidan av höftbenet. Sönnerberg Loder 190 (1799). Müller LbAnat. 100 (1905).
-NERV. anat. särsk. i uttr. stora höftnerven, om den genom bäckenet gående ischiasnerven. Sönnerberg Loder 678 (1799). 2NF 27: 1291 (1918).
-OMFÅNG~02 l. ~20. LAHT 1902, s. 374. Fogelqvist ResRot 151 (1926).
-PANNA. (höft- 1818 osv. höfte- 1778) [jfr ä. d. hoftepande, t. hüftpfanne] anat. höftskål. Hernquist Hästanat. 27 (1778). 3NF 1: 86 (1923).
-PARTI. om det parti av kroppen som bildas av höfterna o. omkringliggande delar. PedT 1898, s. 46. Sömnadsb. 37 (1915).
-PUFF. [jfr d. hoftepude] (i sht förr) jfr -VALK. Den lilla höftpuffen. SvD(A) 1920, nr 136 B, s. 10.
-RULLNING. gymn. rullning av benen så att äv. höfterna deltaga i rörelsen; jfr BEN-RULLNING. Hartelius Sjukgymn. 79 (1870). Wretlind Läk. 2: 41 (1894).
-SENA. (höft- 1541 osv. höftes- 15411862) (i icke fackmässigt spr.) om sena som är fäst vid l. passerar höftbenet; äv. (i bibeln o. därav påvärkad litteratur) om stora höftnerven. Strax förtwinadhe hans (dvs. Jakobs) höfftes sena. 1Mos. 32: 25 (Bib. 1541). Denna nerv (dvs. stora höftnerven) (”Jakobs höftsena”) är ofta nog säte för en envis nerv-värk (ischias). Wretlind Läk. 3: 57 (1895).
-SJUKA, r. l. f. sjukdom i höftleden; särsk. (i sht förr) om tuberkulösa sjukdomar i höftleden o. dess omgivande ben. Alm(Sthm) 1828, s. 41. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 184 (1839). 3NF (1929).
-SJUKDOM~20 l. ~02. jfr -SJUKA. Atterbom Minnest. 2: 170 (1853).
-SKÅL. anat. benämning på en på utsidan av höftbenets midtdel befintlig, skålformig fördjupning mot vilken lårbenets övre ända ledar. Florman Anat. 1: 360 (1823). Müller Anat. 47 (1911). BonnierKL 1: 43 (1922).
-SMAL. smal över höfterna. Heidenstam Folkung. 2: 341 (1907). En .. liten, mager, höftsmal man. Siwertz Varuh. 114 (1926).
-SVING. sport. brottningsgrepp som avser att med ena höften lyfta motståndaren så att denne mister fotfästet o. kan ”svingas” till marken. Armgrepp med livtag och höftsving. 3NF 4: 34 (1925).
-VALK. (förr) i fråga om kvinnodräkt av äldre typ: valk, kudde o. d. som fästes vid höfterna för att hålla ut kjolen. Styfkjorteln med höftvalkar och andra attributer. SDS 1882, nr 17, s. 2. Karlin KultM 28 (1888).
-VE, n. (höft- 16401775. höfte- 16621739) [jfr (ä.) d. hofteve, t. hüftwehe] (†) höftvärk. Linc. (1640; under coxa). Sjögren (1775).
-VIDD. vidd över höfterna. PriskurKMLundberg 1899, s. 59.
-VINKEL. (mindre br.) = -KNÖL 2. LB V. 2: 21 (1908). 2NF 14: 1083 (1911).
-VÄRK, r. l. m. om värk i höften; särsk. om ischias. Schroderus Comenius 309 (1639). Höftvärk, Gikt eller Rheumatisk värk i höften. Linderholm (1803). 2NF (1909).
B (†): HÖFTE-BEN, se HÖFTBEN.
-PANNA, -VE, se A.
C (†): HÖFTES-BEN, se HÖFTBEN.
-SENA, se A.
D (†): HÖFTS-BEN, se HÖFTBEN.
Avledn.: HÖFTA, v.1 (†) avskära höftsenorna l. höftnerverna på (djur, särsk. häst). Schroderus Liv. 617 (1626). Månge aff Hestarna (dvs. gallernas hästar) wordo borta i watnet, .. och månge wordo aff the Macedonier höftade. Därs. 864 (lat. orig.: nervos succiderunt .. Macedones).
HÖFTAD, p. adj. (hoft- 1794. höft- c. 1645 osv.) [jfr d. hoftet]
1) veter. om häst: försedd med abnormt bildade höfter l. tillfällig deformitet i höfterna. IErici Colerus 2: 332 (c. 1645). Hoftade kallas de hästar, som hafva den ena hoften högre eller mera inbögd än den andra, hvadan hofterna på dem synas skäfva. Florman HästKänned. 115 (1794).
2) ss. senare led i ssgr, för att beteckna att ngn har så l. så beskaffade höfter; jfr BRED-, HÖG-, PINN-HÖFTAD m. fl.
HÖFTNING, r. l. f. veter. benämning på hästsjukdom bestående i förlamning i höfterna, korsförlamning. Sahlstedt (1773). Meurman (1846).
Spoiler title
Spoiler content