SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HÖJNING höj3niŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(hög- 17491795. höj- c. 1755 osv.)
vbalsbst. till HÖJA. — särsk.
1) till HÖJA 1, om handlingen att göra l. bliva högre. Han förbättrade skyddet genom höjning av muren. Är floden underkastad vattnets höjning eller sänkning, så måste landbryggan så inrättas, att den kan höjas eller sänkas allt efter vattnet. Hazelius Bef. 211 (1836); jfr 2. — särsk.
a) geol. om det förhållande att jordskorpan höjer sig. Berndtson (1880). Jordskorpans eller landets höjning och sänkning benämnas de förändringar i det ömsesidiga nivåförhållandet mellan land och haf, hvilka .. bevisats hafva egt rum under forna jordutvecklingsperioder och som ännu pågå inom vissa delar af jordklotet. NF (1883). Sörlin JoL 42 (1925). — jfr LAND-HÖJNING.
b) konkret: upphöjt ställe l. parti, upphöjning; numera bl. i fråga om terrängförhållanden: höjd, kulle; höjdsträckning. JGOxenstierna 2: 50 (1796, 1806). Atterbom Lyr. 2: 305 (1810; om gravkulle). Stora landsvägen .. förde oss uppför en sakta växande höjning. Atterbom Minn. 437 (1818). Hallström Than. 4 (1900).
2) till HÖJA 2, om handlingen att höja ngt l. sig; höjande, lyftande; stigning. Schultze Ordb. 1933 (c. 1755). De nödvändiga höjningarna och sänkningarna (av luftfartyget) .. medföra förlust af barlast och gas. KrigVAH 1886, s. 72. På hans fråga, om sheiken kunde räddas, hade läkaren blott haft ett svar, en höjning på skuldrorna. Janson Lögn. 216 (1912). — särsk. till HÖJA 2 b δ γ', om handlingen att höja sig l. tillståndet att vara höjd till en hög(re) (andlig l. moralisk o. d.) nivå osv. All inre sedlighet innebär en höjning till det öfversinnliga. Boëthius Sedel. 248 (1807). From hängifvenhet, segrande hopp, voro de känslor, som .. upplyftade .. (Davids) själ, gåfvo den .. sin lugna höjning öfver stoft-verldens omskiften. Wallin Rel. 1: 378 (1825). Nyblæus Forskn. I. 2: 218 (1875).
3) till HÖJA 3.
a) mus. till HÖJA 3 a: höjande. Mecklin BegTonk. 14 (1802). Höjning af en ton med en halfton tecknas i musiken medelst ♯. NF (1883). Bergqvist Fråg. 94 (1898).
b) till HÖJA 3 b: förstärkning (ofta i förening med höjande på tonskalan, jfr a); äv. bildl. De märkligaste felen i vår predikodeklamation äro (bl. a.) .. illa passande höjningar och sänkningar i rösten. Leopold 3: 387 (1797, 1816); möjl. till a. (Sv.) röstens höjning: (lat.) vocis contentio, intentio. Lindfors (1815). I hela denna monotona ström af granna fraser hör man .. knappast ens någon energisk höjning i rösten. Lamm Oxenst. 334 (1911).
c) metr. konkretare, om den tryckstarka delen av en verstakt; jfr HÖG, adj. 7 c. Ljunggren Est. 2: 367 (1860). (Chaucers) versmått .. bestod .. af s. k. kortrader med fyra höjningar. Björkman Chaucer 58 (1906). Sylwan (o. Bing) 1: 20 (1910).
4) till HÖJA 6: ökning, stegring; äv. konkret, om det (belopp o. d.) varmed ngt ökats; jfr FÖRHÖJNING 2 b α. Höjning av lönen, priset, skatterna. Höjningen uppgick blott till några kronor. Nordforss (1805). Höjning i taxeringsvärdena. Fahlbeck NatFörm. 21 (1890). Tegnér LundUniv. 318 (1897). — jfr DISKONTO-, LÖNE-, RÄNTE-, TAXE-, TULL-HÖJNING m. fl.
5) till HÖJA 9: förstärkning, stegring. JGOxenstierna 2: 340 (1806). Få se, att hos barnet uppöfningen af sinnenas bruk är höjningen af själens krafter. Nyström DöfstUndUtv. 188 (1901).
Ssgr: (3 a) HÖJNINGS-TECKEN. mus. förtecken (”kors”) som angiver att följande ton skall höjas med ett halvt tonsteg. Mecklin BegTonk. 17 (1802). Bergenson Mus. 19 (1903).
(2) -VINKEL. mil. vinkel som angiver höjdriktningen av en artilleripjäs, elevationsvinkel. Hazelius Artill. 8 (1833).
Spoiler title
Spoiler content