SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HÖK 4k, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 a m.||ig., i bet. 2 b r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Schroderus Os. 2: 177 (1635) osv.) ((†) -er KrigA 1545: 1 (1550), Sigfridi A 2 b (1619)).
Ordformer
(hö(ö)k 1541 osv. hö(ö)ck 15381604)
Etymologi
[fsv. höker, motsv. d. høg, nor. hauk, isl. haukr, fsax. haƀuc (i ortnamnet Haƀucforst), mnt. havek (se HAVEK), fht. habuh (varav t. habicht med tillagt t), feng. heafoc (varav eng. hawk), av ett germ. haƀuka- (föreliggande ss. lånord i fin. ha(v)ukka), bildat med k-suffix (jfr ALKA) till en germ. stam haƀ-, möjl. identisk med stammen i HÄVA, i vilket fall ordets urspr. bet. är: en som griper o. lyfter upp]
1) individ l. art av den till familjen Falconidæ (falkartade dagrovfåglar) inom ordningen Accipitres (dagrovfåglar) hörande underfamiljen Accipitrinæ; i sht om individ l. art av släktena Accipiter Briss. (sparvhöksläktet) o. Astur Lacep. (duvhöksläktet); förr stundom i vidsträcktare anv., dels innefattande äv. vissa andra falkartade dagrovfåglar, ss. falkar, glador, vråkar, dels zool. ss. sammanfattande benämning på rovfåglarna. VarRerV 54 (1538). Tesse .. äro the (fåglar), som j icke äta skolen, Örnen, Höken, Falcken (m. fl.). 5Mos. 14: 12 (Bib. 1541). Colerus förtällier mångahanda slagz Hökar. .. Pernix eller Cyrofalco, een Stötfalck, Sabbutro, een Hök, Percu eller Nisus, een Spärlingh. IErici Colerus 1: 287 (c. 1645). (Cupido) är illr och arg som een Höök ibland the / Meenlöse Dufwor. Stiernhielm Cup. 2 (1649, 1668). Foglarne indelas i 6 Skockar. I. Accipitres, Hökar, Rof-foglar (osv.). Brander NatH 17 (1785). Lasse var skarpsynt som en hök och sköt säkert. Öman Ungd. 189 (1889). Skröplighet eller ock benägenhet för elegans kan komma mången att sprätta med benen som en hök. MinnVg. 170 (1900). Högt, med blanka vingar / slår höken vida ringar. Hallström Skogsl. 198 (1904). Rosenius SvFågl. 1: 98 (1915). — jfr DUV-, HÖNS-, KÄRR-, SLAG-, SPARV-, STÄPP-, ÄNGS-HÖK m. fl. — särsk.
a) (i fråga om ä. förh.) om ”höken” ss. jaktfågel; i denna anv. sannol. ofta betecknande jaktfalken. Medh Höök på arm / Bör ehr rijdha. Messenius Sign. 36 (1612). Jagten med falk ansågs (under äldre tider) förnämare än jagten med hök. SvJägarfT 1864, s. 243. Jfr: Jagtfalken (kallades under medeltiden) .. hos oss .. hök. Hildebrand Medelt. 2: 302 (1895).
b) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Alla Foglar äre icke Höökar. Grubb 20 (1665). När Höken wachtar Kyklingar, så blijr Hönsehoopen tunn. Dens. 580. Man skall inte sätta höken i hönshuset. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det är inte värdt att kosta krut på döa hökar. Därs. Jfr: I gamla tider sade man helt troskyldigt: Nog, håle, sörjer Gud för höken. SvD(B) 1931, nr 72, s. 10.
c) i uttr. hök och duva, benämning på en lek vari en deltagare är ”hök”, de övriga ”duvor”, vilka sistnämnda skola söka springa från den ena till den andra av tvenne avgränsade friplatser (”duvslag”), en i vardera ändan av lekplatsen, utan att därvid fasttagas (”kullas”) av höken; förr äv. om ett slags dans. Valerius 2: 2 (1809). Kring en springbrunn lekte hök och dufva vi: / Jag var höken; alla fick jag tag uti. Atterbom 1: 60 (1824). Gjörcke Sällskapsd. 117 (1850). Norman GossLek. 5 (1878).
2) i bildl. l. överförd anv.
a) (föga br.) om person som gm viss(a) egenskap(er) erinrar om en hök; särsk. om fräck l. oförskämd l. hänsynslös l. rovlysten person. ”Nå, kom hit nu, du lilla skygga dufva!” lockade den gamle höken (dvs. presidenten); ”hvad den der rodnaden klär dig väl!” Blanche FÄlsk. 187 (1848). Hagberg Shaksp. 12: 222 (1851). Den ryske kuriren, en ung, sporrstöflad, aristokratisk hök. Högberg Vred. 3: 9 (1906). Fatab. 1928, s. 119. jfr GLÖDE-, SPRÄTT-HÖK. — särsk. (†) spelt. i vira på fyra (l. fem) man hand: spelare som är ifrån spelet (sitter över), men som, om efterhanden har passat, äger rätt att övertaga dennas kort o. bjuda över sista budet. Lindskog Spelb. 192 (1847). Hagdahl Fråga 302 (1883).
b) om litet trästycke på vilket ett näts maskor knytas; jfr MASK-BIT; anträffat bl. i ssgn NÄT-HÖK.
Ssgr (till 1): A: HÖK-ART.
-ARTAD, p. adj. särsk. (†) zool. i uttr. hökartade rovfåglar, dagrovfåglar (Accipitres). Nilsson Fauna II. 1: 5 (1824). Tullberg Djurr. 218 (1885).
-BLOMSTER. [jfr -ÖRT] bot. hökfibla. Liljeblad Fl. 441 (1816). SDS 1910, nr 246, s. 21.
-BO, n. —
-BRINGA, r. l. f. (i fackspr., numera knappast br.) på häst: smal bringa med framskjutande bröstben; jfr TUPP-BRINGA. Sjöstedt Husdj. 1: 49 (1859). 2NF 34: Suppl. 831 (1923).
-BRÖST. (†) = -BRINGA, r. l. f. Billing Hipp. 183 (1836).
-BUR. särsk. (i sht jäg.): för fångst av hökar o. vissa andra rovfåglar inrättad bur (bestående av en träställning, på sidorna omsluten med nät l. ståltrådsflätning), vanligen uppsatt på en 2,5—3 m. hög stolpe. PH 6: 3857 (1755). Hökbur .. skal vara stäld med lefvande bete en månad om våren, så snart Hökar börja visa sig, och en månad om hösten, då deras ungar blifva flygfärdiga, dock endast om dagen. StadgJagt 13/4 1808, s. 11. Hahr HbJäg. 193 (1865). UB 3: 492 (1873).
-BYXOR, pl. [jfr GÖK-BYXOR i samma bet.] (†) örten Primula veris Lin., gullviva. Fries BotUtfl. 3: 237 (1864).
-FIBLA. [jfr -ÖRT] bot. individ l. art av det till fanerogamfamiljen Compositæ hörande örtsläktet Hieracium Lin.; äv. ss. benämning på detta släkte. Fries BotUtfl. 3: 224 (1864). Krok o. Almquist Fl. 1: 13 (1883).
-FIBLE-SLÄKTE(T). bot. det till fanerogamfamiljen Compositæ hörande örtsläktet Hieracium Lin. Forssell InlBot. 90 (1888).
-FÄRGAD, p. adj. zool. i uttr. hökfärgade sångaren, sångfågeln Sylvia nisoria Lin., vilken kännetecknas därav att hannen ss. fullt utvuxen har en färgteckning som liknar sparvhökens. NF (1883). SFS 1921, s. 1342.
-GRÄS, se C.
(1 a) -HUND. (förr) hund dresserad att användas vid jakt med hök(ar). Att K. Ma:tt haffver icke schriffvit um falchunder uthen om hökhunder, hvilke udi Lijfflandh väl kunne bekommes. G1R 26: 587 (1556).
-JAKT. särsk. (förr) till 1 a: jakt med hök (l. falk). Lagerbring 1Hist. 1: 407 (1769).
-KLO.
-LIK, adj. Göken har något höklikt i flygt och utseende. Nilsson Fauna II. 1: 170 (1858).
-NÄBB. ofta (vard.) i överförd anv., om (person med) näsa som gm sin starka krökning erinrar om hökens näbb. Wikforss 1: 725 (1804). Näsan .. stor och krökt som en höknäbb. Rydberg RomD 160 (1877). (Den nordamerikanska) västerns höknäbbar, gammalspanskt och mejikanskt halvblod. Högberg Baggböl. 1: 72 (1911). särsk. (†) oeg., på vissa sporrar: stark böjning som erinrar om en höknäbb. LMil. 4: 1565 (1717).
-NÄSA. (vard., mindre br.) näsa som gm sin starka krökning erinrar om en höknäbb; jfr ÖRN-NÄSA. Wikforss 1: 725 (1804). Lagerlöf Troll 2: 87 (1921).
-NÄT. jäg. finmaskigt nät för fångst av hökar l. andra rovfåglar (som utspännes på och omkring fyra i fyrkant i jorden nedslagna käppar). Leijonflycht (1827). Hahr HbJäg. 208 (1865). WoJ (1891).
-RUMPA. utom i nedan anförda ordspr. numera bl. [utgående från detta ordspr.] (i vissa trakter, starkt vard.) i uttr. komma i hökrumpan (innan kvällen), råka illa ut, få ledsamheter. Den hönan, som qväder för bittida, kommer i hökrumpan innan qvällen. Rhodin Ordspr. 21 (1807).
-RÖTTER, pl. [jfr -ÖRT] (†) hökfibla. Linné Bref I. 1: 8 (1757).
-SAX. jäg. för fångst av hökar (l. andra rovfåglar) avsedd ”sax” (med fågel l. med bulvan ss. lockmedel). Svederus Jagt 94 (1832). Höksaxens .. taggiga käftar. Kolthoff DjurL 166 (1899). SkogsvT 1909, s. 317.
-SLÄKTE(T). (numera icke i zoologiskt fackspr.) ss. ett släkte tidigare uppfattad grupp av dagrovfåglar, omfattande duvhökarna o. sparvhökarna (samt fåglar som stå dessa nära). IIBiberg (1750) hos Linné Skr. 2: 47. Retzius Djurr. 140 (1772). Sundewall Zool. 50 (1835). Scheutz NatH 64 (1843). Nilsson Fauna II. 1: 38 (1858). Carlson Fågl. 170 (1894).
-UGGLA. [jfr t. habichtseule] zool. den till hökugglesläktet hörande ugglan Surnia ulula Lin. Leijonflycht (1827). LAHT 1905, s. 263.
-UGGLE-SLÄKTE(T). zool. ugglesläktet Surnia Daud., vars arter i fråga om flykt o. levnadssätt erbjuda likhet med hökarna. NF (1883).
-UNGE. [y. fsv. hökunge (CodUps. C20: 450)]
-ÖGA. särsk. bildl.: (öga med) skarp o. genomträngande blick l. syn som hökens. Palmblad Nov. 4: 17 (1851). Det behöfs .. hökögon för att få syn på dem (dvs. orrkycklingarna) i den tjocka ljungen. Forsslund Djur 45 (1900).
-ÖRT. (hök- 16401755. höke- 16381659) [jfr t. habichtskraut, eng. hawkweed; namnet är en översättning av lat. hieracium, av gr. ἱεράκιον, till ἱέραξ, hök, falk, l. av lat. accipitrina, till lat. accipiter, hök, falk] (†) hökfibla. Franckenius Spec. A 2 a (1638). Möller 1: 107 (1745, 1755).
B (†): HÖKA-NÄV. höknäbb; anträffat bl. i överförd anv. ss. benämning på ett slags förr använd kroksabel; jfr SLAGHÖK. 1VittAH 1: 156 (1755). LMil. 2: Föret. 9 b (1764). Dalin (1852; med hänv. till slaghök).
C (†): HÖKE-BRÖD. örten Oxalis acetosella Lin., harsyra, surväppling. Rudbeck HortBot. 84 (1685).
-GRÄS. (hök- 1885. höke- 16381757) [jfr HÖK-ÖRT] om vissa arter av örtsläktet Hieracium Lin. l. andra fibleväxter. Franckenius Spec. A 2 a (1638). Rudbeck HortBot. 52 (1685). Serenius Iiii 4 b (1757). särsk.
a) örten Taraxacum officinale (Web.) Marss., maskros. Schroderus Comenius 136 (1639). Hildebrand MagNat. 6 (1654). Lindestolpe FlWiksb. 11 (1716).
b) i uttr. lille hökegräs, örten Leontodon autumnalis Lin., höstfibla. Franckenius Spec. C 3 b (1638). Därs. A 2 a (1659).
c) i uttr. (stort) hökegräs med breda blad l. (stort bredbladat) pannoniskt hökegräs l. hökegräs med breda spräklota blad, örten Hypochæris maculata Lin., slåtterfibla. Franckenius Spec. C 3 b (1638). Tillandz C 2 b (1683). Bromelius Chl. 47 (1694). Lindestolpe FlWiksb. 18 (1716).
d) i uttr. gement hökegräs, gemensam benämning på örten Crepis tectorum Lin., klofibla, o. örten Hieracium murorum Lin., skogsfibla. Bromelius Chl. 47 (1694).
e) örten Crepis tectorum Lin., klofibla. Lyttkens Ogräs 28 (1885).
-MJÄRDE. (-merde) = HÖK-BUR. GripshR 1547—48.
-RÅG. örten Arenaria serpyllifolia Lin., sandnarv. Bromelius Chl. 6 (1694). Lindestolpe FlWiksb. 3 (1716).
-ÖRT, se A.
Avledn.: HÖKA, v. -ning. (†) till 2 a slutet; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ning (spelt.), i vira på fyra (l. fem) man hand: det förhållande att, om efterhanden passar, den (ngn av dem) som sitter (sitta) över bjuda över efterhanden o. övertaga dennas kort. Wilson Spelb. 307 (1888).
Ssg: höknings-rätt, r. l. m. (†) spelt. Lindskog Spelb. 192 (1847).
Spoiler title