SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HÖNS hön4s, n.; best. -et; pl. = ((†) -er Sundelius NorrköpMinne 676 (1798)).
Etymologi
[fsv. höns, motsv. ä. d. høns, sg. o. pl., d. høns, pl., i d. dial. äv. sg.; jfr isl. hæns, hæ(n)sn, pl., ävensom mnt. hōn, n., holl. hoen, fht. huon, t. huhn, n.; bildat till stammen i HANE, HÖNA med djurnamnssuffixet -iz]
1) vuxen fågel av släktet Gallus Lin., särsk. av arten Gallus gallus (Lin.), tamhöns; vanl. utan särsk. tanke på könet (jfr dock f); äv. ss. ämnesnamn i benämningar på maträtter; numera fullt br. bl. i pl.; i sg. användt i sht kok. samt i c. Ge hönsen mat. Värpa hönsen bra? Hönsen ha redan flugit upp för natten. Kokt höns med ris. Aladåb på höns. G1R 1: 152 (1523). Till köke till steckt höns och winbär win — 1 kanna. VinkällRSthm 1556. Hönsen .. äro Landtmannens ur. Linné Sk. 36 (1751). Hönsen härstamma sannolikt från Indien och malajiska öarna. LfF 1901, s. 314. — jfr AVELS-, BANKIVA-, BOND-, BORDS-, BRAMA(PUTRA)-, DJUNGEL-, DVÄRG-, GUMP-, KOKINKINA-, LANDT-, LIGG-, LYX-, PURR-, SKOTT-, SLAKT-, SULTAN-, TAM-, TOFS-, UNG-, VÄRP-HÖNS m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Långa nätter giöra magra Höns. Grubb 480 (1665). Lika fåfängt som att predika för hönsen. Granlund Ordspr. (c. 1880). Den som vill hafva ägg, får tåla att hönsen kackla. Därs. — särsk. i ordspråket vita höns värpa ock vindägg l. i nässlorna o. d., med syftning på att även den kloke kan fela. Grubb 357 (1665). Rhodin Ordspr. 78 (1807).
b) [av okänt urspr.] (numera föga br.) i uttr. som beteckna spårlöst försvinnande, i uttr. flyga bort, försvinna, gå o. d. med kung Davids höns (under isen) o. d., förr äv. med riddar S:t Görans höns. Ij förhopes att samme eder miszgunnere skulle vpfluge mett rijder szancte Jörens höns. G1R 16: 553 (1544). En andlig svanesång om konung Davids höns. Bellman SkrNS 1: 379 (1790). De ville ha bort stånden vid riksda'n, men allt det der gick med Davids höns under isen. Blanche Teat. 2: 353 (1843). Flyga bort som Davids höns. Granlund Ordspr. (c. 1880). Lyckow Leks. 163 (1898). Hejsan, länsmans byxor gå nu till Davids höns i korgen! Högberg Storf. 218 (1915).
c) i uttr. vara högsta, förr äv. förnämsta l. största hönset (i korgen) o. d., se KORG.
d) (starkt vard., föga br.) i uttr. akta sina höns för snuva, akta sig ”väldigt” noga; jfr LUS. Var ej rädd för den saken, — hånade Henna. — Du har nog aktat dina höns för snufva. Gripenberg TätnLed 11 (1886). Randel Fynd 132 (1927).
e) i vissa uttr. o. jämförelser med syftning på hönsens påstådda dumhet. Du spelar ju, så att hönsena kunde gråta. Sundblad GBruk 67 (1881). (Han) har en hjärna som ett höns. Lindqvist Herr. 274 (1917). — särsk. i uttr. (springa omkring o. d.) som yra höns, utan att veta vad man vill, virrigt. Bruksbokhållarne sprungo kring som yra höns. Blanche Bild. 2: 223 (1864). Engelke Prästg. 62 (1905).
f) (föga br.) med särskild syftning på höna (jfr äv. h). Feta Höns gifwa icke mång Egg. IErici Colerus 2: 178 (c. 1645). Höns eller tuppar, svedda och rengjorda, som skola kokas. Langlet Husm. 317 (1884). jfr: Svag hjerna företrädes af hönset, ilska och sturskhet af tuppen. SD 1900, nr 143, s. 6 (i fråga om tillmälen).
g) i uttr. pippla höns, snärja höns ss. namn på lek, se resp. verb.
h) i bildl. anv., om kvinna.
α) (†) ss. smeknamn på kvinna; jfr HÖNA 1 e α. (Djäknen till jäntan:) Mitt Hönsz, mitt Pepper-Korn, / er Ögon de mjg lokka. Warnmark Epigr. K 3 b (1688). CIHallman 309 (1778). Weste (1807).
β) ss. nedsättande l. försmädlig beteckning för kvinna, ofta syftande på dumhet o. inskränkthet; jfr HÖNA 1 e β. Dit dumma höns! Envallsson Frunt. 49 (1793). Jag har också sprungit efter höns på baler och gått i storm och åkt i landå med dom. Engström Glasög. 130 (1911). jfr GÄSTABUDS-, PANEL-, SOCIETETS-HÖNS.
2) (i sht i fackspr.) i utvidgad anv., i pl. om fåglar av ordningen Galliformes, hönsfåglar; äv. ss. senare led i ssgr som beteckna vissa fåglar som till utseendet likna hönsfåglar. IErici Colerus 1: 290 (c. 1645; om rapphöns). Orren räknas till hönsen. Meurman (1846). — jfr BLAD-, FJÄDER-, FÄLT-, GUINEA-, HASSEL-, ORR-, PÄRL-, RAPP-, STÄPP-, TJÄDER-, ÅKER-HÖNS m. fl.
3) om insekt, i namnet jungfru Marie höns, se JUNGFRU MARIA.
Ssgr (i allm. till 1): A: HÖNS-AKTIG. (Gumman hade) skor med höga klackar, som gjorde hennes gång litet hönsaktig. Wacklin Minn. 1: 138 (1844). särsk. med syftning på hönsens dumhet: enfaldig, inskränkt; jfr HÖNS 1 e. SvSaml. 6: 308 (1766). Min hönsaktiga ängslan vid ett så ovant fortskaffningsmedel. ALGeijer (1846) i Solnedg. 3: 201. —
-ARV l. -ARVE l. -ÄRVE. [jfr ARVE, sbst.2 Namnet syftar på att hönsen begärligt äta växten] växt av släktet Cerastium Lin., särsk. arten Cerastium vulgare Hn. Fries BotUtfl. 3: 213 (1864). Krok o. Almquist Fl. 1: 122 (1893).
-AVEL. hönsskötsel. Wikforss 1: 858 (1804). Rationell hönsafvel. VerdS 117: 3 (1903).
-BALE, förr äv. -BADEL. (höns- 1824. hönsa- c. 16451838. hönse- 1640. -badel c. 1645. -baal 1640. -bale o. d. 1751 osv.)
1) hönsrede. Linc. (1640; under qualus). IErici Colerus 2: 187 (c. 1645).
2) [trol. beroende på tryckfel hos Linné i st. för HÖNS-BANE (se d. o. 2)] (†) växten Hyoscyamus niger Lin., bolmört. Linné Sk. 115 (1751). Lilja SkånFl. 89 (1838).
-BANE. (höns- 18241902. hönsa- 16281891. hönse- 16591866. -baam 16381659. -baan 1694. -bane 16281902) [till BANE, sbst.2 2. Formen -baam torde bero på förvridning]
1) (†) växten Capsella bursa pastoris Lin., lommeört, som ansågs skadlig för höns. Månsson Ört. 228 (1628). Franckenius Spec. B 1 b (1638). Serenius Kkkk 3 a (1757).
2) [jfr d. hønsebane, eng. henbane] (i Skåne, föga br.) den giftiga växten Hyoscyamus niger Lin., bolmört. Wahlenberg FlSv. 142 (1824).
-BEN. (höns- 1830 osv. hönse- 16211654) ben av höns; jfr BEN, sbst.1 I 1 o. II 1. KyrkohÅ 1915, s. 373 (1621).
-BETT l. -BET, n. (höns- 1864 osv. hönse- 16381757. -beet 1683. -bet 16941909. -bett 16381749) [jfr holl. hoenderbeet, t. hühnerbiss; till BETT 6, trol. med syftning på växternas användning till kycklingfoder o. d.]
1) [jfr d. hønsebid; jfr HÖNE-BETT] (†) växten Stellaria media (Lin.) Cyrill., våtarv. Franckenius Spec. D 2 b (1638). Serenius Iiii 3 b (1757).
2) (†) växten Veronica arvensis Lin., fältprisa. Lindestolpe FlWiksb. 2 (1716).
3) [trol. först användt av Fries, som ansåg att de äldre botanikerna åsyftade denna växt. Därpå tyder äv., att ordet i denna bet. uteslutande har formen -bet. Fries hänvisar dock äv. till folkspråket] (mindre br.) växt av släktet Sagina Lin., nejde, i sht arten Sagina procumbens Lin., krypnejde. Fries BotUtfl. 3: 240 (1864). Gosselman BlekFl. 81 (1865). Auerbach (1909).
-BLIND. (hönsa-) [jfr östsv. dial. hinsblind, d. hønseblind] (i vissa trakter, ngt bygdemålsfärgat) som lider av ögonsjukdomen retinitis pigmentosa, vilken förorsakar att patienten (liksom hönsen) ser mycket dåligt i skymningen l. vid svagt ljus. Osbeck Lah. 90 (1796).
Avledn.: hönsblindhet, r. l. f. (i vissa trakter, ngt bygdemålsfärgat) Löwegren Ögonsj. 362 (1891).
-BO, n. (höns- 1752 osv. hönse- c. 17301749) (numera föga br.) hönsrede. Broman Glys. 3: 381 (c. 1730). SDS 1900, nr 439, s. 3.
-BRÖST. (höns- 1755 osv. hönse- 1755) i sht kok. jfr BRÖST 2 d β. Stekta hönsbröst. Warg 200 (1755).
-BULJONG. kok. Hagdahl Kok. 144 (1879).
-BUR. bur (l. mindre inhägnad, vanl. av ståltråd) för höns. Palmstedt Resedagb. 133 (1780). oeg. (Pojken) bodde .. i ett slags hönsbur på vinden bredvid magisterns vindsrum. Topelius Läsn. 8: 49 (1896).
(1, 2) -BÄR. (höns- 1638 osv. hönsa- 18381870. hönse- c. 16001722) [namnet givet på grund av att de ifrågavarande växternas bär äro omtyckta av ”orrhöns” (så åtminstone i fråga om bet. 1) l. att de äro lämpade bl. för höns] namn på (bär av) vissa växter. Bureus Suml. 48 (c. 1600).
1) (bär av) växten Cornus suecica Lin., hönskornell. Franckenius Spec. A 3 a (1659). Krok o. Almquist Fl. 1: 181 (1903). Hönsbären lyste grant röda. Oterdahl Skram 373 (1919).
2) (†) växten Majanthemum bifolium (Lin.) Schmidt, ekorrbär. Franckenius Spec. F 1 a (1638). Därs. C 4 b (1659).
3) (†) växten Trientalis europæa Lin., skogsstjärna. Bromelius Chl. 47 (1694).
(1, 2) -DIFTERI. veter. smittosam sjukdom hos hönsfåglar o. duvor som företer en viss likhet med difteri. Vennerholm o. Svensson 101 (1892).
-DUVA. (i fackspr.) (individ av) duvras som till utseendet påminner om höns. 1Brehm 2: 357 (1875). Wirén ZoolGr. 1: 178 (1896).
-DYNGA. (höns- 17221780. hönse- 16901757) (numera bl. i folkligt spr.) spillning av höns. Rålamb 13: 67 (1690). HushBibl. 1757, s. 67.
-DÅN. (höns- 1773 osv. hönse- 1711) [östsv. dial. hönsdån; till DÅN, sbst.2, trol. med syftning på hönsens korta sömn; jfr -SÖMN] (numera bl. i Finl.) kort svimning; ”dåndimp”. ORudbeck d. y. Vitt. 135 (1711). Cannelin (1921).
-FETT. (höns- 1903. hönse- 16981739) fett som utvinnes ur höns; förr användt ss. läkemedel. ApotT 1698, s. 8. Därs. 1739, s. 9.
-FILÉ. kok. o. slakt. jfr FILÉ, sbst.1 4. Sjöberg Singstock 261 (1832). Hagdahl Kok. 582 (1879).
-FJÄDER. (höns- 1725 osv. hönsa- 16381654. hönse- 15781673) [fsv. hönsa fiädher] såväl om enstaka fjäder som koll. BOlavi 167 a (1578). Döende människor må (enligt gammal folktro) för ingen del ligga på hönsfjäder. SvFmT 10: 172 (1898).
-FLOCK, r. l. m. Nilsson Fauna II. 2. 1: 128 (1828; till HÖNS 2).
-FODER. jfr FODER, sbst.1 Spanmål är det naturligaste hönsfoder. Möller Fjäderf. 60 (1885).
-FOT. (höns- 1855 osv. hönse- c. 1600) OMartini Läk. 44 (c. 1600). Ahrenberg StRätt 18 (1899).
-FRIKASSÉ. kok. Oec. Reg. (1730). Hagdahl Kok. 575 (1879).
(1, 2) -FÅGEL. zool. fågel av ordningen Galliformes (Gallinæ l. Gallinaceæ); särsk. i pl. ss. namn på denna ordning. Nilsson ÅrsbVetA 1830, s. 34.
-FÄRS. kok. Schartau FrKock. 160 (1825).
-FÖDA, r. l. f. (höns- 1885 osv. hönse- 1758) jfr -MAT 1. Salander Gårdsf. 327 (1758).
(jfr 1 e) -FÖRSTÅND. [jfr d. hønseforstand] (mindre br.) om klent förstånd. Atterbom FB 134 (c. 1855). SDS 1898, nr 96, s. 1.
-GLADA. [namnet syftar trol. på att gladan angriper kycklingar] (†) rovfågeln glada. SColumbus Vitt. 283 (c. 1678).
-GRÄS. (höns- 1694 osv. hönsa- c. 15501911. hönse- 1589 (: Hönse grääs watn)1776) [fsv. hönsa gräs (i bet. 2 l. 3)] namn på olika växter vilkas blad l. frön gärna ätas av höns (l. kycklingar). L. Paulinus Gothus Pest. 84 b (1623).
1) växt av släktet Cerastium Lin., hönsarv; förr äv. i uttr. hornigt hönsgräs, arten Cerastium vulgatum Lin. Rudbeck HortBot. 6 (1685). Bromelius Chl. 5 (1694). NormFört. 61 (1894; angivet ss. folkspråk).
2) växt av släktet Stellaria Lin., särsk. arten Stellaria media (Lin.) Cyrill., våtarv (förr äv. kallad medelmåttigt hönsgräs); förr äv. i uttr. vildt hönsgräs det större, arten Stellaria nemorum Lin. Franckenius Spec. A 2 b (1638). Rudbeck HortBot 6 (1685). Serenius Iiii 3 b (1757). Wiström VäxtnDal. 6 (1907; fr. Dalarna).
3) (i Skåne) växt av släktet Polygonum Lin., i sht Polygonum aviculare Lin., trampgräs. Månsson Ört. 294 (1628). Bromelius Chl. 88 (1694). Lyttkens Växtn. 1142 (1911; fr. Skåne).
4) (†) om olika arter av örtsläktet Veronica Lin., ärenpris; särsk. i förb. hönsgräs med jordbindeblad, växten Veronica hederifolia Lin., murgrönprisa, blått hönsgräs med fransiga blad l. med ärenprisblad, växten Veronica arvensis Lin., fältprisa, krypande hönsgräs, växten Veronica agrestis Lin., åkerprisa, trebladat hönsgräs med blå blomma, växten Veronica triphyllos Lin., flikprisa. Rudbeck HortBot. 6 (1685). Lindestolpe FlWiksb. 2 (1716).
5) (†) i uttr. krypande hönsgräs med stora bär, växten Cucubalus baccifer Lin. Rudbeck HortBot. 6 (1685).
6) i uttr. smalbladat hönsgräs (med purpurblomma) o. d., växten Spergularia rubra Presl., rödspärgel; trol. med samma bet. äv. i uttr. blått hönsgräs. Rudbeck HortBot. 6 (1685). Lindestolpe FlWiksb. 3 (1716). PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 48.
7) (knappast br.) växt av släktet Sagina Lin., nejde. Rudbeck HortBot. 6 (1685; trol. om Sagina procumbens Lin.). Fries Ordb. (c. 1870). WoJ (1891).
8) (†) växten Arenaria serpyllifolia Lin., sandnarv; i sht i uttr. vildt hönsgräs. Rudbeck HortBot. 6 (1685). Bromelius Chl. 5 (1694). Hönsegräs med lijnknoppar, Högerog. Lindestolpe FlWiksb. 3 (1716; trol. om småvuxen form).
9) (†) i uttr. vitt hönsgräs, växten Draba verna Lin., nagelört. Rudbeck HortBot. 6 (1685).
-GRÄS-VATTEN. (†) dekokt av ”hönsgräs” (möjl. i bet. 3). Hönse grääs watn .. fördriffuer igenom swetten Pestilentzien. Berchelt PestOrs. F 4 a (1589).
-GUMMA. (i sht förr) gumma som sköter höns. Höns-Gummans Visa. Carelius Vitt. 547 (1751). Nilsson Fauna II. 1: XIV (1835). Hönsgumman Amalia Charlotta Nilsson, född 1843. PT 1914, nr 74, s. 3.
(1, 2) -GÅRD. (höns- 1623 osv. hönsa- 1640. hönse- 16901758)
1) inhägnad plats för höns (o. andra tama hönsfåglar); äv. i utvidgad anv., om plats l. anläggning där hönsskötsel bedrives, hönseri, l. om den uppsättning av höns (o. annat fjäderfä) som hör till en hönsgård. Linc. N 2 b (1640). Lämpligaste sättet att anskaffa och sköta en mindre hönsgård. LAHT 1904, s. 12.
2) (†) om viss maträtt. Höns Gål med Russiner. Hagdahl Kok. 20 (cit. fr. 1623).
Ssg (till 1): hönsgårds-ägg. (kvalitets)ägg från (större) hönsgård. SD 1915, nr 27, s. 12.
-GÄLL, n., tidigare f., äv. -GÄLLA, f., l. -GÄLLE, n. (höns- 15261928. hönsa- 15381755. hönse- 15961795. -gäl Gyldenhjelm Psalt. 430 (c. 1605, 1650), Rudbeck Atl. 1: 99 (1679; -gäle, sg. best.) -gälla Rudbeck Atl. 3: 407 (1698). -gälle Lind (1738), Möller (1755); se vidare GÄLL, sbst.2) [fsv. hönsagäl, hönsgiälla; jfr GÄLL, sbst.2, o. HANEGÄLL] (†) hönsens ”galande” (om morgonen); vanl. i överförd anv.: tidpunkt då hönsen börja ”gala”, hanegäll. J wethen icke när hwszherren kommandes warder, antingen om afftonen, eller midhnatz tijdh, eller j hönszgäldhen, eller j daghningen. Mark. 13: 35 (NT 1526). J första hönsegäldhen. Balck Es. 155 (1603). Broman Glys. 3: 376 (c. 1730). Dalin (1852). Östergren (1928; angivet ss. sällsynt o. trol. bl. landsdelsord).
-GÖDSEL. (höns- 1761 osv. hönse- 1671) (gödsel bestående av) hönsspillning. Risingh LandB 20 (1671). Abelin MTr. 89 (1902).
-HIRS. [namnet syftar på att vippan med sina axlika grenar liknar en hönsfot; jfr FÅGEL-HIRS] grässlaget Panicum crus galli Lin., fågelhirs. PhysSH 1: 196 (1781). NormFört. 38 (1894).
-HJÄRNA. (höns- 1736 osv. hönsa- c. 1645).
1) hjärna av höns. IErici Colerus 2: 177 (c. 1645).
2) (vard.) till 1 e, bildl. om klent utrustad hjärna; klent förstånd; äv. om person med klent förstånd; jfr HÖNA 1 e β, HÖNS 1 h β. At vilja hacka på den fallna, är et tecken til en hönshjärna och en liten anda. Dalin Vitt. II. 6: 51 (1736). Öfver ett helt års tid har jag gått här och pluggat historia och geografi i de der hönshjernorna. Blanche Bläckst. 28 (1846). SvD(A) 1930, nr 108, s. 8.
-HO, r. ho för utfordring av höns. NVexjöBl. 1852, nr 24, s. 3.
-HOCK. sjöt. = HOCK 1. Ramsten NautHlex. 63 (1866).
-HUD. särsk. (mindre br.) oeg. i samma anv. som: gåshud; jfr -KÖTT 2, -SKINN 2. FinT 1896, 1: 343.
(2) -HUND. i sht jäg. fågelhund. Brummer 69 (1789). De jagthundar som .. förekomma (i Sverge) sönderfalla i tvenne hufvudgrupper a) hönshundar, eller stående hundar och b) stöfvare, eller drifvande hundar. Balck Idr. 2: 1 (1887).
Ssg: hönshunds-ras, r. l. m. Hahr HbJäg. 43 (1865).
(1) -HUS. (höns- 1690 osv. hönsa- 15381640. hönse- c. 15801746) hus l. del av hus som är avsett (avsedd) att inrymma höns (o. andra tama hönsfåglar). VarRerV 24 (1538). Det är försent stänga hönshuset, sedan räfven ätit up hönsen. Rhodin Ordspr. 32 (1807). särsk. i jämförelser o. d. Ibland .. förekommer jag mig, under allt detta politiska kackel, som en svan, hvilken blifvit dömd att sluta sina dagar i ett hönshus. CWBöttiger (1872) i BrefAFLindblad 173. I salongen, där damerna samlats, var det ett kackel som i ett hönshus. Östergren (1928).
(jfr 1 e) -HUVUD. [jfr d. hønsehoved] särsk. (†) bildl. om (huvud med) klent förstånd; äv. om enfaldig person, dumhuvud. Ni har intet hufvud som en kusk, utan et hönshufvud. Envallsson Hofsl. 47 (1786; yttrat till en kusk). Faxe är klokare än de öfrige hönshufvuden här nedre (i Karlskrona). Hjelt Medicinalv. 3: 145 (cit. fr. 1789). Dalin (1852).
-HÄCK. (i fackspr.) häck för höns (se HÄCK, sbst.3 f); äv. om hönshock; jfr FÅGEL-HÄCK. PH 6: 4192 (1756). Skog til laglig Hönshäck. Brauner Bosk. 128 (1756). TLev. 1892, nr 23, s. 2.
-HÖK. namn på vissa större rovfåglar som äro farliga bl. a. för höns.
1) (†) om glada. Lind (1738). Dähnert 349 (1746). Möller (1790, 1807; med hänv. till glada).
2) om duvhök. VetAH 1802, s. 251 (trol. om duvhök). Leijonflycht (1827; med hänv. till slaghök). Knöppel SvRidd. 23 (1912).
-KACKEL. SvTyHlex. (1851, 1872).
-KACKLING. (höns- 17491852. hönse- 17381755) (numera knappast br.) hönskackel. Lind (1738). ÖoL (1852).
(1, 2) -KOLERA. veter. hos höns o. annat fjäderfä förekommande, smittosam, koleraliknande sjukdom. Langlet Husm. 800 (1884). HeimdFolkskr. 38: 19 (1896).
Ssg: hönskolera-bakterie. veter. bakterien Bacillus avisepticus, som framkallar hönskolera. Sundberg Skyddsympn. 20 (1896).
-KORG. (höns- 16711921. hönsa- 1674. hönse- 1712) korg vari höns forslas; förr äv. om korg vari höns ha sitt rede. BoupptSthm 7/8 1671. Spegel (1712).
-KORN. (höns- 16841793. hönsa- 1694) (†) korn som företrädesvis lämpar sig till hönsfoder. BoupptSthm 1684, s. 485 a, Bil. DA 1793, nr 100, s. 3.
(1, 2) -KORNELL. [jfr -BÄR] växten Cornus suecica Lin., hönsbär. Krok o. Almquist Fl. 1: 160 (1891).
(1, 2) -KORV. kok. korv av hönskött (l. annat fågelkött). Warg 456 (1755). Hagdahl Kok. 552 (1879).
-KREATUR. (†) höns. DA 1793, nr 34, s. 4. Cavallin Herdam. 3: 420 (1856).
-KYCKLING. (höns- 1760 osv. hönse- c. 1645)
1) kyckling av höns. Berghult Kalkon. 27 (1760). Flodström SvFolk 363 (1918).
2) (†) till 1 f: hönkyckling. IErici Colerus 2: 187 (c. 1645). Fler höns- än tuppkycklingar. Möller Fjäderf. 82 (1885).
-KÖTT. (höns- 1755 osv. hönsa- c. 1645. hönse- 1578c. 1750) [fsv. hönsa kiöt (i bet. 1)]
1) kött av höns. BOlavi 11 a (1578). Wigström Folkd. 1: 229 (1880).
2) (i vissa trakter, vard.) ”gåshud”; jfr -HUD. Vi .. frös och fick hönskött på kroppen. Larsson i by Bergsmansh. 2: 32 (1918).
3) (†) till 1 f: kött av höna. Haly, Averroes och Avensaor .. säya, at Hönsakött är mycket förmeer än Hanekött, ty thet förwandlar sig snarare uthi Blod. IErici Colerus 2: 177 (c. 1645).
Ssg: hönskötts-sod. (†) hönssoppa. Bondepract. C 7 b (1662).
-LEVER. (höns- 1755 osv. hönse- 1613) i sht kok. Chesnecopherus RegIter B 2 b (1613). Puré på hönslever. Escoffier 1: 103 (1927).
-LIK, adj. Wikforss 1: 857 (1804). De hönslika Vadarne. Sundevall Zool. 84 (1858).
-LORT. (höns- 17431872. hönse- 1703) (starkt vard.) exkrement av höns; äv. koll.: hönsspillning. KKD 10: 355 (1703).
-LUS. (höns- c. 1755 osv. hönsa- c. 1645) zool. (företrädesvis) på höns levande lus; särsk. arten Dermanyssus avium Dug. IErici Colerus 2: 268 (c. 1645). Lundberg HusdjSj. 487 (1868).
-LÅR, n. (föga br.) i sht kok. Schartau FrKock. 158 (1825). Hönslår med champignoner. Hagdahl Kok. 584 (1879).
-MAGE. (höns- 17821892. hönse- c. 16451755) IErici Colerus 2: 24 (c. 1645).
-MAJS. (i fackspr.) majsslag med mycket små kärnor. UB 3: 329 (1873).
-MAT. (höns- 1928 osv. hönse- 16541757)
1) mat åt höns. Hildebrand MagNat. 166 (1654).
2) (†) = HÖNSE-MATE. Serenius Iiii 4 b (1757).
(jfr 1 e) -MINNE. (vard.) (ovanligt) klent minne; motsatt: hästminne. Nordforss (1805). Edgren Kom. 53 (1891).
-MOS. (höns- c. 1600. hönse- c. 1600) (†) kok. hönsfärs? Höns-Moos med röd färge. Hagdahl Kok. 16 (i handl. fr. c. 1600).
-NARV. namn på vissa växter som begärligt ätas av höns.
1) växt av släktet Cerastium Lin. Andersson AfbildnVäxt. 1: nr 229 (1870). Lyttkens Växtn. 1080 (1911; fr. Jämtl.).
2) växten Stellaria media (Lin.) Cyrill., våtarv. VetAÅrsb. 1908, s. 234.
3) (knappast br.) växten Sagina procumbens Lin., krypnejde. Iverus VästmFanerog. 48 (1877).
-NÄSTE. (†) hönsrede. Rosenfeldt Vitt. 253 (c. 1690). Heinrich (1814; med hänv. till hönsbo).
-NÄT. nät av galvaniserad järntråd som användes i sht till hönsburar l. hönsgårdar. Upsala 1919, nr 201, s. 2.
-ODLA, anträffat bl. i p. pr. o. ss. vbalsbst. -ande, -ing. (föga br.) idka hönsskötsel. Behållningen på hönsodlingen. LAHT 1898, s. 367. Östergren (1928).
-ODLARE. (föga br.) person som idkar hönsskötsel. VerdS 117: 3 (1903). LmUppslB 523 (1923).
(jfr 1 e β) -PANNA. [jfr -HJÄRNA 2 o. GALEN-PANNA] (†) ss. namn på obegåvad kvinna. Se der ha vi dumheten igen. Det förstår du intet, min lilla Höns-panna. Dalin Vitt. II. 5: 59 (1738).
-PASTEJ. kok. pastej fylld med hönskött. Hagdahl Kok. 20 (i handl. fr. 1623). Langlet Husm. 496 (1884).
-PEST. viss svårartad, smittosam sjukdom som angriper höns; ofta användt äv. om hönskolera. TVeterMed. 1864, s. 95. SFS 1906, nr 84, s. 4. 3NF (1929).
-PIGA. (höns- 1752 osv. hönse- c. 1645) (numera föga br.) tjänarinna som sköter hönsen, hönssköterska. IErici Colerus 2: 180 (c. 1645). Hönspigan Johanna Jönsson. PT 1908, nr 228 A, s. 3. Östergren (1928).
-PURÉ. kok. PrHb. 2: 82 (1886).
-PÖLSA. kok. jfr -KORV. Escoffier 1: 273 (1927).
-RAGU. kok. Warg 202 (1755). PrHb. 2: 80 (1886).
-RAS, r. l. m. Juhlin-Dannfelt 172 (1886).
-REDE, förr äv. -REDA, r. l. f. HushBibl. 1756, s. 720. Östergren (1928).
-RUMPA. (†) om visst slags rötsår. Rötsår med omstjelpta ränder (hönsrumpa), som utsippra ett slappt, tunnt eller segt vahr. Dannström Hering 81 (1848). Tholander Ordl. (c. 1875).
-RUTA, r. l. f. [jfr t. hühnerraute] (†) växten Veronica triphylla Lin., handprisa. HushJourn. 1785, jan. s. 226. Dalin (1852).
-RÖRA, r. l. f. (föga br.) hönsmat som hoprörts av allahanda avfall jämte mjöl o. vatten. Weste (1807). Östergren (1928). särsk. (vard.) nedsättande, i bildl. anv.: sammelsurium; ”hackmat”. Rudolf Hjärnes hönsröra om Geijer. CWBöttiger (1876) i BrevAFLindblad 195. Det blev en (riktig) hönsröra (åv alltihop). Östergren (1928).
-SALAT l. -SALLAT.
1) kok. sallat som bl. a. innehåller hönskött o. d. Langlet Husm. 466 (1884).
2) (vard.) om plocksallat som lämpar sig till hönsföda. Jönsson Gagnv. 146 (1910).
-SERAST. (†) [jfr -GRÄS 1] växten Cerastium viscosum Lin. Fischerström 4: 332 (c. 1795). Liljeblad Fl. 249 (1816).
-SJUKDOM~20 l. ~02. VerdS 117: 24 (1903).
-SKINN. (höns- 1810 osv. hönse- 1578)
1) i eg. anv. BOlavi 193 a (1578).
2) (vard.) i oeg. anv.; jfr -HUD. Strindberg Bailey 151 (1879). Jag får hönsskinn öfver hela kroppen bara jag tänker på, att jag måste ge mig åstad ensam ut i det där mörkret! Lundegård Tannh. 2: 76 (1895).
-SKÖTARE. Möller Fjäderf. 53 (1885).
-SKÖTERSKA. PT 1904, nr 284 A, s. 3. —
-SKÖTSEL. Möller (1790). LAHT 1912, s. 156.
-SLÄKTE(T). zool.
1) (†) om ordningen Galliformes (Gallinæ), hönsfåglar. VetAH 1751, s. 168. Dalin (1852; anfört ss. stundom förekommande).
2) släktet Gallus Lin. Dalin (1852). 3NF (1929).
-SOPPA, r. l. f. (höns- 1755 osv. hönse- 1578c. 1750) kok. jfr -BULJONG. BOlavi 74 b (1578). Den som har större motion och mera arbete (än sömmerskor m. fl.), kan lefva af kycklingar, hönsesoppor, ferska kjöttsoppor etc. Linné Diet. 2: 130 (c. 1750). Escoffier 1: 102 (1927).
-SPILLNING. TT 1887, s. 67.
-STAM. (i fackspr.) Våra (svenska) hönsstammar äro i stadig tillväxt. LAHT 1898, s. 368.
-STEGE. stege i hönshus varpå hönsen kunna komma upp till sina sittplatser, till högt sittande bur o. d. Schultze Ordb. 5009 (c. 1755). Odenius Celsus 562 (1906).
-STEK, r. l. f. (höns- 1925 osv. hönsa- 1578) kok. stekt höns. BOlavi 162 a (1578).
-STIA. [jfr d. hønsesti] (†) hönshus; särsk. om avdelning för gödning av höns. Möller (1790). Dalin (1852).
-STÅNG. stång varpå hönsen flyga upp o. sitta under natten, vagel. Serenius Cc 1 b (1734).
-SÖMN. [jfr d. hønsesøvn] (†) om kortvarig sömn (ss. hönsens). Broman Glys. 3: 373 (c. 1730).
-TARM. (höns- 1790 osv. hönse- 1685) [i bet. 2 a o. b med syftning på att växterna ss. späda ätas av höns o. (i bet. 2 b) ha stänglar av tarmliknande utseende]
1) i eg. anv.: tarm av höns.
2) (†) ss. växtnamn.
a) växten Capsella bursa pastoris Lin., lommeört. Rudbeck HortBot. 20 (1685).
b) [jfr d. hønsetarm, t. hühnerdarm] växt av släktet Cerastium Lin.; hönsarv; särsk. om arten Cerastium viscosum Lin.; jfr HÖN-TARM. Möller (1790). Lyttkens Ogräs 67 (1885).
-TIPP(EN). (höns- 17731906. hönse- 17381784) (†) sannol. om hönsdifteri. Lind (1738). Dalin (1852). Verd. 1884, s. 185. Klint (1906).
-TJUV. (höns- 1731 osv. hönse- 1746).
1) person som stjäl höns. Rothof 78 (1762). särsk. bildl., om räv. Schulthess (1885). Skogvakt. 1894, s. 272.
2) (i äldre fackspr.) namn på rovfågeln Circus æruginosus Lin., brun kärrhök. Linné MethAv. 12 (1731). Hönstjufven (F(alco) ‛Avoginosus), som gör skäl för namnet. Fischerström Mäl. 157 (1785). ÖoL (1852).
-TOPP, se -TUPP.
-TRÄCK. (höns- 16971859. hönse- c. 16451764) [fsv. hönsa thräkker] (numera föga br.) hönsspillning. IErici Colerus 1: 49 (c. 1645). Rosenstein BarnSjukd. 38 (1764; om hönsträckanvänd ss. läkemedel). Ekenberg o. Landin 320 (1890).
-TUPP, förr äv. -TOPP. (höns- 1730 osv. hönse- 1696) (numera bl. tillf.) tupp. Salberg Gr. 84 (1696). Möller Jordbr. 107 (1881).
-UNGE.
1) [med anslutning till HÖNSA, v.2 1] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, bildl., om ngn som första gången besöker ett ställe, en marknad o. d. o. därför är skyldig att bestå traktering. Læstadius 1Journ. 129 (1831; se under HÖNSA, v.2 1). LfF 1850, s. 166 (i fråga om besök vid marknad i Lappmarken). Dalin (1852; i fråga om besök på marknaden i Arjeploug).
2) jäg. till 2: unge av orre, rapphöns osv. Jäg. 1897, 2: 237. —
-VAGEL. vagel; jfr -STÅNG. Dahlman Reddej. 114 (1743).
-VAGN, sbst.1 (hönse- 1707) (numera bl. tillf.) vagn för forsling av höns. KKD 10: 96 (1707).
-VAGN, sbst.2 [jfr sv. dial. (Hälsingl.) vagn, vagel, nor. dial. vagn, tvärträ under släde]. (†) vagel. Fans uti mit wedhus, mit under hönswagnen, et stort skahllöst ägg. Broman Glys. 1: 379 (1720). Lind (1749). Heinrich (1814).
-VAKTARE. (höns- 1730 osv. hönse- 16401700) (numera bl. tillf.) person som vaktar höns. Linc. (1640).
-VAKTERSKA. (höns- 1851 osv. hönse- 1640) (numera bl. tillf.) kvinna som vaktar höns. Linc. Kk 1 a (1640). Topelius Läsn. 6: 168 (1884).
-ÄGG. (höns- 1551 osv. hönsa- 1642. hönse- 16221682) [fsv. hönsa äg] G1R 22: 448 (1551). Fattig qvinna skänker hönsägg, för att få gåsägg igen. Granlund Ordspr. (c. 1880). Icke kläcker man örnar ur hönsägg! Topelius Planet. 1: 45 (1889). särsk. ss. mått vid angivande av storlek. L. Paulinus Gothus Pest. 91 b (1623). Haglen wore så store som Hönsägg. Schroderus Os. III. 2: 239 (1635).
-ÄGG-STOR. jfr -ÄGG slutet. —
-ÄGGVITA~020. (i fackspr.) Hammarsten FysiolK 83 (1883). Torr hönsäggvita. 3NF 1: 429 (1923).
-ÄRVE, se -ARV.
B (†): HÖNSA-BALE, -BANE, -BLIND, -BÄR, -FJÄDER, -GRÄS, -GÅRD, -GÄLL, -HJÄRNA, se A.
-HUMLE. humle som användes ss. hönsfoder? Madahwmbla 1/2 p:d, Hönssahwmble 2 ma(rk). SkaraStiftJordeb. 9 (1540).
-HUS, se A.
-ISTER, se C.
-KORG, -KORN, -KÖTT, -LUS, se A.
-REPOR, pl. växten Rumex crispus Lin., krussyra, vilken gärna ätes av höns. BlekLHushT 1817, s. 102.
-SOD, se C.
-STEK, -ÄGG, se A.
C (†): HÖNSE-BALE, -BANE, -BEN, -BET(T), -BO, -BRÖST, se A.
-BÄNK. [jfr östsv. dial. hönsstol] (förr) bänk vars undre del tjänade som hönsbur; jfr GÅS-BÄNK. Fosz 71 (1621; nt.: hônre wiste).
-BÄR, -DYNGA, -DÅN, se A.
-DÅNING. = HÖNS-DÅN. Bruno Gumm. 94, 105 (1762).
-FETT, -FJÄDER, -FOT, -FÖDA, -GRÄS, -GÅRD, -GÄLL, se A.
-GÄLNING. [efterleden sidoform till GALNING (av GALA, v.) med anslutning till HÖNS-GÄLL] = HÖNS-GÄLL. Linc. L 2 b (1640). Wed hönssegälningen. VDAkt. 1669, nr 115.
-GÖDSEL, -HUS, se A.
-ISTER. (hönsa- 16421645. hönse- 15781675) [fsv. hönsa ister] hönsfett; förr särsk. användt i läkekonsten. BOlavi 29 a (1578). Lindh Huuszapot. 109 (1675).
-KACKLING, -KORG, -KYCKLING, se A.
-KÅL. växt av släktet Anagallis Lin.; särsk. i uttr. röd hönsekål o. d., om arten Anagallis arvensis Lin., rödarv(e), o. i uttr. blå hönsekål o. d., om arten Anagallis cærulea Schreb., blåarv(e). Fosz 32 (1621). Franckenius Spec. A 3 a (1638). Därs. A 3 a (1659). Serenius Kkkk 1 a (1757).
-KÖTT, -LEVER, -LORT, -MAGE, -MAT, se A.
-MATE. [till MAT. Växten tjänar som hönsmat] växten Stellaria media (Lin.) Cyrill., våtarv; jfr HÖNS-MAT 2. Franckenius Spec. A 2 b (1638).
-MOS, se A.
-MYRA, r. l. f. = -KÅL. Franckenius Spec. A 3 a (1638). Behm Läk. 74 (1648). Lind (1749; under bungen).
-PIGA, se A.
-SKARN. = HÖNS-TRÄCK. OMartini Läk. 28 (c. 1600). Hastfer Får 278 (1752).
-SKINN, -SKRI, se A.
-SOD. (hönsa- c. 1645. hönse- 15781642) [fsv. hönsa sudh] hönssoppa. BOlavi 10 a (1578). IErici Colerus 1: 209 (c. 1645).
-SOPPA, -TARM, -TIPP(EN), -TJUV, -TRÄCK, -TUPP, -VAGN, sbst.1, -VAKTARE, -VAKTERSKA, se A.
-VÄGGRÄS. (-vägge-) [jfr HÖNS-GRÄS 3] växten Polygonum aviculare Lin., trampgräs. IErici Colerus 1: 200 (c. 1645).
-ÄGG, se A.
Avledn.: HÖNSERI, n. [jfr d. hønseri samt eng. hennery] till 1: anläggning där höns uppfödas i större skala. Möller Fjäderf. 68 (1885). Ett hönseri vid en af södra Skånes större jernvägsstationer. LdVBl. 1887, nr 7, s. 1. PT 1916, nr 208 A, s. 3. jfr AVELS-, STAM-HÖNSERI m. fl.
HÖNSIG, adj. (vard., föga br.) hönsaktig (se d. o. slutet); jfr HÖNS 1 e. Bära sig hönsigt åt. WoJ (1891; angivet ss. vard.). Östergren (1928; angivet ss. sällsynt o. vard.).
HÖNSON, n. [jfr HÖNS-BÄR; med avs. på suffixet jfr BRÅGON, LINGON, SMULTRON m. fl.] till 1, 2: (bär av) växten Cornus suecica Lin., hönskornell. Linné FlLapp. nr 65 (1737 fr. Småland). 2NF 12: 262 (1909).
Spoiler title