publicerad: 1932
HÄN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 1982):
(2 b) HÄN-DÖ, -ende. [jfr d. hendø, t. hinsterben] (i vitter stil) dö l. tyna bort; äv. bildl.: förtona, förklinga; nästan bl. i p. pr. o. ss. vbalsbst. -ende. En sakta, stundom händöende, stundom skarpare vibrerande ton. Geijerstam Samt. 71 (1883). Det kan icke tyda på annat än ett händöende af själfva (språk-)känslan. SDS 1906, nr 237 A, s. 3. —
(1 b) -EMOT4~01, äv. 104. (i bet. 2 äv. skrivet ss. två ord) [efter d. henimod]
1) i riktning mot; nästan bl. i bildl. anv. (En) vändning hänemot ett fördjupat litteraturstudium även i språkligt hänseende. OoB 1921, s. 106.
2) inemot, nära; i sht i fråga om tid. Lysander RomLittH 125 (1858). Det var hänemot slutet af året. Lagerlöf Drottn. 121 (1899). Hänemot kvällen. Lagerlöf HomOd. 107 (1908). —
-FALLA. [efter d. henfalde l. t. hinfallen]
1) (numera föga br.) till 1 b.
a) falla l. komma l. höra (under), höra till; i förb. med bestämning inledd av prep. till l. under. Nilsson Ur. I. 4: 2 (1839). Att endast en mycket långt drifven arbetsfördelning .. skall kunna så förenkla problemen, att de .. hänfalla under det rena tänkandet. TT 1881, s. 104. (Såvida) hans handlingar .. äro af beskaffenhet att hänfalla under kriminalrätten. NF 8: 1294 (1884).
b) hemfalla (till ngt); i förb. med bestämning inledd av prep. till, ngn gg åt. Olycklig var han (dvs. mannen), om han sökte fly undan (värvningen); till svårt straff var han då hänfallen. Afzelius Sag. XI. 2: 154 (1870). (Parcival) hänfaller till tvivel och gudsförgätenhet. Sylwan (o. Bing) 1: 85 (1910).
2) (†) till 2 a: småningom förintas l. förstöras; gå under. Weise 1: 175 (1769). När de rosor hänfallit, som fägnade ögat under lifvets korta Maj-månad. Wallin 1Pred. 3: 165 (c. 1830). Väfnaden hänfaller och aflagringar uppstå på tandroten. OdontT 1897, s. 198. —
-FAREN, p. adj. [jfr d. henfaren, p. pf.] (i vitter stil)
1) till 2 a: försvunnen; i fråga om tidrymd: förgången, förfluten. Son! Ljuflig är tanken på hänfarna qval. Ling As. 274 (1833). Hänfarna tidehvarf. VLS 25 (1884). Bååth-Holmberg Morf. 1: 34 (1910).
2) till 2 b: avliden, död. Lenngren (SVS) 2: 418 (1809). Porträtten av de hänfarne lärde, som pryda rummens väggar. Segerstedt Händ. 6 (1918, 1926). —
-FLY, -ende.
1) (†) till 1 a: taga sin tillflykt (till ngn l. ngnstädes). Altså seer iagh migh ingen annan uthwägh, än hänfly till Eders Höghgrefl: Exellent. VDAkt. 1711, nr 152. Detta hänflyende till det försvunna .. utgör tidens djupaste drift. Rydqvist Resa 142 (1838). Franzén Pred. 3: 133 (1843).
2) till 2 a: förflyta, förgå; numera nästan bl. (i vitter stil, mindre br.) i p. pr. samt i p. pf. ss. adj. Rydqvist Resa 152 (1838). Hänflydda tider. KomKal. 1851, s. 106. Ett hänflyende år håller på att sjunka ned bakom tidens horisont. JulbGbg 1931, s. 11. —
-FLYTA.
1) (†) till 1 a, eg.: flyta (från ett ställe); anträffat bl. i bildl. l. överförd anv.: hava sin upprinnelse; härflyta, härleda sig. Vi jemra oss öfver påföljderna, men vilja ej gå till källan, hvadan de hänflyta. Chydenius 131 (1765). Just deraf hänflyter det väl också, att jag .. tyckt så outnämneligt om Ellin. Almqvist TreFr. 3: 176 (1843).
2) till 2 a.
a) (i vitter stil, tillf.) förflyta. Återstoden af hans arbetsdag skulle hänflyta i fridsäll tillbakadragenhet. Snoilsky i 2SAH 52: 47 (1876).
b) (†) i uttr. hänflyta i medlidande, ”smälta bort” i l. helt överlämna sig åt medlidande. Hammarsköld Stagnelius 9 (1823; i fråga om Bengt Lidner).
3) (†) till 4: flyta fram. Den under djerfva hvalfbågar hänflytande strömmen. Atterbom Minn. 351 (1818). Wallin Rel. 1: 152 (1821, 1825; i bild). —
Spoiler title
Spoiler content