publicerad: 1932
HÄROLD hä3rol2d l. hæ3-, m., i bet. 1 slutet m.||ig.; best. -en; pl. -er (HSH 1: 59 (1594) osv.) ((†) -ar Schroderus Os. 2: 29 (1635), Isogæus Segersk. 171 (c. 1700)).
Ordformer
(her- c. 1540—1837. hä(h)r- 1541 osv. härr- 1740. -hol(l)d(h) 1561—1817. -holt 1611—1652 (: Härholtz-staff). -hål(l)d 1594—1817. -hålt 1640 (: härhåltz embete). -old(h) c. 1540 osv. -ol(d)t 1611—1644. -åld 1592—c. 1755)
Etymologi
[liksom d. herold av mnt. o. mht. herold, herolt, herholt m. m., t. herold, av ffr. herault o. d. (fr. héraut), varifrån eng. herald, mlat. heraldus (jfr HERALDISK); det ffr. ordet är i sin ordning lånat från germ. spr., snarast ngn frankisk form som svarar mot det bataviska egennamnet Chariovalda, fsax. Hariold, Heriold, isl. Haraldr, sv. HARALD, eg.: härförare, av germ. hari̯a-walda-, av hari̯a- (se HÄR, sbst.) o. ett till stammen i VÅLD hörande ord walda- med bet.: den som härskar l. befaller l. dyl.]
1) (i sht hist.) urspr. benämning på (i en furstes tjänst stående) personer som vid de under senare delen av medeltiden (i utlandet) hållna tornerspelen offentligen tillkännagåvo spelens början, de kämpandes namn o. d., som granskade deltagarnas sköldemärken (jfr HERALDIK) o. som tillsågo att gällande regler o. ”riddarmässiga” former iakttogos; jfr VAPEN-KONUNG; förr äv.: (befullmäktigat diplomatiskt) sändebud; senare (i Sv. o. utlandet): utropare som (till häst, iklädd viss dräkt o. åtföljd av trumpetare) på olika ställen i en stad (huvudstaden) uppläste proklamationer från överheten rörande viktiga ärenden (en konungs död l. tillträde till regeringen, öppnandet l. avslutandet av en riksdag o. d.); äv. (ss. en kvarleva av den äldre häroldens funktioner): tjänsteman som (iförd viss dräkt) deltog i vissa högtidliga processioner l. ceremonier; i Sv. särsk. om e. o. tjänstemän i K. M:ts kansli som t. o. m. 1907 deltogo i processionerna vid riksdagens öppnande, kungliga begravningar o. d.; i fråga om nutida förh. bl. (jfr slutet): (beriden) person (i ålderdomlig dräkt) som utropar l. inblåser en offentlig festlighet o. dyl. l. som har viss funktion i procession vid festlighet. Keysers Karls herold .. hadhe itt taal för .. (konung Kristiern) på Latin. OPetri Kr. 327 (c. 1540). Stiernman Com. 1: 397 (1592). En Trompetter och fyra Härolder bebådandes the Musers Vprättelse och Frälsdom. Stiernhielm Parn. 3: 2 (1651, 1668). Konungen, eller .. Stats-Rådet, låte genom en Härold .. utlysa dagen, då Ständerne .. må sammankomma på Rikssalen. RO 1810, § 26. Vid den kungliga begrafningen (år 1844) fungerade jag såsom härold, iklädd rund hatt med uppstående plymer, kåpa, broderad med guldkronor, och knäbyxor. De Geer Minn. 1: 74 (1892). Hildebrand Medelt. 2: 521 (1896). — jfr FREDS-, RIKS-, VAPEN-HÄROLD m. fl. — särsk. om person med viss funktion inom riddar- l. sällskapsorden; jfr HÄROLDINNA. FörordnRiddOrden 23/2 1748, s. C 3 b. (E. B. B.-)Ordens Fnysare och Härold. Hedin EBBHerald. 17 (1903). jfr ORDENS-HÄROLD.
2) (i vitter l. högre stil) mer l. mindre bildl., om ngn l. ngt som är utsänd(t) av ngn l. förebådar ngn l. ngt: sändebud, budbärare o. d. Christi Herold Johannes Bapt. (dvs. döparen). L. Paulinus Gothus ThesCat. A 2 b (1631). Så dagens Härhold klarhet bådar. Lidner SednSkr. 21 (c. 1785; om solen). Härold för den unga Flora. Atterbom SDikt. 1: 8 (1811, 1837; om sippan). (Det tredje ståndet) är en fredens härold på jorden. Geijer I. 4: 333 (1838). NoK 59: 26 (1926).
B (†): HÄROLDE-SKRIFT. eg.: skrift författad av (medeltida) härold; handbok i heraldik. Tegel E14 68 (1612).
C: HÄROLDS-BILD. herald. heraldiskt sköldemärke. Häroldsbilder kallas sådana sköldemärken, hvilka äro bildade endast af sköldens delning medelst skuror (linjer) i olika färgade fält. Fleetwood Herald. 49 (1917). —
-BUD. (i vitter stil) om (högtidligt) budskap; jfr HÄROLD 2. Att glädjens härolds-bud kring Sverges gränser bära. CBecker i 2SAH 8: 279 (1817). Risberg Sof. 11 (1910). —
-DRÄKT. —
-KÅPA. Nordforss (1805). Akademiska kursorer i vida och styfva blågula häroldskåpor. Weibull LundLundagMinn. 25 (1884). Frölich Lewis Babb. 10 (1923). —
-STAV. stav buren av härold ss. tecken på hans (hennes) värdighet; särsk. om den stav som enligt den antika mytologien bars av gudarnas budbärare Hermes l. Merkurius: hermesstav; jfr KADUCÉ. Wollimhaus Ind. (1652). I sin hand bär .. (Hermes) den gyllene häroldsstaven. Grimberg VärldH 2: 174 (1927). —
Avledn.: HÄROLDINNA1032, f. till 1 slutet. Häroldinnorna (vid Amaranterordens bal) voro klädda i rosafärgad gaziris. SD(L) 1894, nr 25, s. 5.
Spoiler title
Spoiler content