publicerad: 1932
Ordformer
(hög- 1550 (: förhöger)—1785. högde, ipf. Nordenflycht Turt. 18 (1743), Eurén Kotzebue Orth. 1: 60 (1793). högd, p. pf. Linc. (1640), Bellman Gell. 84 (1793). högt, sup. OBroms (1714) hos Runius Dud. 1: A 4 a. Widegren (1788). höj- (höij-, höy-) 1528 (: forhöije), 1562 osv.)
Etymologi
[fsv. höghia, höia; jfr d. høje, av germ. hauȝi̯an, grammatisk växelform till hauhi̯an, varav got. hauhjan, fsax. hōhian, nt. högen, fht. hōhen, t. höhen; avledn. av HÖG, adj.]
a) tr.
α) göra (ngt) högre; öka höjden på (ngt). Höja en mur. Höja ett hus gm att bygga på en våning. Rydqvist Resa 133 (1838). Höja ett hus. Meurman (1846). Cornell NorrlKyrklK 79 (1918).
β) (i vitter stil) i utvidgad anv., med avs. på byggnad o. d.: uppbygga, uppresa. Valerius 2: 135 (1809). Den vård öfver mullen du höjde. Wallin Vitt. 1: 164 (1819).
γ) (i vitter stil) oeg., om byggnad, samhälle o. d.: låta (sina murar o. d.) synas högt (över omgivningen); jfr b β. Der våra hjordar betat nyss i hagen, / Nu höjde Petersburg de stolta murar. Oscar II I. 1: 27 (1858, 1885). Krusenstjerna TonySLär. 13 (1926).
b) refl. o. (i bet. β, föga br.) dep.
α) bliva högre, tillväxa i höjd. Du (dvs. tallen) banar dig fram, du växer, / du höjer dig fot för fot. Fröding Guit. 106 (1891). — särsk. (i fackspr.) om deg, ost l. annat mer l. mindre poröst ämne: jäsa (upp); pösa upp. Sjöberg Singstock XXI (1832). Grotenfelt Mejerih. 177 (1881). Då bröden höjt sig och fått färg uttagas de (ur ugnen). Langlet Husm. 540 (1884). HemKokb. 226 (1903).
β) oeg., om föremål vars egen höjd icke förändras, men som är högre än omgivningen o. därigm synes resa sig över denna, l. som, då man ändrar läge i förhållande till detsamma, synes allt högre över omgivningen: vara hög(t) l. bliva allt högre; synas hög(t) l. allt högre (över omgivningen); stå hög; äv. i fråga om stigning i terrängen: stiga; äv. i uttr. höja sig till ngt, gm sin allt större höjd övergå till att bliva ngt. Höja sig (så l. så mycket) över ngt, vara (så l. så mycket) högre än ngt. Bärget höjer sig 1000 meter (stundom med 1000 meter) över havet. Den reslige Björken höger sig öfver den låga Porsbusken. Fischerström Mäl. 54 (1785). I den mon, som landet (dvs. Kaplandet) höjes och kölden blifver strängare, så komma ock alle växter der sednare fram. Thunberg Resa 1: 289 (1788). Stolt höjer det (dvs. huset) sig, två våningar högt, på sin kulle. Runeberg 1: 157 (1836). Rydberg Vap. 29 (1891). Koret .. höjer sig betydligt öfver kyrkans golf. Schück o. Lundahl Lb. 1: 105 (1901). Landet .. höjde sig till åsar och sänkte sig till dalar. Lagerlöf Holg. 2: 262 (1907).
a) tr. o. i uttr. höja på (ngt): flytta (ngt) längre upp, placera (ngt) högre; lyfta; i uttr. höja på särsk. i fråga om relativt obetydlig höjning. Höj (på) tavlan en smula, den hänger för lågt. Linc. (1640). Höj hucklet litet öfver pannan. Almqvist DrJ 331 (1834). Af hundra armar fattad, / I luften strax han höjs. Snoilsky 2: 67 (1881). En ung flicka reste sig och höjde på sitt dok. Heidenstam Svensk. 1: 140 (1908). — särsk.
α) med avs. på kroppsdel: lyfta. Polisen höjde handen för att hejda oss. Höja huvudet, äv. bildl.: framträda; resa sig; fatta mod. Höja (på) axlarna, ögonbrynen, ss. uttryck för viss sinnesstämning o. d. Bellman Gell. 17 (1793). De göra sura miner och höja på axlarna. Fahlcrantz Schiller 55 (1821). På många ställen började vännerne att misströsta och fienderne att höja hufvudet. Mankell Fältsl. 185 (1857). Hon höjde armen för att slå till. Hallström Than. 45 (1900). (Den sjuke) gör oupphörliga försök att åtminstone .. höja ett ögonlock. Lagerlöf Körk. 43 (1912). — särsk.
α') (i vitter stil) i uttr. höja bröstet o. d., häva l. vidga bröstet; vanl. med saksubj.; jfr HÖG, adj. 2 a. Bellman Gell. 28 (1793). Runeberg 5: 70 (1860). En känsla af förtröstan höjde beklämda bröst. Janson Faran 51 (1909).
β') (i sht i vitter stil) oeg. med avs. på blick, öga o. d.: rikta (blicken osv.) mot en punkt som befinner sig högre upp, rikta uppåt, lyfta; äv. bildl. Thorild (Hans.) 1: 236 (1806). Den sköna botgörerskan .. höjde en tacksam blick till himmelen. Rydberg Ath. 16 (1859). En torpardräng hade vågat höja sina blickar till ladugårdspigan på herrgården, men hon kunde inte besvara hans kärlek. Hedenstierna Kaleid. 194 (1884).
β) med avs. på redskap, tillhygge, vapen, fälttecken o. d.: lyfta (för ngt praktiskt ändamål, särsk. till slag l. stöt o. d. l. till hälsning o. d.); resa (vapen mot ngn). Han höjde käppen för att slå till. Talaren höjde sitt glas till en skål för jubilaren. LPetri Kyrkiost. 36 a (1566). Förr än man de Svenska såg / Kring våra fält Baneren höja. Bellman Gell. 55 (1793). Folk, som ej vill lyfta svärdet, höj då bägarn i din hand! Rydberg Dikt. 1: 28 (1876, 1882). Nilsson FestdVard. 38 (1925). — särsk. (i högre stil) i överförd anv. i uttr. höja en skål för ngn l. ngns skål, eg. gm att lyfta sitt glas o. d. utbringa en skål för ngn (jfr γ γ'). Högberg Frib. 245 (1910). SvD(B) 1927, nr 188, s. 3.
γ) i mer l. mindre bildl. anv. Så länge man ej vågade höja tankan öfver den krets, som fördomar .. syntes utstaka. Rosenstein 2: 237 (1789). Fahlcrantz 3: 238 (1864). (†) Lykan högde migh tå (dvs. vid faderns hemkomst) så högt at iag war som högst. Horn Lefv. 51 (c. 1657; rättat efter hskr.). — särsk.
α') (föga br.) i uttr. höja ngn på tronen o. d., upphöja ngn till härskare (konung o. d.); äv. med närmare anslutning till 5. Jag kommer för att höja dig på Meissurs Sultan-thron. Palmblad Nov. 3: 119 (1817, 1841).
β') (i sht religiöst spr.) i uttr. höja sitt hjärta till Gud o. d., upplyfta sitt hjärta till Gud osv. (jfr HJÄRTA II 1). Rosenstein 1: 218 (1794). Ödmann StrFörs. II. 2: 108 (1803). Flensburg KyrklT 66 (c. 1875).
γ') med avs. på ljud, tal, sång, röst o. d.: låta höra; upplåta (sin röst); uppstämma (en sång o. d.); äv. med närmare anslutning till den eg. bet.: uppsända (en bön o. d. till himmelen); förr äv. i uttr. höja ordet, ta till orda. Höja en protest mot ngt. Höja ngns lov, pris, beröm (i högre stil). Höja leverop. Höja ett leve, äv.: utbringa (föreslå) ett leve (jfr β slutet). Nordenflycht QT 1745, s. 35. Sångmö, höj din klagosång. Kellgren 2: 263 (1780). Ändtligen höjde sin röst den till loftal färdige Ivan. Stagnelius (SVS) 3: 66 (1817). Höja sina .. böner till himmelen. Wallin 1Pred. 1: 6 (c. 1830). När en stund förgått .. / Höjde ordet, som till tröst, den gamle. Runeberg 2: 19 (1835). När tolf år senare samma anklagelse höjdes i konsistorium. Annerstedt Rudbeck Bref cxix (1899).
δ') lyfta (ngn l. ngt) upp på en hög(re) (andlig l. moralisk o. d.) nivå; med saksubj.; ofta med närmare anslutning till HÖG, adj. 13 o. 14 (jfr 7, 8). Visst gifvas hjertan, hvilka höjas, / Ju mer de tryckas af sit qval. Kellgren 2: 4 (1777). Sanningen .. höjer djurens kung från djuren. Tegnér (WB) 1: 118 (1804). Nyblæus Forskn. III. 2: 15 (1888). — särsk. i uttr. höja (ngn l. ngt) över all(t) beröm, klander, småaktighet, motgångarna o. d., lyfta (ngn l. ngt) upp på en så hög (andlig l. moralisk o. d.) nivå att han (det) icke kan berömmas tillräckligt l. icke kan nås l. beröras l. påvärkas av kritik, klander, förtal o. d. l. av ödets växlingar o. d. l. nedlåta sig till ngt småaktigt l. ohederligt o. d.; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. i förb. höjd över (ngt), som står på en dylik hög nivå. Han är höjd över allt småsinne, alla låga motiv, över avund, missunnsamhet, över kritik, klander. Vara höjd över allt tvivel o. d., om sakförhållande: vara omöjlig att betvivla, vara odisputabel. (Drottningen av Neapel) är en furstinna, höjd öfver allt beröm. Tegnér Armfelt 2: 163 (cit. fr. 1794). Det gifves en ära som är höjd öfver händelserna och oberoende af lyckan. Granberg Dram. 72 (1811). De moraliska driffjedrarnas förmåga att kunna höja menniskan öfver både naturliga förmåner och brister. Geijer Häfd. 50 (1825). (Adolf Nordenskiöld) stod höjd öfver våra dagars ursinniga jakt efter lumpna rekord. Ymer 1910, s. 419.
b) refl., ngn gg (med saksubj.) dep.: resa sig; lyfta sig; stiga; om fågel (i fackspr.): svinga sig l. flyga (högre) upp i luften, lyfta; äv., med saksubj., med mer l. mindre utpräglat passiv l. intr. bet.: lyftas; stiga; om bröst: hävas (jfr HÖG, adj. 2 a); om dimma: lätta; äv. oeg. om solen: skenbart stiga högre upp på himmeln. Höja sig på tå. Sahlstedt (1773). Solen höjer sig där på 2000 timmar ej öfver horisonten. Möller (1790). Änteligen höja sig våra bröst till en ljuf suck. Palmblad Nov. 2: 238 (1819, 1841). Skjuter man snabbt, just som .. (rapphönsen) höja sig, bör man hålla högt. Swederus Jagt 221 (1832). Allt som solen höjdes. Snoilsky 5: 108 (1889, 1897). Mot spiran höjde sig en slägga, förd af en outtröttlig jättenäfve. Rydberg Vap. 206 (1891; i bild). Dimman ”höjer sig”. LfF 1914, s. 247. Vi .. höja oss (i flygmaskinen) snabbt över den närbelägna skogen. BygdFolk 188 (1927). — särsk.
β) (i vitter stil) oeg., om himmeln: välva sig högt (över ngt). Över alltsammans höjde sig den blå junihimlen. Tigerschiöld Sherman 226 (1924).
α') (i sht i vitter stil) resa sig (till försvar, motvärn o. d.). Hvarföre höjer samvetet sig mot brottet? Lybecker Young 72 (1795). Järta 1: 45 (1809).
β') om röst: låta höra sig, göra sig hörd; om ton o. d. (i sht i vitter stil): uppstiga. Cygnæus 2: 11 (1858). (I riksdagen) höjde sig knappt någon röst. De Geer Minn. 2: 34 (1892).
γ') lyfta sig upp till en hög(re) (andlig l. moralisk o. d.) nivå; göra sig oberoende av svaghet l. lägre motiv o. d. l. oåtkomlig för kritik o. d.; ofta med närmare anslutning till HÖG, adj. 13 o. 14 (jfr 7, 8). Kellgren 3: 227 (1793). Menniskan kan höja sig öfver olyckan .. när hon derpå ser ett slut. Agardh BlSkr. 2: 215 (1846). Churchills stil .. höjer sig till stor poesi, när så skall vara. Hagberg VärldB 129 (1927).
a) mus. motsv. HÖG, adj. 7 a: föranleda l. åstadkomma att (en ton l. not) ändras till en högre. Holmberg (1795; under bécarre). Om .. någon ton under styckets fortgång måste sänkas eller höjas .. så (osv.). Mankell Lb. 60 (1835). Kors .. höjer noten en half ton. Möller LbMus. 8 (1880). Wegelius Musikl. 1: 6 (1888).
b) motsv. HÖG, adj. 7 b, med avs. på ljud, röst o. d.: göra kraftigare, förstärka. Höja rösten l. (i Finl.) höja på rösten. Serenius (1734; under loud). Af (åsk-)dundret stormens gny ej bryts, men höjes. Fahlcrantz 1: 49 (1835, 1863). Han .. höjde omedvetet rösten, som om han varit omgiven av lomhörda. Siwertz Sel. 2: 19 (1920).
4) motsv. HÖG, adj. 8: göra (en färg) starkare l. klarare; förr äv.: giva starkare färg åt (ngt). Strax en gnista / Af himmelska elden / Tände sig, rörande / Outsäglig, / Lifvade, höjde / Rosiga kinden. Thorild (Hans.) 1: 99 (c. 1780). Pasch ÅrsbVetA 1840, s. 72. Komplementärfärgerna .. bidraga, sedda på en gång, att ”höja” hvarandra eller göra hvarandra mera synliga. Rein Psyk. II. 1: 304 (1891). Grafström Kond. 37 (1892).
5) motsv. HÖG, adj. 10: åstadkomma att (ngn) får högre rang l. ställning i samhället o. d. l. att (ngn l. ngt) får större anseende, inflytande o. d., bringa (ngn) upp till viss hög social o. d. nivå; upphöja; öka (ngns anseende); äv. refl. Höja ngn i ngns ögon, i ngns aktning. Arbetarklassens sociala och ekonomiska höjande. Rosenstein 2: 311 (1789; refl.). Upptåget hade i betydlig mån höjt skräddaren i Frisks ögon. Englund Ged. 66 (1853). Det hos föräldrar af arbetsklassen vanliga sträfvandet att ”höja” sina barn upp ur (kroppsarbetarens ställning). Verd. 1891, s. 181. Personer, som endast föga höjt sig öfver fullständig ekonomisk medellöshet. EkonS 1: 294 (1893). Höja sitt anseende. Hallström Händ. 60 (1927). — (†) Du (dvs. Norrby) vill behaga mitt (dvs. Christierns) folk, för att höja dig på mitt fall. Gustaf III 2: 38 (c. 1785). — särsk.
a) (i sht i vitter stil) i uttr. höja ngn till ngt, åstadkomma att ngn blir ngt förnämt, upphöja ngn till ngt; äv. refl. Ling As. 584 (1833). Hela trossen af kalifens trälar, / som höjts till furstar af en nådig nick. Fröding Reconval. 28 (c. 1908). Berg Krig. 120 (1915).
b) med ord o. d. upphöja (ngn l. ngt); numera bl. i det bildl. uttr. höja (ngn l. ngt) (upp) till himmeln l. (ngt vard.) till skyarna o. d., berömma l. lovprisa (ngn l. ngt). LPetri DialNattw. D 6 a (1562). Han hafwer mångens Graf til Ähre-Kullar högt. OBroms (1714) hos Runius Dud. 1: A 4 a; jfr a. (De) höllo fort at berömma honom, och höija honom up til Himmelen. Ehrenadler Tel. 868 (1723). En diktsamling vilken höjts till skyarne av hela pressen. Fröding 15: 207 (1891).
6) motsv. HÖG, adj. 12: öka; stegra; äv. i förb. höja på (ngt). Höja priset, anbudet, lönen, tullen, skatterna, värdet, livförsäkringen. Höja anspråken. G1R 29: 81 (1559). (Post-)Portot har .. blifvit .. höjdt. UB 7: 103 (1874). Femti penni! Åh, höj på budet! Topelius Läsn. 6: 81 (1884). Produktionens höjande. 2NF 37: 789 (1925). — särsk. refl., ävensom i pass. med intr. bet.: bliva högre, stiga; stundom om varor o. d.: stiga i pris, bliva dyrare. Temperaturen har höjts en hel grad. Sädespriserna höjde sig. QLm. I. 1: 70 (1833). Ullen höjde sig .. med 30 procent. Därs. 74. EkonS 1: 443 (1894). (†) Pulssen .. höger sig. Rosenstein Comp. 229 (”226”) (1738).
7) motsv. HÖG, adj. 13: göra högre; bringa upp till en högre nivå, utveckla; förkovra; kultivera; äv. i pass. (ngn gg äv. refl.) med intr. bet.: utvecklas osv. CAEhrensvärd Brev 2: 64 (1795). Bildningen vidgas, höjes, förfinas. Beskow i 2SAH 30: 233 (1857). (Konstföreningens i Stockholm) första sträfvande blef att höja konstsinnet hos allmänheten. Estlander KonstH 545 (1867). Nyblæus Forskn. IV. 1: 3 (1895; refl.). IdrB 1: 24 (1913).
8) (i sht i vitter stil, numera föga br.) motsv. HÖG, adj. 14: göra (ngt) ädlare, renare l. mera upphöjt; äv. refl. med intr. bet. Kellgren 3: 291 (1790). Ack! önskom nu med mig, / At rimmen flyta lätt och stilen höjer sig. Bellman Gell. 133 (1793). (†) Du (Gud) höjde hvart begär. Stenhammar 12 (1794). — särsk. (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: upphöjd; ädel. Höjda tänkesätt. LBÄ 7—8: 10 (1797).
9) motsv. HÖG, adj. 15: göra (ngt) kraftigare l. intensivare, förstärka, stegra; förhöja. Höja intrycket, värkan, glansen. Björnbär .. läggas .. til Blåbär eller Odon, hvaraf smaken mycket höjes. Brauner Bosk. Bih. 5 (1756). Man .. känner .. sina krafter höjas till dubbel förmåga. Atterbom Minnest. 2: 70 (1840). Högre stil, d. v. s. den framställningsform, som skapas av höjd stämning, stark känsla eller livlig fantasi. VerdS 163: 30 (1909). Wigert PsykSj. 2: 177 (1925). (†) När (ordet) aller .. tillägges (till en superlativ), så höges superlativus ännu mera; såsom: Allernådigste. Tiällmann Gr. 192 (1696). — särsk. (mindre br.) refl., om vind, storm o. d.: tilltaga i styrka, bliva kraftigare, växa; äv. (med anslutning till 2 b): utbryta. Vinden höjde sig och ett ängsligt dån gick igenom isöknen. Bremer Strid 198 (1840). Rydberg Sägn. 68 (1874).
1) (föga br.) till 1: göra (ngt) högre; äv. refl.: resa sig. Denna klippa som höijer sig up såsom et torn. Ehrenadler Tel. 356 (1723). Vägar skola fyllas, och högas up med sand och grus. BB 25: 6 (Lag 1734).
2) till 2: flytta (ngt) högre upp; lyfta; höja; äv. oeg. med avs. på blick: rikta uppåt; äv. refl. Altare fönstren (i Kökars kyrka) skola höijas op i 1 1/2 stok och taflan vndersettias. Murenius AV 291 (1654). Ögon, som sig höjde / Ifrån stoftet opp. Franzén Skald. 1: 7 (1793, 1824). Runeberg 5: 253 (1863). särsk.
b) (i sht i vitter stil, föga br.) till 2 a γ γ', med avs. på ljud, röst o. d.: höja, låta höra. Kellgren 1: 263 (1782). En gossehop .. / .. höjde opp ett skrål. MarkallN 2: 11 (1821). ESjöberg 241 (1824).
c) till 2 a γ δ'. Nöden ger åt den vanlige, medelmåttige en skarpsynthet, .. som för ett ögonblick höjer honom upp ur vanligheten. Söderblom StundVäxl. 1: 117 (1909).
3) (†) med avs. på avgift o. d.: uppbära, ”lyfta”; jfr HÄVA 1 g, ävensom HÖJA 2. När plåtana skulle höijas upp begiärde han lätt mynt till att wexla åt oss. BoupptSthm 31/3 1671, Bil.
4) till 5: skänka (ngn) hög rang o. d., skänka (ngn l. ngt) stort anseende o. d.; upphöja; äv. i uttr. höja upp (ngn l. sig) till ngt (jfr HÖJA 5 a); äv.: berömma, lovprisa (jfr HÖJA 5 b). Visb. 1: 221 (c. 1620). Höja opp ens förtjenster. Nordforss (1805). Hagberg Shaksp. 5: 86 (1848). (Barbarernas) höfdingar ville höja sig upp till konungar och kejsare. Julbok 1906, s. 134.
5) (föga br.) till 9: förstärka, förhöja, stegra. Columbus BiblW C 2 a (1674). (Att) glansen utaf himlens klara öga / Med vaxljus-skimmer vilja höja upp, / Är slöseri. Hagberg Shaksp. 2: 303 (1847).
Avledn.: HÖJBAR, adj. till 2: som kan höjas. Höjbara sigten. TIdr. 1882, s. 67. En fristående (svart) tafla .. med höjbar skifva. Bergqvist UndPlanRealsk. 174 (1906). särsk. i förb. höj- och sänkbar, som kan höjas o. sänkas. SvFriesen Inbj. 1891, s. 28. TSjöv. 1891, s. 391. Anm. I bet.: höj- o. sänkbar förekommer ss. militär fackterm äv. ssgn HÖJ-SÄNKBAR, om lavettage o. d. VFl. 1913, s. 43.
Spoiler title
Spoiler content