SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
H 4, n.; best. h'et 4et, äv. h't 4t; pl. = l. h'n 4n; pl. best. h'en 4en l. h'na 4na.
Etymologi
[av lat. h, som uttalades o. upptagits i fsv., innan långt a övergått till å]
1) namn på den åttonde bokstaven i vårt alfabet; stundom, hos ä. författare vanligen, icke strängt skilt från 2. OPetri 4: 555 (c. 1535). H är stumt framför j, v, r, i samma stafvelse. Moberg Gr. 93 (1815). Bergroth SvUttL 37 (1924).
2) om ljudet h. Rudbeck Atl. 4: 95 (1702). Hof Skrifs. 84 (1753). H är ett s. k. tonlöst ljud. Björling Klangf. 92 (1880). Bergroth SvUttL 36 (1924).
3) i symbolisk anv., för att beteckna ngt ss. det åttonde i ordningen. Paragraf 3, moment h. På thet bladhet H. 1. I then Book wij handle om. Förnimmer man at (osv.). OMartini Bew. H 2 b (1604).
4) mus. om ton o. d.
a) [med avs. på uppkomsten av denna anv. jfr språkprovet från 1929 nedan] sjunde tonen i den normala, med c börjande diatoniska skalan, tonen h; jfr SI i motsv. anv.; äv. om nottecken som utmärker l. sträng, tangent, orgelpipa o. d. som angiver tonen h. Subkontra h ({H‗} l. H2), kontra h ({H_} l. H1), grova h (H), ostrukna h (h), ettstrukna h ({h¯} l. h1) osv. Londée Kellner 8 (1739). I de gamla normalskalorna A, B, C, D, E, F, G, A och D, E, F, G, A, B, C, D betyder B .. just den nuv. tonen H. I notskriften betecknades då de nuv. H och B med tecknen {mus sym} (b quadratum) och ♭ (b rotundum); vid hastig och slarvig avskrivning skrevs {mus sym} ofta {mus sym} och lästes till sist som H. SvUppslB 2: 1009 (1929).
b) om tonart som har h till grundton. Envallsson MusLex. (1802). Det går i h. Björkman (1889). — särsk. i uttr. H dur, H moll (ofta skrivna h-dur, h-moll, stundom äv. uttalade 3~ 2r, hå3~mol2. En sonat i, förr äv. ur H moll. Mecklin BegTonk. 17 (1802). Geijer Brev 103 (1811). Den inledande sonaten i h-moll. PT 1912, nr 241 A, s. 3.
Ssgr: (3) H-ARK(ET). vid paginering i äldre skrifter. —
(1) -BALK. tekn. järnbalk som i genomskärning har formen av ett H. Stenfelt (1920).
(3) -BONDE. spelt. i schack: bonde som befinner sig på ngn ruta i h-linjen. Wigforss Schack 200 (1923).
-DUR, se H 4 b.
(1) -GENUS. (enst.) språkv. föreslagen benämning på genus som tillkommer sådana sbst. om vilka pron. han l. hon kan brukas, personligt genus. EHTegnér i 3SAH 6: 380 (1891).
(1) -HAKE. hovbesl. till skärpning av hovbeslag använd hake som har form av ett H. De mest bekanta (skruvhakarna) torde vara H-hakar, vinkelhakar och hålkälhakar. Bergman Hofbesl. 75 (1905).
(1) -JÄRN. tekn. jfr -BALK. Zidbäck (1890).
(3) -LINJE(N). spelt. å schackbräde, om den åttonde vertikala rutraden, räknat från vit spelares vänstra sida. —
(2) -LJUD. språkv. Aurén Ljudl. 27 (1869).
-MOLL, se H 4 b.
-MOLL(S)-SYMFONI. mus. PopVetAfh. 32: 21 (1909).
(2) -RUNA(N).
(4) -STRÄNG, r. l. m. mus. sträng som angiver tonen h. Björkman (1889).
Spoiler title