SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HABITUÉ hab1itɯe4 l. habit1-, l. -u-, m.||ig.; best. -n l. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom t. o. eng. habitué av fr. habitué, eg. p. pf. av habituer, vänja, av lat. habituare, avledn. av habitus (se HABITUS)]
(i sht i vissa kretsar) om person som ofta l. regelbundet besöker viss lokal, i sht nöjesetablissemang o. d.: ständig besökare, stamgäst, stamkund. Brunnen (vid Ramlösa) hade vid den tiden (dvs. 1830-talet) vissa habitueer, som infunno sig der hvarje år. Cronholm Bref 95 (1865). Kungl. biblioteket hade sina habituéer. ECTegnér (c. 1898) i LVetA IV. 5: 23. (Teater-)habituéer, som kände den yngre Corneilles eller Quinaults pjäser och i dem sågo de givna mönstren. Sylwan (o. Bing) 1: 342 (1910). (Oxenstierna) är .. en flitig habitué på stadens (dvs. Wiens) franska teater. Lamm Oxenst. 193 (1911). Jag har som vanligt, liksom alla .. (restaurangens) anställda och habituéer, (icke gått till huvudentrén utan) smitit runt till den hemvana ingången på baksidan. Rogberg Hustru 16 (1928). — jfr KAFÉ-, KONSERT-, TEATER-HABITUÉ.
Spoiler title