SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HABITUS ha4bitus, r. l. m.; i best. anv. utan slutartikel, ngn gg -en (Östergren (1926; angivet ss. sälls.)); pl. (knappast br.) -ar (Östergren (1926; angivet ss. sälls. o. vard.)). Anm. Den lat. ack. sg. habitum förekommer hos OPetri Tb. 72 (1525; uppl. 1929; i bet.: (munk)dräkt) o. Swedberg Schibb. 274 (1716; i bet. II).
Etymologi
[jfr d., t., eng. o. fr. habitus; av lat. habitus, yttre gestalt, dräkt, klädnad, beskaffenhet, tillstånd, avledn. av habere, hava (refl.: förhålla sig). — Jfr EXHIBERA, HABIT, HABITUÉ, HABITUELL]
I. (i sht i fackspr.) sammanfattning(en) av de (yttre) egenskaper hos ngn l. ngt vilka göra honom (det) igenkännlig(t), (yttre) utseende l. skick, hållning, gestalt, (hela) det yttre (hos ngn l. ngt); totalintryck(et) (av ngn l. ngt); ofta i förb. yttre habitus. Ribbing Anthr. 18 (1861). Till sin yttre habitus var väl högskolan (i Lund på 1860-talet) mer än bofällig. HSchück (1904) hos Tegnér VSkr. 1: IV. Rödhaken eller rotgeln .. (är) ganska prydlig till sin yttre habitus. Ericson Fågelkås. 2: 1 (1907); jfr a. Saftiga mossor kanta stränderna, utsikten vidgas och hela landskapets habitus blir mera högalpin. Hedin Transhim. 1: 647 (1909). — jfr DJUP-, TOTAL-, YT-HABITUS. — särsk.
a) bot. o. zool. om (totalintrycket av) en växts l. ett djurs yttre. Hela växtens textur och habitus. SvLitTidn. 1819, sp. 519. NF (1882). Det är mången, som icke behöfver lära sig ”karaktererna” på växterna, utan har alldeles nog af att känna igen växterna efter deras yttre utseende (habitus). BotN 1901, s. 208.
b) med. (en persons) utseende betraktat ur synpunkten av vad det angiver rörande hälsotillstånd o. eventuella sjukdomsanlag; vanl. med adj.-attribut angivande en viss sjukdom: utseende antydande att denna sjukdom l. anlag för densamma föreligger (föreligga). Scrophulös habitus (hos människan). TLäk. 1832, s. 21. Lungsigtig, giktartad, slagartad habitus. Collin Ordl. (1847). Den s. k. phthisiska habitus. NordMilMedFF 1929, s. 114.
c) bildl., om en persons andliga beskaffenhet; nästan bl. i förb. (ngns) andliga habitus. Af hela hans andliga habitus framgår (osv.). Schück i 3SAH 27: 97 (1915). Man kan utan tvivel tänka så mycket på församlingens och åhörarnas andliga habitus, att man låter denna synpunkt bliva allt för mycket bestämmande (vid predikan). SvTeolKv. 1928, s. 107.
II. (†) vana. Gynther ConvHlex. (1846).
Spoiler title