HAJDAMAK haj1dama4k, m.; best. -en; pl. -er; förr äv. HAJDAMAKARE, m., anträffat bl. i pl.
Ordformer
(-macker, pl. c. 1755. -mak 1923. -makare c. 1770)
Etymologi
[jfr t. haidamak, om rövare (i Galizien), pol. hajdamak, ry. gaidamak, stråtrövare; ytterst av turk. haidamak, vagabond (äv. om de kosacker som förde krig mot Polen); jfr ung. haidu, rövare (se HEJDUK)]
i sht i fråga om förh. i sydöstra Europa: vagabond, rövare; numera bl. ngn gg i historisk framställning, om de upproriska lillryska bönderna i Polen 1763. Dahlberg Lefn. 26(c. 1755; uppl. 1911). Våre husmän äro inga Haijdamakare, som bo i kulor. NorrlS 1: 67(c. 1770). 2NF 36: 209(1923).
