SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1930  
HALKIG hal3kig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. HALKOT, adj.
Ordformer
(-ig 1774 osv. -ot 1696)
Etymologi
[sv. dial. halki(g), halkot, hålki; avledn. av HALKA, sbst.1 o. v.]
1) som utmärker sig för halka; varpå man lätt halkar; hal, slipprig, glatt. Salberg Gr. 93 (1696). Av snöfallet på tisdagen blevo Stockholms gator synnerligen halkiga. SvD(A) 1929, nr 89, s. 6.
2) (föga br.) som lätt halkar. På halkig fot. Östergren (1926).
Avledn.: HALKIGHET, r. l. f. särsk. till 1.
Spoiler title
Spoiler content