handduk | SAOB | svenska.se

SAOB

Svenska Akademiens ordbok

publicerad: 1930

HAND han4d, vard. äv. han4 (jfr (1870)), r. l. f. (f. (1524; uppl. 1929: sÿne hand, ack. sg.), (1893); m. (c. 1700; i personifikation), (1839)); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. = (uttalat han4) ( (1804, 1811: hand')) ((†) -a (1697); -an(n) (1588), (1658));

pl. händer hän4der ( (1522) osv.) ((†) hänner (1687; rimmande med kiänner), (1688); hander ); pl. best. händerna (-e)4001 ( (1524) osv.), äv. (numera bl. ngn gg i högre stil, i sht i poesi) händren40 ( (1621), (1921)) ((†) -ernar (Bib. 1541), Pred. 4: 5 (Därs.); -erner (1561); -eren (1660); -rena (-rene) (1526), VarRerV 8 (1538); -renar (Bib. 1541); -ran (1614)).

Ordformer

(hand (handh, hannd(h)) (1523) osv. handt (hant) (i sht ss. förled i ssgr) (1523), HB 2: 290 (1596: hanthaffuede, p. pf. pl.), (1807: Handtval), jfr HANDTVÄRK. han(n) (i sht ss. förled i ssgr) (1539: hanfest), (c. 1620), haand(h) (1526), (1547). hond(h) (honnd) (1526), (1663). hån(n)d(h) (1526), (1642). håndt- (1564: håndtstreckning). — Anm. 1:o Den gamla dativformen i sg. obest. hände, fsv. hände, hande, möter ännu ngn gg i den ä. nysv., t. ex. (1588) i 2Saml. 4: 179 (: i hände), (c. 1620: för hende). — 2:o Den gamla gen. pl. handa, fsv. handa, användes i den ä. nysv. stundom i förb. handa mellan (se 5 a) o. kvarlever ännu i förb. till handa0 32 (se 13 h α—δ); en härifrån lånad form handa (hande) förekommer i ä. tid äv. efter andra prep. (som icke styra gen.) i stående adverbiella förb., t. ex. (i)från handa (hande) (1526: haande), (Bib. 1541), för handa (1660), (1818); i handa (1655), vid handa (1626); jfr 13 b, c, d, h, j. — 3:o Den gamla dat. pl. handom (ngn gg -um, -em), fsv. handom, förekommer i den ä. nysv. ofta efter prep. av, i, ur, t. ex. (1522: handom), (1597: håndem) osv., o. är ännu bruklig (med ålderdomlig prägel) i uttr. i handom (se 5 b))

Etymologi

[fsv. hand, motsv. d. haand, nor. hand, hånd, isl. hǫnd, got. handus, fsax. hand, mnt. hant, mnl. o. holl. hand, fht. hant, t. hand, feng. o. eng. hand; utan motsv. i de övriga ieur. spr. o. av omtvistat ursprung; möjl. snarast till den stam med bet. gripa, fånga, som föreligger i got. hinþan, sv. HINNA, v., m. m. (jfr isl. greip, hand: grípa, gripa, grek. χείρ, hand: sskr. hárati, taga); se för övr. Lidén TocharSprachgesch. 1: 32, Hellquist EtymOrdb. — Ordet har i sin bet.-utveckling o. med avs. på fraseologien påvärkats särsk. av t.; jfr äv. fr. main o. lat. manus. — jfr BEHANDLA, HANDLA, v.1, HANDSKAS, HANDSKE, HÄNDA, HÄNDIG, -HÄNDT, p. adj., INHÄNDIGA, ävensom HANTERA]

— jfr AKTER-, ALLMAKTS-, ANDE-, ARBETS-, AVIG-, BAK-, BARN(A)-, BRODERS-, BÄR-, BÖDELS-, FADERS-, FIENDE-, FLAT-, FRI-, FÖR-, HJÄRTE-, HÅL-, HÖGER-, IS-, JÄRN-, JÄTTE-, KONSTNÄRS-, KVINNO-, KÄMPA-, LILJE-, LÄKE-, MARMOR-, MELLAN-, MODERS-, MÄNNISKO-, MÄSTAR(E)-, NÅDE-, PIANIST-, PROCENTAR(E)-, ROSEN-, ROV-, SILKES-, SKRIVAR(E)-, TIGGAR(E)-, TJUV(A)-, TRUMF-, TVÄR-, VÄNSTER-, YRKES-, ÄNGLA-, ÖVER-HAND m. fl.

Översikt

Översikt av betydelserna.

A) om den yttersta delen av en människas arm. 1) i allm. Härunder bl. a. vissa bildl. uttr.: teckna l. skriva ngn på sina händer (e α); sätta sin (högra) hand i pant för ngt (e β); slå l. klappa ngn på händerna (e γ); gripa ngn under händerna (e δ). 2) i fråga om hand- (l. arm)rörelser, åtbörder o. d. Härunder bl. a. uttr. taga ngn i hand(en), räcka l. giva ngn handen l. sin hand o. d. (a α, β, b ϑ); låta handen l. händerna sjunka l. falla (neder) o. d. (b ζ); lägga händerna i kors l. i knäet o. d. (b η); lova ngt o. d. med hand och mun (b ι); giva l. skänka ngn sin hand, begära ngns hand o. d. (i fråga om trolovning l. äktenskap) (b μ). 3) med tanke på handen ss. värktyg för fattande l. gripande l. hållande l. bärande av ngt o. d. Härunder bl. a.: taga l. sätta sin själ l. sitt liv i sin hand o. d. (b ζ); bära ngn på sina händer o. d. (b η); lägga handen l. händerna på ngt o. d., bemäktiga sig ngt (d); hava händerna fulla (med göromål o. d.) (f α); ridk. med tanke på handen ss. hållande tyglarna o. därigm invärkande på hästen (g); spelt. i uttr. vara i hand (om biljardboll l. krocketklot) (h α), i uttr. på hand(en), om kort (h β); om sammanfattningen av de kort som en spelare har ”på hand” (h γ). 4) i uttr. som beteckna att ngn är tyngd l. besvärad av ngt (hava ngn l. ngt på händerna, ligga ngn på händerna o. d.) (a) l. att ngn befriar sig från ngt besvärande (vräka ngn l. ngt sig av händerna) (b). 5) i bildl. anv., i fråga om innehav l. besittning l. ägande, förvar l. vård l. skötsel av ngt l. omsorg om ngt o. d. Härunder bl. a. i uttr. ur hand i mun o. d. (j); i uttr. med (två) tomma händer o. d. (k). 6) i uttr. som beteckna att ngn utövar makt l. myndighet l. härskar över ngn l. ngt, leder l. styr ngn l. ngt, skänker ngn l. ngt sitt beskydd o. d. resp. att ngn l. ngt står under ngns makt l. myndighet osv.; stundom övergående i bet.: makt, herravälde, styrelse, ledning o. d. Härunder bl. a.: Guds l. Herrans l. försynens hand o. d. (f β, h); högre l. lägre hand (i); den döda handen o. d. (j). 7) i fråga om utgivande l. bortskänkande av ngt, utövande av givmildhet l. välgörenhet o. d. resp. i fråga om mottagande av ngt ss. gåva o. d. Härunder bl. a.: se ngn i händerna o. d. (b); (giva o. d.) med varm hand (c); fylla ngn handen l. händerna o. d. (d). 8) med tanke på handen ss. värktyg vid utövande av våld mot ngn, vid dödande av ngn, vid strid o. d. 9) med tanke på handen l. händerna ss. värktyg l. redskap för utförande av arbete o. d. (jfr 10). Härunder bl. a. uttr. för hand, i fråga om sömnad o. d. äv. i hand (e); lägga hand vid ngt o. d. (g); hava ngt för händer (h) l. under händer (i); hava hand (äv. god l. dålig hand o. d.) med ngn l. ngt (l); hava l. lämna ngn fria händer, binda ngns händer o. d. (m); se ngn på händerna (n); med en l. samnad l. enig hand o. d. (o); metonymiskt om arbetande person (p); bildl. om person som är ngns värktyg o. d. (q). 10) i fråga om skrift. Härunder bl. a.: handstil, piktur (b); vad ngn skrivit, underskrift o. d. (c); skrivare (d). 11) bildl. med syftning på moraliska förh., i uttr. hava rena händer o. d., fläcka l. smutsa sina händer o. d., två sina händer o. d. 12) metonymiskt om person (jfr 9 p). a) i uttr. första, andra, tredje, sista hand o. d. (jfr 19), b) i uttr. på en hand, på flera l. olika l. alla händer o. d. c) i uttr. från l. ur säker l. god hand. d) spelt. spelare (resp. den plats en spelare intager). 13) i vissa stående förb. med prep. a) efter hand(en). b) (i)från hand(en) o. d. c) för hand(en) l. händer o. d. d) i hand(en) l. händer(na) o. d. f) i uttr. hava l. få l. taga ngt om hand l. händer l. hava osv. hand om ngt. g) på hand(en) l. händer(na) o. d. h) i uttr. med prep. till; särsk. i uttr. till handa (α—δ), o. till hands (ζ). i) under hand(en). j) vid hand(en) l. händer o. d.

B) i oeg. o. utvidgad anv. 14) om den del av handske l. vante som betäcker själva handen. 15) om yttre delen av de främre (hos apor äv. de bakre) extremiteterna hos djur. 16) om föremål som till utseende l. funktion erinrar om en människohand. Härunder särsk. växtnamnet Jungfru Marias l. Kristi hand o. d. (a). 17) ss. måttsbestämning. 18) ss. beteckning för plats l. riktning; särsk. i uttr. på höger l. vänster hand o. d. (a).

C) med starkt förbleknad bet., i uttr. som beteckna ordningsföljd, sätt l. förhållande o. d. 19) i uttr. i första, andra, tredje, sista hand o. d. (jfr 12 a). 20) i uttr. som beteckna sätt o. d.: på egen hand (a); på privat hand (b); på fri hand (c); på tu man hand, på tre l. fyra manna hand o. d. (d); på reda hand l. händer (e). 21) i formen handa i förb. med föreg. räkneord l. pron.: slags, sort(er)s.

A) om den yttersta delen av en människas arm (från handloven till fingerspetsarna), bestående av en sammanvuxen del (mellanhanden) o. fem (med naglar på spetsarnas utsidor försedda) fingrar (varav den ena, tummen, är skild från de övriga o. kan motsättas dessa); förr stundom (jfr särsk. 1 e δ o. 3 b α) med inbegrepp av underarmen l. om armen i dess helhet; jfr NÄVE; äv. om (i sht ss. heraldiskt tecken l. ss. emblem av annat slag använd) bild av en hand.

1) i eg. bet. samt i anv. som närmast ansluta sig härtill o. som icke (l. åtminstone icke omedelbart) falla under de särsk. synpunkter som ligga till grund för anv. i 2—11 nedan. En lång, kort, smal, bred, stor, liten, vit, mjuk, hård, grov hand. Knubbiga, magra, starka, kraftiga, seniga händer. Konstgjord (äv. mekanisk) hand (som ersätter en amputerad). Höger, vänster hand l. högra, vänstra handen. Inuti, utanpå handen. Flata handen, dvs. handens innersida. Aviga handen, dvs. handens utsida. Kall, varm om händerna. Frysa om händerna. Benägenhet för, medel mot kalla händer. Blodig, smutsig om händerna. Smutsa (ned) händerna l. sina händer; äv. bildl. (jfr 11). Skada sig i handen. Bära ringar på händerna. Darra på handen (av ålderdomssvaghet l. av fruktan o. d.); äv. bildl.: vara rädd, tveka. Vidröra ngt med bara handen. Hålla, sticka ned handen (l. händerna) i ngt. Tvätta, torka händerna l. sig om händerna. Luta kinden mot handen. Gå på händerna. Spå (ngn) i händerna o. d., se SPÅ. Kyssa ngn på hand(en) o. d., se KYSSA. Borrning över resp. under hand, (tekn.) borrning uppåt resp. nedåt. Är thet och så ath thin höghre hand är tigh till förarghilse, så hwg henne aff och kasta henne j frå tigh. (NT 1526). Heele Handen innehåller vthi sigh then köttugha armen, Armbogan, Handloghan. (1639). Vij gingo in uti Staden med bakbundne händer. (1723). Hand; (betyder i heraldiken) oskuld, flit. (1746). Den marmorhvita hand, den fina, / hon får ej hvila mellan dina. (1822). Den blå handen har .. blivit färgareemblemet framför andra. (1928). — särsk.

a) i mer l. mindre stående förb. med ordet FOT, i bet. γ ngn gg HÄL. Icke kunna röra vare sig hand eller fot. Krypa på händer och fötter, på alla fyra. Binda, fjättra ngn till hand och fot l. händer och fötter; äv. bildl. (jfr 9 m). Streta, spjärna emot med händer och fötter; äv. bildl. (jfr 9 f). Ionathan kleeff medh hender och fötter vpföre (klippan). (Bib. 1541). — särsk.

α) i numera obr. uttr. (jfr γ). Man wil sleppa hender och fötter och intet meer göra. (Bib. 1541); jfr 2 b ζ. Fängsligh händer och fötter. (1597).

β) i uttr. arbeta (för l. emot ngt o. d.) med händer och fötter o. d., se 9 f.

γ) (†) i uttr. från hand till fot (l. fota) l. till hand och fot, ngn gg till hand och häl, från huvud till fot, från topp till tå; fullständigt. En klædning (dvs. beklädnad) tiill handh och fotth. Kung Johan blijd, / Sitt Fosterland, moot Ryszens hand, / Hägnade wäl, til hand och hääl. (1641). (1840). Se för övr. FOT 1 c o.

δ) i uttr. ha (både) händer och fötter (med sig) o. d., se FOT 1 c ο.

b) i jämförelser o. d. Passa som hand i handske. Det är som att vända (om) handen l. en hand, i fråga om en (snabb o.) fullständig förändring; jfr HAND-VÄNDNING. Vara som en omvänd hand o. d., vara alldeles förändrad. (Fadern) är .. ifrån 5 små barn, som intet kunna skilia den högra handen ifrån den wenstra afsomnat. at man ei kunde se handen för sina ögon. (1740). Stora städer, där vagnarna åkte så tätt, att knappt en hand kunde stickas emellan. (1904). Lejet (dvs. Harö Leje) är slätt som en hand. (1911).

c) (förr) i fråga om straff bestående i mistning av (högra) handen. (Bib. 1541). För Såår, Blodhwijte och Blånadt .. miste högra Hand sin hwar then thet giorde. Edzöresbrytaren må sin högra hand lösa med femtijo daler Silf:mt af sin fasta ägendom. (1726; efter handl. fr. 1686). (Lag 1734). (Bärgsfogden) skulle .. döma öfver hand och hals d. v. s. öfver gröfre förbrytelser. (1894); jfr HALS 2.

d) i många ordspr. o. ordspråksliknande talesätt (ofta med starkare l. svagare anknytning till de olika anv. som omtalas nedan under 2—11), t. ex.: I Hoff giffuer man myckit hand, lijtet hiertat. (1621); jfr 2 b ι. Handh bör handh få (eg.: en hand bör mottaga en annan som sträckes åt den; den ene bör hjälpa l. dela ansvaret med den andre o. d.). (1647). Hand hand twättar. (1651, 1668); jfr: Jag har gett mer, än jag fått. Den ena handen tvättar den andra. (1903). När hand fyller hand, så trijfz både Folck och Landh. (1665); jfr 7. Iu lengre tunga, iu kortare hand (dvs. ju mer någon pratar, desto mindre uträttar han). (c. 1715); jfr 9. Oren hand gjör en fet mule. (1807); jfr 11. Den som har händer, får något att hålla i. (c. 1880); jfr 3, 5. Den som vill ha sin hand i all ting, får nedsölade fingrar. Därs.; jfr 11. Kalla händer och varmt hjärta. (1909). Anm. Ordspr. anföras även under olika moment nedan. — särsk. [efter 1Mos. 27: 22] i uttr. rösten är Jakobs, men händerna äro Esaus, för att beteckna att ngn falskeligen föregiver sig vara ngn annan l. ngt annat än han är l. att han döljer sina värkliga avsikter l. meningar under skenfagert tal o. d., äv. att ngns ord l. gärningar strida mot varandra o. d., äv. att ngn ”går ngn annans ärenden” o. d. De, som höra hans (dvs. mången kristens) vackra bekännelse, men ock se hans dåliga lefverne, skole med förakt vända sig om och säga: ”Rösten är Jacobs, men händerna äro Esaus”. (1858). (1914).

e) i vissa bildl. uttr.

α) [efter Jes. 49: 16 (se första språkprovet nedan)] (i religiöst spr.) i uttr. (upp)teckna l. skriva ngn på sina händer, om Gud, för att beteckna att han upptager ngn i sitt nådesförbund. Sij, vppå hendernar haffuer iagh (dvs. Herren) vpteknat tigh (dvs. Sion). (Bib. 1541). Glimmar i lifvets / Bok mitt namn? / Är det tecknadt, o ängel! / I Försonarens hand? (c. 1821).

β) (†) i uttr. sätta (ngn) sin (högra) hand i pant för ngt o. d., användt ss. ett slags edlig försäkran; äv. i uttr. på min hand, det ”sätter jag min hand i pant på”, ”på min ära”. Edher sätier iagh min högre handh, / i panthe. (c. 1620). Gören i thetta, på min hand, / En Herre bljn j här i land. (1621).

γ) (†) i uttr. slå l. klappa ngn på händerna, ”smälla ngn på fingrarna”, ”ge ngn på huden”, ”huta åt ngn”. (Man) skulle .. klappa Bispen på händerne, att han viste, dedt han hade varit framme. (1636).

δ) [jfr hålla, gripa ngn under armarna o. d.] (†) i uttr. gripa ngn under händerna, ”gripa ngn under armarna”, hjälpa l. understödja ngn. (1664). Därs. 247.

f) (i vitter stil) bildl., ss. ”attribut” till ngt som gm personifiering framställes som en mänsklig varelse (ofta med anslutning till ngn av de olika anv. som omtalas nedan under 2—10). Än kan ej Glömskans hand Hans Vapne-frägd utstryka. (1715, 1726). Marmorn andas under konstens hand. (1770); jfr 9 i. Låt honom vid fysikens hand intränga i naturens inre! (1810); jfr 2 a. Längre ut plaskade böljorna med sina händer mot klipporna. (1831). Först när döden lade sin hand öfver de trötta ögonen, tystnade predikanten. (1854, 1870). Skall ej hämndens hand engång / Dig drabba? (1863); jfr 8. Han kände frostens iskalla händer kring sin panna. (1892).

2) i fråga om hand- (l. arm)rörelser, åtbörder o. d. samt i bet. som utvecklats ur dessa anv. Sträcka fram l. ut handen. Sluta, knyta, öppna handen. Lyfta handen l. händerna (i vädret). Icke lyfta l. röra en hand (för att hjälpa ngn). Hålla handen l. händerna för ögonen (för att avblända det alltför starka ljuset o. därigm kunna se bättre). Hålla l. sätta händerna för ögonen l. öronen (för att slippa se l. höra). (Jesus sade till Tomas:) Räk hijt thina hand, och stick henne in j mina sijdho. (NT 1526). Vi kunna sträcka ut vår hand / Och visa gladt på sjö och strand. (1847); jfr b. (†) Hemligen lee vthi handen. (c. 1700). — särsk.

a) i uttr. som beteckna att ngn fattar ngns hand l. sträcker ut sin egen hand för att fatta ngn annans o. d. (ofta för att stödja l. leda l. ledsaga ngn o. d.); äv. i bild o. bildl.; särsk. i uttr. taga ngn i hand(en), räcka, äv. giva (vard. ge) ngn handen l. sin hand o. d. (jfr b ϑ). Taga, fatta, hålla ngn i l. vid handen. Leda l. föra ngn vid handen; äv. bildl. Bjuda lyckan handen. Rådendes eder förthenschuld, att i see till hwem i tage i hand för ähn i gå i Danzenn. (1543; i bild). Hazael räckte mig handen och reste mig upp. (1723). Milde Frälsare! .. räck oss din hand till ledning och stöd. (1815). Räcka hvarandra händerna (att bilda kedja). (1862). — särsk. i vissa bildl. anv.

α) i uttr. räcka ngn handen, träda ngn nära, förena sig l. förbinda sig med ngn, ”gå hand i hand” med ngn; äv. i överförd anv., med sakligt subj. l. obj.; stundom med tanke på (ömsesidig) hjälp o. d., varvid uttr. är svårt att skilja från β; förr äv. (i sht i fråga om olycka o. d.) övergående i bet.: följa tätt l. omedelbart efter ngt annat. (De) rechte .. mich och Barnabe handena, och föreenadhe sigh medh oss. (NT 1526; Bib. 1917: räckte de mig och Barnabas handen till samarbete). Then ena olyckan och motgången recker then andra handena. Kånst och rikedom hwar annan handen räckte. (1705). I Kalmar-föreningen räckte tyskan och danskan hvarandra handen till det nordisk-svenska tungomålets upplösning. (1883).

β) i uttr. räcka, förr äv. uträcka l. sträcka, förr äv. bjuda l. giva l. låna (ngn) handen, äv. (en) hjälpsam l. hjälpande hand o. d., vara (ngn) behjälplig (med ngt), hjälpa, bistå, stödja, biträda (ngn); äv. i överförd anv. med sakligt subj. l. obj. Räcka de behövande en hjälpande hand. (1624). Nähr denn eena inte vill lehna den andra handen utan heller söcker at den må ruinerat änn hulpen varda. (1632). Att Senatus Acad. wille honom (dvs. den sinnessjuke studenten) någorledes handen sträckia. (1678). Det tycks ibland at äfwen de (dvs. de som högt värdera äran), / Åt Egennyttan handen ge. (1719). Konsten har räckt naturen handen för att göra det (dvs. Näsby) .. till ett föremål för den resandes beundran. (1873). (1892).

b) i fråga om åtbörder (av konventionell natur l. ss. omedelbara uttryck för ngns känsla o. d.) l. tecken som göras med handen l. händerna. Gestikulera med händerna. Vinka, hälsa med handen. Vinka (adjö) med kalla handen o. d., se KALL, adj. Vrida händerna (ss. uttryck för förtvivlan, sorg l. klagan). Gnugga, äv. gnida händerna (ss. tecken på belåtenhet l. glädje). Knyta handen (ss. uttryck för vrede o. d.). Slå händerna tillsammans över ngt (ss. tecken på bestörtning l. fasa). Lyfta l. sträcka händerna mot himmeln o. d. (i bön l. åkallan). Upp med händerna! (uppmaning åt ngn att giva sig). Lägga handen på hjärtat, stundom på bröstet o. d. (ss. tecken på fullkomlig uppriktighet); äv. elliptiskt i uttr. handen på hjärtat! o. d. ss. uppmaning att vara fullt ärlig vid besvarandet av en fråga o. d. Knäppa ihop l. samman händerna (i andakt l. till bön). Hålla, lägga händerna på ryggen. Sätta handen i sidan l. händerna i sidorna (ss. tecken på trots l. förakt o. d.). Hålla handen i sidan l. stå med handen i sidan o. d. (stundom ss. uttryck för lättja o. d.). Slå handen i bordet (ss. uttryck för vrede o. d.). Sätta händerna för ansiktet, skyla ansiktet med händerna (ss. tecken på blygsel o. d.). Knyta handen i (byx)fickan (vard.; ss. tecken på vanmäktig vrede). Klappa i händerna l. klappa händer o. d., se KLAPPA. Thå teeknadhe han (dvs. Petrus) them medh handena ath the schulle tiya. (NT 1526). Då swarar Capellanen minacibus verbis sättiandes handen uti sijdan, Hå ähr dhett dhen? Då bad .. (Dafne) upp till Zeus med sträckta händer. (1820). Lägga handen på värjan. (1851). (Livliga personer) kunna .. slå sig med handen på benet för att gifva uttryck åt sin förtjusning. (1897). Han lyfte handen till ett tecken af tystnad. (1906). Fru Cecilia satt i salongen, händerna knäppta i knät. (1926). — särsk.

α) i uttr. lägga händerna l. sina händer l. handen l. sin hand o. d. på ngn, i fråga om botande av sjukdom l. välsignande av ngn l. ss. symbolisk åtbörd vid invigning till prästerligt ämbete o. d. (urspr. utgående från uppfattningen att kraft överföres gm beröringen). The hadhe fram före honom (dvs. Jesus) en döffuan man .. och bådho honom ath han skulle läggia händer vppå honom. (NT 1526). (Jesus) lagde henderna på them (dvs. barnen), och wälsignadhe them. Därs. 10: 16 (Därs.). Samma wahl (dvs. valet av präst) wardt .. (under apostlarnas tid) stadfäst genom böön och händers åläggningh. (c. 1655). (Hon) lade .. sin hand liksom välsignande på Brunos panna och bröst. (1837). (1909). — (†) övergående i bet.: bota. Hwar thera deelen (dvs. båda de krigande rikena) behöffde nu läggia handen på sin egen skada. (1671).

β) (numera nästan bl. i bibliskt spr.) i uttr. lägga handen på (förr äv. för) munnen l. sin hand på sin mun o. d., ålägga sig tystnad, tiga; äv.: förstummas; förr äv. hålla handen för munnen o. d., iakttaga tystnad; förr äv. lägga ngn handen på munnen, ålägga ngn tystnad. The öffuerste igenwende at tala, och ladhe sina hand på sin munn. (Bib. 1541; Bib. 1917: lade handen på munnen). (Vi böra icke) klijfwa .. medh wår galne Panna vthi Gudz Domar, vthan heller hålla handen för munnen. (1647). Consistorii beslut lägger mig handen på munnen. (1926).

γ) i fråga om edgång, i uttr. som beteckna att den svärjande lägger l. håller sin hand på bibeln; särsk. (numera i sht jur., ngt ålderdomligt) i uttr. (gå ed o. d.) med hand å bok. Sädan giorde K. M. sin edh, .. hållandes handena på evangeliibokena. (1561). Lagde hun hånden på bokienn och suår .., att så j sanndhett ähr. (1590). Vitnen skola .. thenna ed, med hand å bok, svärja. (Lag 1734). Biskopen aflägger, med handen på Bibeln .., sin Ämbetes-Ed. (1853). (1889).

δ) (numera bl. i bibliskt spr. samt i fråga om ä. förh.) i uttr. upplyfta l. uppräcka, förr äv. upphäva sin hand l. sina händer (mot himmeln o. d.), i fråga om edgång (l. högtidligt löfte), eg. för att beteckna att den svärjande (l. löftesavläggande) tager Gud till vittne på sin ed (l. sitt löfte); förr äv. övergående i bet.: gå ed, svärja; äv. i uttr. svärja l. lova (ngt) med uppräckt l. upplyft hand l. uppräckta l. upplyfta händer. (Vad) idre fwlmynduga .. oss .. med vprecte hender tiilsagde. (1525). Iagh vphäffuer mina hender til Herran then höghsta Gudh .., at iagh (osv.). (Bib. 1541). Stockholms borgare lofvade med uppräckta händer furst Albrekt tro och huldhet. SvH 2: 249 (1905). Det land som jag (dvs. Herren) med upplyft hand har lovat giva åt Abraham, Isak och Jakob. (Bib. 1917). — Anm. Efter motsv. uttr. i den hebr. texten användes i dels i bet.: ”i trots” (2Mos. 14: 8), dels i bet.: ”uppsåtligen” (4Mos. 15: 30).

ε) bildl., i uttr. (göra ngt, numera i sht mottaga ngn l. ngt, antaga ngt o. d., äv. tacka ngn o. d.) med uppräckta händer, förr äv. med uppräckt hand, (eg.: med uppåt sträckta händer ss. tecken på bifall) gärna, med glädje l. tacksamhet, med iver l. förtjusning. Et .. förbundt, .. hvilkit vi varom ganske gladi ath och sadom strax alle ja meth oprectha hender. (1522). Vij skola med upräkta händer tacka dem (dvs. sekreta utskottet). (1731). Gref Vellingk tog detta tilfället an med opräckta händer. (1740). Där lijkvist andra med upräkt Hand långt öfver Summan giärna gifvit hadde. (Hövdingen) mottog Livingstone med uppräckta händer. (1911).

ζ) i uttr. låta handen l. händerna sjunka (äv. digna ned o. d., förr äv. falla (neder)), förr äv. fälla hand(en) l. händer(na), förr äv. händer(na) falla (neder) l. nederfalla ngn o. d., släppa med båda händer o. d., för att beteckna förlamande modlöshet o. därav följande ovärksamhet, äv. resignation l. resignerat avstående från ett företag o. d. All hierta förskreckias, och alla hender falla nedher. (Bib. 1541). Ther Hiertat är förskräckt, ther falla krijgarom händerna. (1599). Wille man (dvs. prästen i sin ämbetsgärning) nu see vppå Menniskior allena, tå slepte man medh båda Henderna och luppo ther ifrå. (1624). Wij wordo stum och steel: Wij fälte hand och mod. (1644, 1668). Låta händerna falla. (1755). (Turisten) inser att han icke kan tömma havet med sin lilla fingerborg (dvs. icke kan uttömmande beskriva allt vad han får se), och låter handen sjunka. (1924).

η) (i sht vard.) i uttr. lägga händerna i kors, sitta l. sätta sig o. d. med händerna i kors, äv. i knäet l. skötet, förr äv. lägga händerna samman, ss. uttr. för ovärksamhet l. lättja; vanl. rent bildl. (Sv.) Lägga händerna i korss .. (eng.) to be idle. (1741). Konung Inge i Sverige satt hervid (dvs. vid ett fientligt infall) med händerne i kors. (1750). Läggen icke händerna samman och sitten fåfänga. (1837). Han hade hvarken tid eller lust att sitta med händerna i skötet. (1892). (1909).

ϑ) i uttr. taga ngn i hand, äv. bl. taga i hand, räcka (förr äv. sträcka), äv. giva (vard. ge) ngn handen l. sin hand, äv. (i sht i Finl.) bl. giva hand, förr äv. bjuda ngn handen l. sin hand; trycka (äv. krama) ngns hand; skaka ngns hand l. skaka, äv. (numera bl. i Finl.) slå l. smälla hand (med ngn) o. d., i fråga om åtbörder som användas ss. uttryck för hälsning, tack, löfte, bekräftelse (av en överenskommelse o. d.), försäkran, förlikning o. d. l. för (känslor av) vänskap l. förtrolighet o. d.; stundom äv. i andra (ofta elliptiska) uttr. som utgå från de här nämnda. Se här l. här har du min hand! Räcka vacker hand (dvs. högra handen; i fråga om barn som man lär att hälsa). The (dvs. gråmunkarna) skola icke tagha qwinnor j hand. (1528). När the inkommo, gaaf Rijkz-Drotzen dem handen. (1640). Härpå sträckte the huar andra händer och förentess (dvs. förliktes). säya Ja, förutan räddhåga, eller twång, samt gifwa hwar annan Handen, så är Trolofningen förrättad. (1686). Byscharinerne .. skakade förtroligt ynglingens hand. (1800). Herr Sten .. böd ärkebiskopen handen till försoning i Upsala domkyrka. (1869). Högre än hvad hopen kallar lycka / Skattade han glädjen att få trycka / Trogna händer i en sluten ring. (c. 1870). Prostens prostinna kom sedan sjelf in för att slå hand med Matti och prata. (1886). Olga .. gaf hand och sade godmorgon. (1886). Så togo vi i hand. (1924). Alexander räckte honom (dvs. Filotas) sin hand till bevis på förtroende. (1928). — särsk.

α') (numera i sht vard.) med bestämning inledd av prep. på, förr äv. med att-sats l. inf., för att i fråga om löfte, avtal, försäkran o. d. beteckna föremålet för löftet osv.; ofta övergående i bet.: med handslag (förr äv. allmännare: högtidligt) lova (ngt); förr särsk. i fråga om utfästelse o. d. inför rätta (jfr β'). (Efter arvskiftet) ræchte the (dvs. godemännen) .. ffor[screffne] hustru Anne sÿne hand th[e]r wpaa ffor sitiend[es] rettin. (1524; uppl. 1929). Ty gifuer iagh tigh min hand ther upå, / Att iagh skall troliga mz tigh ståå. (1609). Parterne slogoss i händer för Rätten, att aldrigh wräkia denne splijten. Therpå har tu min hand. (1732). Ta mig i hand på det! (1887). Hand på det, pojkar! (1909).

β') (†) i fråga om utfästelse (inför domstol) att erlägga böter o. d. l. att gå i borgen för ngn l. ngt, i uttr. räcka l. sträcka hand(en); ofta med prep. för, övergående i bet.: utfästa sig att betala (ngt) resp. gå i borgen för (ngn l. ngt). Sam[m]a dagh ræchte albrect gellerbo handena ffor lxxx {marker} (dvs. 80 mark) ffor th[et] han sloo bardsker[e] hust[rv]ne. (1524; uppl. 1929). Then köpsuen .. som Per Suenske strecte honden fore. (1536). Lendzmannen rechte handen och wille wara godh därföre. (1596). jfr: War icke när them som sina hand förplichta, och för skuld j borghan gå. (Bib. 1541; Bib. 1917: giva handslag).

γ') (†) i fråga om trohetslöfte o. d., i uttr. räcka (ngn) hand(en) l. sin hand, övergående i bet.: underkasta sig (ngn); träda i (ngns) tjänst. (1529). Recker Herranom idhra hand. (Bib. 1541; Bib. 1917: underkasten eder Herren). (Rasmus Jute) gaff sigh till Götstaff och rächte honom hondene. (1561).

δ') (vard.) bildl., i uttr. kunna ta(ga) varandra i hand(en), ironiskt: vara lika goda. (1846). England förmanade lik en gammal hennes nåd ... Amerika har svarat som en torgmadam ... De båda damerna kunna ta hvarann i hand. (1853). (Cabasse o. Ducat) kunde ta hvarandra i hand, ett par värdiga, tvetydiga stallbröder. (1892).

ι) [anv. utvecklad ur ϑ] i uttr. lova, äv. förpliktiga sig o. d. (förr äv. tillsäga sig o. d. med samma bet.), förr ofta lova och svärja o. d., förr äv. avhända sig, överlämna, upplåta (ngt) o. d. med hand och mun, med handslag o. uttalad försäkran lova (ngt) osv.; stundom mer l. mindre oeg.: högtidligt lova. Som han oss med handt oc mwndt loffuadt sworit oc tiilsagt haffuer. (1523). Stodh h[e]r lare[n]s larens wp ffor sitiend[es] rættin och wplet m[edh] hand och mwn lasse i[n]gewals[on] .. ena halffwa tompt. (1524; uppl. 1929). Med Hand och Mund edeligen tilsäya sig willia fullkommeligen effterlefwa Wåre Ordningar. (1688). Slutet af vår konferens blef, at Carmen med hand och mun lofvade att genast sätta i gång en rigtig generalsopning. (1849, 1870). (1909).

κ) [jfr ϑ, ι] (†) övergående i bet.: (med handslag givet) löfte, försäkran, borgen (äv. möjl. om skriftlig förbindelse; jfr 10 c); särsk. i uttr. göra sin l. ngns hand lös o. d., inlösa sin resp. lösa ngn från hans (borgens)förbindelse. Ath gyntther laays gör theres handt lööss och kommer tiilstædis för the vjc eller vijc (dvs. sex- l. sjuhundra) mark som the ginghe j lyffthe före paa hans wegna. (1525). Han haf(ve)r tagit sin handh igen icke williandes hålla sin ordh. Stå ved sin .. gifne hand. (1790, 1807).

λ) (†) i uttr. giva vunna händer, i fråga om strid (eg. o. bildl.): giva sig, erkänna sig besegrad; lida nederlag, ”draga det kortaste strået”. Rom .. måst befinna / The gambla göthers macht, måst vundna händer gee. (1696).

μ) (numera i sht i vitter stil) i överförd anv., i fråga om (ingående av) trolovning l. äktenskap; i sht i vissa uttr., ss. giva, skänka, lova o. d. (ngn) sin hand, trolova sig med (ngn), lova (ngn) äktenskap, taga (ngn) till äkta (vanl. om kvinna); äv. giva osv. (ngn) sin dotters l. myndlings hand o. d. (om fader l. förmyndare); (er)bjuda (ngn) sin hand, erbjuda (ngn) äktenskap (vanl. om man); anhålla om l. begära o. d. (en kvinnas) hand, fria till (en kvinna); få l. vinna o. d. (ngns) hand, få l. förvärva löfte om äktenskap med (ngn), (lyckas) få (ngn) till äkta; vägra l. neka (ngn) sin hand, avslå (ngns) frieri; ofta i förb. hjärta och hand l. hand och hjärta. At min Fröken Fästmö blifvit / Och nu gifvit / Hand och hjerta åt en an. (1754). (Drottning Kristina om De la Gardie:) Han vinna skall min hand .. men skall ej vinna mera. (1785). Jag gick hem .. och anhöll om hennes hand och hjerta. (1852). Som en räddande ängel skulle han, den allsmäktige ministern, komma och erbjuda hjärta och hand. (1876). Jag hyser något hopp, att hon .. icke vill neka mig .. sin hand. (1878). Den kungadottern rädda vill / ger kungen hennes hand och riket dertill. (1885). (1909).

3) med tanke på handen ss. värktyg för fattande l. gripande l. hållande l. bärande av ngt o. d.; äv. i uttr. med mer l. mindre bildl. l. överförd bet. o. därvid stundom mer l. mindre närmande sig de anv. som omtalas under 5, 6, 8, 9. Fatta, gripa (ngt) med handen l. (båda) händerna. Äta ur handen på ngn. (Bib. 1541). Därs. 6. Att med sega händer hänga sig fast vid manteln af någon opinion för dagen. (1845). Jag trodde mig .. endast behöfva utsträcka handen för att gripa hvad man kallar lyckan. (1892). Hon räckte ut handen efter mer. (1899). — särsk.

a) (numera bl. i högre stil, arkaiserande) i uttr. komma (sin) hand l. låta sin hand komma vid (ngn l. ngt), vidröra, fatta i (ngn l. ngt); förr äv. pregnant: ”gripa efter”, söka bemäktiga sig. Kom intit tina hand widh pilten och gör honom intit. (Bib. 1541; Bib. 1917: Låt icke din hand komma vid gossen). Fienden haffuer kommet sina hand widh all hans Klenodier. Klag. 1: 10 (Därs.). Kom sällan hand vid korken (i brännvinsflaskan)! Regera strängt din buk! (1901).

b) i många uttr. med prep. i, numera (utom i η) sällan på (jfr äv. under f o. h α). Ha, hålla, bära, taga ngt i handen (l. sin hand, äv. i hand) l. händerna (l. sina händer, förr äv. i händer). Bättre en fågel i handen än tio (äv. två) i skogen (ordspr., uppvisat tidigast 1604). Väga ngt i handen; jfr HAND-VIKT 3. Ligga väl i handen (om värktyg, vapen o. d.). Taga, hålla hatten (mössan) i hand(en). Stå med hatten (mössan) i hand(en). Värja sitt land med vapen i hand (äv. i överförd anv.: med vapenmakt). Falla med vapen i hand (dvs. i strid). I handen gevär (mil.). Sätta vapen i handen l. händerna på ngn, giva l. lämna ngn vapen i handen l. händerna; äv. bildl. Ha(va), ta(ga) en bok (l. tidning) i handen (för att läsa). Sätta en bok (o. d.) i handen på ngn, dvs. ge ngn en bok (o. d.) att läsa. Ha pängar i handen o. d., ofta övergående i bet.: ha kontanta medel till sitt förfogande o. d.; jfr 5. Sticka en slant (mutor) i handen på ngn. Han (dvs. människosonen) hadhe j sin höghre hand siw stiernor. (NT 1526). (De) båro .. honom skenckerna j hwset på sina hender. (Bib. 1541). Ther stodh en staff vthi en wrå, / Then monde Mårten i hand få. (1621). Så hindrade mig .. Barnet som jag i händer hade (att hoppa av vagnen). (1740). Jag faders rostiga svärd tog i hand / Och svor att eröfra mig rike och land. (1811). Folk, som ej vill lyfta svärdet, höj då bägarn i din hand! (1876, 1882). Roma .. spiran .. höll / I senig hand ut öfver en kufvad verld. (1881); jfr 6. I ena handen höll han (dvs. Jonas) sin hatt, i den andra sina handskar. (1926). — särsk.

α) (†) mil. i uttr. musköt(en) på handen o. d., gevär på armen. (1679).

β) (†) i uttr. taga (tjuvgods l. tjuvnad) ngn i händer, ertappa ngn på bar gärning (med tjuvnad). (1590). Effther sådanna bekiennellsse och sannan tiuffnadh, ähr honom i hendir takitth. Därs.

γ) i uttr. hand i hand (med ngn l. med varandra), med sin hand i ngns resp. med händerna i varandras, fattande ngn i handen resp. varandra i händerna. Gå hand i hand (med ngn l. med varandra). Sitta hand i hand. Der komma de (dvs. de sälla) på fältet, / Och dansa, hand i hand. (1792). De (unga) ströfvade omkring hand i hand i de fagra lundarne. (1876). — särsk. bildl., dels för att beteckna (innerlig) vänskap l. förening l. (intimt) samförstånd (med ngn l. i ngt) l. (ömsesidig) hjälp l. (ömsesidigt) stöd o. d. (vid utförandet av ngt), dels i uttr. som angiva att händelser l. företeelser nära sammanhänga med varandra, åtföljas l. äro samtidiga o. d.; särsk. i uttr. gå, förr äv. vara hand i hand med ngn l. ngt. Utan mildhet i seder och umgängesätt, så äre vi hand i hand med Barbarismens förelöpare. (c. 1750). Konungen (Henrik VIII hade) hand i hand med parlamentet tillåtit sig både ett och flere upproriska streck emot påfven. (1871, 1888). Hand i hand med det förbättrade jordbruket har äfven ladugårdsskötseln gjort stora framsteg. (1890). Hand i hand med fattigdomen gå också okunnighet och vidskepelse. (1895). Det var hand i hand. Det blev slitna band. (1910, 1915; om förhållandet mellan Sverge o. Norge).

δ) i uttr. ha l. hålla hand i hanka med ngn o. d., se HANK, sbst.1

ε) (vard.) bildl., i uttr. ta(ga) skeden i vackra handen l. vacker hand, uppgiva sitt trots l. motstånd, foga sig, giva efter, underkasta sig, falla till föga. (1831). Ta skeden i vackra handen, Lars Anders, och rätta dig efter omständigheterna. (1837). (Tjuvskyttarna) kröpo nu till korset .. och funno för godt att taga skeden i vackra hand. (1912).

ζ) (numera bl. ngn gg i högre stil, med ålderdoml. prägel) bildl., i uttr. taga, förr äv. sätta sin själ l. sitt liv i sin hand (förr äv. i sina händer) o. d., våga sitt liv; förr äv. med försvagad bet.: utsätta sig för fara, taga ett djärvt steg, stundom: ”taga Gud i hågen” o. d.; förr äv. bära sin själ i händerna o. d., vara beredd att dö. Han (dvs. David) haffuer satt sitt lijff j sina hand och slogh then Philisteen. (Bib. 1541). Iagh bär mina siäl j mina hender alltijdh, och iagh förgäter icke tijn Lagh. Psalt. 119: 109 (Därs.). (Ester) togh .. lijka som sin siäl i Handen, tå hon emot förbodh gick in til Konungen (Ahasverus). (1652). Jag tog då en gång min själ i min hand .. och understälte i underdånighet H. M:ts Nådigste ompröfvande, .. om icke (osv.). Schönberg Bref 1: XXVII (1795). (1913) i KKD 8: XX.

η) i uttr. bära (ngn) på sina händer l. på händerna; vanl. bildl.: livligt hylla l. beundra (ngn, särsk. en kvinna); göra (ngn) till föremål för sina (ömmaste) omsorger. Han (dvs. Gud) skal geffua sinom englom befaling om tigh, och the skola bära tigh på sina hender, ath tw icke skal stöta thin foot moot stenen. (NT 1526). Jungfrun Maria .. war .. wäl werd, effter Gudh henne så högt hadhe ährat, at man på sina hender henne bära skulle. (1555). Så länge hon var vacker och glad hade han burit henne på händerna. (1883).

c) i uttr. med prep. ur, stundom från (förr äv. utav), betecknande att ngn icke längre håller ngt (släpper l. lämnar ifrån sig l. frånryckes ngt osv.); jfr 5 e, i. Rycka, vrida ngt ur handen l. händerna på ngn. Gå, räckas ur hand i hand (förr ngn gg hand ur hand), äv. från hand till hand. Han flyger sin kooss såsom en fogell utaff handene. (1554). Tyglarne föllo honom ur händren. (1810). De öfrige (pilgrimerna) räckte hvarandra blossen, hand ur hand. (1844). (Snöbollen) sändes ur hand i hand upp mot der Konungen satt. (1847). (1904).

d) bildl., i uttr. lägga handen l. händerna (stundom bl. hand) på, förr äv. bära händer på (ngt; jfr 8 c), förr äv. slå (l. tasta) sin hand l. handen l. händerna i l. på (ngt) o. d., (söka) tillägna sig l. bemäktiga sig l. tillvälla sig (ngt), slå (ngt) under sig, lägga beslag på (ngt); äv. bildl. Man skulle intet tasta händerne uthi dedt, som kyrckjor och scholar är donerat. (1636). Her Johan Kruse .. befalltes att sända en till Giötheborgh och lätha slå handen på alle Nils Hanssons saker. (1642). (Kaplanerna må icke) wella sigh til något af Kyrkioheerdens rättigheet, eller bära sitt begär och händer uppå någontheras (dvs. varken församlingens l. kyrkoherdens) upbördh. (c. 1655). Samma ofattliga sanningar, som I haden lagt hand på för egen räkning. (1876; uppl. 1859, 1866: beslag). Henrik VIII .. lade handen på en del af .. (den engelska kyrkans) hopade rikedomar. (1895).

e) (numera mindre br.) bildl., i uttr. (kunna liksom) taga på ngt med händerna (förr äv. med händer), finna (ngt) påtagligt l. otvivelaktigt, klart o. tydligt inse (ngt). (De påviskas) styggelse är vppenbar, så at tu medh hender må kunna tagha ther på. (1555). (1688, 1712).

f) i uttr. ha(va) händerna fulla (av l. med ngt) o. d.; ofta bildl.: ha överflöd (på ngt) o. d. Hon stod med händerna fulla av nyplockad frukt. Exportörerna hade händerna fulla af jern-, koppar- och messingsplåtar. (1765). — särsk.

α) i uttr. ha(va) (båda, förr äv. alla) händerna fulla, förr äv. hava fulla händer (med l. av arbete l. göromål o. d., förr äv. med andra bestämningar inledda av prep. med l. av), ha fullt upp (av arbete), ha full(t) arbete l. sysselsättning (med ngt), ha fullt upp att göra (med ngt); förr äv. med bestämning bestående av en inf.: att göra l. beställa o. d. (1663). (Jag) har .. hafft händerne fulle med arbete detta angående. Landzhöfdingen Feiff .. har alla händerna fulla at beställa. (1715). Republiquen Holland .. hafver händerne fulle med den sorgen och sysslan (dvs. med sitt dåliga finansväsen). (1723). Under regntiden hafva de (dvs. mandigoerna) fulla händer af sitt åkerbruks arbete. (1800). Han hade händerna fulla af göromål. (1891). (1909).

β) (numera bl. ngn gg arkaiserande l. bygdemålsfärgat) ss. förstärkande uttr.: mycket, storligen; särsk. i förb. skämma sig (båda) händerna fulla, gråta sina händer fulla o. d. Man må skämma sig båda händerna fulla, när man läser de breef som .. (greve Stenbock) har med den staden (dvs. Danzig) växlat. (1704). Huru många gånger furstinnan skulle få gråta sina händer fulla för denna obetänksamma rotvälska. (1906).

g) ridk. i åtskilliga till ridkonsten hörande uttr., med tanke på handen (vanl. den vänstra) ss. hållande tyglarna o. därigm invärkande på hästen; ofta närmande sig dels bet.: handföring o. d., dels bet.: tygel l. bett. Ha en stadig, mjuk, hård, känslig, följsam hand. Ha hästen (väl) framme på hand. Giva efter på handen, dvs. minska stödet på handen. Hästen går bakom hand(en), dvs. undviker att taga l. stödja sig på bettet, lägger sig på handen, dvs. stöder för hårdt på bettet, går emot handen, dvs. motsätter sig handens invärkan. Sadelfastheten beror väsendteligen af hästens hållande i hand. En säker sits är det första vilkoret för erhållande af en god hand (hos ryttaren). (1885). Hästen säges vara på handen (tygeln, bettet), när han villigt, lätt och mjukt stöder på bettet och följer dess inverkan.

h) spelt. i oeg. l. överförd anv.

α) om boll i biljard o. klot i krocketspel, i uttr. vara i hand. Vara i hand — när spelbollen utspelas från qvarteret och hvilken plats som helst derinom kan väljas för dess läge. (1839). Då roquet är gjord, är klotet i hand (dvs. får av spelaren placeras ss. han önskar för krockeringen), tills croquet är taget. (1886).

β) i fråga om kortspel; i uttr. på hand(en), med syftning på kort l. ”spel” som resp. spelare fått vid givningen l. ”köpt” o. som han ännu icke spelat ut; i uttr. sitta med trumf på hand o. d. äv. bildl. Ha l. sitta med fem säkra spel på hand. Behålla (ett kort l. vissa kort) på hand. Jag hade en quint på hand. (1807). Har man (i vist) goda kort på handen, bör man alltid trumfa. (1883). Alla menade att Matti satt med stora trumf på hand. (1925; bildl.).

γ) om sammanfattningen av de kort som en spelare har ”på hand” (särsk. med tanke på deras värde i spelet). Handen kommer litet i underkant av Koppelska handbokens krav (för dubbling i bridge). — särsk. [efter eng. full hand] i uttr. full hand, i poker: kombination av ”tretal” o. ”par”. (1914). (1916).

4) (†) i bildl. uttr. som beteckna att ngn är l. blir tyngd l. besvärad av ngt l. befriar sig från ngt besvärande o. d.

a) i uttr. hava ngn l. ngt på händer(na) o. d., vara besvärad l. tyngd av ngn l. ngt, ha ngn att sörja för l. ngt att tänka på l. uträtta, ha ngt ”över sig”; ligga ngn på händer(na) o. d., vara ngn till besvär, ligga ngn till last, besvära, tynga ngn, taga ngns arbete l. omsorg l. tid i anspråk; kasta ngn ngn på händer- (na), överlämna åt ngn att sörja för ngn o. d.; föra ngn ngn på händer(na), skaffa ngn ngn ”på halsen”. The haffua fördt hans N(åd) en sådana fiende på hender. (1532). Alldenstund oss månge saaker liggie på händerne. (1613). Fattige, wernlöse enckior .., som hafwe en hoop faderlösa barnn på henderne. (1617). (Adeln skall) Icke förskiuta .. (sina huspräster), och förr kasta Biskopen på händer, än the .. befordringh förtient hafwa. (c. 1655). Det kostar på för honom til at liggia sitt Svärfolk på händren med hustru och barn. (1707). (Staten) har .. fått alltför mycket på händerna. (1839). (1889).

b) i uttr. vräka (ngn l. ngt) sig av händer- (na), befria sig från (ngn l. ngt), göra sig kvitt (ngn l. ngt). (Att riket) aldraförst förmåtte thes Fiender sigh aff Händerne wräkia. (c. 1676). At wräka sig af händer thet ook, under hwilket the Danska och Swenska them (dvs. fylkeskonungarna) kastat hade. (1697).

5) [anv. utvecklad ur 3] i bildl. anv., i fråga om innehav l. besittning l. ägande o. d., ngns förvar l. vård l. skötsel av ngt l. omsorg om ngt o. d.

a) (†) i uttr. med prep. (e)mellan.

α) i uttr. ha(va), ngn gg äga l. få (ngt l. ngn) handa l. händer (e)mellan, stundom hand (e)mellan (äv. sammanskrivet hand(e)mellan l. handamellan o. d.), ha l. få (ngt) i sin ägo l. besittning l. i sitt förvar o. d. l. (ngn) i sitt våld; ha l. få (ngn l. ngt) i sina händer (se b); äv.: ha l. få (ngt) under sin vård l. förvaltning o. d., ha l. få (ngt) om hand l. händer; äv. fatta (ngt) hand emellan o. d., taga itu med (ngt). (1525). The slæppa icke gerna hwad the haffwa håndha mællom. (1527). The goda men .. som Slotzloffuerne haffue hafft hondemellam. (1528). Att någre till riksens skattmestere och cammerråd förordnes motte, som kunne hafve riksens inkompst hender emillen. (1593). (1628: handamellan). När man fattar them (dvs. de till synes svåra sakerna) Hand emellom, så är rät intet, som icke wijker, och gifwer sigh vnder Förståndet. (1639). Alt dhet, som dhe i warande feigde hadhe inkrechtat och fått hand emellan. (1660). K. Maj:t .. ägde (icke) dess (dvs. den franske ambassadörens) instructioner händer emellan. (1746). Får .. folket honom (dvs. Jesus) händer emellan, så måste han .. dö. (1753). (1759). — särsk. i överförd anv.: ha (ngt) påtagligt inför sig, ha tydliga bevis för (ngt) o. d.; jfr b α δ'. (Man) hafwer hand emellan, huru the (dvs. de påviska) sine stillestånd för hållit. (1617). Thet vete vi, at landsens synder förtiena intet annat än straff. Teckn ther til hafve vi händer emellan. (1742).

β) i uttr. gå (o. d.) hand l. händer emellan, ur hand i hand (se mom. i). Uti en eller annan Landsort (skola) sådane skrifter .. löpa händer emellan. (1752). Boken går hand imellan. (1773). (1872).

b) i uttr. med prep. i, i sht förr äv. uti (jfr mom. i).

α) i uttr. som beteckna att ngt är l. kommer l. lämnas i ngns ägo l. besittning l. att ngn innehar l. äger ngt resp. kommer att inneha ngt osv., äv. att ngt står l. lämnas osv. till ngns förfogande l. disposition o. d.; i sht i sådana uttr. som vara, bliva, stanna, komma, falla, råka, övergå i ngns händer l. i händerna (förr äv. händer) på ngn, äv. i ngns hand, äv. i andra l. främmande händer, i annan l. (i lagspr.) i tredje mans hand o. d.; hava l. få ngt i händerna l. sina händer, äv. (ålderdoml., numera i sht i lagspr.) i handom, äv. i sin hand, i sht förr äv. i händer, förr äv. i handen; i fråga om makt, rättighet o. d. äv. ligga (förr äv. stå) i ngns händer l. i händerna på ngn o. d.; lämna (överlämna), i sht förr äv. giva, förr äv. antvarda, befalla, få, sätta, ställa ngt i ngns händer, äv. ngn i händer(na), ålderdoml. äv. ngn i handom, förr äv. ngn i hand(en) o. d.; i uttr. giva l. lämna ngn ngt i händerna o. d. stundom i överförd anv. med sakligt subj. Hans arvgods hade kommit (råkat) i främmande händer. Ha bevisen för ngt i sina händer l. i händerna. Ha medel i sin hand (att osv.). Giva ngn medel i händer(na) till ngt; äv. med sakligt subj. Spela ngn ngt i händerna l. ngt i händerna på ngn (gm list l. förräderi o. d. laga att ngt kommer i ngns besittning o. d.). The .. hafwa wp antwardath j hans naadis hender Stokholms stad. (1523). Wpbödh Andhers Bångie 2 gångien then panthenn, som hann j håndhen haffuer. (1592). Rättigheten at vthwälja och kalla Ewangeliske Predikanter, som tilförenne hade stått vthi the Äldstes eller Kyrkiones Föreståndares Händer. (1635). En ansenlig del af Kronans egendom hade kommit i enskildes händer. (c. 1780). Detta regemente har alltid varit i händer på de ypperste generalspersoner eller kungliga personer. (1780). Alla fästningar på denna ö (dvs. Fyn) föllo utan svärdsslag i Svenskarnes händer. (1831). Adeln, i hvars händer egentliga magten låg. Därs. 73. Ekenäs var nu i andra händer. (1834). Sedan egendomen kommit i tredje mans hand. En stor del af marken är (i Västmanland) .. i händerna på de många bruken. (1887). Man kunde ej tänka sig möjligheten att en högertidning välvilligt skulle gifva venstern i handom ett kärkommet stoff till valagitation. Borgenär, som för sin fordran har lös pant i handom. — särsk.

α') i numera obr. anv. Ther med få thij ingen viderlegningh eller rett som skadhan haffua j hondom (dvs. som ha lidit skadan). (1526). Efftherdy samma godz war honom betrodh och i hender skriffuitth. (1589). Jag består honom, som skaffar mig dem (dvs. de hemförda plantorna av tebusken) i händren, 100 dlr k:mt för sitt omak. (1763).

β') med avs. på brev, bok, skrift o. d., med betydelsen av besittning l. ägande o. d. försvagad l. förbleknad, bl. l. huvudsakligen med tanke på att ngt kommer att läsas av ngn, ”kommer under ngns ögon” o. d.; i fråga om bok ofta i uttr. som angiva att den (gm trycket) överlämnas åt allmänheten l. vinner (allmän) spridning o. d. Förmoder att min K. B. denne min skrifvelse .. i ingen annerss hondh later komma. (1625). Et pasquill det han fått i händer. Det Verk, hvars början nu öfverlemnas i Allmänhetens händer. (1790). Månn' af slump eller nyck boken i hand mig föll. (1872, 1889). Med boktryckarkonstens utbredning kommo .. tryckta kalendrar .. i folkets händer. (1925).

γ') med avs. på skriftligt meddelande o. d., i uttr. som övergå i bet.: tillställa ngn, överlämna åt ngn resp.: mottaga, resp.: komma ngn till handa o. d.; numera nästan bl. i uttr. få (dvs. erhålla) i händerna l. sina händer (ålderdoml. i handom) o. d. (NT 1526). (Han) skal .. scriffua itt skiliobreeff, och få henne j handena. (Bib. 1541). Skriftelig stemning bör svaranden i händer ställas. (Lag 1734). Mitt senare (brev) lärer och fallit min k. Farbror i händer. Knappt hade han fått brevet i handom förrän han störtade in i brödernas sovrum. (1926).

δ') i överförd anv., i uttr. som beteckna att ngn har (l. får) handgriplig visshet om l. erfarenhet av ngt o. d.; förr särsk. i uttr. ngt är l. ngn har ngt i händer l. handom rön, l. ngn har rön i händer l. handom (att l. huru) o. d., äv. bl. ngn har ngt i händer(na); numera bl. (folkligt, mindre br.) i uttr. ha l. få tron i händerna; jfr a α' slutet. (1522). Man achtar intit sådana (erfarenheter), förra än man haffuer thet i handom röön. (c. 1540). Menniskligh förnufft wil intet förra troo, än hon haffuer thet j hender. (1555). Så hafwe wi nu endteligen rön i handom, .. huru wi hafwe begått wåra stora bönedagar. (1710). ”Kan en tro det, och ändå bli salig? Jag ville helst ha tron i händerna”, tyckte räfven. (1881).

β) med avs. på person, i uttr. som beteckna att ngn befinner sig l. kommer l. överlämnar sig o. d. i ngns våld; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl., närmande sig de anv. som omtalas under 6. Falla i sina fienders händer. Lämna sig i ngns händer, förr äv. ngn i händer. (De) antwardadhe them (dvs. Paulus o. Silas) herskapit j hender. (NT 1526). Thet är gräszelighit falla vthi leffuandes gudz hender. Ebr. 10: 31 (Därs.). The .. gåffue sigh the Swenske i händer. (1561). (De komprometterande) Papperen ska jag ha, och sedan har jag Öfversten i mina händer. (1849). Jag öfverlemnar mig helt och hållet i edra händer. (1880). Ryssarne .. (hade) grymt handterat de personer, hvilka de fingo i händer. (1902).

γ) i uttr. som beteckna att ngn l. ngt befinner sig l. lämnas o. d. i ngns förvar l. vård l. förvaltning o. d., l. att ngn anförtros åt ngns omsorg (uppfostran, undervisning) o. d.; särsk. i uttr. (komma, vara, lämna ngn l. ngt l. lämnas) i goda l. dåliga händer o. d. Den sysslan kan man inte sätta i händerna på vem som helst. Taga saken i egen hand, dvs. själv taga hand om saken. Saken har råkat i dåliga händer. (1561). (Biskop) Athanasius (blev i sin barndom) allraförst befalat en Notario i händer, aff hwilken han bleff vnderwijst vthi Grammatica. (1635). Hon (kunde) intet falla i bättre händer. (1700). Det värf, som Riksens Ständer anförtro uti Herr Gouverneurens händer (dvs. prinsarnas uppfostran). (1756). Jag öfverlemnar Clemens i dina händer. (1859). Därmed (dvs. med valet av kurator) skulle (nations-)avdelningen komma i goda händer. (1920). — särsk. i uttr. (sätta o. d. ngt) i taka händer, se TAKA.

δ) i uttr. arbeta ngn i händerna (förr äv. i hand), äv. i händerna på ngn, arbeta till förmån för ngn, hjälpa l. understödja ngn (gm sitt arbete), befrämja ngns syften; äv. oeg. l. bildl., med sakligt subj. l. obj.; numera vanl. med bibegrepp av att hjälpen lämnas l. främjandet av ngt sker oavsiktligt l. mot ens vilja o. d. Bägge motsatserna ha .. arbetat hvarandra i händerna till en gemensam förvirring. (1839). I sjelfva verket synes du nu arbeta mig i händerna med afseende på vår hufvudsakliga fråga. (1866). Att dessa tilldragelser arbetade Augusts motståndsparti i händerna, var uppenbart. (1885). Industriarbetarne blefvo de som arbetade mest i händerna på sina blifvande klassfiender bönderna. (1890). (1909).

c) (†; jfr dock α, β) i uttr. med prep. under, betecknande att ngt befinner sig l. kommer i ngns besittning l. ägo l. förvar o. d., l. att ngn befinner sig l. råkar i ngns våld o. d., l. att ngn l. ngt står l. ställes under ngns vård o. d.; jfr b α—γ; stundom närmande sig o. svårt att skilja från 6 b. (Farao) satte honom (dvs. Josef) offuer sitt hws, och alt thet han hadhe lät han vnder hans hender. (Bib. 1541; Bib. 1917: lämnade han i hans vård). The penningar som vnder theras hand antwardadhe wordo. (Bib. 1541; Bib. 1917: som överlämnas åt dem). Han fick thet (dvs. slottet) igen på samma stundh, / .. Fick thet vnder sine hender. (1605). Till dess han blifwer fordratt och kommer siälf tillstädes in för Rätten, och blifwer Lagligen lefwereratt Rätten vnder hender. Huru vi vore fallne under Mördares händer. (1727). (1755). — särsk.

α) (numera i sht i juridiskt l. kameralt färgat spr.) i uttr. hava (ngt) under händer, förr äv. under hand l. under handen l. händerna, ha vård om (ngt), ha (ngt) i sitt förvar l. under sin vård l. förvaltning, omhänderhava (ngt); numera bl. i fråga om förvaltning av pänningmedel, särsk. (med pass. bet.) i uttr. under händer havande medel o. d.; förr äv. med avs. på ämbete, regering, domsrätt o. d.: sköta, innehava; förr äv. i uttr. få l. giva ngn (ngt) under händer o. d., få (ngt) under sin vård l. förvaltning resp. lämna (ngt) under ngns vård l. förvaltning o. d.; förr äv. taga (ngt) under hand, taga hand om (ngt). (c. 1540). Dett är skäligt, att hwar giör reede för dett han vnder händerne hafuer. (1634). Aldt det som till kånsternes behoof Jnkommer och han (dvs. konstmästaren) underhänder fåår. (1660). Det iagh nu i twå åhrs tijdh .. Poesios Lectionem extraordinariam under händer hafft. satte .. honom (dvs. Sigurd) till (att) hafwa Konungens Doom under händerna. (1691). Ej må then vara förmyndare, .. som hafver Kronones, eller andra sådana medel under händer. (Lag 1734). Så visa mig åtminstone stället (där Kristus blivit begraven), att jag må taga kroppen under hand. (1799). Kronans under händer hafvande medel. (1874). (1909; med hänv. till hava om hand).

β) (i vitter stil) i uttr. (försvinna o. d.) under ngns händer l. ngn under handen o. d., eg.: försvinna o. d., medan ngn har det i sina händer l. sin hand, övergående i bet.: försvinna osv. ”ur händerna på ngn” (se g). De skatter, som så (dvs. på sabbatsdagen) samlas(,) .. försvinna under Edra händer. (1808). Den materiella (värkligheten), som ju försvinner oss under handen. (1876).

d) (numera i sht i högre stil) i uttr. med prep. av, äv. utav, betecknande att ngn mottager (l. utkräver) ngt av ngn o. d., förr äv. att ngn lämnar l. släpper ngt ifrån sig l. mister ngt l. att ngt går ur ngns besittning l. ägo l. att ngn slipper ur ngns våld o. d.; jfr g. Att I godemän våre occasioner och tilfälle .. haffve .. lathedt så slätt falle oss utaff henderne. (1554). Gudh wil icke heller, at tu så skalt giffua alt vthaff henderna på tigh, at tu sedhan nödgas sielffuer tiggia. (1555). Ingen kan aff sin fiendes hand bätre komma, än tå han sigh honom gör vnderdånig. (1621). Af sina fäders hand hade han mottagit Limhamns kalkbruk. (1848). Hans blod skall jag utkräva av din hand. (Bib. 1917; Bib. 1541: vthu).

e) (†) i förb. från hand(en) l. handa l. händer(na), i uttr. som beteckna att ngt går ur l. icke (längre) befinner sig i ngns besittning o. d., l. att ngt berövas ngn l. går förlorat för ngn, går ngn ur händerna o. d.; jfr g. Ath slooth och Stadt icke kommer oss och riikit fraa henderna. (1524). Thetta timliga, som så snart skal gå oss jfrå hender. (1555). Att icke denne .. Condition må gå mig ifrån handa. (Jag) nuth .. ey spanne måhlen mehr än i twå åhr. Sedan togs dhen mig ifrån handa. (1739; under handgå).

f) (†) i uttr. (gå ngn, försvinna, mista ngt osv.) undan händerna, (gå ngn osv.) ur händerna (se g γ). Therföre äre j ock förbannadhe, så at all ting förswinner idher vndan hendrenar. (Bib. 1541). At lägenhetens punckt (dvs. det lämpliga tillfället) .. / Osz vndan händren går. (1714).

g) i uttr. med prep. ur, i sht förr äv. utur (jfr mom. i); jfr d, e, f.

α) i uttr. som beteckna att ngn mottager (l. utkräver) ngt av ngn l. att ngt överlämnas av ngn till ngn annan o. d. Hans blodh wil iagh kreffuia vthu tinne hand. (Bib. 1541; Bib. 1917: av). Ur hans (dvs. min faders) hand i min gick först hans slöjd. (1877, 1882); jfr i.

β) i uttr. som beteckna att ngn lämnar l. släpper ngt ifrån sig l. berövas ngt (som varit i hans ägo l. besittning o. d.) l. att ngt går ur ngns ägo l. besittning o. d., äv. att ngn slipper l. befrias ur ngns våld o. d.; i sht i vissa uttr., ss. släppa (förr äv. giva l. låta) ngt ur händerna (på sig) (jfr γ samt 3 c), låta ngt gå sig ur händerna (jfr γ), rycka ngt ur ngns händer l. ur händerna på ngn (jfr 3 c) l. ngn ngt ur händerna o. d., förr äv. komma ngn ur händerna o. d. (Gud) som H. M:tt uthur de falsche heluites händher .. nådeligen hulpitt haffver. (1612). Thet Turken ena reso inkrächtar, thet släpper han icke så lätt vthur Händerna. (1635). (Hans) Faders Regemente, hwilket .. war honom (dvs. den falske Demetrius) vthur händerna ryckt. (1671). Hwilken Rätt Kongl. Mayst. icke så lätteligen warder vthur händerne gifwandes. (c. 1676). Min Stambok, hvilcken för mig sedan .. vtur händerna kommen är. (1740). Att sålunda rådgifvarkallet skulle glida rådet ur händerna. (1891). En rikedom .., som sönerna till största delen låtit gå sig ur händerna. (1923). — (†) Han hade kofft (dvs. köpt) honum vdur henderne ett Trehuss, belegit her i Stocholm.

γ) allmännare, i uttr. som beteckna att ngt går förlorat för ngn l. går ngn förbi l. att ngn går miste om ngt l. låter ngt gå förlorat för sig (utan att begagna sig därav o. d.); ofta om fördel, gynnsamt tillfälle o. d. l. om tid o. d.; särsk. i vissa uttr., ss. gå ngn (förr äv. bl. gå), i fråga om tid äv. rinna l. glida ngn ur händerna, förr äv. händer; släppa ngt l. låta ngt gå sig ur händerna, förr äv. händer l. hand (jfr β). (Icke) låta tillfället gå sig l. (icke) släppa tillfället ur händerna. Men den occasionen en gong lather sig gåå uthur handh, fambler sedhan fåfengtt därefter. (1616). Segren gick honom ur händer. (1773). Det är vår egen skull, om vi låte dem (dvs. våra beredelsestunder) utan nytta gå oss ur händerna. (c. 1830). Han var utom sig af förbittring, att ett så skönt tillfälle gått ur händerna att jaga Turkarna .. bort från Europa. (1856). Att tiden och lifvet gledo henne ur händerna, kände hon allt emellanåt. (1903). Låta en fördel gå sig ur händerna. (1909). (Inte låta) tiden rinna sig ur händerna. (1923).

h) i uttr. gå (i)genom ngns händer (ngn gg hand) o. d., om egendom o. d.: komma i ngns ägo l. besittning o. åter övergå till ngn annan; om varor l. handel: förmedlas av ngn; äv. allmännare, om angelägenhet o. d.: ombestyras l. skötas av ngn. Gotzith gaar egenom saa mangemandz hendher. (1524). Handelen (på Gambiaområdet) gick .. nästan ensamt genom de sistnämndes (dvs. engelsmännens) händer. (1800). Ekonomiska angelägenheter gå genom Sturens hand. (1875).

i) i uttr. (gå o. d.) ur hand (och) i hand, äv. från hand till hand (jfr 3 c), för att beteckna ett flera ggr skeende ombyte av innehavare l. ägare (av ngt) o. d.: från den ene till den andre. Gården har under de senaste åren gått ur hand i hand (äv. från hand till hand). (c. 1755). En dylik slaf går .. ur hand och i hand. (1800). Bankosedlar .. löpa ur hand och i hand. (c. 1825).

j) (i sht vard.) i uttr. ur (förr äv. av) hand i mun (förr äv. ur handen i munnen), äv. från hand till mun o. d., för att beteckna att ngn icke äger l. kan anskaffa mera än som omedelbart åtgår för hans uppehälle; särsk. i uttr. leva ur hand i mun o. d.; äv. bildl. Fattig man haffuer inthet vtan aff hand och j mun. (1604). Lefva ur hand och i mun. (1741). Det går af hand i mun. (1875). I långa år måste han lefva från hand till mun. (1902). Vi lefde .. andligen taladt från hand till mun. (1910).

k) i uttr. med (två) tomma (förr äv. blotta l. blotta och tomma) händer o. d., utan att äga någonting, alldeles utblottad; särsk. i uttr. börja (ett företag o. d.) med (två) tomma händer, dvs. utan (rörelse)kapital. Wj .. komme tiil eth blått och vtharmadt Ryke mett thoma hender. (1527). (Han har) Leefft (dvs. lämnat) henne (dvs. sin hustru) medh blotte och tomme händer her qwarr effther sigh. Iag står med tomma händer och blott kropp. De (båda makarna) började med tomma händer. (1875). (1892).

6) i uttr. som beteckna att ngn utövar makt l. myndighet l. härskar (över ngn l. ngt), leder l. styr ngn l. ngt, skänker ngn l. ngt sitt beskydd o. d., resp. att ngn l. ngt står under ngns makt l. herravälde l. ledning l. beskydd osv.; särsk. (i sht i religiöst spr.) i fråga om Guds (all)makt l. styrelse l. beskydd o. d. (jfr a slutet, f, h); stundom mer l. mindre utpräglat övergående i bet.: makt, herravälde, styrelse, ledning o. d. Regera med kraftig, järnhård hand. Leda ngn l. ngt med fast, mjuk, smidig hand (l. fasta osv. händer). Man måste taga medh hårde händer vthi them (dvs. bönderna). (1600). Sedan .. (den unge mannen) för bittida vndsluppit sin hofmestares hand och vpseende. (1725). De händer, som osynligen hvälfva hela verlden i sin gång. (c. 1765). Herren vårt land / Hägne med faderlig hand. Med stark och nästan manlig hand förde hon (dvs. Agrippina) regeringstyglarne. (1835). En rättvis hand styr människors liksom borgars öden. (1878). (Norske statsministern Sibbern) bad .. att få nedlägga sitt ämbete, för hvilket behöfdes starkare händer än hans. (1892). — särsk.

a) i förb. med prep. i, i uttr. som beteckna att ngn l. ngt befinner sig (l. kommer) under ngns makt l. myndighet l. herravälde l. inflytande o. d., är beroende av ngns makt l. vilja o. d.; äv. i mer l. mindre genomförd bild; jfr b; särsk. i vissa uttr., ss. hava (stundom hålla) (ngn l. ngt) i sin hand, äv. i hand, stundom i sina händer (förr äv. i händerna), hava (ngn l. ngt) i sin makt, hava makt l. herravälde över (ngn l. ngt), äv. övergående i bet.: behärska, styra, leda (ngn l. ngt) o. d.; äv. i uttr. hava i sin hand att (osv.), hava i sin makt (att), ha befogenhet (att) o. d.; stå i ngns hand, förr äv. i ngns händer, vara beroende av ngns vilja l. avgörande, stå i ngns makt; förr äv. ställa l. giva (o. d.) ngt i ngns hand l. händer, överlämna ngt åt ngns avgörande, hänskjuta ngt till ngn o. d. Vara en lekboll i händerna på ngn l. i ngns händer. Vara ett redskap i ngns hand. Lägga avgörandet i ngns hand l. händer. Han hade henne fullständigt i sin hand. Ligga i händerna på ngn, (i sht vard.) vara (helt o. hållet) beroende av ngn, (låta sig) ledas av ngn. Allt står i Guds hand; jfr GUD II 3 g. Alla fiskar j Haffuet ware giffne j idhra hand. (Bib. 1541). Herrtill suaradhe hela rådith, att di hålla sigh widh K. M:tz breff och jckie sigie theremotth vtan stelle th[et] wtti öff[uer]hetennes hennder. (1590). Medhan then sanskyllige kyskheeten icke står vthi Menniskiones händer. (1635). När Swärd drages vth, står segeren i Gudz handh. (1665). Mig vti tine nåd bevar (o Gud), / Som alt i tina händer har. jfr 138: 6. I deras (dvs. soldaternas) hand hvilade Roms öde. (1833). Genom en sträng disciplin hålla soldaterna i sin hand. (1877). Sverige ansågs därigenom hafva lagt sina intressen i Englands händer. (1888). Jag hade mig själf i hand. (1902). Öfverheten hade ju i sin hand att förbjuda skriften. (1905). Att han i sin hand förenade både den militära och den politiska ledningen. (1928). — särsk. (i sht i religiöst spr.) i uttr. som beteckna att ngn befinner sig under l. överlämnar sig l. ngn l. ngt åt Guds (l. en högre makts) vilja l. makt l. beskydd; särsk. i uttr. anbefalla (i bibliskt spr. äv. befalla) sig l. ngn l. ngt i Guds hand l. händer o. d., anförtro sig l. ngn l. ngt åt Guds beskydd. Iesus ropadhe medh högha röst och sadhe, Fadher iach befaler min anda vthi thina hendher. (NT 1526; Bib. 1917: i dina händer befaller jag min ande). (Den döpta människan) haffuer sich medh alt thet hon ågher och förmåå giffuit j hans (dvs. Guds) hender. (1528). The rettferdighas siälar äro j Gudz hand. (Bib. 1541). (Jag) Befalar .. Gudharnar thenna saken j händer. (1603). Säll den, som i allt åliggande förtror sig i Guds hand! (c. 1765). Sedan du gjort allt hvad du sjelf kunnat, så lemna dig i Guds händer. Franzén Pred. 1: 237 (”327”) (1841). Anbefalla sig i Guds hand. (1885).

b) (†) i förb. med prep. under, i uttr. som beteckna att ngn l. ngt befinner sig l. kommer under ngns makt l. myndighet l. under ngns uppsikt l. ledning l. beskydd o. d.; jfr a samt 5 c; i fråga om person äv. betecknande att ngn står l. kommer under ngns befäl, är l. bliver ngns underlydande (i tjänst o. d.). Han befelte alla fånganar j fengilsena vnder hans (dvs. Josefs) hand. 1Mos. 39: 22 (Bib. 1541; Bib. 1917: lät .. stå under Josefs uppsikt). Att dhe (dvs. adelns privilegier) icke motte wahra under eenss hand eller Nyckell. (1644). Mine förmyndare under huilckas händer iagh ståår. (Kommendanten) har fästningen och manskapet under sin hand. (1711). Under Guds hand. (1807). — jfr: 12:te (juli) gick H:r Extraord. Envojen (Funck) till Herrans nattward under min hand. (1712).

c) i uttr. hålla sin hand, (förr äv. bl. hålla hand), äv. hålla en skyddande, stark, faderlig o. d. hand över (ngn), hava en beskyddande tillsyn över (ngn), beskydda (ngn); hålla (förr äv. hava) hand, äv. handen, äv. en sträng, allvarlig, noga, tillbörlig hand o. d. över, ngn gg med (ngt), övervaka, tillse, hålla uppsikt med (ngt) resp. strängt l. noga osv. övervaka l. tillse (ngt), i sht förr äv. övergående i bet.: skydda, försvara (ngt) l. upprätthålla (ngt) o. d.; förr ngn gg med att-sats utan inledande prep. Hålla en skyddande, faderlig hand över ngn. Konungen sjelf hade nu lofvat, sig deröfver (dvs. över det fattade beslutet) hand hålla vilja. (1594). Elliest i andra Cronones wärf må dee hafwe frij fordenskaph medh skiähl, och hållas strängh handh, at dee icke misbruuka. (1648). Öfver riksens stadgar och fundamentallag (må) hållas alfvarlig hand. (1723). Kammarkollegium fick en sträng befallning att hålla väl hand öfver medlen. (1856). Dock går det alls ingen nöd på dem, som han (dvs. hövdingen Torfinn) håller sin hand öfver. (1901). Hartmansdorff höll särskildt såsom t. f. hofkansler sträng hand med pressen. SvH IX. 1: 338 (1910). Vederbörande, som har att hålla hand öfver tjänstgöringens behöriga fullgörande. (1917).

d) i uttr. taga, i sht förr äv. draga (tillbaka) sin hand från (ngn l. ngt), förr äv. skjuta handen vid l. slå handen från (ngn l. ngt), undandraga (ngn) sin hjälp l. sitt stöd l. (ngt) sin medvärkan l. beskydd o. d., övergiva, icke längre bry sig om (ngn l. ngt); förr äv. (med anslutning till de anv. som omtalas under 9): upphöra med (ngt), lämna (ngt), avsluta (ngt). Han (dvs. Jesus) dragher sina hand jfråå oss, och offuergiffuer oss. (1530). Nebucanedsar, / Hwilken Gudh togh sin handh ifrå. (1605). Iag är nu så ledze och trötter wid dhen tractaten, så att iag nu will alldeles skiuta handen dher wid. Jag hade bort slagit handen från dig långt för detta. (1737). Innan vi taga handen från detta ämne, är ett och annat att tillägga. (1868). Om Frankrike komme till fred med sina fiender, skulle det draga sin hand till baka från Sverige. (1878). (1909).

e) i uttr. ha(va) l. få hand om (ngt l. ngn) o. d., se 13 f.

f) (i sht i högre stil, särsk. i religiöst spr.) i fråga om straff o. d. som ngn låter drabba ngn; särsk. i fråga om Guds straffdomar l. hemsökelser. Tijn hand (o Gud) war swår ofuer mich bådhe dagh och nat. jfr (Bib. 1541; Bib. 1917: dag och natt var din hand tung över mig). Ath man vdj tijdt tager saken medt then forredere hoop alffuarligen, och medt hårde hender före. (1542). Han .. ödmiukar sig under Guds agande hand. (1744). Herrans tunga hand hvilar öfver de hedna landen. (1870, 1883). — särsk.

α) i numera obr. uttr. (jfr β). Thin hånd (o Herre) är tryckt påå mich. (1526); jfr (Bib. 1541). Såsom Herren Gud hafwer ett godt Minne, så hafwer han och långa Händer, at ingen kan undlöpa hans straff. (1616).

β) (†) i uttr. Guds hand (jfr h), ss. benämning på kallbrand, se GUD II 3 c; jfr GUDS-HAND 1.

g) (i sht i vitter stil) i uttr. som beteckna att ngn övar tryck l. tvång på ngn l. ngt l. förtryck mot ngn o. d. l. att ngn utövar en förlamande l. förkvävande värkan på ngn l. ngt; ofta i överförd anv., med sakligt subj.; i sht i sådana uttr. som lägga en tung hand l. sin tunga hand l. sin hand tungt på ngn l. ngt o. d. (1835). Midvinters frost .. (har) lagt sin kalla hand / På domnad våg. (1858, 1887). (Innan) hypokondri och verldsleda hade lagt sin tunga hand på hans (dvs. Tegnérs) sinne. (1861). Karl XI:s tunga hand som efter enväldets befästande gjorde sig känd på alla områden. (1899). Frånsett några få år vilade .. censurens tunga hand över litteraturen under hela perioden 1718—1810. (1923).

h) (i sht i religiöst spr.) i uttr. Guds l. Herrens l. försynens hand, äv. en högre hand (jfr i β) o. d., äv. (i bibliskt spr.) Guds högra hand, i mera utpräglat symbolisk anv. ss. beteckning för Guds allmakt l. allsmäktiga vilja l. styrelse l. beskydd o. d. Gudz hand war medh honom (dvs. Johannes). (NT 1526). Tu .. hielper migh medh tinne höghra hand. (Bib. 1541; Bib. 1917: din högra hand frälsar mig). Han haffuer offuerskyyldt migh medh sinne handz skugga. (Bib. 1541; Bib. 1917: gömde mig under sin hands skugga). Vi hafva allt skäl att uti denna händelse se försynens hand. (1880). Dessa uppenbarelser af en högre hand i skenbart små ting. (1887). — särsk. i uttr. Guds hands plåster, se GUD II 3 e.

i) i uttr. högre l. lägre hand o. d., i vissa pregnanta anv.

α) (†) i uttr. högre l. högsta (ngn gg lägre) hand(en) o. d., högre l. högsta (resp. lägre) myndighet, ”högre l. högsta ort”. Adelen swarade: .. wela the (dvs. grevarna) icke förstå till rättelse i saaken, så hafwe wij till högre hand wår redress. (1655). Lägre hand. (1664). Som .. intet förbod aff högsta handen .. kommet. Effter befalning ifrån högre handen. (1750).

β) [eg. om Guds l. försynens ingripande; jfr h] jur. i uttr. (åtgärd av) högre hand, force majeure. Krig och åtgärder af högre hand. Termen force majeure .. plägar i svenskt juridiskt språkbruk återgifvas med uttrycket ”åtgärd af högre hand”.

j) [ytterst efter lat. manus mortua] i uttr. den döda handen, kyrkans döda hand o. d., om kyrkans l. andliga l. världsliga stiftelsers ekonomiska maktutövning (varigm egendom undandrages fri användning l. dispositionsrätt); i sht i fråga om förh. i de katolska länderna; äv. i oeg. o. utvidgad anv., närmande sig g. Partiväsendet ligger som en död hand över landet. Under medeltiden voro kyrkans ”döda hand” och feodalväsendet för ingen del egnade att framkalla dem (dvs. villkoren för ”fredens id”). (1874, 1877). (1895). (1906).

7) i fråga om utgivande l. bortskänkande av ngt (särsk. i fråga om gåvor åt fattiga l. behövande l. för allmänna ändamål o. d.), utövande av givmildhet l. välgörenhet o. d., resp. i fråga om mottagandet av ngt ss. gåva; vanl. mer l. mindre oeg. l. bildl. Öppna (förr äv. upplåta) sin hand för ngn, (i högre stil) visa ngn givmildhet. Sluta l. tillsluta sin hand, (i högre stil) vägra att giva ngt. Hålla handen (hårdt) om pänningpungen, vara snål. Giva o. d. med fulla, runda händer, äv. med rund, frikostig, givmild hand o. d. Strö omkring sig, ösa ut (pänningar) med fulla händer. Cat. 1567, s. C 7 b. (Att) j wille för Gudz skull och för en Christeligh Kärleek vplåta idra milda Hand för samme fattige Man. (1619). Menniskor .. tillsluta sin hand för nödens behof. (1808). Lyckan slösade med frikostig hand sina håfvor. (1839). Han tog icke sitt bröd af Guds hand (dvs. mottog det icke ss. en gåva av Gud). (1845). Det guld han .. förtjänade, gaf han ut med rund hand. (1899). Gjörwells ovana att i sina tidningar med fulla händer utströ blommor. (1902). Äfven för de föräldralösa har logen haft en ömmande hand. (1909). — särsk.

a) i numera obr. uttr. Endoch man myckit smörier tin hand (dvs. giver dig mutor). (1621). Jag ville önska att jag kunde göra Piper handen tung (dvs. muta P.). (c. 1700). (Hovmarskalkinnan Abelcrona) har .. i hemlighet visat både mig och mången annan en god hand i tysthet. (1842).

b) (numera bl. i religiöst spr., föga br.) i uttr. se ngn i händerna, förr äv. i händer l. i handen, bildl.: söka ngns hjälp; vara beroende av ngn l. ngns hjälp l. välvilja o. d.; äv. med bestämning inledd av prep. efter, förr äv. om: (vara nödsakad att) bedja om l. utbedja sig l. tigga ngt av ngn. Thet är bätre at tijn barn behöffua tigh, än at tu moste see them j henderna. (Bib. 1541). (Landtmarskalken) sade sig alldrig på dett sättedt wille rehsa åstadh Och see R(ikets) Rådh i handen. (1632). När man behöfver se andra i händerne om nödtorften. (1759). Om du icke undergifvet vill se Honom (dvs. Gud) i händerna efter allt. (1858).

c) i uttr. (giva, skänka o. d.) med varm hand, förr äv. med varma händer, eg. (numera i sht jur.): medan man ännu lever (i motsats till: gm testamente); numera ofta (vard.) övergående i bet.: ”av varmt hjärta”, gärna, villigt. Allt det där skänker jag dig med varm hand, bara jag blir av med det. BoupptSthm 1686, s. 784 a, Bil. (1687). Desse persedlar såsom gifne med värme händer i fadrens Lifstid. Gumman hade med varm hand gifvit bort det mesta hon ägde. (1862, 1880). (1909).

d) [efter motsv. uttr. i hebr.] (i Bibeln, †) i uttr. fylla ngn handen l. händerna l. ngns hand o. d., symboliskt för att beteckna ngns invigning till prästämbetet; jfr HAND-FYLLNING. Tu (Moses) skalt fylla henderna vppå Aaron och hans söner. (Bib. 1541; Bib. 1917: företaga handfyllning). Han giorde en lijffkiortel och affgudhar, och fylte enom sinom son handena, at han wardt hans Prester. (Bib. 1541; Bib. 1917: insatte genom handfyllning en av sina söner till präst åt sig). (1739; under handfyller).

e) i bildl. uttr. i vilka de båda händerna sättas i motsats till varandra (ss. beteckning för olika handlingssätt hos samma person) i fråga om givande o. d.; äv. i utvidgad o. överförd anv. Icke låta den vänstra handen veta vad den högra gör o. d. [efter Mat. 6: 3 (se första språkprovet nedan)], eg. i fråga om allmosegivande o. d.: hålla sin välgärning hemlig; numera ofta om inkonsekvent l. avsiktligt motstridande handlingssätt. Giva med ena handen och taga tillbaka med den andra; äv. i överförd anv., med sakligt subj. När tw will geffwa almoso, så läth thina wenstra hand icke weta hwadh then höghre gör. (NT 1526). Man må .. biudhe fiendhen medh den ene håndhenn fridhenn, och denn andre handhenn sabelenn. (1614). The tagha igen medh the(n) ena Handen hwad the medh then andra gifwit hafwe. (1635). (1866; i fråga om allmosegivande). Kan (väl, frågar Biberg) sedelagen gifva med ena handen, hvad den återtager med den andra? (1893).

8) med tanke på (den väpnade l. obeväpnade) handen ss. värktyg vid utövande av våld mot ngn, vid dödande av ngn, vid strid o. d.; äv. i mer l. mindre oeg. o. bildl. anv. Giva ngn ett slag med flata handen. Slå ngn med knuten hand. Lyfta (förr äv. upphäva) sin hand emot ngn (i sht i högre stil). Det kliar i händerna på ngn, (vard.) ngn känner stark lust att handgripligen tukta ngn l. att slåss o. d. Han (dvs. Ismael) skal wara en grym man, Hans hand emoot hwar man, och hwars manz hand emoot honom. (Bib. 1541). Uphäfver en slaf sine händer emot sin husbonde, .. gör han sig skyldig til döden. (1788). (Bib. 1917; se första språkprovet under a). — särsk.

a) i numera obr. uttr. (jfr d). Tijn hand skal wara then första offuer honom, at han dräpes. (Bib. 1541; Bib. 1917: först skall din egen hand lyftas mot honom för att döda honom). Hvad kraft lagen kan hafve, seden ded är kommit till händerne (dvs. till våldshandlingar l. strid). (1596).

b) i uttr. hand i hår och kniv i (äv. på) strupe o. d., eg. för att beteckna ett vildt slagsmål; ofta bildl. i fråga om bitter fiendskap, häftig tvist l. svår oenighet o. d. Mången kan icke thola ett Ordh, förr än Handh är i Håår, och Knijff i Strupe. (1665). Derföre borde också deras äktenskap blifva hårdt mot hårdt, ”hand i hår och knif i strupe”. (1848). (1909).

c) (i sht i högre stil) i uttr. bära (förr äv. lägga) hand, äv. händer, äv. våldsam hand o. d., förr äv. sin hand l. handen l. sina händer på (ngn), begå handgripligt våld mot (ngn), våldföra sig på (ngn), förr äv.: med våld gripa (ngn); stundom i mer l. mindre bildl. l. överförd anv., äv. med sakligt obj.; äv. i utvidgad anv., i uttr. bära (förr äv. lägga) hand (förr äv. handen) på sig själv l. sitt (eget) liv o. d., begå självmord. (NT 1526). The båro hender på henne. (Bib. 1541; Bib. 1917: grepo). När en bärer handen vppå sigh sielff, och tagher sigh sielff aff dagha. (1647). Nu hafva flere, i bråd skilnad, lagdt hand å then döda. (Lag 1734). Han lade hand på sig sjelf. (1834). Ifall de bure händer på drottningens majestät. (1871, 1888). De visste, att det var farligt att bära hand på en präst. (1922).

d) (†) i uttr. för hand (jfr 9 e), i fråga om dråp l. strid: med egen hand; man mot man; i handgemäng. (En) höfvidzman, hvilcken han för handh i desse dagar ihiälstucket hafver. (1613). Then Romerske Krijgzhäären .. höllo för hand medh the Hetrurier een Slachtning. (1626). (c. 1700).

e) (i sht i högre stil) i uttr. som särsk. framhålla ngn ss. den som tager ngn av daga, fäller l. dräper l. mördar ngn o. d.; särsk. i uttr. dö l. falla o. d. för, förr äv. av ngns hand; äv. dö för (förr äv. av) egen hand, begå självmord. Han föll för en lönnmördares hand. Tå han (dvs. Holofernes) om en natt war druckin worden, / Hon (dvs. Judit) honnom medh sin eghen hand förgiorde. (c. 1580). Han (dvs. sir Lionel) skall dömmas att dö af skarprättarns hand. (1829).

f) i uttr. som särsk. framhålla att en strid o. d. utkämpas med vapen i hand; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Med väpnad, förr äv. (en) beväpnad, förr äv. fäktande l. väldig l. värjande hand o. d., med vapen i hand, med vapenmakt. Bleking. oc then deel vdj norge. Som wij ffraa wor fiende k. crestiern. med veriande handt indtaget haffua. (1523). Thet Swabiske förbundz Förwanterne (ryckte) medh en bewäpnat Hand in vthi Franken. (1635). Landzbergh var med stormande hand (dvs. gm stormning) intagett. (1639). Den 31 Julii war Herr Nils (Stiernskiöld) medh fächtande Hand i Land för Pernau kommen. (c. 1676). Med väpnad hand skaffa sig rätt. (1830). Mot våld förslå ej ord och försäkringar, blott väpnad hand. (1912). jfr (†): Varder dråpare, eller then sitt lif förverkadt, .. utan värjande hand (dvs. utan motstånd med vapen i hand) dräpen. (Lag 1734).

9) med tanke på handen l. händerna ss. värktyg l. redskap för utförande av ngt, särsk. för uträttande av arbete av olika slag; ofta dels i uttr. som angiva att endast handen l. händerna användas vid det ifrågavarande arbetet osv., dels i uttr. där handens l. händernas arbete motsättes huvudets l. hjärnans o. d.; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Bruka, begagna sina händer (till ngt). Öva (upp) handen l. händerna. Lika skicklig i (äv. på) båda händerna. Arbeten som fordra en skicklig hand; äv. bildl. Räta ut en hästsko med blotta händerna. Leva av, föda sig med sina händers arbete, förr äv. av sina händer. Vara lätt, tung, stadig, säker, osäker på hand(en), ha en övad, lätt, tung osv. hand (vid utförandet av ngt). Göra ngt med lätt hand; äv. bildl.: lindrigt, försiktigt, hänsynsfullt. Bästa hand, (idrott.) i fråga om spjut- l. diskuskastning o. d., vanl. liktydigt med: högra handen. Sätta, äv. lägga sin hand till plogen (för att köra den); äv. bildl.; jfr g. Låna sin hand åt l. till ngt, lämna sin medvärkan till ngt. Han (dvs. Kristus) haffuer sina kastoskoffuel j sina hand, och han skal rensa sin logha. (NT 1526). Gudh .. boor .. icke vthi the tempel som medh hender vpbyghd äro. Apg. 17: 24 (Därs.). Iagh skal förgöra tijn belete och affgudhar jfrå tigh, at tu icke meer skalt tilbidhia tina henders werck. (Bib. 1541). Gudh hafwer .. / .. sielfwer saken vthfördt, / Medh sin mächtiga hand. Ps. 1695, 26: 8. Lefva af sina händer. (1769). Åkern plöjde han med egna händer. (1811). Vi ha i denna upplaga sökt rätta allt, som med lätt hand kunnat rättas. (1878). Hvar finna hufvud och händer till alla dessa mångfaldiga bestyr? (1898). Såväl tankens som handens män. — särsk.

a) i numera obr. uttr. (jfr f slutet, h slutet, i α, β, n, p α). Thenne Synden, then the medh Handen och icke medh Vpsåtet bedrifwit hade. (1635). En hel-gårds Bonde tjenar årligen 163 dagar med spann och 170 dagar med hand.

b) (i sht i högre stil) i fråga om handling l. värksamhet som avser hjälp l. vård o. d.; äv. bildl. Vi vilje se skälet, hvarföre det goda .. på jorden .. ofta vissnar mellan de vårdande händren. (c. 1830). Hon (dvs. Maria) måste åtnöja sig med ett herdestall, för att der utan bistånd af en hjelpande hand afbörda sig den gudomliga lifsfrukten. (1844). En diktare, en sångare, / .. han kval ock krämpor helar / med mild ock kraftfull hand. (1902). — (†) Then är ingen ähra wärd, / Som sin Wän ey hielper, / Ther han kan, med råd och hand; / Hwar som Nöden fordrar. (1649, 1668) [jfr hjälpa ngn med råd och dåd].

c) i fråga om utförande av musik; särsk. i uttr. högra resp. vänstra handen, äv. övergående i bet.: den del av klaviaturen (l. de noter) som spelas av högra resp. vänstra handen. Musik (arrangerad) för två, fyra, sex händer. Några hafva (vid orgel- o. klaverspelning) den vanan, at i högra handen allenast bruka fyra finger. (1739). Octavgångarne i venstra handen. (1884, 1888). (1917).

d) (i sht i vitter stil) i fråga om skriftställarskap l. bildande konst; ofta närmande sig bet.: stil, stilistisk förmåga, stilsinne l. stilkänsla o. d.; jfr i, j samt p slutet. Harmen satte pännan i hans hand, dvs. förmådde honom att skriva. Boken är skriven med ledig, skicklig hand, en mästares hand. Här stanar hand och hug, här kommer iag til korta. (1727). Baron Wirsén tyckes ha en vida ledigare hand då han skrifver Bränvinsförbud än Äreminnen. (1822). Med säker hand och i raska, träffande drag tecknar .. (Rydqvist) vitterhetens öden. (1878). Man anar strax (då man skymtar landet på avstånd) hvarifrån de japanska konstnärerna fått sin egendomliga tuschteknik och sin impressionistiska hand. (1908).

e) i uttr. för hand (jfr 8 d), i fråga om sömnad o. d. äv. i hand, för att särsk. framhålla, att ngt utföres med handen l. händerna (med l. utan enklare redskap l. värktyg), motsatt: maskinarbete l. fabrikstillvärkning o. d. Arbetad, gjord för hand. Så för hand. Brodera i hand. Skriven för hand (motsatt: maskinskriven l. tryckt); jfr 10. Den så kallade spikslagningen för hand. (1757). Sädens tröskning skedde .. för hand, medelst slaga. (1868). De gamla verktygen för tryckning (av titlar o. d. å bokband) för hand. (1882). En platt sula af bastflätor sys i hand. (1897). Lunds domkyrka .. är utförd i naturlig sten, sandsten, huggen för hand. (1901).

f) bildl., i uttr. (arbeta o. d.) med båda händer(na) l. med händer och fötter (jfr 1 a), i Finl. äv. [efter fi. käsin hampain] med händer och tänder, av alla krafter, med all gevalt. Skjuta på med båda händerna. Arbeta emot ngt (förr äv. för ngt) med händer och fötter. Ehuru .. Churländarn och Brandeburgern medh händer och fötter der emott arbetade. (1660). Biskop Gadolin .. hade arbetat med händer och fötter .. att blifva antagen i hemliga Utskottet. (1800). Thesleff arbetade (vid rektorsvalet) med händer och tänder för Ursin. (1845) i FoU 17: 53. (1909). — i numera obr. uttr. Här emoot stogo rijksens rådh med händer och fötter. (c. 1620). Illviljarena nyttjade Conjuncturen med båda händerne.

g) i uttr. lägga handen l. sin hand l. (numera vanl.) bl. hand, förr äv. händer(na) l. sina händer vid, förr äv. till, stundom på (ngt), förr äv. sätta handen l. sin hand (osv.) till (ngt), (börja att) sysselsätta sig med l. taga del i (ett arbete o. d.), arbeta på (ngt), gripa sig an med, taga itu med (ngt); förr äv. övergående i bet.: hjälpa till med, uträtta (ngt); i uttr. lägga hand vid äv.: behandla, handlägga (ngt), förr äv.: behandla (ngn), förr äv.: taga hand om (ngt) l. ingripa i (ngt); äv. i uttr. lägga sista handen vid (ngt), avsluta, fullborda (ngt), ngn gg lägga första handen vid (ngt), påbörja (arbetet med ngt); förr äv. i sådana uttr. som lägga en hjälpande hand o. d. vid (ngt; jfr b); numera bl. med sakobj., förr äv. med inf. (1596). Ähr dedh nu såden Saak som kan aff honom (dvs. ståthållaren) bättres, då skall han strax läggia der handh opå. (1624). Qwacksalfwarna och alla dem som otillåteligen lägga handen wid de siuka. Een swår ock långsam siukdoms börda .., at iag .. intet förmått mehr än ett paar Söndager sättia handen till mine Embetzsyslor. Om en hielpande hand lägges vid Åkerbrukets förbättring. (1755). För den orsaken lade åtskillige helige Män .. handen vid, at sammansättia en ordentelig berättelse. (1755). Då de med gemensamt biträde dervid (dvs. vid arbetet på kyrkans utvidgning) lägga händer. Lägga hand vid regeringsärendena. (1809). Snorre Sturlesons Brorsson, Olof Thordsson Hvitaskald, anses hafva lagt första och mesta handen härvid (dvs. vid de till Snorres Edda fogade språkliga undersökningarna). (1819). I sommar ämnar jag .. lägga sista handen vid den ofta afbrutna och ofta återbörjade ungdomsdikten Fågel Blå. (1841) i 3SAH XXXVII. 2: 32. (1909).

h) i uttr. ha(va) (ngt) för händer, sällan för händerna, stundom för hand, förr äv. för handen, vara sysselsatt med (ngt), hålla på med (ngt), arbeta på (ngt), företaga sig (ngt), hava (ngt) för sig, förr äv.: skola l. ämna företaga (ngt), förbereda, planlägga (ngt), hava (ngt) å bane; förr äv. vara för händer osv., vara under arbete l. förberedelse, hålla på att göras l. planläggas o. d., vara å bane; förr äv. taga (ngt) för händer, företaga sig (ngt), taga (ngt) under arbete. Then gullendske resen (dvs. det gotländska krigståget) som vj för hender haffue. (1524). Förhöre huad Söffuerin norby haffuer för handen. (1526). Om någhott förräderij hafver varit för händher. (1609). Intet arbet togs för händer denna dagen. (1781). Här är upror för händer. (1799). Har man en större byggnad för hand, bör (osv.). (1799). Man vet icke .., hvilka sånger och arbeten Petrarca hade för händer under .. åren 1348 och 1349. (1905). Under vallningen har .. (vallkullan) alltid något för händerna. (1910). — särsk. i numera obr. anv. Ther Gudz ord icke haffs för hender (dvs. brukas). (1555). Therföre, at han med några andra hafft kort för hender (dvs. spelat kort) i kyrkian. Att den Helige Ande har för händer att föra henne (dvs. människan) till den sanna tron. (1804).

i) i förb. med prep. under, förr ngn gg emellan, i uttr. som beteckna att ngt är l. göres till föremål för ngns värksamhet l. arbete, bearbetas l. utföres l. handlägges l. behandlas av ngn o. d.; särsk. (i skriftspr., numera föga br.) i uttr. hava (ngt) under händer, förr äv. under händerna, sysselsätta sig med (ngt), hålla på med (ngt), ha (ngt) under arbete l. utarbetande, ha (ngt) för händer l. i görningen, förr äv.: handlägga, behandla (ngt); äv. (numera knappast br.) i uttr. vara under händer, förr äv. under händerna, vara under arbete l. i görningen, om arbete o. d.: pågå, förr äv.: vara under handläggning, hålla på att handläggas l. behandlas; förr äv. i uttr. taga (ngt) l. taga sig (ngt) under händer l. händerna, taga (ngt) under arbete, företaga (ngt) till handläggning l. behandling o. d. (i handl. fr. 1593). Man skulle gifva dem godhe privilegier, som sådhane värck under händer tagha. (1640). D. 20 Junii .. blef .. Af Secreteraren Biörnklou upreciterat det som dagen tilförene (i kyrkolagskommittén) under händer hades. (1650). Herr David Lloyd i Oxfordt (har) ett wackert werk vnder händerne. (1706). Den under händer varande lagboken (må) skyndas till ändskap. (1723). Alt misslyckades och lika som tvinade under hans händer. (1751). Det förbund, som nu mellan Frankrike och Engeland var under händer. (1762). Sina mäster-prof en Phidias utbredde / Och marmorn liksom lif emellan händren vann. (1795). Huru 1625 års privilegier hufvudsakligen togo form under hans hand. (1877). Den nya psalmbok, som Jesper Svedberg hade under händer. (1905). — särsk.

α) (†) i fråga om läkares behandling av en sjuk. Then 2 Januarij är .. Mårtenn Tommesson bliffwin siuck, och ladhes vndher doctorens hondh. (1564). Öfver hundrade ä redan begrafne, som jag haft under mina händer uti samma sjukdom. (1791).

β) (†) i uttr. växa (ngn) under händerna, om arbete o. d.: växa medan man håller på med det, allteftersom det fortskrider. (1631). Arbetet .. börjar mot förmodan at växa under händerna. (1783).

j) (i sht i vitter stil; jfr dock slutet) i uttr. som beteckna att ngt skapats l. gjorts l. uträttats av ngn l. härstammar från ngns värksamhet o. d.; särsk. i fråga om konstnärligt l. litterärt arbete (äv. brev) o. d.; i sht i uttr. (utgå o. d.) ur ngns hand, (vara) av ngns hand o. d. Jagh ähr rätt engsligh att iagh icke fått något bref af din angenema handh på en långh tidh. (1703). De oräkneliga skrifter, som af hans (dvs. Coyets) hand ifrån trycket utgingo. (1788, 1802). Ren och herrlig måste hon (dvs. människan) ha gått ut af hans (dvs. Guds) hand. (1834). Bland de många prisade saker, som der (dvs. på Kristiansborg) finnas, .. äro .. ej alltför många af Thorwaldsens hand. (1842). (1896, 1899). — särsk. (vard.) pregnant, i uttr. gå l. komma ur händerna, förr äv. ur handen l. ur händer (på ngn), bliva undangjord l. färdig; förr äv. opers.; få ngt ur händerna, få ngt undangjort l. färdigt. Tet kommer aldrig ur händerne för Apotekaren utan står och sölar med receptet hela dagen. Allt skulle gå flinkt ur händer. (c. 1750). Civilministern fick ingenting ur händerna, som det heter.

k) i uttr. ha(va) sin hand (stundom en hand o. d.) (med) i ngt, äv. (ngt vard.) i spelet o. d., stundom (vard.) i fatet (förr äv. i sådet), taga (värksam) del i ngt, ha med ngt att göra, vara inblandad l. delaktig i l. blanda sig i ngt, ”ha ett finger med i ngt”; förr äv. slå sin hand i ngt o. d., ingripa i ngt, blanda sig i ngt, ”taga itu med ngt”; äv. i uttr. som beteckna att man undanber sig ngns inblandning o. d., t. ex. bort med handen l. händerna! (1569). Mars wil .. gärna hafwa Handen med i Faatet och regera. Derföre vore önskeligit, att det Ährewyrdige Consistorium behagade här uthinnan slå sin handh. Gud hade sin alszmechtuga och starcka hand i alt thet som sålunda sig tildrog och skedde. (1688, 1710). Jag hade ingen hand däri. (1773). Han vill altid ha sin hand med i sodet. (1807). Mer än de flesta hade .. (Horn) haft sin hand med uti de allmänna ärenderna under de sista 20 åren. (1863). Abbé Sieyes, Talleyrand och andra .., som haft en hand i denna vigtiga dags tilldragelser. (1871). Jag är .. oviss, om det är vår Herre eller djefvulen, .. som haft sin hand med i spelet. (1880). Bort med händerna! (1909).

l) (i sht vard.) i uttr. ha(va) hand l. (numera bl. ngn gg i förb. med negation) händer med ngn l. ngt, ha förmåga att handskas l. syssla med ngn l. ngt l. att uträtta ngt, ”förstå sig på” ngn l. ngt; i fråga om person äv.: ”kunna taga” ngn, komma till rätta med ngn; numera i sht i nekande sats; förr äv. få hand l. händer med ngn l. ngt, få makt över l. bukt med ngn l. ngt; äv. ha(va) god l. lycklig (förr äv. bekväm o. d.) l. dålig hand med ngn l. ngt, ha god l. dålig förmåga att handskas med ngn l. ngt osv. (1524). Hwar man icke håller barnen til Gudz ord och Christeligh tucht, warda the yhr och wilsint, så at ingen sedhan kan haffua hender med them. (1555). Fadren (hade) nu mera .. ingen hand med them (dvs. barnen). (1709). Med såret fick kirurgen inga händer. (1862). Mor Anna Stina .. hade god hand med sjuka. (1899). Almqvist själf hade alldeles ingen hand med pängar. (1903). Lars hade en dålig hand med djur. (1914). Det är bra roligt för dig, att du har så god hand med matlagning. (1925).

m) i uttr. ha(va) l. få l. lämna, stundom giva ngn o. d. fria (förr ngn gg lediga) händer, ha l. få l. lämna ngn full handlings- l. rörelsefrihet, ha l. få l. lämna ngn frihet l. bemyndigande (att förfara så l. så); binda ngns händer l. händerna på ngn, förr äv. ngn händerna o. d., beröva ngn hans handlings- l. rörelsefrihet. Att Hennes Maij:tt icke bindes henderne, uthan altidh .. må haffva frije hender. (1636). Nu (dvs. efter Greklands kuvande) ägde .. (Alexander) lediga händer, at utföra Fadrens plan emot Persien. (1766). De instructioner, .. som genom fruktan för ansvar bundo händerna på dem (dvs. befälhavarna i kriget) vid alla större företag. (1831). Åt Baner lemnades fria händer i kriget. (1836). Konungen (skulle) i afseende på valet af sina rådgifvare .. hafva fullkomligt fria händer. (1917).

n) (†) i uttr. se ngn på händerna, hålla uppsikt över ngn vid utförandet av ngt; äv. bildl.: (kritiskt) granska l. syna ngns åtgöranden. (1657; bildl.). (Åt apotekseleverna skall) ey anförtros at blanda tillsammans några purgantia, .. med mindre någon af Gesällerne är där hoos, som dem noga seer på Händerne. (1688).

o) (föga br.) i uttr. (såsom) med en hand, i ålderdoml. juridisk stil äv. med samnad (äv. samlad) hand, förr äv. med samnade händer l. med (en) enig l. samhällig hand, gemensamt, samfällt, i förening; med förenade krafter; enigt, enhälligt; förr äv.: på en gång (i fråga om rörelse). The vo[re] godhe (dvs. i borgen), m[edh] samnade hend[er] vidh wite M {marker} (dvs. tusen mark). (1526; uppl. 1929). At Alleman bör Starke stärckia, / Medh samhälligh både bön och hand. (1624). Ther wij (dvs. Justitia, Pax o. Pallas) kunde med een eenig Hand, / Bygg' ett Rijke. (1649). (Då ”marsch” kommenderas, skola soldaterna) medh hurtigheet alla tillijka, såsom medh Een hand commendet fullgiöra. (1679). Byamännen åligger, at med samlad hand genast igenom plöjande öpna dikerne. (1757). Byns alla innevånare (ville) med en hand hjelpa till. (1850, 1861). Stjäla med samnad hand. (1883).

p) metonymiskt för (o. ofta mer l. mindre utpräglat övergående i bet.): person som utför l. uträttar ngt; arbetande person, arbetare. Många Händer giöra lätt arbete. (1665). (När humlen är mogen) måste man sätta alla händer til arbetes at afhämta och plåcka. (1727). Se hur fattig han är i sin rikedom, utan en vänlig / Hand, som det tunga lättar och ger det lätta sin ljufhet. (1836); jfr b. Hur många händer nyttjar fabriken här? (1857). Den västra portalen (till Uppsala domkyrka) .. härstammande från samma händer, som reste tornen efter 1402 års olycka. (1901). — särsk.

α) i numera obr. uttr. (jfr β slutet). (Konung Filip lät) tilställa .. (de stupades) Enkior och omyndige Barn .. igenom trogne Händer theres Mäns eller Fäders .. Besoldning. (1635). At .. (fönstret) blefwe .. med nya galler emot wanartig hand fredadt.

β) (i sht i vitter stil) i fråga om författarskap l. bildande konst o. d.; ofta närmande sig l. övergående i bet.: skribent, författare; konstnär. Bysten är gjord av en skicklig hand. (1860). Ehrensvärds lif och mångsidiga verksamhet (hava) blifvit tecknade af flere händer. (1873, 1879). En kunnigare hand (skulle) säkerligen kunna anföra flera och bättre exempel. (1925). (†) Detta .. Brefvet har mig .. blifvit meddelat af en vitter Hand ifrån landet. (1757).

q) bildl., om person som är ngns värktyg l. hjälp vid utförande av ngt; särsk. i uttr. (vara) ngns högra hand o. d., (vara) ngns förnämsta hjälp l. stöd, ngns ”allt i allom”. Pallas står iag (dvs. Justitia) natt och dag til tiänst, / Iag är hennes högre Hand. (1649). Den yngste (av J. Stjernhööks söner) .. hade så väl i Riksarkivet som i embetsrummet varit sin blinde faders både öga och hand. (1837). Man ser endast handen, som straffar, icke hufvudet, som befaller. (1856). (Jungfru Spaak) blev återigen alla människors högra hand och hjälpreda. (1925).

10) [eg. en specialanv. av 9] i fråga om skrift.

a) i mera eg. bet., med tanke på handens användande vid skriften; särsk. i uttr. med egen hand o. d.; äv. i uttr. med hand om pännan o. d., förr äv. med styrd hand, i fråga om icke skrivkunnig person som håller sin hand på pännan, medan ngn annan skriver hans namnteckning. Helsning medh min Pauli hand. (NT 1526). Vi (hava) .. thette .. medh egne hender underskrifvidt. (1593). Truls person medh eginh handh. (i handl. fr. 1601). Jag hade en lätt hand och skref fort. (1780). (En handskrift med) rättelser af Lindskölds hand. (1875). Carl Fr. Andersson Johanna I M Nilsson med styrd hand. (1892).

b) (numera bl. i vitter stil, med ngt ålderdoml. prägel) handstil, piktur; förr äv. i förb. (sådan l. sådan) hand (till) att skriva o. d., där bet. ”handstil” måhända ännu icke är fullt utvecklad. Att studiosi, som tänkia til att komma i camaren, skulle winleggia sigh om en godh hand att skrifwa. (i handl. fr. 1627). Iagh tror han lärer ey kunna läsa min handh. (1711). Skrifva en vacker hand. (1760). En brådskande, stundom nästan oläslig hand. (1855). Sidor .. som röja en öfvad och rätt god hand. (1907) i KKD 3: XXI.

c) vad ngn skrivit, ngns egenhändiga skrift l. skrivelse; särsk. dels: egenhändig skriftlig förbindelse o. d., dels: egenhändig underskrift, namnteckning; numera bl. jur. i uttr. neka sin hand och förskrivning o. d.; förr ofta i förb. hand och segel (l. signet l. sekret) o. d. Lagde Oloff Larssonn ehn zedell fram j retthe, som war Ottor Larss[o]nns egienn hånndh. (1589). Dyre Eedher, starcka förplichtningar, Breeff, Hand och Segel. (1621). Rassmus Ludwichssons egen hand, dervtj förmäles (osv.). (1634). Sädan tillspordes Anders Hindrichsson, om han kände (dvs. erkände) sin handh under supplicationen. (1638). Bryta sin egen handh. (1647). Att sålunda mz thenne ransakning tilgånget är, .. attestere vij mz egne händerss och Signeters undersettjande. Nekar skuldenär sin hand och förskrifning. (Lag 1734). Försvärja sin hand. (1815).

d) (i sht i fackspr.) i fråga om handskrifter, närmande sig l. övergående i bet.: skrivare. Uppteckningar av gammal hand. Rättelser av annan hand, av yngre hand. (1820). Af olika händer gjorda anteckningar. (1879). Första handen i Isl. Annál. (1888). (1928).

11) bildl., med syftning på moraliska förhållanden, i uttr. ha(va) rena händer o. d., vara oskyldig l. oförvitlig, ha rent samvete (i ngt), söla l. fläcka l. smutsa sina händer o. d., besudla sig med brottslig handling o. d., ådraga sig moralisk skuld, äv. svagare: befatta sig med ngt l. ngn som kan skada ens rykte o. d.; med blodiga händer o. d., fläckad av blodsskuld; två (förr äv. tvätta) sina händer, eg. (enl. gammaltestamentligt bruk) om symbolisk handling varigm ngn renar sig från skuld, vanl. (utom i bibl. spr.) [i anslutning till berättelsen i Mat. 27: 24 ff. (jfr första språkprovet nedan)]: frånsäga sig delaktighet i l. ansvaret för (ngt). Pylatus .. toogh .. watn och tuådde sina hender för folkena, och sadhe, Oskyldugh är iach j thenne meenlöse mandzens bloodh. (NT 1526). Then som rena hender haffuer, warder stark bliffuandes. (Bib. 1541). Hon såg de förnämste Männ i Håfvet beredde til at söla sine händer uti sin Konungs blod. (1723). Ingen droppe af denna blod har befläckat mina händer! (1794). Vördig pastorn bör veta hvad folk han har för sig, och hvem han går in till, att icke hans händer smutsas, som det heter. (1838). Det var du, som ville det. Aldrig jag. Jag tvår mina händer. (1899). (1926).

12) metonymiskt om person (jfr 9 p) o. i därur närmast utvecklade anv. (jfr 19).

a) i uttr. första, andra, tredje, sista (osv.) hand, förste, andre, tredje, siste osv. man (i en serie där ngt går från man till man); i sht i uttr. ur, äv. från, i sht förr äv. av första osv. hand, utan mellanhand resp. med en mellanhand osv., i fråga om meddelande o. d.: ur förstahands- resp. andrahandskälla osv. (jfr c). Arrendera av andra hand. Ha en underrättelse ur första hand. Medhan sodane varur i Lybecke .. aff fempte, fierde och tridie hond kiöpte vardhe. (1550). Högsta vinsten fås, då varan säljes utur första och i sista handen. (1765). Personer, som stått genom andra eller tredje hand i beröring med händelserna. (1863, 1880). Man köper alltid bäst från första hand. (Castiglione) tar sig själf .. full ansvarsfrihet genom att låtsas ha hört dem (dvs. dialogerna) ur andra hand. (1907).

b) i uttr. på (förr äv. i) någon, en hand l. på flera, olika, alla osv. händer, hos ngn, en person l. flera, olika osv. personer; äv. med karakteriserande adjektiv; äv. övergående i bet.: på ngt, ett, flera, olika osv. håll l. ställen; förr äv. ngn gg i uttr. från flera l. olika händer o. d., från flera l. olika personer, från flera l. olika håll osv. At Tiärun (gm handelsmonopol) hålles i en hand och sitt prijs. (1661). Medlen .. (voro) utlånade på osäkra händer. (1804). En på flere händer uppdelad Regeringsmagts organiska sammansättning. (c. 1814). Genom dessa dödsfall samlades .. de betydliga Gustafvianska familjegodsen på en hand. (1830). Han har lyckats från diverse händer anskaffa de historiska kostymerna till en ”Helig Familj”. (1861). En fortgående koncentration af jordegendomen på ett fåtal händer. (1893). Spelet var rätt godt på de flesta händer. Handeln .. skapade stora förmögenheter på ofrälse händer. (1902). Full sysselsättning på alla händer. (1904).

c) (numera mindre br.) i uttr. från l. ur, förr äv. av (en) säker (förr äv. god) hand, ur god l. säker källa. Vij hafva af god hand, huru som the (dvs. polackerna) .. sökia alla lägenheter att turbera oss våra consilia. (1641). Detta visste jag då ur säker hand. (1788). Hava, veta ngt från säker hand. (1909). (1926).

d) [jfr 3 h] spelt. i fråga om kortspel, om den enskilde spelaren (särsk. med tanke på den ordning i vilken han har att spela ut), ävensom om den plats som en spelare intager med avs. på turen att spela ut. Spela från egen hand (motsatt: från träkarlen). Sitta i andra, tredje handen. (1807). Hva säjs på händerna? Joo, dä du som yttrar dej först! (1905). Förhand spelar ut, nästa hand sticker av. (1926). jfr (†): Jag .. höll smått till dess handen (dvs. turen att hålla bank) kom till mig, gjorde då två goda händer. (c. 1780) [jfr fr. main i bet.: förhand]. — jfr EFTER-, FÖR-HAND.

e) i andra, numera obr. anv. Hans af höge händer vthwärkade recommendationer. Stell dett (dvs. brevet) strax medh säker handh till honom. (1708).

13) i vissa stående förb. med prep., i vilka ordets eg. bet. numera är förbleknad o. hela prep.-uttr. för tanken mer l. mindre sammansmält till ett enhetligt adverbiellt uttr. Anm. Andra mera stående uttr. med prep. återfinnas ovan under 3 b, c, h, 4, 5 a—j, 6 a, b, 8 d, 9 e, h—j, n, 12 a—d.

a) i uttr. efter hand, förr äv. efter handen (i sht förr ofta sammanskrivet efterhand resp. efterhanden), äv. i förb. allt, stundom litet efter hand (resp. handen), förr ngn gg hand efter hand, successivt, gradvis, del efter del l. tid efter annan o. d.; allteftersom tillfälle gives l. det påfordras o. d.; allt vad tiden lider, (så) småningom. (1629). Oplästes cantzlijordningen, och gjordes påminnelse öffver dess puncta effter handen. (1636). Gud .. skal .. vplysa eder effter hand alt mer och mer. (1702, 1712). Luten tappas af, och slås på efter hand, alt som man ser inkokningen sker. (1743). Skrifsättet (kan) litet efter hand och med tiden jämkas. (1753). Högre blir stämningen allt efterhand. (1868). Framtiden finns icke; den födes efter hand stund för stund. (1891). (1902). — särsk.

α) artill. i uttr. eld efter hand, sådant eldgivningssätt att pjäserna inom batteriet skjuta turvis (från vänster). (1886).

β) i förb. efter hand(en) som, stundom bl. efter hand, i konjunktionell anv.: allteftersom. (1734). Efterhand Liébeault fördjupade sig i detta grundfenomen (dvs. suggestibiliteten) .. blev (osv.). (1914).

b) (†) i uttr. (i)från hand(en) o. d.

α) i uttr. (långt) (i)från handen l. handa, (långt) borta (från ngn l. ngt), avlägset. Epther wij äre szaa långt jfraa handena, och witte icke vtaff läglighetenn. (1535). Skrynhult .. är belägit .. migh ifrån handa 2 1/2 mijll dher iagh nu boendes är.

β) i uttr. gå ngn (i)från handa, gå olyckligt för ngn (jfr c ε). Alt skal thet gå honom jfrå handa. (Bib. 1541).

c) i uttr. för handen l. för hand l. för händer o. d. (i sht förr äv. sammanskrivet förhanden osv.).

α) (numera knappast br.) i uttr. ligga (nära) för hand(en) o. d., ligga (vara belägen) i närheten, ligga l. befinna sig (nära) till hands; ofta bildl.: ligga (ngn) nära, ”ligga nära till hands” (jfr h ζ), äv.: ligga i öppen dag; förr äv. i uttr. ligga (ngn väl) för handen o. d., vara välbelägen, ligga bra till (för ngn). Effter thet han (dvs. gården Ängsholm) ligger oss vedh andre våre gårdher så förhanden. (1554). Stadhen Demetrias som vthi alla måtto wäll för handen lågh. (1626). Det ligger nära för hand, att smidesjernskärl utmärka sig genom en större varaktighet. (1879) hos Aho Soldan 405.

β) (†) i uttr. komma (ngn) för handen (enst. för handa) l. för (ngns) händer, komma inom räckhåll (för ngn), erbjuda sig (för ngn); om person äv.: komma tillstädes; om händelse o. d.: förefalla. (Bib. 1541). Galt honom (dvs. Kristiern II) alt lijke, hwilken Man först förhandenne kom, then haffuer och så most bäre Konung Christierns tekn. (1547). Alt det kommer för hennes händer förstörer hon. Gladom är bättre / än sörjandom, / ehvad för handa kommer. (1818).

γ) (i sht i skriftspr.) i uttr. vara, i bet. β' äv. finnas för handen, äv. (numera föga br.) för hand, förr ngn gg för händer.

α') finnas tillgänglig l. till reds l. till hands, vara att finna l. tillgå (hos l. för ngn, på ngt visst ställe l. för ngt visst ändamål o. d.); stundom närmande sig o. svårt att skilja från β'; förr äv. om person: vara närvarande l. tillstädes l. till hands, befinna sig i närheten; förr äv. med indir. personobj. Påwans legat, som och tå förhanden war. (c. 1540). Hiskia .. wijste them .. alt thet j hans fatebwr för handenne war. (Bib. 1541). At han (dvs. ”krigsöversten” Lucius) skulle wara Biskoperna förhanden, så framt någet Vproor sigh yppade. (1635; lat. orig.: vt Episcopis præsto esset). Jag giör et jämmer-skri: strax är mitt folck förhand. (1732). Så snart litet vatten är för handen, alstrar jorden (på Sinaihalvön) några magra örter.

β') allmännare: föreligga, finnas (till), existera; jfr FÖRHANDENVARANDE, sbst. o. adj., FÖRHANDENVARO. (c. 1540). Effther ther elliest ingen bewijss wåre förhenden thet hanom någerledis ähr therum wordett tilkennegiffwit. (1562). Hwarest man, hustro, barn eller andra närskyldte ej äro för handene. (c. 1655). Ingen brådska, gamle drottar! Ingen fara är för hand! (1880). Om skäl till vägran prövas ej vara för handen.

γ') (numera föga br.) om tid: vara inne; förr äv. om händelse l. företag o. d.: försiggå, pågå, förehavas. At thet skulle lyckosambligha tilgåå som ther för handenne war. (1529). När Krijgztijder förhänder är. (1669). Jag gladdes at et så lyckligt tilfälle just nu vore för hand. (1782). Skymningen var redan för handen. (1838). (1872). jfr: Ingen olägenhet är för handen (dvs. för närvarande) att befruchta. (1640).

δ') (numera i sht i högre stil) vara (nära l. omedelbart) förestående, kunna väntas (snart l. när som helst). Gudz rijke är för handen, bätren idher, och troon euangelio. (NT 1526; Bib. 1917: nära). Krig är för hand. (1712). Ingen säker syndare tror at döden är nära för handen. (c. 1765). Undergången är för hand. (1830). Den stora omstörtningens tid var nära förhand. (1867). Julen var för handen. (1899). jfr (†): Oss är stoor geld förhanden at betale the Lubeske. (1529). jfr äv. (†): Dogh yppadhe sigh .. een annan nyy och närmare för handen olycka. (1626).

δ) (†) i uttr. hava, ngn gg äga (ngn l. ngt) för handen l. för händer, ha (ngn l. ngt) att tillgå l. förfoga över, ha (ngn l. ngt) till sin disposition l. till hands l. till reds l. i närheten o. d.; äv. allmännare: ha (ngt hos sig l. framför sig l. föreliggande för sig o. d.); äv. få ngt för handen, få till sitt förfogande, ”få tag i”, ”komma över”; äv. skaffa (ngt) för handen, anskaffa (ngt). Menniskian .. hafwer tre gräseligha fiender för handenne. (1526). Thu haffwer ther för honden alle wåre Swenske knechter. (1544). The skenckte honom .. (allt) hwadh the nemmast (dvs. närmast) finge för håndene. (1561). Skattmästaren .. skall .. skaffa för handen medell till dhe Pommerske och Wissmariske guarnisonerne. (1638). Ett .. värktyg, hvilket man lägger bort på ett säkert ställe för att altid äga detsamma för handen, då det kan behöfvas. (1771).

ε) (†) i uttr. gå för handen, opers.: hava framgång (jfr b β). Och Iudhanars äldstar bygde (tämplet), och thet gick för handena effter then Prophetens Haggaj och Sacharia .. Prophetia. (Bib. 1541; Bib. 1917: hade god framgång).

d) i uttr. i hand(en) l. händer(na) o. d.

α) (†) i uttr. vara i händer(na), äv. i handen, om tid l. händelse o. d.: vara (mycket) nära förestående, vara (nära) för handen, äv.: vara inne; jfr c γ γ', δ'; äv. hava ngt i händer(na), snart kunna vänta ngt, ”ha ngt inne”. Tidhen ær forlöpen oc pingxdagar ære j henderna. (1526). Effther man haffver innen kort tijdh her effter sijdhösten i händer. (1556). Morgon i händerna re'n! upp, sof ej längre, Mathias. (1832).

β) i uttr. gå ngn så l. så i händer(na), ålderdoml. äv. i handom, i sht förr äv. i hand, förr äv. i handa, utfalla så l. så för ngn, ”gå” ngn l. ske ngn så l. så; vanl. opers. l. med subj. av allmän natur (”sakerna”, ”allting” o. d.); numera vanl. med sådan adverbiell bestämning som ”väl”, ”lyckligt” o. d., förr äv. med adv. av annan innebörd l. med frågande adv. o. d.; stundom utan adverbiell bestämning: gå ngn i händer(na), gå ngn väl, lyckas för ngn. Giff oss tiilkenne hurw tiigh behager j then landtzende oc hurw tiigh gaar ther j hand. (1525). När oss går wel j hender, warde wij säker och leffue vthan Gudz fruchtan. (1555). Glädz icke åth them, som går illa i hender. (1614). När een altidh går väl i handa, då applaudera alla. (1639). Den all ting går i hand .. / Kan lätt för annors sorg en ymnig tröst bereda. (1698, 1713). Min kära Gosse, blif et Fån, / Så går dig all ting väl i händer! (1780). Allt gick henne .. i händerna. (1912).

γ) (†) i uttr. gå ngn i hand (enst. i handa), träffa, drabba ngn; äv. utan personobj.: inträffa. Större nödh går ingen i handh, / Än bortmista sitt fäd(er)nesland. (1623). Thet straff .. som Judomen fordom vnsades och gick omsider i handa. (1655). Så skal alt hwad rättwist önskas, / Efter önskan gå i hand. (1713). (1714, 1726).

e) i uttr. inpå händer(na), se g α.

f) i uttr. ha(va) l. få l. taga (ngt) om hand l. händer samt i de därmed liktydiga (eg. till 6 hörande) ha(va) l. få osv. hand om (ngt).

α) (†) i uttr. hava (ngt) om händer, ha (ngt) i sin ägo l. besittning, äga l. innehava (ngt); få (ngt) om händer, få (ngt) i sin ägo l. besittning, få tillgång till (ngt), ”få fatt” i (ngt), få (ngt) i sina händer. (1674). (Hon) hade och tient sigh vackert, att hon hade något om händer. Ho mycket fådt om hand, han gifve desto mera. (1750). Af de handlingar man fått om händer, finnes at ... (1798).

β) i uttr. hava l. få (ngt l. ngn) om hand l. (i sht förr) om händer, l. (i senare tid) hava l. få hand om (ngt l. ngn), ha l. få (ngt l. ngn) under sin uppsikt l. vård l. (ngt) i sitt förvar l. under sin förvaltning, äv.: under sin behandling o. d.; (komma att) ha vård om l. sörja för (ngn); (komma att) handhava l. omhänderhava l. förvalta l. sköta l. leda (ngt); förr äv. allmännare: befatta sig med (ngt); äv. mer l. mindre bildl. Det är frun som har kassan om hand l. har hand om kassan. Han duger inte till att ha hand om pängar. Om hon hade sådent (dvs. könsumgänge) m(edh) någen vthen sin ächte Man haft vm handh. som hafva eller få cronones upbörd om händer. (1719). Sedan hämnd och afund och ränker och låga afsigter af alla slag fingo hand om verkställigheten (av reduktionen). (1847). Om blott jag finge honom smått om hand, / Han skulle krypa, slicka, gå i band. (1849). De personer, som (efter min död) få hand om mina papper. (1887). Ha hand om barnen. (1909). (I blyvittsvärket) förgiftade arbetet dem som hade hand om det. (1927). jfr (†): Den opbörd dem hafwer warit om händer betrodd. (1664).

γ) i uttr. taga, förr äv. taga sig (ngt l. ngn) om hand l. (i sht förr) om händer, l. (i senare tid) taga hand om (ngt l. ngn), taga (ngt l. ngn) under sin uppsikt l. vård l. ledning, (ngt) i sitt förvar l. under sin förvaltning l. behandling o. d.; taga vård om (ngn); övertaga (ngt); åtaga sig (ngt l. utförandet l. skötseln l. ledningen av ngt), ombesörja (ngt); taga befattning med (ngt); stundom oeg. l. bildl., med sakligt subj. Detta arbete skall jag ta(ga) hand om. Strax Konungen med mig en Camererer sänder, / Som skulle taga sig min sak och rätt om händer. (1732). Gå nu; jag skall ta fångarna om hand. (1847). Redan nu (ha) åtskilliga landsting för sina områden tagit de döfstummas uppfostran om hand. Ge mig de der, så ska jag gömma dem åt dig, tillrådde mästaren och tog helt faderligt hand om sedlarne. (1879). Ryktet tager dock hand om hvad som uträttas. (1901). Att nu, då han själv ej kunde föra sin sak, en annan skulle ta den om händer. (1911).

g) i uttr. på hand(en) l. händer(na) o. d.

α) (†) i uttr. på (äv. inpå) händer(na), nära (inpå ngn o. d.); äv. bildl.; i fråga om tid: nära förestående (jfr c γ γ', δ' o. d α). Påschehälgen (är) på hendherne. (1649). Öfwerste Cobrons Leutnampt, hwilken i begynnelsen gick fienden hårdt på händerne. (1671). Emedan thenna faran .. föllier osz så när inpå händerne. (1697). (1740).

β) i uttr. ha(va) l. få l. giva l. lämna l. taga (ngt) på hand o. d., ligga l. stanna på hand l. ngn på händerna o. d.

α') i uttr. giva (o. d.) resp. få (o. d.) l. taga (ngt) på hand, förr vanl. på handen, giva resp. mottaga (ngt) i förskott l. ss. handpänningar (på överenskommen köpesumma, lön l. arvode för avtalat arbete o. d.); förr särsk. i fråga om städja (för soldat l. tjänare o. d.) o. fästmansgåva (till bekräftelse av ingången trolovning); numera ofta bildl. l. i allmännare anv.: giva resp. taga ut ngt i förskott, i uttr. giva (ngt) på hand äv.: utfästa sig till (ngt), utlova (ngt). Han .. skal giffua the knæckther een maanadt soldt eller halff ppaa handhen. (1524). M. Johan Balberere hafuer taget på hand otta Rikzdlr för han skulle curera hennes man. (Han) förährade .. hänne (dvs. sin fästmö, som han just friat till) een Specie Rdr på handen. Hvem som tager Penningar på handen är en värfvad Soldat. (1756). Jag skänkte henne två Riksdaler på hand, som städsel. (1805) i 2Saml. 3: 23. Du .. tar på hand af förströelsen innan din dagspenning är förtjent. (1836). Regeringen hade .. gifvit tämligen tydligt på hand, att den ville acceptera 1873 års kompromiss. (1892). (1914; bildl.).

β') (i sht i fackspr.) i uttr. som beteckna att ngn innehar l. förfogar över en vara l. har avtalad företrädesrätt till ngt o. d.; särsk. i uttr. ha(va) l. få l. lämna (ngt) o. d. på hand, ngn gg på handen, i fråga om öppet köp l. hyresavtal: ha l. få resp. lämna ngn erbjudande att köpa resp. hyra (ngt för visst pris, inom överenskommen tid o. d.); äv. oeg. l. bildl.: ”sitta inne” med (ngt). Ha en våning på hand (att hyra l. köpa). Att med en nyhet på handen strax kunna hoppa öfver den obehagligaste af explikationer. (1890). (Jag) Har några få (av det nya bolagets aktier) på hand. (1892). Offerera (en vara) fast på hand till den 15 augusti. (1909). (Om öppet köp) brukar det heta, att köparen fått föremålet ”på hand”. (1922).

γ') (†) i uttr. stanna l. ligga l. bliva liggande på hand l. ngn på händerna (jfr 4 a), om vara o. d.: stanna hos tillvärkaren l. säljaren, icke bliva försåld. På det Spannemålen .. ej må blifwa Landtmannen på händerne liggande. (1718). Om varan icke är god, så stannar hon dem på händerne. (1747). (1845).

γ) [jfr fsv. a flores handa, på Flores' vägnar, o. d.] (†) i uttr. på ngns hand, på ngns vägnar, för ngns räkning. Åtta alnar swart Polmet och femptan dusin knappar togh hon uth på min handh i Wexiö marknadt. (1666).

h) i uttr. med prep. till; särsk. i uttr. till handa o. till hands (i sht förr ofta sammanskrivna: tillhanda, tillhands).

α) i förb. till handa, ngn gg till hands (jfr ζ), förr äv. till hand l. händers (enst. till hände) l. till ngns hand o. d., i uttr. med bet.: hålla l. ställa ngt resp. hållas l. ställas resp. stå till ngns förfogande l. disposition o. d.; numera bl. i uttr. hålla ngn ngt till handa, tillhandahålla ngn ngt; förr äv. i uttr. med bet.: lämna l. giva l. skaffa ngn ngt (stundom utan indir. obj.: anskaffa), lämna ngt i ngns händer l. våld resp. komma l. råka i ngns besittning l. ägo l. våld (äv. om person). (1524). Wij .. wore kompne dieffuullen til handa, så at han hadhe oss vnder sich medh macht. (1530). Theras hws skola komma fremmandom til handa. (Bib. 1541; Bib. 1917: gå över i främmandes ägo). Han gaff thet (dvs. slottet) vp the Swenske til hende. (1558). The (dvs. svenskarna) toge in Slot, Städer och Land, / Antwardede them til Danskes hand. Därs. I 4 b. Att de (krigs-)fålket tillhanda bracht haffua. HSH 31: 436 (1638). Päder Andersson skall lefwerera sin syster samma godz till händers. Än stå er svärd och hjelm och sköld tillhanda. (1820). (Det) tillsattes i hvarje by en rättare, som mot betalning skulle hålla de resande till handa, hvad de behöfde. (1892). Om icke erinringen håller föreställningsmaterialet till hands, arbeta så väl fantasien som det logiska tänkandet trögt. (1896). — särsk.

α') [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) i fråga om fästning, stad, land, folk l. enskild person, i uttr. med bet.: underkasta sig l. bringa ngn l. bringas att underkasta sig ngn; om person äv.: (frivilligt) gå i ngns tjänst, bliva ngns man o. d.; i sht i uttr. gå ngn till handa (jfr γ). Vort kriigxfolk kom i gode motte in paa gulland oc ginge bönderne them strax til hande. (1524). (Konung Olaf den helige) toogh först Vikena in, kallade så sina wener til sich och begynte hylla landet sich til handa. (c. 1540). Edom och Moab skola gå them (dvs. Efraim o. Juda) til handa. (Bib. 1541). Greffue Christoffer til Oldenborg (tvingade) thett skånske ridderskappitt och adell at falla jfrån hertig Christian sig tilhånda. (c. 1585). Berdlukin drog Norder til Konung Harald, och gick honom til handa. (1697; isl. orig.: gerdiz hanns maþur). (Magnus Barfot) drog .. Elfven uppföre och tvang många Vestgötar att gå sig till handa. (1826). (1834).

β') [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) med avs. på slott, stad, landområde o. d., i uttr. med bet.: ”hålla” (innehava, förvalta) för ngns räkning. (1524). Ther forinnan ath samme her Johan icke kommen ær schal han (dvs. Jöns Västgöte) them (dvs. Viborg o. Nyslott) holla tiil waar handt. (1525). Mong slott och feste worde i long tijdh hallen honom (dvs. Magnus Eriksson) til handa, som konung Albrect icke vinna kunde. (c. 1540). (1664).

β) i förb. till handa, förr äv. till hand(en), i uttr. med bet.: sända l. föra ngt till ngn, tillställa ngn ngt resp.: komma i ngns händer (se 5 b), komma l. anlända l. inlöpa till ngn, mottagas av ngn; numera bl. (i sht i skriftspr.) i fråga om försändelse, skriftligt meddelande o. d., i uttr. komma ngn till handa samt elliptiskt ss. påskrift å brev o. d.: N. N. till handa; förr äv. i sådana uttr. som (komma osv. ngn) till god l. ödmjuk handa o. d. (1528). Sände vi nu e(ders) f(urstlige) N(åde) hermed ödmiukeligen til honde den förskrifning, som (osv.). (1593). E(ders) F(urstlige) N(å)des skrifvelsse är oss tillhande stäldt, genom en E. F. N:des eenspennere. (1614). Sadur han sofwer i ett diupt hool och foglar föra honom dricka til handa. (1679). Det har kort för detta Max: Ven: Consistorii gunstiga skrifwelse kommet oss .. till ödmiuk handa. Max:e Venerandi Consistorii Högtährade bref under d. 8 hujus nästl. .. har iag .. intet förr fått till handa än d. 22 ejusdem om affton kl. 9. Konungens förbud mot hela riksdagen hade ändtligen d. 17 Jan. 1714 kommit rådet tillhanda. (1855). (1904).

γ) i uttr. gå ngn till handa (jfr α α'), förr ngn gg till hands, vara l. stå ngn till tjänst (i l. med ngt), vara ngn behjälplig (med ngt), biträda ngn (vid ngt), tjäna ngn; ngn gg utan personobj.; förr ngn gg äv. i uttr. gå ngn till trogen handa (jfr ε). Gå ngn till handa med råd och dåd. I altt öffrigitt gånge han R(iks)Cantzleren till trogen handa. (1636). (1651, 1668). Att (rikets ständer) .. dervid (dvs. vid rådslagen) gå mig (dvs. konungen) och Riket troligen tillhanda. (1727). (c. 1755: til hands). Med andras göromål jag ingen går til handa. (1795). Ministrarnes functioner eller åligganden äro: (bl. a.) .. att gå honom (dvs. monarken) till handa med alla möjliga upplysningar. (1859). Flickor .. gingo till handa (på laboratoriet). (1927). — särsk. (i sht vard.) i uttr. gå frun till handa, om (i allm. yngre) kvinna (vanl. s. k. ”bättre flicka”) som har till åliggande att biträda frun i huset vid allahanda förefallande sysslor inom hushållet. Plats för ”en ung, huslig och anspråkslös flicka, att i ett bättre hus gå frun tillhanda”. (1890). (1909).

δ) (†) i uttr. gå l. komma (ngn) till handa l. hand, träffa, drabba, hända (ngn); i uttr. gå (ngn) till hand(a) äv.: ansätta (ngn) o. d.; äv. gå (ngn) väl till handa, gå (ngn) väl i händer (se d β). Eeldenn gick them (dvs. invånarna i den med storm tagna staden) för mechtigh till handh. (1605). Then som klok är, han kan sielfuer spå, / Alt hwad honom kan til handa gå. (1651, 1668). Ty kommer ehr god lycka till hand. (c. 1670). Emellertid har allt gått mig särdeles väl till handa. (1850).

ε) [fsv. til tro hand, efter mnt. to truwer hand (jfr anm. nedan)] (†) i uttr. insätta l. lämna o. d. (ngt) l. förvara l. anamma (ngt) till trogen hand (ngn gg handa), lämna (ngt) i förvar (hos ngn) resp. ha l. mottaga (ngt) till förvaring; hålla l. försvara (en fästning l. ett slott, en ort, ett landområde o. d.) ngn till trogen hand (ngn gg handa), hålla l. försvara (en fästning osv.) för ngns räkning, hålla till ngns disposition (jfr α β'); sända l. leverera o. d. (ngt) ngn till trogen hand (ngn gg handa), tillsända l. tillställa ngn (ngt), ställa (ngt) till ngns disposition. Någ(r)e peng(a)r som for:ne .. Marten Knutson hade .. samme hans gammel till trog(e)n hand att förware giffuit. Selff och Annet indomme skall till trog(en) hand hoss for:ne förmyndere foruaras. sade sigh willie lefuerere brefuet sin herre till trogen hanndh. Att staden (Riga) K: M:tt och Cronan till trogen hand må hollen blifwa. (1626). (1676). jfr: Denne förskriffnne söllff pannth .. skall stå wndhir trogien hånndh, thil dess (osv.). (1594). Anm. Uttr. har tidigast anträffats i den (med undantag för prep.) rent mnt. formen till tru(w)er hand(th). At .. (pängarna) ey wore hono[m] lånta vta[n] the woro jnsatta til truer hand nær hono[m]. (1526; uppl. 1929).

ζ) i uttr. till hands, förr ngn gg till handa, eg.: i närheten l. tillstädes (befintlig), inom (nära) räckhåll o. d., för handen, om person äv.: närvarande; numera vanl. övergående i bet.: till reds, redo, i beredskap, till förfogande l. tillgänglig, ”att gripa till” o. d.; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl.; i sht i uttr. vara (förr äv. vara ngn) l. finnas (förr äv. stå) l. hava (förr äv. hava sig) ngt till hands o. d.; i uttr. vara närmast till hands (att göra ngt o. d.) äv.: ”stå närmast till” (att göra ngt osv.). Jag har inga pängar till hands just nu. Alltid ha en ursäkt till hands. Du är närmast till hands att åta dig detta. Wore the (dvs. vissa böcker) .. mig til hands, kunde thetta kapitlet fullkomligare vtarbetas och vtkomma. (1716). En .. (för bortförande av döda kreatur) enkom giord släpa eller släda bör (då boskapssjuka grasserar) stå till hands. (1750). Uti hvart qvarter finnes en Commissaire de quartier .. (som) har sig til hands sine Huissiers och Sergeanter. Förruttnelse är lifvets anda, / stängs ej af vakt, är öfver allt tillhanda. (c. 1826). Kamrat, får du då aldrig nog af slagen, / Finns ingen yngre här till hands än du? (1848). Olycklig den, som icke genast hade rätta ordet till hands. (1892). (1909). — särsk.

α') (†) i uttr. ligga o. d. (ngn) väl till hands l. till handa, vara väl belägen (för ngn), ”ligga väl till” (för ngn); äv. bildl. Skirööboarnes odalsshaagar haffwa .. waret .. dhem wäll till handha belegne. (1716, 1726; bildl.).

β') bildl., i uttr. ligga (förr ngn gg vara) nära till hands, ”ligga nära”, icke vara avlägsen; i sht om tanke, förklaring o. d.: vara lätt l. naturlig att komma på, giva sig (nästan) av sig själv; äv. opers. med inf.: det är naturligt l. erbjuder sig naturligt (att), man kommer lätt l. gärna på den tanken (att) o. d. Frågan, svaret, skälet ligger nära till hands. Den .. gjorda sammanställningen af låta (ljuda), med T(yska) lauten, är nära till hands. (1850). Det låg närmast till hands att fatta elden dels såsom en god, dels såsom en skadlig gudamakt. (1873). (1925).

i) i uttr. under hand(en).

α) (†) i uttr. nära l. närmast o. d. under handen, nära l. närmast bredvid l. intill (ngn l. ngt) l. till hands (för ngn); jfr c α, g α, j α. Thet gelder (i striden mot Sören Norby) them mesth oppaa, som ther boo nesth wnder handena her wthinnan rama worth och riikitzins bestha. (1526). Efter thet att samma hemman ligger migh när under handen. (1608) hos Trolle-Bonde Hesselby 17.

β) i uttr. under hand, förr äv. under handen (förr stundom sammanskrivet underhand resp. underhanden), i tysthet l. hemligt, enskilt, privatim, icke öppet l. offentligt l. officiellt; särsk. i uttr. sälja (o. d.) under hand (motsatt: på offentlig auktion l. i öppen bod o. d.), köpa (o. d.) under hand (motsatt: i öppna handeln l. efter infordrade anbud o. d.). Ministern har under hand låtit mig veta l. meddelat mig att (osv.). Förhöra sig under hand om utsikterna. (1640). Man (hade) under hand .. förslag ifrån Hospodaren i Wallachiet, at (osv.). (1740). Göra uppköp under hand. (1842). (Den svenska regeringen) nöjde sig med att befalla sitt sändebud i Polen att underhand arbeta för Stanislaus. (1863). Uppgörelse under hand. (†) Blott det är illa gjordt, hvarmed man gör skandal, / Och fela underhand, är liksom inte fela. (1820).

γ) (föga br.) i uttr. under hand, efter hand, (så) småningom. Det återstår ännu (i fråga om porträttmålning) en hel hop småsaker, som man endast kan upptäcka under hand. (1879). (1898).

j) i uttr. vid hand(en) l. händer o. d.

α) (†) i uttr. vara (äv. finnas l. ligga o. d.) vid handen, stundom vid hand l. handa l. händer, befinna sig i närheten l. inom räckhåll, vara för handen l. till hands; om person äv.: vara tillstädes, närvarande; hava vid handen (osv.), ha till hands; hålla vid handen (osv.), hålla redo l. i beredskap; skaffa l. få vid handen (osv.), anskaffa, framskaffa; i uttr. få (o. d.) vid handen (osv.) äv.: (tillfälligtvis) få l. komma över, få i händerna (se 5 b). Om the begærede nagen vntsætning, at eder nadz folk tha vore vid handen. (1523). Huar ther strømer eller skoger wiidt handene liggia, som tiil saadan bergx brukan behøffues. (1524). Att een krigzmacht .. vidh handen och i beredhskap på all hendelsse hålles. (1616). Om icke hennes man vore ved handa, såge hoon gärna att närliggiande breeff bleffue lijkuäll öpnat. (1626). (En del innehavare av stångjärnshammare hava) antagit sådane (smeder) the hafwa kunnat få wid handen. (1637). Jag har ej boken vid hand eller til hands. (1749). För att .. vid handen skaffa hvad (som) .. behöfdes. (1875).

β) i uttr. giva, förr äv. lämna vid handen, förr stundom vid hand.

α') (†) tillkännagiva, kungöra (ngt), underrätta om (ngt), meddela (ngt), anföra (ngt); ofta med indir. personobj.; ngn gg med bestämning inledd av prep. om, betecknande det som tillkännagives osv. Rudbeck Bref 115 (1675). Huar til någre skäl kunde vid handen gifvas. (1696). Hvilket H. K. Maj:t allerunderdånigst skulle vid handen gifvas. (cit. fr. 1716). Om Ortens handtering och de tid efter annan dem förunte förmohner, får jag ock vid handen gifva. (i handl. fr. 1785). Tessin (har) .. underdånigst låtit gifva sin ankomst hit vid handen. (1847). (1885).

β') (numera föga br.) med sakligt subj.: giva tillfälle l. anledning till (ngt); ingiva, inspirera (ngt). Then phrasis .. gifwer widh handena tweggia handa at betenckia. (1655). Även de största författande mästare frestas .. att fela, genom att följa de .. idéförbindelser som rim äller rytm .. giva vid handen. (1897).

γ') (i sht i skriftspr.) med sakligt subj.: visa, utvisa, ådagalägga, antyda; i sht förr äv. med indir. personobj. Undersökningen gav vid handen att (osv.). (1679). Historien gifver oss vid handen at (osv.). (1782). Det var .. icke alldeles så bittida, som den skönas toilett syntes gifva vid handen. (1850, 1861). Ett närmare aktgifvande lemnar .. snart vid handen, att (osv.). (1881). Erfarenheten .. gifver .. vid handen, att .. olika åskådningar .. kunna göra sig gällande. Rudbecks berättelse .. strider flerstädes mot hvad protokollen gifva vid handen. (1899).

γ) (†) i uttr. taga vid handen, företaga (ngt), vidtaga (åtgärder o. d.). (1638). (Vid epidemier) blifver den enda omsorgen, at taga vid handen sådane författningar (dvs. mått o. steg), hvarigenom fahran för de friske må afböjas. (1747).

B) i oeg. o. utvidgade anv.

14) om den del av en handske l. vante som betäcker själva handen. Handen (på handsken för värjfäktning) skall vara rymlig, så att den icke tränger. (1925).

15) i utvidgad anv., om yttre delen av de främre extremiteterna hos djur; numera (utom i fråga om apor) nästan bl. zool. om den mot människans hand svarande delen av de främre extremiteterna hos fyrfotade ryggradsdjur o. fåglar; i fråga om apor (i sht i icke fackmässigt spr.) äv. om de bakre extremiteternas yttre del. Aporna ha fyra händer; jfr FYR-HÄNDT. Folket kallade altid framföttren på Siälen händer. (1745). Framfötterna eller händerna (hos en viss groda) hade 4 tåer, aldeles skilde. (1745). Tvåfingrad Myrslok med två tår på händren och fyra på föttren. (1764). Händerna (hos mullvaden) äro på den öfre sidan glest håriga. (1871). (1882; i fråga om fågelskelett). (1916). — (†) i fråga om ryggradslösa djur. (1754). Handen .. eller kräftklon. (1818). Den femledade handen (hos biet). (1878).

16) om föremål som till utseende l. funktion erinrar om en hand i bet. 1.

a) [jfr mlat. palma Christi; benämningarna åsyfta eg. den vita (för året nya) resp. den svarta (fjolåriga) delen av den handlika rotknölen hos ifrågavarande växter] i uttr. Jungfru Marias (l. Marie) hand (stundom händer), äv. Kristi hand, Jesu händer, Vår herres l. Herrans hand (l. händer), Guds hand, stundom djävulens hand l. Jungfru Marias och fanens hand o. d., folkliga benämningar på arter av släktet Orchis Lin., med handlikt delade rotknölar, särsk. o. vanl. om Orchis maculata Lin., fläckigt nyckelblomster; jfr HAND-GRÄS. Christi hånd. (c. 1550). J(ungfru) Mariæhand. (1638; om Orchis maculata Lin.). J(ungfru) Marias hand uthan fleckar på bladen med röd blomma. (1716; om Orchis angustifolia Rehb.). Vår Herres hand. (1751; om Orchis maculata Lin.; fr. Skåne). (Sv.) Herrans händer, Marie händer. (lat.) O(rchis) maculata (1838). Andra namn (på Orchisarter med handlikt delade rötter) äro: Guds hand, Jungfru Mariæ hand, Djefvulens hand. (c. 1870). Jessu händer = Fläckigt nyckelblomster (Orchis maculata). jfr: Af vextens två lökar kallas den vissnade (fjolåriga) Skams- samt den friska Jungfru Marias-hand.

b) om föremål som till formen liknar l. till sin användning o. d. kan jämföras med en hand; särsk. (i fackspr., i sht tekn.) om inrättning (å apparat l. maskin o. d.) som är avsedd att hålla l. gripa l. föra l. styra ngt o. d.; äv. i förb. mekanisk hand. (1823). Slagpressar, som med en mekanisk .. inrättning, matarnäfve eller mekanisk hand .. kallad, förrätta påläggning och borttagning. (1862). Ullen drages (i kammaskinen) af en slags mekanisk hand. (1885).

17) ss. måttsbestämning.

a) ss. längdmått (med tanke på den normala bredden av en människohand); numera bl. ss. ungefärlig längdbeteckning, i uttr. en hand bred l. en hands bredd o. d.; förr äv. ss. mera exakt mått, i sht i förb. tvär hand; jfr TVÄR-HAND; förr äv. bildl. Ther gingo listor om kring (borden) inbögda een twär hand högha. (Bib. 1541). (Vi) förakta .. allt kött, som icke har en hand brett fläsk på alla sider. (1655; rättat efter hskr.). Alexander ä' oss seen så när på händren, / Att nu een twärer Hand ä' millan Lif och död! (1688). Ungefärligen en hands bredd ofvan den inre knäledsknölen. (1838). (1896).

b) ss. ungefärlig(t) rymdmått l. beteckning för antal o. d.: så mycket l. så många som kan (kunna) inneslutas l. hållas i handen på en gång; ofta i förb. hand full o. d.; jfr HAND-FULL; i uttr. hand full äv. i oeg. l. överförd anv. ss. beteckning för ringa mängd l. antal: litet grand, några stycken. En hand full folk, soldater. Presten skal tagha ther aff (dvs. av mjölet) een hand full. (Bib. 1541). Tag Hweteklij och Kattost med röter och alt, aff hwarthera tree eller fyra Händer. (c. 1645). Börd, rikedom, jag lemnat Er, / En hand af mull mitt byte blifvit. (1788). Mäktiga odlade riken störtas ej af en hand full krigiska äfventyrare. (1819). Han hade repat händer fulla (av blommorna). (1865). Pigorna .. fatta en ”hand” linstjälkar (för att repa linet). (1914).

18) († utom i a o. b) ss. beteckning för plats l. riktning (i förhållande till ngn), övergående i bet.: sida, håll; äv. i mer l. mindre bildl. uttr. Sitia wedh mina höghre hand eller wenstra, står icke mich till ath giffua. (NT 1526). Adelen är allsamman på wår hand. (c. 1600). (Då) hälsan wijker från tijn Hand. (c. 1650). (Han) tordes .. intet sij till någondera handen. (1691). Åt minstone tyckes den puncten om balencen af Europa böra inrättas så generaliter, at vij måge kunna hugga på båda händer. (1707). (c. 1850; bildl.). — särsk.

a) (fullt br.) i uttr. på höger l. vänster hand (förr äv. handen), förr äv. på högra l. vänstra hand l. handen, på högra resp. vänstra sidan, till höger resp. vänster; förr äv. i uttr. till (den) högra l. vänstra handen o. d., till höger resp. vänster; förr äv. av högra resp. vänstra handen, från höger resp. vänster. Som Cypren begynte komma oss j sichtet, lothom wij thet liggia på wenstro handena, och segldom til Syriam. (NT 1526). Icke wijka hwarcken til then högra eller wenstra handen. (1648; bildl.). Begynn .. af högra Handen (vid sammanräknandet). (1690). Vi foro .. åt Rhodus, hafvandes allt på vänster handen fasta landet. (1712). Et rödt hus på vänstra hand två trappor opp. (1753). Titta dit åt, dit åt strand, / Ut åt sjön, på venster hand. (1769, 1790). När vi lämnat de sista klipporna bakom oss på höger hand. (1890). — särsk. bildl., i uttr. på vänster hand, i fråga om morganatiskt äktenskap. Låta viga sig med en kvinna på vänster hand. (1909). (1926).

b) (i religiöst spr.) i fråga om Kristus, i uttr. sitta på Guds Faders högra hand o. d., för att symboliskt beteckna hans makt o. herradöme (som givits honom av Fadern). (1526). (Jesus Kristus är) Vpstighen til himbla, Sittiandes på Alzmechtigh Gud Fadhers höghra hand. Cat. 1567, s. B 1 b. Du (Kristus) höjs från vansklighetens land / Till ära på Guds högra hand. (1893).

c) (†) i uttr. högra hand(en), eg.: rättigheten att gå till höger om ngn, övergående i bet.: försteget, företrädet (framför ngn). Sedhan .. (legaterna) hafwa satt sigh på Tzarens Hästar, opstijger een stoor träta .. emellan Legaterne och Stolnicken om högre handen (1669). Kungen gaf mig högra hand (dvs. lät mig gå till höger). (1783) hos Tegnér Armfelt 1: 90. (1834). — särsk. i uttr. taga högra handen, äv. [efter motsv. uttr. i fr., där main har bet.: förhand] bl. handen av ngn, bestrida l. beröva ngn företrädet, taga försteget för ngn; äv. allmännare: överträffa ngn, få överhand över ngn; i sistnämnda bet. äv. i överförd anv. med sakligt subj. o. obj. Vid hofvet har man mycket raisonerat deröfver, at grefvinnan Piper tagit vid sitt eget bord handen af Madame Robinson. (1707). (1791). Den hastigt och djerft kombinerande fyndighet, som .. ej sällan tar högra handen af skarpsinnigheten. (1846).

C) med starkt förbleknad bet., i uttr. som beteckna ordningsföljd, sätt l. förhållande o. d.

19) [anv. sannol. utvecklad ur 12 a] i uttr. i första, andra osv. hand (stundom handen), utan mellanled resp. med ett osv. mellanled, primärt resp. sekundärt osv., i första resp. andra osv. rummet l. ordningen; i uttr. i första hand äv. övergående i bet.: direkt, omedelbart; i sista, äv. yttersta hand, i sista rummet l. ordningen, sist, ytterst, slutligen, slutgiltigt; jfr FÖRSTA-, ANDRAHANDS-. Ett citat i första hand. Jag har uppgiften i första (andra) hand. (Sv.) I andra handen, (fr.) en sous ordre. (1807). Den ringa personal, som .. befunnits tillräcklig att i första hand vårda och förestå landskapernas styrelse. (1831). Geheimestatsrådet, som i sista hand afgjorde frågorna. (1869). Att det sökta Jaget är det, som i yttersta hand är mitt egentliga Jag. (1870). Förslaget går i första hand ut på att (osv.). Skriftspråket är .. ”ett språk i andra hand”. (1927).

20) i uttr. som beteckna sätt (på vilket ngt sker l. försiggår o. d.) l. förhållande o. d.

a) i uttr. på (sin) egen hand o. d., se EGEN 1 j γ.

b) (†) i uttr. på privat hand, på egen hand, privat; på eget bevåg. Att jag vågat på privat hand tillfråga Herr Doctor och Biskopen Tegnér härom. Äfven borde Engelskan, åtminstone på privat hand, föreläsas. (1843).

c) i uttr. på fri hand, se FRI 24 c.

d) i uttr. på tu man hand, äv. på två l. tre l. fyra osv. man(na) hand (äv. sammanskrivet tumanhand, tremannahand osv.), två resp. tre l. fyra osv. tillsammans l. i sällskap; i fråga om två: i enrum, för sig själva; i uttr. på tu man hand äv. substantiviskt: (förtroligt) möte i enrum, tätatät, rendevu. Ett samtal på tu man hand. (1807). Lomber en deux, eller på två man hand. (1817). På tre man hand tillbragte vi en glad afton. (1826; uppl. 1925). (Sångerskan) redogjorde .. i ett på tu man hand med någon gift väninna för de allra sista moderna i Paris. (c. 1885). Den unge eleganten hade det sällsporda nöjet att på tu man hand få träffa ”den sköna”. (1906). Vi hade ätit middag på tumanhand.

e) (numera knappast br.) i uttr. ha l. hålla (ngt) på reda hand l. händer, ha l. hålla noga l. väl reda på (ngt), ”ha (ngt) på sina fem fingrar”. Det der (dvs. fru Lenngrens förtjänster) ha grannarne på reda hand. (1887).

f) (†) i uttr. vara vid sådan l. sådan hand, i fråga om sjukdom: befinna sig så l. så. Din Svärmoder ähr nu wedh bettre handh. (1648).

21) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. i ssgr) i formen handa i förb. med ett föregående pron. l. räkneord: slags, sort(er)s; stundom tautologiskt framför ett efterföljande ”sätt” l. ”slags” o. d. Såsom the inga handra folk forachtade, så forachtade the ey heller noghro handa tungomål. (1531). Tije eller tolf handa slagz Miödh. (1615). På intet handa sätt. (1650). Här uppe (dvs. omkring Uppsala) är .. godt efter åtskillige handa foglar. (1731). — jfr ALLA-, EN(A)-, FEM-, FLERA-, FYRA-, INGA-, MARGA-, MÅNG(A)-, NÅGOR-, SEX-, TIO-, TREGGE-, TVEGGE-, VARJE-, ÅTTA-HANDA m. fl.

Sammansättningar (i allm. till 1): A: (jfr 2) HAND-ALFABET. alfabet (för dövstumma) som bildas gm olika inställningar av händerna o. fingrarna; alfabetiskt teckenspråk. (1846). (1922). —

-ANGEL. (†) gikt i händerna; jfr -SJUKA. (1639). —

(jfr 9) -ARBETA~020. arbeta med händerna (i motsats till andra slag av arbete); ofta i p. pr. ss. adj. (i handl. fr. 1805). Det handarbetande folket. (1860). (1889). särsk.

a) i fråga om (kvinnligt) slöjdarbete o. d.; jfr -ARBETE c. Ingen af dem (dvs. flickorna) tyckte om att handarbeta. (1898).

b) i p. pf. ss. adj.: arbetad (tillvärkad, gjord) för hand. Prima handarbetade skodon. —

(jfr 9) -ARBETARE~0200.

1) (numera föga br.) i allm.: person som arbetar med händerna, kroppsarbetare. Ljungberg 4: 280 (1863).

2) (i sht i fackspr.) person som utför ett arbete för hand. (Dessa maskiner) åstadkomma lika mycket arbete som några och trettio handarbetare. Bil. D, s. 3. —

(jfr 9) -ARBETE~020, äv. ~200. (hand- 1706 osv. handa- 1755—1795) arbete som utföres med händerna, manuellt arbete; i sht förr ofta om kroppsarbete (motsatt andra slag av arbeten). (1706). Förachta intet ärligt handarbete, som åch the helige propheter åch apostlar hafva idkat. Man (har) .. ansett handarbete vara något lägre och underordnadt i förhållande till läs- och skrifarbete. (1897). särsk.

a) (†) övergående i bet.: handtvärk; näring. Folkets myckenhet i ett land har altid skattats .. för modren till vittra konsters och handarbetens upfinnande. (1723). (1833).

b) om arbete som utföres för hand (motsatt: maskinarbete o. d.). (1772). Maskinarbetet blir ofta nog billigare än handarbetet. LB 4: 4 (1903).

c) om (i sht kvinnlig) hemslöjd; i sht om finare kvinnlig hemslöjd (ss. sömnad, broderi, knyppling, virkning, stickning o. d.); ofta konkret. Handarbetets vänner (förening stiftad 1874 med ändamål att uppmuntra o. i konstnärlig o. fosterländsk anda utveckla den kvinnliga hemslöjden). Lärarinna i handarbete. (1755). Hon förvärfvade sig tidigt en sällsynt konstfärdighet i de den tiden vanliga handarbetena. Äfven klostren sände sina handarbeten till marknaderna. (1897). Undervisningen i kvinnligt handarbete i realskolan.

Ssgr (till -ARBETE c): handarbets-klass. i skola.

-korg. korg till förvaring av (smärre) handarbeten.

-kurs. (1888).

-lektion.

-lärare.

-lärarinna. (1888).

-seminarium. seminarium för utbildning av handarbetslärarinnor.

-skola, r. l. f. (1820).

-undervisning~0020. (1865). —

(jfr 3, 13 h ζ) -ATLAS. (ss. uppslagsvärk avsedd) samling av kartor i bokform (vanl. omfattande hela jorden). Politisk, ekonomisk, geologisk handatlas. (1852). —

(jfr 9 e) -AVLÄGGANDE~0200, p. adj. (i fackspr.) i fråga om skördemaskiner o. hästräfsor: sådan att vid begagnandet avläggningen sker för hand. (1917). —

(jfr 9 e) -AVLÄGGNING~020. (i fackspr.) i fråga om skördemaskiner o. hästräfsor: avläggning för hand. —

-BAD. i sht med. (För neuralgiers behandling användas) retande fot- och handbad. (1898). —

(jfr 3) -BAGAGE. (mindre o. lättare) bagage som en resande själv medför o. har hand om (i järnvägskupé, ångbåtshytt o. d.). (1923). —

-BAK, r. l. m. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) avigsida(n) av handen. Inte gjorde hon sig besvär att torka av .. (handen), utan hon räckte handbaken åt systerdottern. (1911). —

(jfr 3, 13 h ζ) -BIBEL. bibel (av mindre format) avsedd för dagligt bruk. Min lilla handbibel, den jag i 44 år brukat hafver. (1712) hos Hagström Herdam. 2: 170. —

(jfr 13 h ζ) -BIBLIOTEK.

1) (mindre) samling av böcker (företrädesvis handböcker, lexika, uppslagsvärk o. d.) som är avsedd att begagnas vid ngns dagliga studier l. (vetenskapliga) arbete o. d.; referensbibliotek; i sht förr stundom närmande sig bet.: privatbibliotek. (1754). Bibliothekarie vid Konungens Handbibliothek. (1819). En liten läsesal .. med ett väl valdt handbibliotek på öppna hyllor.

2) ss. titel på bok l. serie av böcker som utgivits inom ett visst ämnes- l. litteraturområde l. för ngt visst syfte o. d. Hand-Bibliotek för Damer. Samling af Noveller .. och Theaterstycken. (1824; boktitel). Hand-Bibliothek i Trädgårdsskötseln. (1842; boktitel). —

(jfr 9) -BILA r. l. f., förr äv. -BIL. (i sht i fackspr.) handyxa; äv. (förr) om ss. vapen använd yxa. Handbilan .. (är) mindre än den förra (dvs. timmerbilan), med rak egg och 18 tum långt skaft. (1858). Yxan (handbilan) har intill senaste tider (i Sverige till 1906) användts af bödeln vid verkställande af halshuggning. (1922). —

-BJÄLKE, se HAN-BJÄLKE. —

-BOJA. vanl. i pl. Sätta handbojor på ngn, belägga ngn med handbojor. (1637). Tjufvars handbojor eller öfriga fängsel. (1856). —

(jfr 3, 13 h ζ) -BOK, pl. -böcker. [fsv. handbok (i bet. 2); jfr isl. handbók, t. handbuch, fr. manuel; efter mlat. manuale]

1) i allm.: bok (i sht av mindre format) som är avsedd för ständigt begagnande; särsk. o. numera vanl. om en kortfattad, men någorlunda fullständig översikt av ett ämne l. ämnesområde inom vetenskap l. konst o. d. l. i allm. redogörelse för l. beskrivning av l. vägledning i ngt; ofta: större lärobok, äv.: uppslagsbok; stundom allmännare: kompendium, lärobok, handledning, vägledning. (Lat.) Enchiridion .. (sv.) handbook. VarRerV 33 (1538). (Luthers fabler äro nu) vthi een lithen hand Book författade. (1603). (1799; om lärobok). En någorlunda fullständig handbok i vårt svenska språks ljudlära, beteckningslära och aksentlära. (1885). jfr RESE-, SEGEL-, STUDIE-HANDBOK m. fl.

2) bok som innehåller en sammanfattning l. översikt av den kyrkliga ritualen; särsk. om den för prästerskapet avsedda handledningen innehållande den för svenska kyrkan fastställda ritualen för gudstjänster o. andra kyrkliga förrättningar jämte tillhörande böner m. m.; kyrkohandbok, liturgisk handbok. (1529). Wijgzlen förrättes med the Böner och Sånger, som uti Handboken finnas införde. (1686). (1838). SvH 2: 543 (1905). jfr KYRKO-HANDBOK.

3) (†) bok som ngn har till hands för att däri göra anteckningar; anteckningsbok; dagbok. (1639). Den studerande Personen .. läser Böckerna .. och vthur dem i sin Handbook det aldrabäste vpplåckar. (1683). (1764). —

(jfr 9 e) -BOKA, -ning; -are. (förr) bärgv. boka (malm) för hand (medelst handhammare); i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning o. -are. (1788). Handbokad malm. Handbokning .. bibehöll sig på sina håll långt in på 1800-talet. —

(jfr 3) -BOLL. idrott.

1) (mindre) boll som kastas för hand l. framdrives medelst slagträ o. d. (motsatt: fotboll m. fl.); äv.: spel som spelas med dylik boll. Spela handboll. (1790). Spel med liten fylld handboll och utan slagträ. (1905).

2) större luftfylld boll (fotboll) som spelas med händerna; äv. om dylikt bollspel. (1919). —

-BOLL-SPEL. idrott. jfr -BOLL 1 o. 2. (1914). —

(jfr 9 e) -BORR. i sht tekn. o. bärgv. borr som kringvrides med händerna (motsatt: maskinborr). (1788). (1920). —

(jfr 9 e) -BORRA, -ning. i sht tekn. o. bärgv. borra för hand; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Handborrade hål. —

(jfr 9 e) -BORRMASKIN~002. tekn. o. bärgv. borrmaskin vid vilken borrens rotering åstadkommes medelst en vev som vrides för hand. —

-BORR-SKAFT. tekn. (med bröststöd o. svingel försett) skaft till en handborr; äv. om handborr i dess helhet. (1839). (1912). —

(jfr 9 e) -BORSTE. (i sht i fackspr.) (mindre) borste varmed borstning sker för hand (motsatt: maskinborste). (1881). —

-BRED, -BREDD, se D. —

(jfr 10 a) -BREV. (hand- 1642 osv. handa- 1655—1906 (arkaiserande). hande- 1629) [fsv. handbref; jfr t. handbrief, fr. lettre de la main] personligt (egenhändigt) brev från ngn högt uppsatt person (i sht regent, högre ämbetsman o. d.); numera ofta med tanke på ett dylikt brevs mera privata l. förtroliga karaktär (motsatt: officiellt meddelande, ämbetsskrivelse o. d.); stundom allmännare: egenhändigt l. personligt l. privat brev. (1629). Hans May:tz handbref til Kongl. Rådet och Gen. Gouverneuren i Pomern, Gr. Nils Bielke. (1740). Kejsaren skall nyligen uti et handbref gifvit Preussiska Hofvet tilkänna sin böjelse til Fred med Porten. Det sätt, hvarpå chefen för landförsvarsdepartementet genom enskilt handbref begärt undersökningen. En dag i november mottog chefen för uravdelningen .. ett handbrev från friherrinnan Carlén-Federle. (1926). —

(jfr 13 h β) -BRINGA, v. (†) bringa (ngn en skrivelse o. d.) till handa; anträffat bl. i p. pf. H:r Öfwersten och Commendantens (C. G. Skyttes) skrifwellse är migh handbracht. (1704). —

(jfr 9 e) -BRODERA; jfr -BRODERI. brodera för hand; i sht i p. pf. Fina handbroderade Linnenäsdukar. (1926). —

(jfr 9 e) -BRODERI. broderi som utföres l. utförts för hand. Sidenvestar med handbroderi. —

(jfr 9 e) -BROMS, r. tekn. broms som skötes för hand (motsatt: mekanisk broms o. d.). —

(jfr 9 e) -BROMSNING. tekn. bromsning för hand (med handbroms). (1902). —

(jfr 9 e) -BRÅKA, r. l. f. (i sht i fackspr.) handredskap för bråkning av lin o. d. —

-BYGEL. (i fackspr.)

1) till 1; på värja o. sabel: (handen skyddande) bygel som utgår från parerstången o. är fäst i greppets övre ända. (1888).

2) till 3: bygel över avtryckaren på ett gevär, varbygel. (1852). (1891). —

(jfr 3) -BÅGE. [fsv. handbughi; jfr isl. handbogi] pilbåge som spännes o. avskjutes med händerna (motsatt: armborst, låsbåge o. d.). VarRerV 35 (1538). Detta folcket (dvs. lapparna i Kemi lappmark) äre myket behändige medh .. Stålbågars och handbogars Skiutande. (1674). (1893). —

(jfr 3, 9) -BÅR. (i sht i fackspr.) bår som bäres (av två personer) med händerna (motsatt: skottkärra o. d.). (1690; omtalat ss. trädgårdsredskap). (1886). —

-BÄCKEN. (numera ngt ålderdoml.) handfat. VarRerV 30 (1538). (1850). —

-BÄLG, förr äv. -BÄLGA, r. l. f.

1) (†) till 1: bälghandske. Drängen Jacob Jonsson återfår (vid trolovningsskillnaden) alla the gåfvor som han Pigan Ingierd Nilsdotter förärat samt i förlikning Tre Riksdahler 16 skilling och 2:nne st. handbäljor.

2) (i sht i fackspr.) till 9 e: blåsbälg som skötes för hand, handpust. (1779). —

-BÖJARE, r. l. m. anat. benämning på de å underarmens framsida belägna muskler som åstadkomma handens böjning; särsk. i uttr. inre o. yttre handböjaren. (1874). (1905). —

(jfr 2) -BÖJNING. särsk. gymn. Famnst(ående) handböjning uppåt och nedåt. (1888). (1895). —

(jfr 3) -BÖSSA. [fsv. handbyssa] (i fråga om äldre förh.) eldhandvapen (bössa, gevär, pistol o. d.; motsatt: hakebössa, ”kärrebössa” o. d.). (1640). Pistohler och Handbyssor. (I Perugia skall man år 1364 ha förfärdigat) 500 st. en tvärhand långa handbössor. (1906). —

(jfr 9 e) -CIGARR. (i fackspr.) handgjord cigarr. (1899). (1906). —

(jfr 3, 9) -CIRKEL. passare (motsatt: stångcirkel o. d.). (1644). —

-DELAD, p. adj. bot. om blad: handformigt delad. (1845). (1888). —

-DJUR.

1) paleont. (äldre) benämning på ett antaget stort däggdjur (Cheirotherium) av vilket man funnit handliknande fotspår. (1857). (1877). (1925).

2) (mindre br.) zool. i pl., benämning på den ordning av däggdjuren som omfattar människan o. aporna (Primates). (1874). —

(jfr 3, 9) -DOCKA, r. l. f. (i fackspr.) med handtag försedd, tung klots (av trä l. järn) som användes för nedslagning av pålar, nedstötning av stenar vid stensättning o. d.; ”jungfru”. (1834). (1898). —

(jfr 9 e) -DRIFT. (hand- 1885 osv. handa- 1742) (i fackspr.) förhållande(t) att en apparat o. d. drives för hand; jfr -DRIVA, v. —

(jfr 3, 9 e) -DRILL. etnogr. primitiv inrättning för frambringande av eld, bestående av en pinne som hastigt kringvrides mellan händerna o. ett underlag mot vilket pinnen vid kringvridningen gnides, båda av hårdt trä. —

(jfr 3, 9 e) -DRIVA, v., -ning.

1) (i fackspr.) driva (en apparat o. d.) för hand; anträffat bl. i p. pf. (1899). Handdrifna och automatiskt drifna (”tippare”).

2) bärgv. driva (en ort) för hand; anträffat bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Kostnaden .. är .. i regel något högre för maskindrifna än för handdrifna orter.

3) (i fackspr.) bearbeta (metall) l. tillvärka (föremål av metall) gm drivning för hand; anträffat bl. i p. pf. Handdriven koppar. Handdrifna ljusstakar. —

-DUK. (hand- (han-) 1643 osv. hande- 1697) fyrkantigt l. rektangulärt, fållat stycke av linne- l. bomullsväv o. d. avsett att torka sig på (eg. torka händerna på) efter tvättning l. bad o. d.; äv. (i sht i ssgr) om dylik duk avsedd för torkning av disk l. för damning m. m.; förr äv. om servett; jfr HAND-KLÄDE. (1643). Serviette, (dvs.) handduk. (1716). Om två personer av olika kön torka sig på samma handduk ock på samma gång, så bliva de (enl. folktron i Smål.) kära i varandra. (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 373. Lik sänktes i äldre tider i graven med långa handdukar. Budk(Vasa) 1922, s. 87. jfr AVRIVNINGS-, BAD-, DAMAST-, DAMM-, DISK-, DOP-, DRÄLLS-, KNIV-, KÖKS-, LÄRFTS-, PARAD-, PORSLINS-, SILVER-, TOALETT-HANDDUK m. fl.

Ssgr: handduks-dräll.

-hylla, r. l. f. hylla för förvaring av handdukar.

-hängare, r. l. m.

-lärft.

-ställ.

-torkare, r. l. m. ställning varpå handdukar upphängas till torkning. —

(jfr 3) -ELDVAPEN~020. (-eld- 1844 osv. -elds- 1873) i sht mil. lätt eldvapen som är avsett att hanteras av en man (gevär, karbin, pistol, revolver m. m.); eldhandvapen. —

-EMELLAN, se HAND 5 a. —

(jfr 13 h ζ) -EXEMPLAR. exemplar (av en bok o. d.) som ngn har för ständigt bruk. (1906). —

(jfr 2 b ζ) -FALLEN, p. adj.; -fallnare (mindre br., (1885), nr 122 A, s. 3). modlös, försagd, rådlös; förbryllad, förvirrad; äv.: häpen, bestört, perplex. (1678). Vid dessa ord såg Greta så glad ut, att Anders stod alldeles handfallen. (1840). Inför denna växande förbittring (hos adeln) stodo riksråden handfallna. (1877). Den inhemska kritiken tyckes i början stå litet handfallen inför detta ovanliga verk. (1906).

Avledn.: handfallenhet, r. l. f. (1807). (1906). —

-FARA, v., -ning. [sv. dial. hannfara]

1) (föga br.) till 9: hantera, handskas med (ngt); behandla (ngt). Kabbalan och hennes sätt att handfara siffertal. (1873). Först när ögonlocken blifvit .. tillslutna, vågade man handfara liket. (1876). (1890).

2) (†) till 9 e: bearbeta (ngt) för hand. Plysning .. sker dels på plysmachin dels med handfarande. (1832). Därs. 73 (: -farning). —

-FAST, adj.; -are.

1) stark, kraftig o. d.

a) om person; eg.: som har fasta o. kraftiga händer; som (är starkt byggd o.) har stora kroppskrafter; stark, kraftfull, kraftig, robust; stundom bildl., i fråga om andliga egenskaper. (1682). Kistan lyftades och bortbars af fyra handfasta karlar. (1851). (Christian Lundeberg) var en orädd och handfast man.

b) i överförd anv., om sak l. egenskap l. förhållande o. d.: kraftig, bastant, robust; stadig, säker, handgriplig. Tjocka folianter inbundne i handfasta pergaments-band. Det gamla handfasta atombegreppet. (1876). Romantikerns känsla av främlingskap gentemot den handfasta verkligheten. (1918).

2) (†) bunden (fängslad) till händerna. (c. 1755).

Avledn.: handfasthet, r. l. f. till -FAST 1. (1807; med hänv. till armstyrka). (1889). —

-FAT. [fsv. handfat] tvättfat (eg. att tvätta händerna i); jfr -BÄCKEN. (1523). Ett handfat, halff förgylt. jfr BLÄCK-, MALM-, MÄSSINGS-, PORSLINS-, SILVER-, TENN-HANDFAT m. fl. särsk. (skämts., föraktl.) om hav l. sjö. Han har farit öfver det här handfatet (dvs. Atlantiska oceanen) flere gånger än alla andra ombord tillsammans. —

(jfr 3) -FATTAN l. -FATTANDE, n. (-fat(t)an 1549—1749. -fattande 1679) (†) handtag (se d. o. 4). (1549). (1749). —

(jfr 9 e) -FIL. tekn. om mindre fil; särsk. om flata filar. (1638). (1907). —

(jfr 9 e) -FILNING. tekn. filning för hand. (1906). —

(jfr 3) -FLAGGA, r. l. f. flagga att bära i handen; särsk. (i fackspr.) om dylik signalflagga. (1916). —

-FLATA. handens insida, flata handen. (c. 1870). Med en fast smäll slog hon handflatorna mot armstōden. (1909). —

-FLIKAD, p. adj. bot. om blad: handformigt flikad. (1882). —

-FLIKIG. bot. = -FLIKAD. (1878). (1898). —

(jfr 3, 9 e) -FOG, r. l. m. snick. benämning på ett visst slags hyvel, rubank. (1912). —

(jfr 9 e) -FORMA, v., -ning; -are. (i fackspr.) forma (ngt) för hand; anträffat bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning o. -are. Det handformade papperet får ofta hafva qvar sina råa kanter. (1888). Allt i Europa tillverkadt eldfast tegel underkastas handformning. —

-FORMAD, p. adj. i sht bot. handformig. (1910). —

-FORMIG. som har formen av en hand; i sht bot. i fråga om blad: handlikt delad l. flikad; äv. ss. adv. (1804). Handformigt delade blad. (1910). —

-FOT, se HAN-FOT. —

(jfr 17 b) -FULL4~1, sbst. oböjl. ((†) pl. = (IErici, (1706))). Anm. Ss. pl. till handfull användes numera alltid (två osv.) händer fulla; se HAND 17 b.

1) i eg. bem.: en hand full, så mycket som man kan rymma i l. fatta med handen på en gång. Tree Handfull brun Kåhl. (c. 1645). Han .. gaf .. (bruden) en handfull Ducater. Han lutade sig ned och tog upp en handfull snö. (1903).

2) i utvidgad o. bildl. anv., för att beteckna en ringa mängd l. ett ringa antal: smula, liten hop; särsk. i fråga om personer: ringa skara. (1702). Hvad som trodde sig en Gud / Skall i en handfull stoft förbytas. (1782). Napoleon (uppehöll) med en handfull folk .. de allierades härar. (1828). Det var en handfull år efteråt. (1910). —

(jfr 17 b) -FYLLA, r. l. f. (numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat) handfull. (1835). (1916). —

(7 d) -FYLLELSE-DAG. (†) = -FYLLNINGS-DAG. (1859). —

(7 d) -FYLLELSE-OFFER. (†) = -FYLLNINGS-OFFER. (1859). —

(7 d) -FYLLNING. (i bibeln) invigning till prästämbete. Så skall du företaga handfyllning med Aron och hans söner. (öv. 1893).

Ssgr (i Bib.): handfyllnings-dag. (öv. 1893).

-offer. särskilt offer som förrättades vid invigningen till prästämbetet. (öv. 1893). —

(jfr 5) -FÅ, förr äv. -FÅNGA; jfr -FÅNGARE. [fsv. handfa; jfr isl. handfá]

1) lämna (ngt) i (ngns) händer (i sht ss. pant l. lån l. till förvar o. d.), överlämna (ngt till ngn); numera bl. jur. i p. pf., i uttr. handfången pant o. d. Han nekar sinom nästa .. thet han honom j godho troo handfååt haffuer. 3Mos. 6: 2 (”5”) (Bib. 1541). Ded conceptedt, som Cantzleren hadhe Sadler handfongett. (1628). (Sv.) Handfångit gods, (lat.) Bona accepta. (c. 1755). Handfången pant. (1847).

2) (†) få (ngt) i händerna; mottaga (ngt). (1617). The tusende Gyllen, som han hade handfångit vtaff een förnemligh Gudfruchtigh Qwinna. (1635). Då brefwet handfickz. —

(jfr 3) -FÅNG. [fsv. handfang (i bet. 2 o. 3); jfr isl. handfang]

1) (†) grepp med handen; konkret: vad som gripes med handen; äv. oeg. o. bildl. (jfr HAND 5): vad ngn innehar l. äger; tillgång; ämne; tillfälle, lägenhet. (1674). Materia, (dvs.) emne: handfång. (1716). Occasion, (dvs.) tilfelle, lägenhet, .. handfång. Därs. 286. En lerkoka han frestar dernäst. Hans mäktiga handfång / Hennes natur förädlar. (1818).

2) (†) handtag (se d. o. 4), grepe; skaft; i fråga om värja o. d.: fäste, grepp. VarRerV 35 (1538). Etth Rappir med forgyltt handfongh. (1543). 1 Stekepanna medh twå handfångh. (1868).

3) (numera föga br.) så mycket som man på en gång tager i handen l. händerna; fång. Några handfång hö. (1769). (1878).

4) (föga br.) i fråga om vante l. handske: ”grepp” (mellan tummen o. de övriga fingrarna). —

(jfr 5) -FÅNGARE. (†) vbalsbst. till -FÅ 1: överlämnare; givare; överlåtare. (1635). (1641). (Lat.) Manceps .. (sv.) handfångare. (1764). —

-FÅNGS-BESKED. [jfr -FÅ 2 samt -FÅNG 1] (†) mottagningsbevis, recepisse. (1749). —

(jfr 2 b ζ) -FÄLLD l. -FÄLLT, p. adj. (†) handfallen. (1702). Jag .. / Står våtögd, handfält, tyst. (1723). (1774). —

(jfr 3) -FÄLTSLANGA~020. (i fråga om äldre förh.) kanon av små dimensioner; jfr -RÖR. (1877). Det minsta slaget (av slangor) benämndes handfältslangor l. handrör. (1917). —

(jfr 9) -FÄRDIG. (hand- c. 1755 osv. handa- 1926) [jfr t. handfertig] (föga br.) skicklig i (bruket av) händerna; händig. (c. 1755). —

-FÄRDIGHET—00~2, äv. ~200. (hand- 1842 osv. handa- 1852—1913) skicklighet i händernas bruk (för ngt visst arbete); manuell färdighet; händighet; färdighet (i ngt visst arbete). Uppöva sin handfärdighet (i ngt). Prof i hand- och kroppsfärdigheter (vid krigshögskolan i Danmark). Alster af mensklig handfärdighet. (1918). —

(jfr 10 a) -FÄST, r. l. f. skriftlig förbindelse. (1539). (1547). —

-FÄSTA, v.

1) (†) till 1: fängsla (ngn) till händerna; anträffat bl. i p. pf. Göra en handfäst. (c. 1755).

2) (†) till 2 b ϑ: trolova; jfr -FÄSTNING 2. De unga Tu de månde då handfästa bli. (1759).

3) gymn. till 3; i uttr. handfäst sideshållning, utliggning varvid man håller sig fast med händerna vid en ribbstol l. springstolpe. (1888). —

(jfr 3) -FÄSTE.

1) tag l. grepp med handen l. händerna (i ngt); fäste för handen l. händerna. Få handfäste. (c. 1755). Den kala klippan gaf intet handfäste. (1819). (1906).

2) handtag (se d. o. 4); numera nästan bl. i fråga om hugg- l. stickvapen: fäste, grepp. (1635). En nyckel, om hvars handfäste en silfveromspunnen sträng eller snöre satt lindadt. (1838). Klingan (är) smalast ett stycke framom handfästet. (1862). —

(jfr 2 b ϑ) -FÄSTNING. [jfr d. haandfæstning, ävensom isl. handfestíng (i bet. 2)]

1) (numera bl. ngn gg arkaiserande) eg.: bekräftande av ett löfte o. d. gm handslag; med handslag bekräftat (bekräftad) löfte l. förbindelse; äv. (med anslutning till HAND 10 a, c): med namnunderskrift bekräftad förbindelse, skriftlig förbindelse. (1523). Verificationer af handfestningar och slikt. (1664). Handfästningens tro. (1804). Hålla, bryta sin handfästning. (1875).

2) (i fråga om ä. förh.) trolovning (som bekräftades gm handslag). (1663). (1923).

3) [eg. specialanv. av 1; sannol. närmast efter motsv. anv. i d.] hist. i fråga om äldre, i sht medeltida förh.: konungaförsäkran (varigenom rådets o. de högre ståndens privilegier bekräftades); stundom allmännare: av konungen given bekräftelse på privilegier o. d. (jfr 1). (i handl. fr. 1658). (1676; i fråga om danska förh.). Ofvanberörde äldsta urkund för Uddevalla, Konung Hans' handfästning till dervarande borgerskap. (1845). Konung Karl (Knutsson) hade vid sin tronbestigning icke afgifvit någon försäkran eller s. k. handfästning utöfver den allmänna som landslagen föreskref. (1876). (1902). —

-FÖRA. (hand- 1677—1724. handa- 1678) (†)

1) till 2 a; bildl.: handleda (ngn). Skolordn. 1724, s. 27.

2) till 5, 13 h β: lämna (ngt) i ngns händer, tillställa (ngn ngt). —

(jfr 9 e) -FÖRGYLLA, -ning; -are. (i fackspr.; i sht bokb.) förgylla för hand; i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret. Handförgylda böcker. En .. skicklig handförgyllare. Praktband med handförgyllning. (1906). —

(jfr 2, 3, 9) -FÖRING, stundom -FÖRNING. (-föring 1889 osv. -förning 1886—1898) (i fackspr.) sätt att föra handen (vid utförande av ngt). Den .. säkra handföringen (hos konstnären). (1889, 1894). särsk. ridk. om det sätt på vilket ryttaren under ridning för l. använder händerna vid tygelhjälpernas givande. (1886). —

(jfr 8) -GEMÄNG, förr äv. -GEMÄNGE. [av t. handgemenge] strid man mot man (i en batalj), strid på nära håll (i sht med blanka vapen); äv. mer l. mindre oeg. (i fråga om slagsmål o. d.) l. bildl. Komma i, förr äv. till handgemäng (med ngn). Råka, vara i handgemäng. Det kom till handgemäng (med fienden). (Den 2 nov.) råkade (vi) utj handgemänge med ett partie kosacker. (1704). Det var icke longt ifrån at de skulle kommit til hand-gemeng. (1741). Sin svigtande flygel han (dvs. G. II A. vid Lützen) sjelf för an / Och leder i handgemänget. (1883). Här måste bli ett själarnas handgemäng. (1890). Kämpar, som i vilda handgemäng ge sig i kast med trollen. (1924).

Ssgr (mil.): handgemängs-vapen. (1874). (1877).

-övning. (1839). —

(jfr 3) -GEPÄCK. (i sht vard.) handbagage. —

(jfr 3) -GEVÄR. (†)

1) eldhandvapen; äv. koll. (1734). (1740; koll.). Till skjutning med handgevär nyttjades först kula. (1832). (Gevärsförråden omfatta) hand- och sidogevär med tillhörigheter.

2) om handvapen i allm.; äv. oeg. o. bildl. De längsta naglar var det bästa handgevär. (1781). (1795).

Ssgr (till -GEVÄR 1; †): handgevärs-ammunition.

-eld.

-exercis.

-krut.

-kula. (c. 1750).

-lära, r. l. f.

-salva, r. l. f. (1865).

-strid. (1857). —

(jfr 3) -GINA, r. l. f. (numera mindre br.) sjöt. o. skeppsb. mindre, lätthanterlig gina. (1796). (1872). —

(jfr 5, 13 h β) -GIVA, v. (†) lämna (ngn ngt) i händerna; låta (ngt) komma (ngn) tillhanda; tillställa (ngn ngt); äv.: meddela, delgiva (ngn ngt). Om H:s K. M:tt .. allernådigst handgofwo HandellsCollegio, att her effter draga omsorgh (osv.). (1651). Det senare (dvs. brevet) .. blef mig handgifvet i går. —

(jfr 2 b ϑ) -GIVANDE, n. (hand- 1642—1671. hands- 1621) (†) handling(en) att räcka ngn handen; handslag. (1621). (1671). —

-GIVNING. (†) = -GIVANDE. (1621). —

(jfr 9 e) -GJORD, p. adj. gjord (tillvärkad, arbetad) för hand. Handgjorda skor, cigarrer. Handgjordt (papper) af linnelump. —

(jfr 3) -GRANAT. (i sht mil.) granat avsedd att kastas för hand; förr äv. om granat avsedd för kastning ur ”handmörsare”. (1645). Fienden .. kom .. på 2 rutor när in till glasin oachtat wåre redan med hand granater på honom spelade if(rå)n Revelinen. (1710). jfr ANFALLS-, FÖRSVARS-, GAS-, RÖK-HANDGRANAT m. fl.

Ssgr (i sht mil.): handgranat-eld.

-mörsare. (förr) handmörsare. (1840). (1913).

-strid. —

-GREP, se HANDGREPP. —

(jfr 3) -GREPAN, n. (†) = HANDGREPP 3. (1683; uppl. 1716: handgrep). Dubbla dörar, med gångiern, sampt handgrepan och kasthakor. (1698). (1749). —

(jfr 3) -GREPE l. -GREPA. (†) = HANDGREPP 3. (1640; under ansa). En dopskål med 2:ne Handgrepar. —

-GREPP, se d. o. —

-GRIP, se HANDGREPP. —

(jfr 3) -GRIPA. (†) gripa (ngn l. ngt) med händerna; äv. bildl. När Kong Heidrek kom .., wart han .. handgripen. (1672). Fåfängt vill man besegra det (dvs. katolicismens väsende), så länge man förmenar att det kan handgripas i någon bok. (1835). —

-GRIPLIG, -are; adv. -a (†, (c. 1730), (c. 1755)), -en ( (1663) osv.), -t ( (1856) osv.). (-elig 1643—1799. -lig 1663 osv.)

1) [jfr t. handgreiflich, ävensom fr. palpable o. nylat. palpabilis; ordet är i sv. tidigast uppvisat i bildl. anv. (se b)] till 3.

a) i mera eg. bet.: som kan gripas med handen l. händerna l. varpå man kan taga med handen l. händerna; förnimbar för de yttre sinnena; materiell, kroppslig; värklig, reell. Palpabel, (dvs.) handgripeligit. (1716). At han (dvs. Kristus) efter sin upståndelse .. icke mera vil vara bunden vid lekamligit, synligit, handgripeligit och verldsligit väsende. (1753). Tvenne världar: den handgripliga verklighetens och den andliga verklighetens. (1926). särsk. (†) om mörker l. natt: ogenomtränglig, tjock, djup. Egyptierna sitta fångne i tiockt handgripeligt mörker. (1741) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 57. Genom svart, handgriplig natt. (1862).

b) bildl.: påtaglig; åskådlig; tydlig, uppenbar; evident. Handgripliga fakta, skäl, bevis, vittnesbörd. Handgriplig fördel, nytta. Skillnaden var handgriplig. Handgripligt påvisa ngt. (Det) ähr handgripeligtt, att (osv.). (1643). Derigenom var nu grunden för all vetenskap i sjelfva verket så allmänt fattlig, att den kunde kallas handgriplig. (1811). De anmärkta missförhållandena (hade) under tidens lopp hunnit mera handgripligt framträda. (1856). (1925). särsk. i numera obr. uttr.; i sht ss. adv. vid verb med bet.: förstå, inse, märka o. d. Här af kan dhen Högt(ära)de Rätten Handgrijpligen aftaga att iag till gården räte ägaren är. Bil. När en Läsare handgripeligen märker, at Moralistens hugg komma från en illparig hand. (1734, 1754).

2) till 8, 9: som utföres med handen l. händerna; numera nästan bl. i sådana uttr. som handgriplig(t) våld l. misshandel o. d., handgriplig tillrättavisning l. bestraffning o. d., kroppsligt våld, kroppslig bestraffning osv., samt ss. adv. i fråga om våld l. bestraffning o. d. Handgripligt tillrättavisa ngn. (Augusta) hade ock nära nog fått en handgriplig tillrättavisning. (1839). Fruntimmer, som .. handgripligen verkat i kök, skafferi, mjölkkammare (osv.). (1865). Gå handgripligt till väga. (1909).

Avledn.: handgriplighet, r. l. f.

1) till -GRIPLIG 1.

a) (föga br.) till -GRIPLIG 1 a. Den yttre-sinnliga handgripligheten. (1835).

b) till -GRIPLIG 1 b. (1820). Ej heller har han (dvs. V. Rydberg) den realistiska handgriplighet och åskådlighet, som ligger den historiske skalden närmare. (1896).

2) till -GRIPLIG 2: våld, våldsamhet(er); vanl. i pl. Det kom till handgripligheter. Gå l. övergå till handgripligheter. En ordvexling uppkom, som lärer hafva urartat till handgripligheter. (1884). —

-GRÄS. (hand- 1659. hande- 1638) (†) växten Orchis maculata Lin.; jfr HAND 16 a. (1638, 1659). —

(jfr 13 h α α') -GÅ; jfr -GÅNG, sbst.1 [fsv. handganga, -ga] († utom i p. pf. ss. adj., se -GÅNGEN) underkasta sig (ngn), erkänna (o. hylla ngn) ss. (över)herre; bliva (ngns) man, träda i (ngns) tjänst. (1525). (Engelbrekt) Droogh så til Halmstadha, och thå stadhen war honom handgången, droogh han för Wardbergh. (c. 1540). The Svenske Herrar, som honom (dvs. konung Kristiern) tilförene handgångit hade. (1559). —

-GÅNG, sbst.1 (†) vbalsbst. till -GÅ. (1750). (1883; om själva hyllningsakten). —

-GÅNG, sbst.2 gymn.

a) förflyttning med händerna uppåt l. nedåt å en ribbstol från spännböjande utgångsställning. (c. 1860).

b) gång på händerna i valvstupstående ställning. (1888). —

(jfr 13 h α α') -GÅNGEN, p. adj. [eg. p. pf. till -GÅ] i uttr. (ngns) handgångne man o. d., person som hyllat ngn ss. sin herre o. trädt i hans tjänst; i eg. bet. numera bl. i skildring av ä. förh.; numera vanl. i överförd anv.: person som står i (ngns, äv. ett partis l. en rörelses o. d.) tjänst, (ngns trogne) anhängare l. ”vapendragare” l. värktyg o. d. Han (dvs. en norsk hertig) fick icke .. hafva flera handgångna eller trosvurna män, än Konungen det tillstadde. (1854). Statsminister Steen och hans handgångne man Lars Holst. Statsråden få icke vara ett partis handgångna män. jfr: Dess (dvs. nykterhetskommitténs) handgångna press iakttager aktningsfull tystnad. —

(jfr 8) -GÄNGE. [ordet bildat av V. Rydberg i puristiskt syfte] (†) handgemäng. (1877; uppl. 1857, 1866: handgemäng). (1887). —

(jfr 3) -GÖLING. (numera mindre br.) sjöt. enkelt löst tåg (som löper över en blockskiva). (1796). (1882). —

-GÖPEN, förr äv. -GÖP. (numera knappast br.) om den hålighet som bildas i handen då denna böjes samman; förr äv. om mellanhanden (motsatt fingrarna). Uti sielfwa Hand-Giöpnen (voro) .. fem .. Ben. (1697). (1814). —

(jfr 3, 9 e) -HACKA, r. l. f. i sht landt. handredskap för hackning (rensning, luckring o. d.). (1852). Man undanröjer tufbildningen (på marken) genom att med handhacka eller tufknif, som köres med häst, afskära tufvorna. (1920). —

(jfr 9 e) -HACKA, v., -ning. i sht landt. hacka (gm hackning rensa, luckra o. d.) för hand. (1861: -hackningen). När (majs-)plantorna nått omkring 15 cm höjd, häst- och handhackas de för att förstöra ogräset. LB 2: 360 (1900). —

-HALD, HALL, se -HÅLL. —

(jfr 3, 9 e) -HAMMARE. (i fackspr.) (mindre) hammare som skötes med en hand (motsatt dels: slägga, dels: maskinhammare o. d.). (1529). Nitarne .. nitas antingen medels maskinkraft eller ock medels handhammare under kraftigt motstöd. —

-HAMMAR-SPIK. (i fackspr.) handsmidd spik; vanl. koll. (1772). (1862). —

-HAMRA, -ing. i sht tekn. hamra (ngt) för hand; nästan bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ing. Handhamrat silver. —

-HAVA, se d. o. —

-HAVARE, se HANDHAVA avledn. —

-HJUL. tekn. å apparat l. maskin: hjul som kringvrides med handen. Medels handhjulet kan ångtilloppet fullständigt afstängas. (1904). —

(jfr 9 e) -HYVEL. (i fackspr.) hyvel som föres med handen (motsatt: hyvelmaskin o. d.). Handhyflarna tillhöra snickarens mest använda verktyg. (1900). —

(jfr 3) -HÅLL. (numera bl. i starkt bygdemålsfärgat spr.) handtag (se d. o. 4), grepe, grepp; i fråga om vapen: fäste. (1579: -hallet, sg. best.). Wapn som hafwer skafft, Hialte, Hand-hald, eller Fäste. (1663). Et käril med tv handhåll. (1749). —

(jfr 6 c) -HÅLLA, -ning ( (1668)). (†) hålla uppsikt över (ngn l. ngt), övervaka (ngn l. ngt); upprätthålla (ngt); äv. med bestämning inledd av prep. över; med avs. på person äv.: bibehålla (ngn vid ngt). (1615). Så frampt icke Prästerskapet bliffver handhollitt vidh dee gamble .. privilegier. (1636). Lagh och rätt är vorden handhållen. (1668). (Hamnfogden skall) öfwer thenne Ordning handhålla. (1669). —

(jfr 3, 9 e) -HÅV. i sht fisk. med skaft försedd håv som föres med handen (ofta motsatt: sänkhåv, släphåv o. d.). (1873). —

(jfr 9 e) -HÄCKLA, r. l. f. handredskap för häckling. (1902). —

(jfr 3, 13 h ζ) -HÄST.

1) i sht mil. ridhäst utan ryttare som medföres för att vid behov användas; löshäst, reservhäst; särsk. (mil.) om dylik häst som föres vid handen av en ryttare. (1650). Till stridsträngen räknas: vid infanteriet handhästar, förbinderi-, ammunitions- och verktygs-vagnar. (1886). Skall ryttaren föra tvenne hästar, ledes ”handhäst” till vänster.

2) artill. spannhäst som föres vid tygeln.

3) (†) ridk. dresserad häst, skolhäst; cirkushäst. (1815). (1836). —

-HÖG, adj., se D. —

(jfr 13 h ζ) -JOURNAL. (†) = -BOK 3. (c. 1755; uppl. 1911). —

-JÄRN. [fsv. handiärn (i bet. 1)]

1) till 1; i pl.: handklovar, handbojor (av järn). (c. 1755). (1898).

2) tekn. till 9 e: handredskap av järn. (Ler-)massan genomskäres med ett handjern eller en ståltråd i fina skifvor. (1860). (1896). —

(jfr 3) -KAMERA. fotogr. mindre kamera som vid användningen hålles i handen (motsatt: ateljékamera o. d.). (1921). —

(jfr 13 h ζ) -KAMMARE. till bostadsvåning hörande mindre rum avsett till förvaring av för hushållet nödiga inventarier (ss. duktyg m. m.) o. förnödenheter (matvaror, specerier m. m.); förrådskammare. Bih. s. 2. —

-KANNA.

1) till 1: kanna för förvaring av vatten till tvättning o. d. (eg. till tvättning av händerna). (i handl. fr. 1561). En förgyld handkanna och handfat, drifvet arbete. (i handl. fr. 1735). Hushållerskan .. kom med ölet i en handkanna. (1905).

2) (mindre br.) till 3: vattenkanna för vattning av kruk- l. trädgårdsväxter o. d. (1926). —

(jfr 3) -KANON ~kanω2n. (förr) ett slags lättare kanon (ett mellanting mellan eldhandvapen o. artilleripjäs); jfr -FÄLTSLANGA, -RÖR. (1902). —

(jfr 3) -KAPPSÄCK~20 l. ~02. (mindre br.) handväska. (1909). —

(jfr 9 e) -KARDA, r. l. f., förr äv. -KARD. handredskap för kardning (motsatt: kardmaskin o. d.). (1912). —

(jfr 13 h ζ) -KASSA. mindre (lätt tillgänglig) kassa avsedd för smärre, tillfälliga utgifter; äv. (i sht i fråga om regent o. d.): privat kassa. Kongens hand-cassa. (1734). Har frun .. sin egen lilla handkassa, så .. (slipper) husets öfverhufvud .. förlora sitt lynnes jemnvigt. (1831). —

(jfr 13 h ζ) -KASSÖR. (förr) kassör för konungens handkassa. (1730). —

(jfr 3) -KAVLE, äv. -KAVEL. [fsv. handkafle (i bet. 1)]

1) handtag, skaft (eg. av trä); numera bl. (ålderdoml.) i fråga om svärd, sabel l. värja o. d.: (hand)fäste. (1626). (Barnmorskan) fattar med ena handen om benet, som om en handkafwel. (1715). (K. XII hade) handskarna stuckna öfver handkaflen på värjan. (1904). jfr HORN-, SILVER-, TRÄ-HANDKAVLE m. fl.

2) (i vissa trakter, i sht på Gotl. o. i Finl.) i uttr. draga handkavle, benämning på en lek som tillgår så att två personer sätta sig ned på marken o. dragas om en kort, rund käpp. (1795, 1802; i fråga om ä. förh. i Finl.). (1881; i fråga om förh. på Gotl.). (1915; från ö. Nyl.). —

(jfr 3, 9) -KIL. arkeol. under vissa perioder av den äldre paleolitiska tiden användt, kilformigt redskap av flinta. (1914). (1923). —

-KLAFF. uppslag vid handleden på en ärm. (1749). Pickera handklaffar. (1915). jfr: 2 st. plyshandklaffer. —

-KLAPP, sbst.1, r. l. m., äv. -KLAPPA, r. l. f. (†) = -KLAFF. (1638). Sidentyg .. till .. handtklappor. (1661). (c. 1715). —

(jfr 2 a) -KLAPP, sbst.2, r. l. m. (tillf.) klapp (smekning) med handen. Då de en enda handklapp få, / Skall du famntagen blifva. (1814). (1838). —

(jfr 2 b) -KLAPP, sbst.3, n. (hand- 1748 osv. hande- 1732—1750) (numera i sht i vitter stil) handklappning; numera bl. koll. Ther (dvs. vid kröningen) höres handeklapp och glädiespel i högd. (1732). (Jag ser parterren) Med glädjens och beundrans rop / I höga handklapp sig förklara. (1775, 1806). ”La gitana” dansas mjukt och lustigt / Till kastanjetter, handklapp och gitarr. (1896). —

-KLAPPS-STORM. (i vitter stil) applådstorm. (1905). —

-KLAPPA, sbst., se -KLAPP, sbst.1 —

(jfr 2 b) -KLAPPA, v., -ning (se d. o.); -are (se d. o.). klappa i händerna (vanl. ss. tecken till glädje l. bifall); applådera; numera nästan bl. i p. pr. samt ss. vbalsbst. -ning (se d. o.); förr äv. tr.: applådera (ngn l. ngt). (1640: -klappande, n.). (Sv.) handklappande, .. (lat.) applausus. (1681). Man steg upp på bänkarne, man handklappade, man ropade. (cit. fr. 1813). Efter spektaklets slut framkallades .. Gerstäcker för att handklappas. (1819). Deras sång öfverröstas af den skrikande och handklappande mängden. (1861). —

-KLAPPARE. (numera bl. tillf.) person som applåderar; särsk.: klackör. (En av de i Tuilerierna funna räkningarna upplyser om att kungen givit) Spioner, Handklappare och Motionsgörare (flera tusen livres). Lejda, betalda handklappare. (1926). —

(jfr 2 b) -KLAPPNING. klappande i händerna (vanl. ss. tecken till glädje l. bifall); applåd, applåderande; ofta i pl.; äv. i bildl. l. överförd anv.: (livlig) bifallsyttring; jfr -KLAPP, sbst.3 Hälsa, mottaga ngn l. ngns ord o. d. med handklappningar. (1738). (Hundens konster) Upväckte hvar minut handklappningar och skratt. (1793). Alla dessa bragder af engelsmännen i Österbotten och svenskarnes handklappningar deråt. (1854) hos Strömborg Runebg IV. 2. 2: 63. (1879). —

(jfr 3) -KLAVER.

1) (†) mindre klaver? 1 litet handClaver utlånt til fröken Rappe på Vartorp.

2) dragharmonika, ackordion. (1927).

Ssgr: handklavers-låt,

-trall. —

(jfr 9 e) -KLIPPING. (†) för hand beredt skinn (från vilket ullen l. håret blivit avklippt)? (1666). (1756). —

(jfr 3, 9) -KLOCKA. (hand- 1554 osv. handa- 1628) (mindre) ringklocka som vid användningen hålles i handen. (1554). (1902). —

-KLOVE, förr äv. -KLOVA l. -KLÖVE l. -KLÖVA. (ofta med låsinrättning försett) fängsel (av järn) som sättes kring handloven på en fånge (för att beröva honom det fria begagnandet av händerna o. därigm hindra honom att rymma); handboja (av järn); förr äv. om visst slags tortyrredskap (av trä) som tillskruvades omkring handlederna på delinkventen; vanl. i pl. Ett par handklovar. Sätta handklovar på, belägga ngn med handklovar, förr äv. föra l. slå l. spänna o. d. ngn i handklovar. VarRerV 48 (1538). (Han har) förtt honom i handklofver så hart, att näglerne hafve sprunget af fingrene. (1554). Spenna hånom i handklåfvor. (1631). (Skepparen) schulle slå honom (dvs. tjuven) j handkloffwerna. (1637). Länsmannen .. klädde sin fånge i jern och skrufvade handklåfvarna om hans händer. (1864). (1889). (1928). särsk.

a) bildl. Den usla diplomatien .. hyser jag en (stark) avsky för .., och förr ville jag låta hugga av mig handen än åter draga på de handklövarne. (1883) i SnoilskyVänn. 1: 241. (1889).

b) (†) i överförd anv. Handklofvar kallas vid gjuterier 3 eller 4 starka järnkrokar, med däruti fästade länkar och ringar, hvarmed stora järnklumpar häfvas och lyftas, medan de ännu äro heta. (1788). —

-KLUVEN, p. adj.

1) bot. till 1; om blad: handformigt kluven. (1872). (1888).

2) (i sht i fackspr.) till 9 e: kluven för hand. Handkluven ekspån. —

-KLÅDA, förr äv. -KLÅDE. [fsv. handa kladhe (i bet. 1)]

1) klåda i händerna; särsk. (†) om skabb. (1730).

2) (†) bildl.

a) om hårdt arbete (som gör händerna såriga). (1730).

b) ”klådighet”, klåfingrighet. —

-KLÅDIG. (†)

1) som lider av klåda i händerna; skabbig. (1712). (c. 1755).

2) bildl.: ”klådig”, klåfingrig. (1730). —

-KLÄDE. (hand- 1527 osv. hande- 1563. hands- 1668. -kläde (-klede) 1527 osv. hankle (-klä) 1654—1925 (: hankleull; dial.). han(c)kel- 1680 (: -stohl)—1768 (: -stohl)) [fsv. handkläþe]

1) (numera bl. dels bygdemålsfärgat, dels i fr�

Sök i tre ordböcker på en gång

Sök i tre ordböcker på en gång