SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HANS ha4ns l. (i sht i södra Sv.) han4s, förr äv. (i bet. 2) HANSE, i bet. 1 m. (se vidare SANKT HANS), i bet. 3 m. l. r.; best. -en; pl. (i bet. 2 o. 3) -ar (Brahe Kr. 47 (c. 1585) osv.) ((†) -er BtFinlH 3: 128 (1541), Fosz 395 (1621: Pockhanser)).
Ordformer
(han(n)s(s) (hantz) 1527 osv. hans(s)e 16481836)
Etymologi
[fsv., fd., mnt., mht., t. Hans (kortform till Johannes); i sv. sannol. lån från d. l. t., jfr dock Noreen VS 3: 438; sidoformen hanse torde vara sekundärt bildad till pl. hansar l. hanser]
1) manligt personnamn; jfr uttr. heta Hans. Det är inte sagdt att den alltid är dum, som heter Hans. SvOrdspråksb. 26 (1865) [jfr t. Hans heissen, kallas den dumme]. — särsk. i förb. o. uttr. med överförd bet. (jfr Hjelmqvist Förnamn 102 ff. (1903)).
a) i förb. sankt Hans, se SANKT.
b) [efter t. hänschen im keller; jfr nor. hans i kjælderen o. holl. hans en kelder, ävensom HANNEKIN] (†) i uttr. Hans i källaren, barnet i moderlivet. Det lilla, som du kallar Hans uti källaren, ville Gud hjälpa väl här till världen och låta det få dop och kristendom. AForbus (1640) hos Tegnér SvBild. 89.
c) (†; se dock α β') i förb. o. uttr. som innehålla mer l. mindre nedsättande personbeteckningar. Bleff öffuarst widh bordet satt Juncker Hans, och kalladhes Rosenbladh och hierta korn. TJohannis Fästn. O 2 a (1604; om en på ett prålande sätt uppträdande person, gunstig herrn). Hans Skenck haffuer Gunst til Hoffua. Schroderus Waldt 57 (1616; om person som giver mutor) [jfr t. Hans schenk]. Eliest heter tu wist Hans Lappe, / Och most bära Narre kappe. Fosz 93 (1621; om enfaldig person, narr) [jfr t. Hans lappe]. Hur har du kunnat bli en slik Hans Smulgråt? Fahlcrantz 7: 186 (c. 1835, 1866; om snål person). Jag (kapten Rosenberg) är just en Hans-Narr, som ibland ej vet om jag befinner mig i himlen, på vatten eller land. Carlén Rosen 377 (1842) [jfr d. Hans nar o. t. Hans narr]. — särsk.
α) i uttr. mäster Hans.
α') [efter t. meister Hans; jfr d. mester Hans] benämning på bödeln, skarprättaren. Antwarde Öffwerheeten enn sådan boffwe, eller then rätte Mästaren som heeter Mäster Hans. Ernhoffer Ench. 7 b (1591). ALaurentii Fischer 320 (1618). Derföre är Mäster Hans en ganska nyttig, och derhos en barmhertig man; ty han håller styr på skälmen. Borg Luther 2: 219 (1753).
β') (i Finl., numera knappast br.) skämtsam benämning på karbasen; jfr mäster Erik (se ERIK 3). Mäster Hans var .. en ansenlig karbas af flätad rotting. Topelius Fält. 1: 186 (1853).
γ') om skräddare. Jag har .. lust at se, hvad kläder the ther bära? / Om theras Mäster Hans kan efter mode skära? Kolmodin QvSp. 1: 117 (1732).
β) i uttr. Hans Matsson, eufemistisk benämning på djävulen. Ehrenström Öfverd. 29 (1739). Må Hans Mattsson (dvs. tusan må) lengre gå, och så sin ungdom spilla. Hammarberg Herdinn. 4 (1741).
γ) [jfr it. san Giovanni Boccadoro (dvs. eg. Johannes Chrysostomos, ”guldmun”), t. Johannes mit dem rothen mund o. dan. St. Hans med den røde mund] i uttr. Hans med den röda munnen o. Hans röd, personifierande benämning på pänningen o. d. TJohannis Fästn. Q 4 a (1604). Hans Rödh lät fölia tigh heem med skäncker, / Han är en vthbundigh godh Gesell. Fosz 486 (1621; om mutor; nt. orig.: Hansz schencken).
δ) i förb. Hans vurst, se HANSVURST.
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] ss. personbetecknande appellativum, vanl. med förklenande innebörd. — jfr GÄSTABUDS-, KLUMP-, KONST-, LUMP-, POCK-, PRÅL-, SKRIK-, SKRÄVEL-, SLARV-, SMAL-, SNÅL-HANS m. fl. — särsk.
a) (†) nästan bl. i förb. med ett föregående adj., benämning på hög o. mäktig (ofta äv. övermodig) man; kaxe; i pl. stundom: stormännen; ofta i uttr. stora l. grote hansar l. hanser. Kunde han (dvs. Paulus Eliæ) thz .. beuisa mz sannindenne, .. wore han en mecte hansz. OPetri PEliæ a 2 a (1527). Bern van Melen och flere the grotte hansser wore alle the Lybske bewogne. Svart G1 77 (1561). Szå motte tå Bollenäs men (dvs. män) the modige Hansser krypa till krytze. Därs. 141. Göra sig til store Hans (dvs. spela översittare). VDAkt. 1781, nr 588. jfr GROTT-, STOR-HANS.
b) (†) upptågsmakare, ”fyr”. Ruus heeter han; är en lustigh i laag, tijdkorteligh Hansze. Stiernhielm Herc. 47 (1648, 1668).
3) [jfr t. o. holl. dial. hans ss. benämning på åtskilliga slags djur] (†) tax. Dalin Vitt. II. 6: 156 (1752). Hansen är medelst sina låga, men därjemte merendels krokuga ben, skild från andra Hundar. Brummer 70 (1789). UB 3: 470 (1873).
Ssg: (1) HANS-MÄSSA, se SANKTHANSMÄSSA.
Spoiler title
Spoiler content